Årets utredning -nästan färdig!

Årets undersökningsperiod lider mot sitt slut för Viggo. Besökt talterapeut och ergoterapeut samt neurologen. Jag träffade också socialarbetaren och sköterskan för diskussioner.

Gick bra för Viggo fast det var nytt utrymme de vistades i. Men han hade nog svårt med att det skulle vara paus mitt i testerna och han inte då fick fara hem. Inför nästa år kanske man skulle begära att det byter efter pausen?

Alltså byter vem han ska jobba med. Enklare att få det tydligt för honom hur dagen är strukturerad: "först ska du jobba med A, sen med M och sen åker vi hem". Så var det i fjol och inga problem.

Men han var mera fundersam i år än då. Även då vi sedan träffade neurologen (som hade sin mottagning på samma plats som i alltid). Men det gick bra hos hen också. Kastade en boll med neurologens kompanjon, byggde lite pussel och gjorde lite gymppa.

Nytt för i år blev väl att hans svårigheter på vänster sida av munnen (sämre tuggförmåga, svårare att föra tungan åt vänster och dylikt) troligen beror på att det var aningen mera hjärnförändring på den sidan än på andra sidan. Fast samtidigt tycker jag det låter tokigt eftersom det brukar gå kors (vänster sida av hjärnan påverkar höger sida av kroppen osv). Men kanske inte stämmer med huvudets sidor, för han är ju starkt vänsterhänt -vilket då skulle passa ihop med att höger hjärnhalva mår bättre.

Se, detta är varför det skulle vara viktigt med flera besök än bara ett när resultat ska gås igenom! Inte bara vid första beskedet utan alltid.

Och vi diskuterade om det skulle bli ny diagnos nu eller om hen skulle vänta med den ett år till ännu. Vi gjorde ungefär en kompromiss. Hen skriver i pappren den diagnos som är på tapeten nu, att det lutar starkt mot den. Men hen vill vänta tills psykologen gjort testerna under nästa års undersökningsperiod innan spikar fast den som diagnos.

Diagnos som det gäller: Lindrig utvecklingsstörning (med autistiska drag). Autism blev inte insatt som egen utredning eftersom det ändå är underordnat utvecklingsstörning (med andra ord: utvecklingsstörning ger mera stöd och resurser än vad autismdiagnosen skulle göra, så mindre viktigt att få utrett autism än utv.stör.).

Men han höll helt med om att de autistiska dragen fanns där (med maneer och rutinbehov och så vidare). Men att utvecklingen i helhet var så försenad att det blir utvecklingsstörning.

Vad har vi kvar? Jo det bokades in ett EEG (hjärnaktivitetskurva) med fokus på att se så det inte finns några ytterligare störningsmoment runt talcentrat. Med andra ord så han inte har någon form av "felaktig" hjärnaktivitet runt talcentrat som gör att han inte alls kan hitta nya ljud eller ord.

Dessutom kommer vi att besöka foniatiker. Som kommer att kolla munnen, med fokus på att få bort dreglingen och kanske även för att få känsligheten i munnen ändrad (se om det finns några behandlingsmetoder för det). Så kanske han slutar bita i allting då? Men det återstår att se sen när vi blir kallade dit.

Det var årets utvecklingsbedömning. Hur sjutton vi ska fixa EEG återstår att se... kl 8 fick vi tiden. Och han ska vaka då före så att han skulle (helst) somna där på plats... hur sjutton det skulle funka och lyckas har jag ingen aning! Ska se om någon har någon bra ide i dessa stödgrupper på FB.

Men ja, sådant! Får vi bara fortsätta framåt igen en gång då.

Studietankar

(Skrivet 23.9)
Jo goddag. Sitter i skolan, färdig med uppgiften som skulle göras. Så skriver litet blogginlägg medan väntar på att resten av klassen ska bli färdig. Kursen vi har nu är Digitala arbetssätt för elever i behov av stöd.

Det var en paruppgift för att laga en text om svampar lättläst, pröva två olika stavningskontroller (tillägg till Google Dokument) och att fundera hur få in hjälpmedel i undervisningen utan att stämpla de som behöver dem.

Så det gick fort för mig och min partner (in crime). Var klara redan innan maten, så vi har båda haft tid att sitta och göra annat. Jag har gjort inget vettigt alls, försökt hitta information kring möjligheten att läsa Specialpedagogik som långt biämne då jag studerar Nordisk Folkloristik som huvudämne.

Hittade ingen information, så blev ett mail till studierådgivarna. Hoppas de kan skicka redan i början av nästa vecka svaret! Vore roligt att ta detta som biämne, ännu roligare om (stort om) det skulle ge en någon behörighet...

Specialpedagogik är alltså det som speciallärare och specialbarnträdgårdslärare läser för att få sin behörighet. Men tvivlar på att man kan få behörighet när jag inte läser pedagogik.

Så kanske jag håller fast vid Religionsvetenskap som långt biämne, Nordisk Folkloristik som huvudämne och antingen Interkulturell Kommunikation eller Kulturledning som kort biämne. Men mycket kvar av studierna oavsett hur jag väljer.

Men läser alla specialpedagogiska kurser som ordnas via ÖPU (öppna universitetet). Ser det som en fördel inför Viggos kommande skolstart/skolgång att ha lite info kring vad som kan behövas/finnas och han har rätt till.

Väntar ännu på mail från engelskaläraren om min tredje version av drakuppsatsen är godkänd eller inte. Hoppas verkligen det! Skulle det inte ligga och gnaga i bakhuvudet på mig längre...

