Såhär i slutet av året antar jag att det passar med några "korta" funderingar om det gångna året.
Det har verkligen varit ett ombytligt år! Början av året så bodde jag i Jakobstad, i en liten etta tillsammans med min katt. Folk fick komma och gå som de ville och jag hann även ha ett par Couchsurfers på övernattning. Jag var ut och dansade så fort jag hade chansen och var inte sen att bjuda hem okända personer till att tillbringa ännu några timmar med mig och mina vänner -varje gång med härligt resultat av riktigt trevlig samvaro och diskussioner om allt från politik till vädret och vad som hände under kvällen på dansgolvet.
Så fortsatte det till början av april, då det plötsligt tillsammans med en bekant stiger in en man som sveper undan fötterna på mig. En man med de vackraste ögonen någonsin, trots hans annars lite tuffare utseende med nitkläder och rakat hår. Et tu tre hade man lärt känna honom lite bättre och bjudit hem honom på kaffe ett par dar senare.
Visade sig vara mitt bästa beslut någonsin hittills i livet! Han började mer eller mindre bo hos mig medan han hade vikariat inne i staden, efter att jag slutade skolan blev jag Kronobybo över sommaren i hans mindre etta och nu väntar vi tillökning i familjen och har flyttat till en större lägenhet närmare mina föräldrar.
Jag började året som deltidsanställd på ABC i Oravais, gjorde sedan praktik på Castren i Jakobstad och fortsatte som inhoppare och sommarjobbare där, med en liten paus då jag for på praktik till Malta inom demensvård. Fick klar min examen som Närvårdare inom mental- och missbrukarvård och jobbar nu som assistent åt en dagmamma nu som då.
Så här sitter jag nu, ca 27 timmar från 2012. Gravid i 23de veckan, förlovad, i en vacker lägenhet där jag stortrivs och med en konstig förvissning om att det kommande året kommer att bli underbart och att det som varit tungt är på väg bort in i dimman av det förgångna.
Nyårslöften? Inga! Finns bara en enkel regel; jag tänker älska min man, mitt styvbarn och mitt barn med hela mitt hjärta och hjälpa till att göra vår familj så lycklig vi bara kan vara.
Såklart finns det ju mycket jag VILL göra... Kom nya kurser från Medborgarinstitutet idag och jag vill fara på flera språk -men de är alla fortsättningskurser nu. Kanske 2013 ger tid för sånt! Jag vill förstås också se till att jag är i form fort efter BF och håller den formen -alltså jag vill träna.
Nåja. Ett riktigt Gott Nytt År vill jag önska er allihopa!
Skjut raketerna lugnt, lämna onödiga gräl.
Vardagslivet med en son i behov av speciellt stöd, husrenovering, trotsig dotter, fem bonusbarn, jakten på sin drömkropp och iver att vara med som spindeln i nätet överallt.
fredag 30 december 2011
tisdag 27 december 2011
Gravidkrämpor...
Tänkte först då jag blev gravid att "hej, dehe går ju bra! Int mår ja ju nå sämre".
Fast jag hade svårt att äta för att jag blev illamående av all mat, och fortfarande om jag försöker tillsätta kryddor efter att maten är kokad/stekt så börjar jag må illa, så tyckte jag att jag hade väldigt lätt mot vissa som mår illa hela tiden.
Jag gick ner några kilon också ända fram till vecka 21, men nu väger jag nästan lika mycket igen. Men det bekymrar mig inte det minsta! Jag vet att det mera är ett tecken på att allt är normalt och bra än något annat.
Det största problemet jag har är ryggen och ischias ner i benen! Det är inte en dag som det inte är sjukt, och vissa dar är det riktigt riktigt hemskt! Igår var jag ut i skogen och såg på då älsklingen huggde och fick nästan be honom bära mig hem efteråt... kunde knappt gå! Min syster skjutsade mig på sparken en bit men det är tungt att ha så ont att man inte kan lägga/sätta sig eller tvärtom stiga upp ibland. Stödbältet de lånade åt mig från Mödrarådgivningen hjälpte inte alls heller så...
Och nu, nyaste krämpon man haft i ett par dar nu: Så otroligt sjukt på EN punkt under bröstet, i höjd med första revbenet som bildar bröstkorgen. Vet inte om det är benet eller vad det är som är sjukt... Tar sjukt då man tynger på det, tar sjukt då jag ligger/sitter/står... Och igår då jag skulle böja mig ner till en hyllåda så kändes det som om det skulle ha knaka just där -men det finns ju inga leder att knaka där! Efteråt var det såklart ännu sjukare i min stackars lilla bröstkorg och rygg...
Erfarenheter och sånt av dessa "krämpor" mottages gärna, även om ni bara hört om någon annan med det!
Och jag lovar att meddela om jag får reda på varför jag har...
Fast jag hade svårt att äta för att jag blev illamående av all mat, och fortfarande om jag försöker tillsätta kryddor efter att maten är kokad/stekt så börjar jag må illa, så tyckte jag att jag hade väldigt lätt mot vissa som mår illa hela tiden.
Jag gick ner några kilon också ända fram till vecka 21, men nu väger jag nästan lika mycket igen. Men det bekymrar mig inte det minsta! Jag vet att det mera är ett tecken på att allt är normalt och bra än något annat.
Det största problemet jag har är ryggen och ischias ner i benen! Det är inte en dag som det inte är sjukt, och vissa dar är det riktigt riktigt hemskt! Igår var jag ut i skogen och såg på då älsklingen huggde och fick nästan be honom bära mig hem efteråt... kunde knappt gå! Min syster skjutsade mig på sparken en bit men det är tungt att ha så ont att man inte kan lägga/sätta sig eller tvärtom stiga upp ibland. Stödbältet de lånade åt mig från Mödrarådgivningen hjälpte inte alls heller så...
Och nu, nyaste krämpon man haft i ett par dar nu: Så otroligt sjukt på EN punkt under bröstet, i höjd med första revbenet som bildar bröstkorgen. Vet inte om det är benet eller vad det är som är sjukt... Tar sjukt då man tynger på det, tar sjukt då jag ligger/sitter/står... Och igår då jag skulle böja mig ner till en hyllåda så kändes det som om det skulle ha knaka just där -men det finns ju inga leder att knaka där! Efteråt var det såklart ännu sjukare i min stackars lilla bröstkorg och rygg...
Erfarenheter och sånt av dessa "krämpor" mottages gärna, även om ni bara hört om någon annan med det!
Och jag lovar att meddela om jag får reda på varför jag har...
lördag 24 december 2011
Jag vill bara...
...önska er alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!!
Jag hoppas dagen för med sig många skratt, fina presenter för de som får nå, trevliga stunder med släkt och vänner, god mat och en riktigt skön stämning!
Snön är inte det viktigaste, utan sällskapet och stämningen.
Jag älskar julen, och iår får jag spendera den med min älskade familj.
Och min underbara "bonusfamilj".
Men framförallt, jag får spendera den med den underbaraste mannen i världen!
Jag hoppas dagen för med sig många skratt, fina presenter för de som får nå, trevliga stunder med släkt och vänner, god mat och en riktigt skön stämning!
Snön är inte det viktigaste, utan sällskapet och stämningen.
Jag älskar julen, och iår får jag spendera den med min älskade familj.
Och min underbara "bonusfamilj".
Men framförallt, jag får spendera den med den underbaraste mannen i världen!
måndag 19 december 2011
Höst, vinter, vår, sommar...
Jag tycker vädret kunde bestämma sig nu snart! Det är mörkt som på vintern, ibland fryser de till som på hösten bara för att töa som på våren nästa dag. O gräset är grönt som på sommaren.
Till vintern har jag alltid, de senaste åren, drabbats av vad jag antar är Finlands höstdepression -men jag får inte då det börjar bli mörkt (nej i början tycker jag "jess, nu byter vi årstid en ny möjlighet till omstart") utan en stund in på vintern då det är som mörkast och man börjar bli ganska så trött på det redan så känns allt bara så nattsvart, hopplöst och jag börjar fundera hit och dit på allting.
Och nujust har jag ju ganska mycket annars också att fundera på då jag ska få lillen. Men tankarna som kommer och trycker på under denhär tiden är aldrig positiva, jag är säker på att de värsta farhågorna jag har är sanna.
Vilket ju oftast stämmer, eftersom jag är så otroligt säker på det så blir det självuppfyllande profetior.
Men bara jag får ur mig alla tankarna någonstans, på papper, diskuterat eller liknande så lättar det och jag kan njuta av den fina årstid som vi faktiskt ändå har. Fast det är lite lite snö för att nära sig jul...
Till vintern har jag alltid, de senaste åren, drabbats av vad jag antar är Finlands höstdepression -men jag får inte då det börjar bli mörkt (nej i början tycker jag "jess, nu byter vi årstid en ny möjlighet till omstart") utan en stund in på vintern då det är som mörkast och man börjar bli ganska så trött på det redan så känns allt bara så nattsvart, hopplöst och jag börjar fundera hit och dit på allting.
Och nujust har jag ju ganska mycket annars också att fundera på då jag ska få lillen. Men tankarna som kommer och trycker på under denhär tiden är aldrig positiva, jag är säker på att de värsta farhågorna jag har är sanna.
Vilket ju oftast stämmer, eftersom jag är så otroligt säker på det så blir det självuppfyllande profetior.