(Skrivet 26.9)
Jo tjosan. Datorn slocknade plötsligt så fick avsluta mitt skriveri då. Idag fick jag dock inlämnat "Metod och teori del 2".

Hoppeligen blir den godkänd genast! Så behöver jag inte se den fler gånger. Hålllit på med den hemtenten sedan juni...

Så nu har jag bara ovanstående kurs samt "Introduktion till interkulturell kommunikation" på gång. Nästa kurs börjar 12.10 (Perspektiv på funktionsnedsättning). Så har tid att göra dessa två kurser färdiga också innan dess.

Men försökte också skicka in till FPA för att ta reda på om jag kunde få studiestöd eller inte. På deras hemsida finns det ju så fint skrivet om att minimikravet kan sänkas om man är i en svår livssituation -månne att vara närståendevårdare räknas dit?

Hur som haver. Det var mina studietankar och så just nu! Tjenixen!

Några skräckrecensioner

Slasher

Såg färdigt med sambon igår. Fanns en säsong på Netflix och säsong två lär filmas nu.

Kändes som en mix mellan Scream (se nedåt) och lite med American Horror Story. Mera som Scream ändå.

Så lite förutsägbar. Men "fina" dödsscener. 

Så föreslår ni ser på den när ni kollat de bättre!

Death Note

Jag och min sambo hade delade åsikter om denna. Jag tyckte den var ganska bra, min sambo tyckte att den var ganska dålig.

Annorlunda var den åtminstone. På ett bra sätt enligt mig. 

Så tycker de flesta kunde pröva kolla denna. Ni kan ju alltid stänga av om den inte faller er i smaken.

Scream

Två säsonger på Netflix. Baseras på samma som filmerna. Till och med många av karaktärerna finns även i filmerna.

Väldigt basic slasher. Lite blod och kroppsdelar här och där, lite intressanta sätt att dö. Ja sånt man förväntar sig av en "old school" slasher/skräckfilm.

Dead Silence

Tyst eller så dör du. Var en ganska intressant slogan. Men kom fram väldigt lite i filmen. Och väldigt kort berättades det varför det var så.

Bästa med den? Oväntat slut! Jag hade inte gissat just detta slut på filmen. Och sånt är alltid upplyftande. 

Skådespelarinsatserna var dock ganska platta i filmen. Så lite tråkig. Men går att se på när man har tråkigt.

Utvärdering av utveckling

Viggos utvärderingsperiod på Vasa Centralsjukhus. Årliga kollen på hans utveckling.

Ifjol böt de terapeuter som gjorde bedömningen. I år har de bytt utrymmen.

Som ni ser ovan medför det att Viggo ska hålla koll på allt. Men han gick gärna med de bekanta ansiktena och leka (jobba).

Men hade missat med en sak. Han förstod inte att de tog en paus. Så han blev väldigt ledsen och stressad. Ville bara bort och hem.

Jag känner min son. Jag fick honom att lugna sig och gå och arbeta igen. Men det krävde kreativitet.

Vad de tyckte och såg hos honom får jag veta först nästa vecka. Men jag känner min son. Så jag har bra hum om vad de kommer att säga.

Här är vi då kom hem efter andra dagen. Andra dagen som sluta med en storvinst!

Dynan han har under huvudet är en taikofon. En mjuk högtalare enkelt sagt. Jag har försökt få tag på en till prövning i närmare halvåret!

Nu fick vi en från Tikoteket att pröva till sista oktober. Om den hjälper får vi ansöka om stöd för att köpa en egen (kostar runt 400€).

I torsdags funkade det inte alls med den. Tog en och halvtimme för honom att somna och ville ha avstängt dynan. Fredagen gick mycket bättre, somnade inom 10 minuter.

Och han sov till kl 4. Vaknade första gången då. Kom själv upp till oss. Vet att det är för tidigt att ropa hurra än, men vet inte när han skulle sovit så länge ensam senast!

Här är vi på väg efter ägg från mommos (men de fanns inte). Första gången prövat paraply, och hölls i handen ca 20 meter.

På fredagen efter dagis var första dagen han på riktigt satte sig ner på golvet och pratade via plattan med mig.

Sökte på riktigt fram rätt bilder och berättade mycket! Om piratskepp, ledsna pirater och flickorna hemma. Blev så lycklig att jag bara höll om honom.

Roligast nujust är att dansa till "bokstavssång". Jag och han sjunger på en bokstav, fokuserar på vokalerna just nu. Och så håller vi hand och dansar. Alla blir inte så bra för Viggo än, men tror det är bra träning!

Så hans utveckling går framåt, i hans egen takt. Men framåt. Hoppas de ser det också vid sjukhuset. Men jag känner min son, min underbara son.

IT (2017)

Trailern verkar komma två gånger efter varandra i denna video men kanske det inte gör så mycket?

Hur som haver, jag och min sambo var på den nya versionen av IT i helgen. Måste erkänna att jag var rädd för att de skulle förstört den. Vi hör ju båda till generationen som också sett versionen från 1990 (tror vi till och med äger den).

Visst var den annorlunda. Mycket blodigare (som allt nu för tiden), mera som händer genom hela filmen (inte lika mycket prat alltså som i gamla versionen) och Pennywise fått sig en makeover.

Bara för att visa hur mycket Pennywise makeover förändrade. Från mera klassisk clown till mera creepy clown. Och hela uppenbarelsen av Pennywise var mera skrämmande nu än i gamla versionen. Så måste erkänna att Skarsgård gjorde ett superbt jobb i nya versionen som Pennywise, den dansande clownen.

Att vissa inte gillar de humoristiska delarna i filmen, tja, personligen tyckte jag det var bra med dem. Eller, de hörde till! De var inte bara inplockade utan hörde till filmen (som Richies humoristiska kommentarer hörde ju till vad som hände och inte bara något han sa för humorn).