Men bara jag får ur mig alla tankarna någonstans, på papper, diskuterat eller liknande så lättar det och jag kan njuta av den fina årstid som vi faktiskt ändå har. Fast det är lite lite snö för att nära sig jul...
lördag 17 december 2011
Vem ska ge efter?
Jag är gravid, jag har ett till liv att värna om nu.
Betyder de att man ska ge upp allt man gillar?
Absolut; alkohol, tobak, vissa mediciner, maträtter med skadliga ämnen, fysiska saker som är helt enkelt tunga och skadliga.
Måste men vill inte; vänner som slutar höra av sig, hobbyn som KAN vara skadliga för barnet, att fara ut på dansställen för MÖJLIGA risker, sexiga kläder, o myki annat.
Atså, inte e väl att vara gravid samma sak som att vara döende?
E de bara mamman som ska behöva ge upp saker och ting och anpassa sig eller?
Betyder de att man ska ge upp allt man gillar?
Absolut; alkohol, tobak, vissa mediciner, maträtter med skadliga ämnen, fysiska saker som är helt enkelt tunga och skadliga.
Måste men vill inte; vänner som slutar höra av sig, hobbyn som KAN vara skadliga för barnet, att fara ut på dansställen för MÖJLIGA risker, sexiga kläder, o myki annat.
Atså, inte e väl att vara gravid samma sak som att vara döende?
E de bara mamman som ska behöva ge upp saker och ting och anpassa sig eller?
Trött i ögat....
Nog vet ja att folk menar man börjar sova mycket sämre då man är gravid -men dethär är ju löjligt!!
Vaknar lättare än tidigare av att älskling breder ut sig i sängen så han buffar till mig, drömmer otroligt mycket (men nu äntligen börjar de bli bättre drömmar också!) så jag vaknar av det också, och nångång kan jag vakna av att Lillen sparkar så hårt eller mycket.
Känns som om man får ingen sömn alls längre, är hela tiden så slut på morgonen fast klockan är nu 10 och vi for och sova någon gång runt 12 inatt. 10 timmars sömn var förr ett säkert kort för att ha sovit för länge och ha huvudvärk, nu känns det som om 10 timmar är in-gen-ting!
Jag hatar också att bli åksjuk, fast det blir jag inte varenda gång. Bara om de blir många omkörningar, hastiga accelerationer eller bromsningar. Men det är nu tillräckligt de också.
Vaknar lättare än tidigare av att älskling breder ut sig i sängen så han buffar till mig, drömmer otroligt mycket (men nu äntligen börjar de bli bättre drömmar också!) så jag vaknar av det också, och nångång kan jag vakna av att Lillen sparkar så hårt eller mycket.
Känns som om man får ingen sömn alls längre, är hela tiden så slut på morgonen fast klockan är nu 10 och vi for och sova någon gång runt 12 inatt. 10 timmars sömn var förr ett säkert kort för att ha sovit för länge och ha huvudvärk, nu känns det som om 10 timmar är in-gen-ting!
Jag hatar också att bli åksjuk, fast det blir jag inte varenda gång. Bara om de blir många omkörningar, hastiga accelerationer eller bromsningar. Men det är nu tillräckligt de också.
torsdag 15 december 2011
Ultra nummer 2 och fler drömmar...!
Inatt har jag inte fått sov ordentligt, gick för det första väl för tidigt och sova med älskling för jag ville ju sova med honom, sen började jag drömma direkt (annars har jag bara drömt på morgonsidan av natten tidigare, just innan jag vaknat) en massa rådderi och även mardrömmar. Minns nu egentligen bara en dröm riktigt bra för den skrev jag ner då jag vaknade i telefonen:
5 vänner ute o ska på forsränning men finns inga bra forssar. In i ett forskningscenter där varelser som i Descent lever och försöker ta livet av alla andra. Jag ser genom en tjejs ögon som har klättrat upp mellan en vägg och en maskin, min vän hittar en plånbok inne i maskinen som hon vet ägaren till, men plånboken var en fälla så hon dras in i maskinen med plånboken och blir malen... En varelse dyker upp bredvid mig och sticker in en metallremsa för att känna efter om något finns där. Jag får så lov och ta metallen att vila på mina tänder då jag ser honom ta fram en elektrisk grej och skickar stötar genom metallen in i mig.. Hoppar till forskarna och deras barn, de är i ett skillt rum som borde vara säkert och firar jul. En liten flicka frågor en annan om Sam och de kommer någonsin bli normala igen, hon svarar att det blir de säkert. I just det ögonblicket slås dörrarna upp i slow motion och Sam och de andra varelserna kommer inspringande. Den lilla flickan kastar något genom en glasruta och allt exploderar...