Varför Stans rädsla såg så "billig" ut vet jag inte. Och med billig menar jag inklippt i filmen på ett annat sätt än de andra effekterna. Kanske för att den härstammade där den härstammade ifrån. Väljer att tänka så.

Barnen var verkligen bra skådespelare också, hoppas bara att de inte blev alltför rädda efter filmen! Men, de borde ha så de har möjlighet till samtal vartefter. Skulle man ju tycka iallafall.

Så vem ska se den? Alla som gillar skräck. Alla som gillar Stephen King. Alla som gillade den gamla versionen av IT. Alla som är rädda för clowner. Alla karlar som har dejter som skulle krypa in i er famn vid lite skräck. Alla som vill ha en skrämmande film till Halloween (hoppas den kommer ut till det). Med andra ord, de flesta ska se den!

Tatuering & Hot Stones

Hade bokat in en heldag med min kompis i fredags. Först skulle vi till tatueraren och sedan till Vasa Day Spa.

Vi skulle ha en kompistatuering. En fjärilsvinge var och lite text. Ovan ser ni dem ofärdiga, nedan färdiga.

Konstaterade att vi varit bästa vänner i 15 år nu. Det är största delen av bådas liv.

Vi tatuerade oss vid Fist of Neeedles (klick), tatuerare var Katarina. Och vi var båda rörande överens efteråt: superfin tatuering, men aldrig mer på foten!

Tatueringen gick fortare än beräknat, så hann äta lite snabb lunch också. Hade 10:30 tatuering turvis och klockan 15 skulle vi vara vid Vasa Day Spa (klick).

Vid Vändagen 2017 vann jag ett presentkort åt oss båda. Calvo (klick) ordnade lotteriet (tonfisk-företaget) och vi vann Hot Stone Massage 30 minuter.

Calvo ordnade så vi fick gå i Vasa, på Vasa Day Spa, istället för i Helsingfors.

Det fanns två massörer (redan glömt namnen). En man och en kvinna. Jag gick med kvinnan.

Det var himmelskt! 30 minuter flög iväg alldeles för fort. Men ååh vad min rygg njöt av det! Så bara det skulle vara närmare och billigare (55€ för 30min) skulle jag gå regelbundet.

Men det var en väldigt trevlig dag för oss båda. Och båda tror jag var nöjda med delarna av dagen. Och tack för att du är min vän ❤

Trädgårdsuppdatering

Jag vet att jag skrev inget mera skulle införskaffas i år till trädgården (klick). Men klickade hem en beställning från Viherpeukalot (klick).

Så detta donade jag igår. Planterade en björnbärsbuske och fyra havtornsbuskar. På samma område som de andra bärbuskarna/fruktträden.

Ringde till viherpeukalot, den ena havtornsbusken hade två av tre grenar knäckta. Det var tjejbusken längst mot träsket. Så de antecknade det och om den inte vill växa i vår får jag byta ut den.

Första är björnbär. Ena havtornsbusken hade första bäret redan. Gott var det iallafall! Ser fram emot skördarna kommande år!

Idag samlade jag ihop dessa grenar.

Hämtade rullen med galler, lilla handyxan och järnsaxen. Tyngre än jag förväntade mig att klippa gallret men till sist...

Hade alla nya buskar skydd mot hungriga gnagare till vintern! Även aronian och körsbären. Äppelträdet sågade jag bort den döda delen, ska snickra ihop något stöd åt kvistarna sen.

Tog hem en hel del blomlökar också. 250 st totalt faktiskt, men hyacinten försöker jag få ny ägare till (sambon allergisk).

Såhär började blomrabatten barnen hjälpte mig med (klick) se ut (hittills). Planterat olika tulpaner och "pikkulaukka" (delade åsikter kring svenska namnet).

Har kvar en del pikkulaukka. Dessutom olika liljor. Samt krokus och orange tulpan. Så blir att laga en eller till och med två rabatter till. Vet bara inte var eller hur.

Dessutom fick jag lov att använda vagnshjulen i skjulet hur jag vill. Så nu skulle jag vilja hitta en mångårig klätterväxt. Hjulet i mitten med klängväxten och blommorna runt hjulet i rabatten. Så om ni har förslag på klätterväxt ge! Ingen skillnad om blommor eller inte!

En text om låg/högaffektivt bemötande

Denna text är skriven av Cissi i FaceBooks grupp Fantastiska föräldrar. Hon har gett lov att dela hennes text på min blogg, något jag ville göra eftersom den är så slående och välskriven. Tack Cissi!

""Det handlar om barn som kommer med "extra allt". D v s, barn som genom deras beteende ställer oändligt mycket större krav på bra  och förutseende föräldraskap än många andra.

Hur vi väljer att interagera med våra barn idag (efter all kunskap som finns) skiljer sig många gånger från hur tidigare generationer, eller för all del våra egna föräldrar, blev uppfostrade/uppfostrade oss.

De flesta av "Den gamla skolan" skulle inte haft något som helst överseende med ett barn som slåss och säger dumma saker. De barnen skulle veta hut och i många fall så försökte man banka in vett i huvudet på dem när man inte lyckades på andra sätt.

Som tur är så har dagens, (de flesta iaf) mer upplysta föräldrar, anammat ett annat synsätt på barn och dess uppfostran. Både vad gäller "normala" barn och barn med extra allt.

Man vet idag att slå, bestraffa, och felaktigt tillrättavisa skadar barnet och dess självkänsla och sätter djupa spår som får långtgående konsekvenser.

Barn som ställs inför (för dem) svåra situationer kan reagera med att på olika sätt säga Nej.

Vi vuxna önskar gärna att barnet på ett snällt och trevligt sätt i sånt fall förklarar varför på ett sätt vi kan förstå och förhålla oss till men när de istället skriker, slår och sparkar så blir oftast den automatiska reaktionen hos oss att svara tillbaka med samma mynt. Av hopplöshet, frustration och våran egen känsla av misslyckande. Har man dessutom någon annan i närheten som inte förstår varför barnet beter sig som det gör så lägger många gånger vi föräldrar  kravet på oss själva att visa att vi har kontroll och att det är vi som bestämmer.

Såhär är det. De här barnen vill inte bråka. Det kan vara viktigt att komma ihåg. De vill inte.

För varje gång de bråkar så upplever de ett misslyckande. De vill göra rätt men saknar verktygen för att hantera sig själva och hela situationen.

Vi föräldrar kan ta lite fula/arga ord till en viss gräns men vi blir fasligt bestörta när det övergår till fysiska handlingar såsom att slå, sparka etc. Man får inte slåss. Det vet vi att man måste lära sitt barn. Slåss är jättefult.

Jag skulle vilja säga att man i vissa fall FÅR slåss. Det står t o m reglerat i lagen att man får använda nödvärn i en situation som kräver det. Med detta påstående menar jag såklart inte att det är OK att låta barnet fortsätta slåss utan att försöka göra något åt det eftersom de skadar både sig själva och andra.

Det jag menar är att vi har en inbyggd mekanism att ta till våld i hotfulla situationer. En hotfull situation kan vara att man håller på att bli våldtagen, men det kan också handla om att man som vuxen tycker att ens barn ska klara av en speciell situation men som det absolut inte känner sig redo för. Alltså blir den situationen hotfull för barnet. Dessa barn kan inte på samma sätt reglera och förstå hotbilden och därigenom använda lämpligt beteende. De tar till alla verktyg de har för att skydda sig själva från att hamna i en situation de inte har kontroll över. Tyvärr består oftast deras verktygslåda av ganska simpla verktyg.

Låt säga att du ska skruva i en skruv.. Du gör en bedömning av vilket verktyg du ska använda. Du har en fin verktygslåda med många olika verktyg för olika ändamål. I detta fallet med skruven så tar du givetvis inte hammaren utan väljer en skruvmejsel. Det är för att du lärt dig att skruvmejslar används till att skruva med.

Ett barn som inte lärt sig hur man skruvar i en skruv och som dessutom har en dåligt utrustad verktygslåda kan mycket väl ta hammaren istället. Det kommer att bli ett tufft, för att inte säga omöjligt, jobb att försöka få i den där skruven. Kanske upptäcker barnet, ännu utan alltför mycket frustration att hammaren inte kunde göra jobbet. Den försöker sig på att hämta ett nytt verktyg och denna gång blir det en tång.

Inte heller denna gång går det att få i skruvjäkeln.
Efter att ha hämtat det tredje verktyget som bestod av en ringnyckel så är härdsmältan ett faktum. Den där jäkla skruven fick barnet att känna sig övermannad och misslyckad och chansen är stor att hammaren kommer till användning ändå i form av ett tillhygge som man kan slå på den där dumma skruven med när inget annat lyckas.

Hade man från början utrustat barnets verktygslåda med flera verktyg som passade för olika uppdrag samt lärt denna vad de olika verktygen användes till så är chansen avsevärt större att barnet från början tagit skruvmejseln och lyckats få i skruven och därigenom känt sig lyckad, stolt och nöjd.

Nu är det här bara metaforiskt och det ÄR svårare att utrusta barnens verktygslåda när det kommer till att hantera känslor och känslokopplade situationer, men principen är densamma.

Om vi återgår till situationen med barnets försök att få i skruven med hammaren och målar upp två olika scenarion och hur dessa skiljer sig åt och vad utgången blir.

Scenario ett: barnet har hammaren i sin hand och försöker lista ut hur den kan användas. Under tiden observerar man som förälder och konstaterar att det där aldrig kommer gå. Det gör oss lite irriterade att inte barnet valde något annat.
När barnet sen hämtar tången suckar vi och himlar med ögonen och känner stressen börja bubbla upp inom oss eftersom vi vet att det aldrig kommer funka. Barnet blir själv stressat, både av skruven, brist på verktyg som passar, men också pga att föräldern utstrålar negativa känslor och har ett ganska trist och bistert utseende.

När barnet trots allt hämtar det sista verktyget så vill det så gärna att det ska lyckas den här gången, trots att barnet själv nu är ganska upprört men känslan av att vilja lyckas och göra sin förälder stolt är fortfarande såpass stor att härdsmältan hålls stången.

När ringnyckeln inte heller tycktes vara rätt verktyg så brister det. Först för föräldern... Denne säger argt: "men hur kan du vara så korkad att du tror att de där verktygen ska kunna funka? Det är ju för sjutton en skruv! Att det alltid ska vara så jäkla svårt med dig! Allt du gör blir fel!

Barnet känner sig såklart jättesårat, misslyckat och besviken på sig själv. Den försökte ju faktiskt och den ville visa föräldern att den kunde! Istället för att  säga till föräldern hur den känner (inte så många barn har den förmågan och allra helst inte ett barn i affekt) så skriker den tillbaka: "jag hatar dig och den där jävla skruven! Jag tänker aldrig mer hjälpa dig med något! Jag vill bara dö så ni slipper mig!