God morgon, första gången man vaknar. Vaken ganska länge och sen fortsätter man drömma att man söker efter något ätbart i en stor butik. Kommer till fruktdisken och alla prislappar visar att det är morötter men då man frågar expediten om morötterna så är det allt annat utom morötter som finns där i disken.
Morjens... Vaknar igen, fortsätter sova, drömmer något man inte ens kommer ihåg men har en smygande känsla av panik i bröstet och lägger sig med armen runt älsklingen som inte alls reagerar nå. Sover vidare... någorlunda då man har plats att ligga bekvämt.
Nåja, om man skulle berätta lite roligare nyheter. Var på andra ultrat igår, härligt ti se lillen! Och, förståss, var allt perfekt. Finfina mått på allting de mätte (och det var en hel massa! Ben hit, hjärndelar dit, huvudstorlek, hjärtkammrar, ryggraden etc), och nu får vi nog börja fundera på allvar vad en lillkille ska heta, för de såg nog onekligen ut som om det blir en liten kille vi får och inte en flicka som vi var inställda på. Men, man ska ju aldrig vara riktit säker förrän man har fött. Och dethär var sista ultrat för mig om int jag får nå remiss för nå vidare undersökningar, snyft! Får vänta med ti se lillen ända till april nu då...
5 vänner ute o ska på forsränning men finns inga bra forssar. In i ett forskningscenter där varelser som i Descent lever och försöker ta livet av alla andra. Jag ser genom en tjejs ögon som har klättrat upp mellan en vägg och en maskin, min vän hittar en plånbok inne i maskinen som hon vet ägaren till, men plånboken var en fälla så hon dras in i maskinen med plånboken och blir malen... En varelse dyker upp bredvid mig och sticker in en metallremsa för att känna efter om något finns där. Jag får så lov och ta metallen att vila på mina tänder då jag ser honom ta fram en elektrisk grej och skickar stötar genom metallen in i mig.. Hoppar till forskarna och deras barn, de är i ett skillt rum som borde vara säkert och firar jul. En liten flicka frågor en annan om Sam och de kommer någonsin bli normala igen, hon svarar att det blir de säkert. I just det ögonblicket slås dörrarna upp i slow motion och Sam och de andra varelserna kommer inspringande. Den lilla flickan kastar något genom en glasruta och allt exploderar...
God morgon, första gången man vaknar. Vaken ganska länge och sen fortsätter man drömma att man söker efter något ätbart i en stor butik. Kommer till fruktdisken och alla prislappar visar att det är morötter men då man frågar expediten om morötterna så är det allt annat utom morötter som finns där i disken.
Morjens... Vaknar igen, fortsätter sova, drömmer något man inte ens kommer ihåg men har en smygande känsla av panik i bröstet och lägger sig med armen runt älsklingen som inte alls reagerar nå. Sover vidare... någorlunda då man har plats att ligga bekvämt.
Nåja, om man skulle berätta lite roligare nyheter. Var på andra ultrat igår, härligt ti se lillen! Och, förståss, var allt perfekt. Finfina mått på allting de mätte (och det var en hel massa! Ben hit, hjärndelar dit, huvudstorlek, hjärtkammrar, ryggraden etc), och nu får vi nog börja fundera på allvar vad en lillkille ska heta, för de såg nog onekligen ut som om det blir en liten kille vi får och inte en flicka som vi var inställda på. Men, man ska ju aldrig vara riktit säker förrän man har fött. Och dethär var sista ultrat för mig om int jag får nå remiss för nå vidare undersökningar, snyft! Får vänta med ti se lillen ända till april nu då...
tisdag 13 december 2011
Att bli gravid
Jag kom på att jag har inget inlägg som egentligen tar upp hur det var att inse att man var gravid. Inte vet jag om någon ens vill veta det men här kommer nu lite av vad jag kommer ihåg om mina tankar...
Det var min kille som sa att jag skulle testa, för han tyckte mitt humör hade blivit så konstigt och jag var inte mig själv längre. Nåja, jag tog testet fast jag tänkte för mig själv att det var omöjligt, läkare hade ju sagt att jag hade PCO (för att läsa om detta klicka på namnet. Har själv läst så det överrensstämmer med vad läkaren sa åt mig) så det borde vara svårt för mig att bli gravid, upp till 75% mindre chans än "vanliga kvinnor".
Nåja, så jag tog testet med inställningen att "inte e jag gravid nu, de skulle ha gått för fort, de e bara han som tycker ja e konsti".
Oops, testet visar positivt...! Jag ska bli mamma. Hjälp. Hurra. Öh vah? Men. Jo. Nej. Absolut!
Ja ingen aning hur jag ska förklara alla tankarna som for genom mitt huvud i just den stunden! Jag blev överlycklig då jag ville ha familj med honom, jag blev livrädd då jag var säker på att jag inte skulle klara av mammarollen, jag funderade hur jag skulle göra med skolan i Åbo, var skulle vi bo -en etta är inte tillräckligt för en liten familj, hur skulle han reagera, hur skulle våra familjer reagera, våra vänner...