Föräldern som vid det här laget har ett ordentligt påkopplat stresspåslag i kombination med ilska och faktiskt lite rädsla för det barnet uppvisar och säger, kontrar med: " fine, gör det om du tror att det löser saker och ting!" Föräldern är så arg så att den kokar men tycker samtidigt att det är läskigt att barnet pratar sådär om att dö.
Barnet känner sig vid det här laget totalt oälskat och förstört. Den försöker fly till sitt rum för att komma undan allt det jobbiga och få vara ifred med sina känslor. Barnet har ingen självkontroll kvar alls och det är riktigt obehagligt i kroppen för det känns som om man skulle kunna göra vad som helst.

Föräldern ställer sig i vägen och greppar tag i barnets arm i avsikt att stoppa barnet pga att den vill vara den som vinner den här situationen. Det är inte på något sätt OK att barnet beter sig på det här sättet och det måste den lära sig! Barnet som bara har flykt i sikte svarar med att slå föräldern på axeln. Förälderns grepp om barnet hårdnar och barnet slår återigen. Den här gången med en knytnäve i ansiktet på föräldern. Allt för att få komma undan, inte för att den vill göra illa föräldern. Det har helt enkelt bara uppstått en kaos-situation som ingen av de förmår att hantera. Barnet är den som gör det rätta även om det sker på fel sätt. Den försöker ta sig ifrån hotbilden då det bara kan sluta på ett sätt om den får fortgå. Ännu mera förlorad självkontroll.

Föräldern släpper som tur är taget och barnet rusar iväg till sitt rum, smäller det hårdaste den kan i dörren och kastar sig på sin säng under förtvivlad gråt och med en massa jobbiga, läskiga känslor i kroppen.

Föräldern sjunker ihop på soffan och försöker lugna ner sig själv men känner sig så jäkla misslyckad och ledsen att ilskan har svårt att släppa taget. Efter en stund har dock föräldern lugnat sig en smula och bestämmer sig för att fortsätta "diskussionen" på barnets rum.

Barnet som ligger och snyftar när föräldern kommer in är inte redo att prata ännu och vänder sig bara bort. Föräldern avkräver ögonkontakt då det känns viktigt att ha det när man ska prata om viktiga saker. Barnet vägrar och föräldern ilsknar till igen och sliter bort täcket som barnet har som skydd. "Titta på mig när jag pratar med dig!" mer eller mindre skriker föräldern.

Barnet som nu är blottat och otroligt sårbart finner ingen annan råd än att börja kasta saker. Först flyger det mest mjuka saker för att visa föräldern att den måste gå. Barnet kan inte hantera förälderns närvaro och ilska. Föräldern har bestämt sig för att inte backa utan står kvar. Barnet skriker: " GÅ GÅ GÅ!"

Föräldern skulle helst vilja gå egentligen då det är en jobbig situation även för denne men det känns oerhört viktigt att barnet fogar sig. Det går ju bara inte att ha det såhär!

Barnet som till slut inte har någon urskiljningförmåga alls kvar slänger sin mobil i väggen. Den går sönder...

När barnet upptäcker vad den gjort sjunker den kvidande ihop i en hög och sliter sig själv i håret.

Föräldern säger med skarp och dråplig röst: "det där var ju smart, nu har du ingen mobil kvar heller!" Och går därifrån.

Föräldern slår sig ner vid köksbordet med huvudet tungt vilande i händerna medan tårarna bränner i ögonen. Den ställer sig frågan: vad gör jag för fel? Varför kan inte hen bara lyssna på mig så slipper vi allt det här? Känslorna av maktlöshet och uppgivenhet är överväldigande och föräldern brister ut i fullständig gråt medan de hemska känslorna mal i kroppen.

Barnet å sin sida känner sig fullständigt tillintetgjord och tilliten till föräldern har fått sig en ordentlig törn.

Eftersom inget gott kommer ur den här situationen lär sig varken föräldern eller barnet något och risken för ett upprepande är stor nästa gång barnet ställs inför en liknande situation där inte rätt verktyg finns på plats.

Nu tar vi scenario två:

Föräldern ber barnet om hjälp med skruven. Den förklarar att det är en skruvmejsel som behövs. Visar verktyget och hur det används och låter sen barnet försöka på egen hand.
Föräldern finns bredvid och uppmuntrar barnet. Eftersom det är en spårskruv så är den lite svårare och barnet slinter några gånger och blir lite irriterat. Föräldern säger: "Äh, bry dig inte om det där. Sådär blir det för mig med, för de där skruvarna är lite svåra för nästan alla. Jag har märkt att om man prövar att hålla mejseln lite rakare så brukar det gå lite lättare." Varpå föräldern hjälper barnet att korrigera greppet.

Skruven hamnar där den ska, föräldern high-fivar barnet och båda två är glada och nöjda. Barnet lärde sig av att lyckas och tycker om sig själv.

Att skaffa sig själv men även att kunna ge barnet verktyg är A & O för att få en drägligare tillvaro. Jag trodde väl aldrig att en bok (vi som hade såna stora problem) skulle kunna hjälpa mig men jag gav boken "barn som bråkar" med Bo Hejlskov en chans.
Jag kan tyvärr dra många liknelser för min egen del med föräldern i scenario ett men efter att ha läst större delen av boken så har jag lärt mig massor, både om mitt barn och dess beteende i olika situationer men också, och främst om mig själv och hur jag kan förhålla mig till mitt barn och dess svårigheter. Jag håller fortfarande på och snickrar ihop våra verktygslådor men det jag främst anammat är att inse att våra bråk var tvungna att upphöra för att inte skada barnens självkänsla.

Om det ändå uppstår bråk trots att jag försökt göra rätt så försöker jag vara så avväpnande jag bara kan genom att t ex kittla eller bara gå undan för att låta barnet återfå kontrollen. Det funkar nästan jämt.