Nå, hans reaktion fick jag ju veta direkt. Och den lugnade mig avsevärt. Vi bestämde ti börja söka större lägenhet, först i norra österbotten men blev sedan i mina hemtrakter då det bara var kö överallt. Jag lämnade bort skolan (eller, jag är frånvarande ett år nu pga graviditet, men blir väl nog att jag avsäger mig studieplatsen helt nästa år då). Våra föräldrar tog det väldigt bra och gratulerade, likaså vänner och bekanta.
Det blev en riktigt positiv känsla av det hela då ingen i omgivningen tyckte det var dumt eller för tidigt, åtminstone har ingen sagt det rakt ut åt mig.
Flicknamnet kom vi på direkt, eller jag hade redan länge tänkt på ett flicknamn som jag läst i någon berättelse och han tyckte om det. Men eftersom vi har haft det klart så länge så har vi varit inställda på en flicka nu hela tiden -fast det inte är någon skillnad, lika mycket kommer vi att älska det ändå. Det var lillens fammo som hittade pojknamnet på ett dagis hon städade, men vi har inga mellannamn åt lillkillen ännu...
Fast hans väldigt manstarka släkte så har önskat en liten tös till släkten. Men det är nu ingen skillnad för dem heller i slutänden tror jag.
Jag fick må bra, fast hade ingen aptit och började må illa av att äta -med väldigt få undantag. Min vikt gick från ca 68kg till nuvarande ca 65kg och ännu ser jag inga tecken på att vågen ska börja öka, men det kommer säkert ännu. Min mage e riktigt rund och fin kulle frampå magen (bär hela på framsidan, precis som min mor gjorde) och det verkar på något vis tära på ryggen eller så har något hamnat i kläm för enda problemet är ryggvärk på höger sida. Stödbältet man får låna från Mödrarådgivningen hjälper inte, eller bara en kort stund, och värst är det då jag sitter i bil. Nu då jag gick från min systers hem (ca en kilometer) märkte jag att min kondition har försämrats avsevärt så får verkligen ta mig i kragen nu och börja dra ut Matias på promenad med mig! Kanske jag borde börja träna demdär små övningarna i häftet jag fick också....
Imorgon ska vi på vårt andra ultraljud, och vi kommer troligen att fråga om de tror att det är en pojke eller flicka. Vi vet att det inte alls är säkert det de säger men ibland kan de ju se riktigt bra, beror ju bara på barnets läge och om navelsträngen ligger ur vägen. Vid första ultrat flyttade de BF datumet två veckor senare, få se om de tänker flytta det på nytt. Nå, nujust är BF den 28de april.
Nu vet jag vad folk menar att man kan börja drömma en massa som gravid! I förra inlägget kan du läsa om förra nattens dröm. Och inatt hade jag en ännu märkligare...
Vi var utomlands, i ett land med anakondor, tivolin och palats. Anakondorna åt folk förstås och tyckte speciellt mycket om små barn, så jag som skulle ha barn snart blev inlåst i palatset men Matias fick inte vara med mig. Efter att jag fick barnet så blev det också inlåst, direkt utan att ens ha blivit tvättad! Min mor var vakt vid barnets cell (det var faktiskt en cell) och jag fick lov att gå in med en tvättsvamp, handduk och ämbar med ljummet vatten för att tvätta lillen. Matias hade så länge fått armen på sin sida att ta livet av anakondan som cirklade runt palatset och han själv bröt sig in i lillens cell för att ta oss därifrån, men ute på gården dog folk i striden mot anakondan.....
Då vaknade jag av att telefonen började spela Nirvana - Smells Like Teen Spirit. Än en gång hade min älskade väckt mig ur en hemsk dröm.
Det var min kille som sa att jag skulle testa, för han tyckte mitt humör hade blivit så konstigt och jag var inte mig själv längre. Nåja, jag tog testet fast jag tänkte för mig själv att det var omöjligt, läkare hade ju sagt att jag hade PCO (för att läsa om detta klicka på namnet. Har själv läst så det överrensstämmer med vad läkaren sa åt mig) så det borde vara svårt för mig att bli gravid, upp till 75% mindre chans än "vanliga kvinnor".
Nåja, så jag tog testet med inställningen att "inte e jag gravid nu, de skulle ha gått för fort, de e bara han som tycker ja e konsti".
Oops, testet visar positivt...! Jag ska bli mamma. Hjälp. Hurra. Öh vah? Men. Jo. Nej. Absolut!