Nu blev det här jättelångt och är på intet sätt tänkt att låta bemästrande.
Gudarna ska veta att för inte alltför längesedan stod både barnen och jag helt utan verktyg.

Jag var ofta helt handfallen i svåra situationer och fick helt förlita mig på att barnet förmåddes ta det ansvar jag inte mäktade med, vilket dem de flesta gånger inte klarade av, vilket ledde till många kaos-situationer.

Sen en tid tillbaka har vi tagit omtag. Jag har bett barnen att förlåta mig för alla gånger jag gjort fel och också tagit på mig ansvaret för att jag inte gett de bättre förutsättningar, för att lätta på deras skuldbörda.

Ja, visst händer det att det dyker upp en härdsmälta från (i mitt tycke) ingenstans men de varar oftast inte så länge och när jag tänker tillbaka på situationen så fanns där utlösande parametrar som jag inte hade bedömt som risker egentligen men som för barnet var alldeles tillräckligt för att trilla över kanten.

Idag sa min jänta till mig: "det är så skönt att du är glad när jag är arg för då blir jag också glad!"

Min tös har haft ett extremt explosivt beteende vilket ledde till stora påfrestningar för hela familjen. Hennes triggers är kläder, värme, hunger och stress.

Vi var på semester i somras vilket innebar att vi var på annan ort och hyrde en lägenhet under en vecka.

Hon hade sett fram emot semestern och ändå blev den (i vårat dåtida tycke)  en katastrof!

Hon hade utbrott för allt! Hon skrek (hon har rejäla röstresurser och en arg-vokabulär som skulle få de flesta att rodna) och kastade saker mest jämt. Hon fick utbrott för att vi skulle äta frukost, för att kläderna satt fel, för att kläderna var fula, för att det var för varmt, för att hon var tvungen att sitta i bilen, för att hon var tvungen att gå, för att hon var tvungen att äta lunch, för att hon inte fick det hon ville ha på marknaden, för att hon var tvungen att äta middag, för att hon var tvungen att göra något överhuvudtaget...

Vi var många i familjen som var rejält arga på denna lilla tjej under veckans gång. Nåt av barnen uttryckte sig "alltså, hon är ju helt sjuk" och ett annat tyckte att vi bara kunde lämna henne på en parkeringsplats och hoppas på att någon annan ville ha henne. Den tredje sa inte så mycket men det gick att utläsa hans känslor genom hans bedrövade uppsyn.

Jag hade tudelade känslor. Någonstans var jag riktigt arg för att hon förstörde så fullständigt och det kändes som om hon förstörde med flit och samtidigt gnagde en känsla av att hon inte kunde hjälpa sitt beteende.

Det var iaf fullständigt utmattande och prövande för oss alla och vi ville bara åka hem. Där och då bestämde sambon och jag oss för att något måste göras. Det kunde inte få fortgå för då skulle hela familjen gå sönder.

När vi kom hem så googlade jag på explosiva barn.
Jag har googlat massor under årens lopp för att kunna förstå min sons adhd. Jag har gått föräldrautbildningar för barn med npf och läst spaltmeter efter spaltmeter på nätet. Ändå hade jag inte kommit i kontakt med Bo Hejlskovs bok, " barn som bråkar".

Det blev vändpunkten.

Nu förstod jag plötsligt vad som många gånger varit felet. Jag.

Det blev en jobbig resa in i mitt innersta med mycket självrannsakan. Väl där så hittade jag mycket ilska över hur orättvist jag tyckte att mitt liv var. En ilska som tyvärr många gånger spillts över på barnen.

Jag var arg för att jag inte hade stöttande och närvarande föräldrar när jag växte upp. Jag var arg för att jag hade så bråkiga barn. Jag var arg för att barnens pappa inte tog det ansvar jag ville att han skulle ta. Jag var arg på det mesta och tyckte att livet gått hårt åt mig.

Jag förstod inte rättvisan i att jag skulle behöva må dåligt när jag är en sån som försöker göra allt rätt för alla andra. Jag dödar inget levande förutom nån enstaka mygga som inte slutar bitas trots upprepade varningar, jag har alltid ett lyssnande öra att låna ut till någon som mår dåligt, jag värnar om moder jord och gråter till rörande scener. Jag tror att jag är ganska snäll. Ändå drabbade allt eländigt mig.

Efter min självrannsakan fann jag  att jag i mångt och mycket hade kunnat påverka saker. Inte allt, men mycket.

En sak som jag ville påverka var mina "bråkiga barn".

Vi hade bråkat så mycket att jag tror att vi alla hade svårt att känna kärlek till varandra. Det var liksom bråk jämt, jämt, jämt och då blir det svårt att underhålla de där varma känslorna.

När jag hade läst några kapitel ur boken så var jag på det klara med att jag aldrig ville återgå till den gamla mamma jag varit.

Nu låter det som om jag varit en hemsk mamma men jag tror inte att det är vad barnen tycker. Jag gör allt för dem. Jag vänder ut och in på mig själv för att de ska ha det så bra som möjligt. Jag bedyrar de min kärlek varje dag och lever för att deras liv ska bli så bra det bara går.

Det jag inte kunnat mäkta med är våra ständiga bråk och det är hur den gamla mamman hanterade de situationerna som jag aldrig vill återgå till.

Jag hanterade dessa bråk genom att snabbt hamna i affekt själv och också genom att vara dömande och oansvarig i att se min del i det hela. Jag tyckte många gånger att det var deras fel att jag tvingades hamna i situationer som jag inte ville vara i eller inte kunde hantera.