Ja ingen aning hur jag ska förklara alla tankarna som for genom mitt huvud i just den stunden! Jag blev överlycklig då jag ville ha familj med honom, jag blev livrädd då jag var säker på att jag inte skulle klara av mammarollen, jag funderade hur jag skulle göra med skolan i Åbo, var skulle vi bo -en etta är inte tillräckligt för en liten familj, hur skulle han reagera, hur skulle våra familjer reagera, våra vänner...
Nå, hans reaktion fick jag ju veta direkt. Och den lugnade mig avsevärt. Vi bestämde ti börja söka större lägenhet, först i norra österbotten men blev sedan i mina hemtrakter då det bara var kö överallt. Jag lämnade bort skolan (eller, jag är frånvarande ett år nu pga graviditet, men blir väl nog att jag avsäger mig studieplatsen helt nästa år då). Våra föräldrar tog det väldigt bra och gratulerade, likaså vänner och bekanta.
Det blev en riktigt positiv känsla av det hela då ingen i omgivningen tyckte det var dumt eller för tidigt, åtminstone har ingen sagt det rakt ut åt mig.
Flicknamnet kom vi på direkt, eller jag hade redan länge tänkt på ett flicknamn som jag läst i någon berättelse och han tyckte om det. Men eftersom vi har haft det klart så länge så har vi varit inställda på en flicka nu hela tiden -fast det inte är någon skillnad, lika mycket kommer vi att älska det ändå. Det var lillens fammo som hittade pojknamnet på ett dagis hon städade, men vi har inga mellannamn åt lillkillen ännu...
Fast hans väldigt manstarka släkte så har önskat en liten tös till släkten. Men det är nu ingen skillnad för dem heller i slutänden tror jag.
Jag fick må bra, fast hade ingen aptit och började må illa av att äta -med väldigt få undantag. Min vikt gick från ca 68kg till nuvarande ca 65kg och ännu ser jag inga tecken på att vågen ska börja öka, men det kommer säkert ännu. Min mage e riktigt rund och fin kulle frampå magen (bär hela på framsidan, precis som min mor gjorde) och det verkar på något vis tära på ryggen eller så har något hamnat i kläm för enda problemet är ryggvärk på höger sida. Stödbältet man får låna från Mödrarådgivningen hjälper inte, eller bara en kort stund, och värst är det då jag sitter i bil. Nu då jag gick från min systers hem (ca en kilometer) märkte jag att min kondition har försämrats avsevärt så får verkligen ta mig i kragen nu och börja dra ut Matias på promenad med mig! Kanske jag borde börja träna demdär små övningarna i häftet jag fick också....
Imorgon ska vi på vårt andra ultraljud, och vi kommer troligen att fråga om de tror att det är en pojke eller flicka. Vi vet att det inte alls är säkert det de säger men ibland kan de ju se riktigt bra, beror ju bara på barnets läge och om navelsträngen ligger ur vägen. Vid första ultrat flyttade de BF datumet två veckor senare, få se om de tänker flytta det på nytt. Nå, nujust är BF den 28de april.
Nu vet jag vad folk menar att man kan börja drömma en massa som gravid! I förra inlägget kan du läsa om förra nattens dröm. Och inatt hade jag en ännu märkligare...
Vi var utomlands, i ett land med anakondor, tivolin och palats. Anakondorna åt folk förstås och tyckte speciellt mycket om små barn, så jag som skulle ha barn snart blev inlåst i palatset men Matias fick inte vara med mig. Efter att jag fick barnet så blev det också inlåst, direkt utan att ens ha blivit tvättad! Min mor var vakt vid barnets cell (det var faktiskt en cell) och jag fick lov att gå in med en tvättsvamp, handduk och ämbar med ljummet vatten för att tvätta lillen. Matias hade så länge fått armen på sin sida att ta livet av anakondan som cirklade runt palatset och han själv bröt sig in i lillens cell för att ta oss därifrån, men ute på gården dog folk i striden mot anakondan.....
Då vaknade jag av att telefonen började spela Nirvana - Smells Like Teen Spirit. Än en gång hade min älskade väckt mig ur en hemsk dröm.
måndag 12 december 2011
Drömde så hemskt...
Har ni sett en film (minns inte namnet) där föräldrarna fick välja olika förutsättningar för sina barn -eller lämna allt åt slumpen? Men om de lämnade till slumpen så fick de barnen inte välja vilka utbildningar och yrken som helst, tex astronaut så måste man vara speciell och med de rätta fysiska egenskaperna för att ens få försöka.
Nå en kille i filmen ville bli astronaut och åka upp i rymden men föräldrarna lämnade ödet till slumpen så han fick inte. Han tog på sig en annan identitet, av en man som hade de perfekta förutsättningarna men varit med om en olycka så han var förlamad från midjan neråt.
Inatt drömde jag något som ärligt talat skrämde skiten ur mig:
Läkarna ville jag skulle bestämma allt om mitt barn nu innan det föddes.