Idag vet jag annorlunda. Idag tar jag ansvar för i stort sett allt. Om sonen brakar ihop vid femtiden på eftermiddagen och blir otrevlig och snäsig så lägger jag ingen vikt vid det. Jag ger honom helt enkelt något att äta och gör en mental påminnelse till mig själv att komma ihåg att påminna sonen själv i god tid nästa gång så att han inte bli på dåligt humör pga lågt blodsocker.

Jag vet att han inte menar att låta otrevlig, han kan bara inte hantera sitt låga blodsocker just då. Jag vet också att han inte menar det eftersom han alltid självmant ber om ursäkt (efter att han ätit) för sitt tidigare beteende efter en stund.

Om dottern får ett bryt på morgonen när vi ska till skolan för att det blir ont om tid så lägger jag inte ansvaret på henne.

Jag inser att det förmodligen beror på att hon är hungrig eller sovit för lite. Ok, då korrigerar vi läggtiden samt kanske ger henne något lätt att tugga på i sängen innan hon kommer upp. Om bråket som sagt är ett faktum redan så kanske jag börjar göra grimaser, killa henne eller spela zombie. Funkar inte det så säger jag till henne att jag låter henne vara ifred ett tag så att hon känner att hon själv får ta kontroll över sin självkontroll.

Jag/vi har fortfarande lång väg kvar men jag tror massor på det här nya synsättet jag fått på både mina barn men också på mig själv och faktum är att det redan gett ringar på vattnet. Från att tösen kunnat haft konstanta utbrott hela eftermiddagarna ända fram till läggning så kan det numera gå en hel dag utan ett enda utbrott.

Hon söker sig också till mig och visar sin kärlek på ett annat sätt.

Jag tror inte att jag knappt höjt rösten en gång på ca 4 veckor. Allt är överlag mycket lugnare och mer hanterligt. ""

Själv står jag någonstans mitt emellan båda beskrivningarna av mamman i texten. Jag försöker men klarar inte riktigt av att vara lika lågaffektiv ännu. Men jag lär mig, sakta men säkert, att bli det.

Augusti bloggstatistik

Blev lite försenad nu med bloggstatistiken, men kanske ni kan förlåta mig för det?

Topp 10 inlägg

1. Syns på Juthbacka! (klick) -inlägg om att jag ska sälja på Juthbacka och ger rabatt om någon hälsar.

2. Handla på Wish (klick) -recension av Wish shopping.

3. Gårdens bär och frukter (klick) -en presentation av vad ätbart som finns på min gård.

4. Första tanden föll och städdag (klick) -Viggo tappade första tanden och alla nio hjälptes åt att städa.

5. Studier, träning och bärplock (klick) -vardagen just då/nu såg ut på detta vis.

6. Barnen i arbete (klick) -lade barnen och jobba med glass som belöning.

7. Bokrecension: Dvärgkaninerna Nisse och Nelly (klick) -nyutgiven bok som jag fick äran att recensera.

8. Postavgifter (klick) -en känga åt posten för höga avgifter.

9. Bokrecension: När två världar kolliderar (klick) -fick äran att recensera en till nyutgiven bok!

10. Nattliga ljud (klick) -om Viggos svårigheter att sova vid ljudförändringar.

Samma trafikkällor, men instagram har gett lite fler visningar än på länge. Troligen för att jag börjat lägga en bild dit varje gång jag skrivit inlägg och länka i bildtexten till dagens inlägg.

Sökorden har handlat om Wish, och en har hittat mina gamla inlägg om när jag drömde om ormar under graviditeten. Så verkar vara vanligt att drömma om ormar.

Inga förändringar inom ramen för läsare heller. Men 7 437/236 101 läsare hittade hit förra månaden. En aning färre med andra ord tror jag, men har inte varit så aktiv under augusti heller med bloggen.

I september hoppas jag att jag ska kunna vara aktivare igen, trots att skolan snart kör igång på allvar. Men samtidigt brukar jag fara i tid till skolan så kan sitta och skriva där. Tror jag ska fråga efter rubriker/ämnen ni vill läsa om på min facebook (klick). Ni hittar det inlägget HÄR.

Om inte annat så blir det väl skrivet om hur Viggos utvärderingsperiod vid sjukhuset gått. Och om det gett några revolutionerande nyheter. Eller om jag hamnar på någon läkares svarta lista som "besvärlig mamma"...

Familjen Konstig på facebook har annars 155 gillare i detta nu. Och 157 följare. Lotteriet gick vägen, hoppas och tror alla har fått sina vinster. En vinst blev dock aldrig utdelad, orkade inte ordna dragningen en tredje gång. Får lägga en extra vinst på nästa lotteri istället! Var ska vi lägga den gränsen då månne...?

Barnen i arbete

Tänkte döpa inlägget till barnarbetskraft, men tänkte det skulle få alldeles för negativa associationer. För de har ju bara varit extremt duktiga att hjälpa till hemma!

Är denna helg ensam hemma med alla sju, sambon är i Malax och "jagar terrorister". Såna beskrivningar av hur det går får man när man bor med en aktiv reservist. Min lilla soldat...

Så, vad hittade vi på idag då? Steg upp sextiden som vanligt. Morgonmål, lasagnetillverkning (första gången jag inte använt dessa färdiga såsmixar utan själv lagat båda såserna, min sambo däremot lagar alltid såserna själv) och sen gick vi ut.

Fick de först vara "barnvakt" (de äldre åt de yngre) medan jag hängde tvätten. Studsade jag med Viggo, de andra plockade lite bär. Provsmakade våra ätbara blommor (som vi planterade i somras) och rönnbär samt buskblåbären.