Jag skulle välja om det skulle ha mina bruna ögon eller Matias blå/gråa, mitt mörka hår eller ljusare, flicka eller pojke, Matias längd eller som jag, långa fingrar eller korta, stor liten näsa eller spetsig etc etc.
I drömmen tyckte jag det var hemskt och jag tycker det ännu, jag var riktit lättad faktiskt då Matias väckte mig!
Men de kommer ju mera och mera ditåt, nu har vi fosterscreeningen som ser efter färdigt så barnen inte har några kromosomfel (=utvecklingsstörning) och att allt ser korrekt ut med ultraljud. När kommer nästa steg att man tar ett prov någonstans och kollar vilka gener exakt som finns? Så man vet på förväg om den har ärvt mer av mamma eller pappa, och vad som har ärvts av vem. Sen börjar vi säkert se i generna (vi gör ju de redan till viss del hos födda individer) om de har nå anlag till hjärt/kärlsjukdomar, cancer, diabetes etc. och blir då nästa steg att föräldrar får avbryta graviditeten om det är ett barn som kan ha svagt hjärta senare i livet? Precis som man nu kan få avbryta graviditeten om barnet är utvecklingsstört då det upptäcks i så tidigt skede.
Vi deltog i fosterscreeningen, behövde inte ta fostervattensprov (vilket jag inte skulle gått med på heller tror jag) utan de kunde endå konstatera att allt var normalt. Men klart man hann fundera: om det är sjukt, ska ja orka ta hand om det då? Jag hatade ärligt talat de tankarna, det är ju som att säga att det inte vore lika mycket värt om det har "något fel"! Jag har en av mina bästa vänner som har en syster med Downs Syndrom -och hon är en så hääärlig människa! Alla utvecklingsstörda jag har träffat är så trevliga, söta, snälla och väldigt få av dem har ju egentligen lägre IQ utan bara svårare att lära sig.
Jag skulle inte ha klarat av att ta ett beslut om de skulle ha sagt att det var sjukt, och om jag skulle ha tagit bort det skulle jag aldrig ha förlåtit mig själv för det heller.
Men det är en svår fråga, hur långt får man leka Gud? Klart man vill ge sina barn den bästa förutsättningen att kunna förverkliga sina drömmar och sånt, men att börja blanda sig i för mycket... Laga alla människor till superindivider utan brister och fel, med samma fysiska egenskaper och samma förutsättningar för olika arbeten...
Om jag upplever den tiden (vilket jag hoppas att jag inte gör) hoppas jag någon är klok nog att sabotera forskningen.
Människan är inte lagd här för att leka Gud och blanda sig i livets utgångar. Meningen att vara människa är ju att vi alla är unika och har en alldeles egen plats här på jorden att fylla med våra brister och plus, fel och rätt, kunskaper och erfarenheter osv.
Nå en kille i filmen ville bli astronaut och åka upp i rymden men föräldrarna lämnade ödet till slumpen så han fick inte. Han tog på sig en annan identitet, av en man som hade de perfekta förutsättningarna men varit med om en olycka så han var förlamad från midjan neråt.
Inatt drömde jag något som ärligt talat skrämde skiten ur mig:
Läkarna ville jag skulle bestämma allt om mitt barn nu innan det föddes.
Jag skulle välja om det skulle ha mina bruna ögon eller Matias blå/gråa, mitt mörka hår eller ljusare, flicka eller pojke, Matias längd eller som jag, långa fingrar eller korta, stor liten näsa eller spetsig etc etc.
I drömmen tyckte jag det var hemskt och jag tycker det ännu, jag var riktit lättad faktiskt då Matias väckte mig!
Men de kommer ju mera och mera ditåt, nu har vi fosterscreeningen som ser efter färdigt så barnen inte har några kromosomfel (=utvecklingsstörning) och att allt ser korrekt ut med ultraljud. När kommer nästa steg att man tar ett prov någonstans och kollar vilka gener exakt som finns? Så man vet på förväg om den har ärvt mer av mamma eller pappa, och vad som har ärvts av vem. Sen börjar vi säkert se i generna (vi gör ju de redan till viss del hos födda individer) om de har nå anlag till hjärt/kärlsjukdomar, cancer, diabetes etc. och blir då nästa steg att föräldrar får avbryta graviditeten om det är ett barn som kan ha svagt hjärta senare i livet? Precis som man nu kan få avbryta graviditeten om barnet är utvecklingsstört då det upptäcks i så tidigt skede.
Vi deltog i fosterscreeningen, behövde inte ta fostervattensprov (vilket jag inte skulle gått med på heller tror jag) utan de kunde endå konstatera att allt var normalt. Men klart man hann fundera: om det är sjukt, ska ja orka ta hand om det då? Jag hatade ärligt talat de tankarna, det är ju som att säga att det inte vore lika mycket värt om det har "något fel"! Jag har en av mina bästa vänner som har en syster med Downs Syndrom -och hon är en så hääärlig människa! Alla utvecklingsstörda jag har träffat är så trevliga, söta, snälla och väldigt få av dem har ju egentligen lägre IQ utan bara svårare att lära sig.
Jag skulle inte ha klarat av att ta ett beslut om de skulle ha sagt att det var sjukt, och om jag skulle ha tagit bort det skulle jag aldrig ha förlåtit mig själv för det heller.
Men det är en svår fråga, hur långt får man leka Gud? Klart man vill ge sina barn den bästa förutsättningen att kunna förverkliga sina drömmar och sånt, men att börja blanda sig i för mycket... Laga alla människor till superindivider utan brister och fel, med samma fysiska egenskaper och samma förutsättningar för olika arbeten...
Om jag upplever den tiden (vilket jag hoppas att jag inte gör) hoppas jag någon är klok nog att sabotera forskningen.
Människan är inte lagd här för att leka Gud och blanda sig i livets utgångar. Meningen att vara människa är ju att vi alla är unika och har en alldeles egen plats här på jorden att fylla med våra brister och plus, fel och rätt, kunskaper och erfarenheter osv.
fredag 9 december 2011
Snart är det jul!
Som de flesta säkert har reagerat på så är det december nu, vilket innebär att det snart är jul.
Julen är min favorithögtid men jag måste ärligt säga att jag är vääldigt led alla dessa parodier på julsånger -som bara handlar om att vara full, dricka eller att tomten är dum. Jag menar, hela grejjen med julen är att det är barnens högtid då barnen ska få ha det trevligt och lugnt med familjen. En, så att säga, vit jul är den bästa julklappen man kan ge ett barn ibland.
Så har det alltid varit hos oss i min familj, och det blir inga ändringar på det i år heller, men under årens lopp har jag stött på allt fler som snackar om att dricka julölen och bada bastu osv på julen.
På julen äter man jullunch, ser på Kalle Ankas jul, äter julmiddag och väntar sedan på tomten som delar ut presenter. Presenterna öppnas sedan och barnen får testa sina leksaker medan de vuxna dricker julkaffe med pepparkakor och julstjärnor. Sedan, sent senare, är det dags för allihopa att krypa till sängs.
Sådan har jag upplevt julen (om än min familj aldrig har varit så hårt bunden med nå vissa traditioner under julen) och jag har älskat julen. Men säkert skulle jag ha gillat julen lika mycket som barn i vilket fall som helst, jag menar -man får ju presenter! Eller skulle jag ha uppskattat julen lika mycket..?
Omöjligt att veta, men jag tycker att alla kan låta Julafton vara vit och vacker. Både snövit och ren.
Och nej, dethär e ingen propaganda mot alkohol. Det är bara mina egna funderingar kring jul + alkohol + barn. (Och sedan då man har vuxna barn som kanske far hemifrån senare på kvällen -ja då e de en helt annan sak vad man gör och inte gör på julen)
Julen är min favorithögtid men jag måste ärligt säga att jag är vääldigt led alla dessa parodier på julsånger -som bara handlar om att vara full, dricka eller att tomten är dum. Jag menar, hela grejjen med julen är att det är barnens högtid då barnen ska få ha det trevligt och lugnt med familjen. En, så att säga, vit jul är den bästa julklappen man kan ge ett barn ibland.
Så har det alltid varit hos oss i min familj, och det blir inga ändringar på det i år heller, men under årens lopp har jag stött på allt fler som snackar om att dricka julölen och bada bastu osv på julen.
På julen äter man jullunch, ser på Kalle Ankas jul, äter julmiddag och väntar sedan på tomten som delar ut presenter. Presenterna öppnas sedan och barnen får testa sina leksaker medan de vuxna dricker julkaffe med pepparkakor och julstjärnor. Sedan, sent senare, är det dags för allihopa att krypa till sängs.
Sådan har jag upplevt julen (om än min familj aldrig har varit så hårt bunden med nå vissa traditioner under julen) och jag har älskat julen. Men säkert skulle jag ha gillat julen lika mycket som barn i vilket fall som helst, jag menar -man får ju presenter! Eller skulle jag ha uppskattat julen lika mycket..?
Omöjligt att veta, men jag tycker att alla kan låta Julafton vara vit och vacker. Både snövit och ren.
Och nej, dethär e ingen propaganda mot alkohol. Det är bara mina egna funderingar kring jul + alkohol + barn. (Och sedan då man har vuxna barn som kanske far hemifrån senare på kvällen -ja då e de en helt annan sak vad man gör och inte gör på julen)