Lekte lite ditt och datt. Sen ropade jag att alla fick ta en spade (själv tog jag gräfton), oså gick vi och började gräva upp blivande blomrabatten! Fick bort översta lagret idag innan Viggo var helt nerskvättad (tvättade sparkbilen medan vi andra jobbade i stora vattenpölen bredvid arbetsområdet) och alla andra började vara så trötta.

Gick in och hittade exakt 8 glassar i frysen! Så det fick de för välgjort grävarbete. Bären de plockade räckte inte till sylt, men de blev däremot betagna i att plocka lingon på gården. Lingonen fick två av dem sedan rensa och sälja till grannen (min mamma alltså).

Så hade de omröstning ifall vi skulle ha städdag idag eller imorgon. Idag vann med en röst. Så alla bäddade sina sängar, städade under sina sängar, dammsög ett rum på var och gjorde en till uppgift på var (dagens uppgifter: föra bort skräp, torka av fönstrens insida, tömma/fylla diskmaskin, damma mattor, städa undan leksakerna, torka bordet och stolarna samt tvätta handfatet). Gick återigen galant med städningen då var och en hade sina uppgifter på klart.

Däremot hittade jag färdig jordgubbssylt från ifjol i frysen ännu, så det tinades och så åt vi upp plättarna som lämnade från igår till middag. Medan vi åt kom faster på besök också. Hon hade med glass, men jag sa att vi skulle kanske äta den imorgon (har jag något att muta med för att kanske få färdiggrävt rabatten).

Nämnde jag redan att tösen i mitten lärde sig sticka igår? Så hon håller på med sin egen tubhalsduk. Jag har stickat en åt Viggo och håller på med Ninas. Sen blir det åt de två andra yngre.

Och två i mitten satt me Nina då skulle somna (Nina som fick 38,6 graders feber på kvällen) och äldsta lade sin yngsta syster och sova. Själv var jag först med Viggo och sen med Nina (hon tycker det är alldeles för roligt när hennes bonussystrar ska lägga henne för att somna), och somnade förstås med Nina. Så de äldre fick vänta på sitt godis, men inga sura miner för det.

Så nu ska jag gå och försöka sova ikapp lite. Hur bra det går med en febrig dotter får vi se...

Postavgifter

Fick just mail från Finlands postcrossingförening (alltså en förening för oss som håller på med postcrossing i Finland) om att posten höjer frimärkesavgiften.

För andra gången detta år! När jag började med brevväxling och postcrossing (som vuxen) kostade ett frimärke runt 75 cent, alltså 0,75€.

Från oktober ska ett frimärke för inrikespost kosta 1,4€ och för utrikespost 1,5€. Och detta då för post som inte är alltför tungt.

Jag vet inte, men vill posten få oss att sluta anlita deras tjänster? Vill de vi ska sluta skicka brev och vykort åt varandra? Så de får göra allt annat än dela ut post (var väl gräsklippning, lövräfsning, snöskottning, möbelmontering och promenadsällskap hittills som de erbjöd vid sidan av postutdelningen)?

Hur ska vi då skicka vår post? Eller skulle vi behöva frångå posten helt och endast skriva e-mail? Facebook? Nej usch vad tråkigt!

Men tycker det är skit stil av posten att höja så ofta, och så mycket. Vad är ens motiveringen till detta beslut? Har faktiskt priserna för deras transportsträckor ökat så markant? Jag menar, de har redan dragit in posten på tisdagar -sparar troligen in en hel del för dem. Och får inte heller post på lördagar och söndagar.

Och deras bilar går på el, eller så cyklar de. Så bensinkostnaderna, nja, skulle inte tro det. Lönerna? Är väl varken urusla men inget man blir rik på heller. Och med tre mindre arbetsdagar så kan det ju inte bli så dyrt för dem heller.

Jag tycker det är synd att låginkomsttagare snart måste överge två hobbyn (brevväxling och postcrossing) bara för att man inte har råd att delta längre! Som jag med 6 aktiva brevvänner och nu får skicka 18 vykort totalt på en gång. Det betyder att en gång i månaden (ca) får jag betala 36€ i bara postavgifter. Och det då om jag inte vill skicka någon liten gåva åt en brevvän med födelsedag, deras barn eller vill skicka flera gånger per månad (post till vissa länder går fort så man hinner skicka flera gånger per månad).

Och om man då är studerande, lever på utkomststöd eller som vi storfamilj som just och just kommer över utkomststödets nivå (vi går väl ca 10€ på plus per månad så de inte betalar ut utkomststöd) så är det ganska självklart -vill du hålla på med postning får du välja bort något annat (såsom nya kläder när dina inte passar längre, lite godare mat en dag, ett besök hos en vän eller vad du nu annars skulle vilja hitta på/behöva).
För er som nu menar socialen betalar om du behöver något: det gör de troligen inte om du inte får utkomststöd. Annars är det bara större nödvändiga inköp (såsom tvättmaskin eller om någon viktig möbel gått sönder, såsom säng) som de kan ge "kompletterande utkomststöd". För införskaffande av barnkläder har du barnbidraget och vill du hitta på något med dina barn ska du bekosta det själv, de hjälper inte med sådant -fast det annars innebär att du sitter hemma med dina barn så de knappt kan besöka vänner. Det är sanningen för alltför många.

Så jag hoppas det snart kommer ett alternativ till posten. Eller finns det redan för brev och vykort? Om det finns, snälla snälla berätta i en kommentar!

För jag anar att det är onödigt att hoppas posten skulle bli klok och sänka avgifterna tillbaka...

Populära frimärken inom postcrossing