Drömde så hemskt...

Har ni sett en film (minns inte namnet) där föräldrarna fick välja olika förutsättningar för sina barn -eller lämna allt åt slumpen? Men om de lämnade till slumpen så fick de barnen inte välja vilka utbildningar och yrken som helst, tex astronaut så måste man vara speciell och med de rätta fysiska egenskaperna för att ens få försöka.
Nå en kille i filmen ville bli astronaut och åka upp i rymden men föräldrarna lämnade ödet till slumpen så han fick inte. Han tog på sig en annan identitet, av en man som hade de perfekta förutsättningarna men varit med om en olycka så han var förlamad från midjan neråt.

Inatt drömde jag något som ärligt talat skrämde skiten ur mig:
Läkarna ville jag skulle bestämma allt om mitt barn nu innan det föddes.


Jag skulle välja om det skulle ha mina bruna ögon eller Matias blå/gråa, mitt mörka hår eller ljusare, flicka eller pojke, Matias längd eller som jag, långa fingrar eller korta, stor liten näsa eller spetsig etc etc.
I drömmen tyckte jag det var hemskt och jag tycker det ännu, jag var riktit lättad faktiskt då Matias väckte mig!

Men de kommer ju mera och mera ditåt, nu har vi fosterscreeningen som ser efter färdigt så barnen inte har några kromosomfel (=utvecklingsstörning) och att allt ser korrekt ut med ultraljud. När kommer nästa steg att man tar ett prov någonstans och kollar vilka gener exakt som finns? Så man vet på förväg om den har ärvt mer av mamma eller pappa, och vad som har ärvts av vem. Sen börjar vi säkert se i generna (vi gör ju de redan till viss del hos födda individer) om de har nå anlag till hjärt/kärlsjukdomar, cancer, diabetes etc. och blir då nästa steg att föräldrar får avbryta graviditeten om det är ett barn som kan ha svagt hjärta senare i livet? Precis som man nu kan få avbryta graviditeten om barnet är utvecklingsstört då det upptäcks i så tidigt skede.

Vi deltog i fosterscreeningen, behövde inte ta fostervattensprov (vilket jag inte skulle gått med på heller tror jag) utan de kunde endå konstatera att allt var normalt. Men klart man hann fundera: om det är sjukt, ska ja orka ta hand om det då? Jag hatade ärligt talat de tankarna, det är ju som att säga att det inte vore lika mycket värt om det har "något fel"! Jag har en av mina bästa vänner som har en syster med Downs Syndrom -och hon är en så hääärlig människa! Alla utvecklingsstörda jag har träffat är så trevliga, söta, snälla och väldigt få av dem har ju egentligen lägre IQ utan bara svårare att lära sig.
Jag skulle inte ha klarat av att ta ett beslut om de skulle ha sagt att det var sjukt, och om jag skulle ha tagit bort det skulle jag aldrig ha förlåtit mig själv för det heller.

Men det är en svår fråga, hur långt får man leka Gud? Klart man vill ge sina barn den bästa förutsättningen att kunna förverkliga sina drömmar och sånt, men att börja blanda sig i för mycket... Laga alla människor till superindivider utan brister och fel, med samma fysiska egenskaper och samma förutsättningar för olika arbeten...

Om jag upplever den tiden (vilket jag hoppas att jag inte gör) hoppas jag någon är klok nog att sabotera forskningen.
Människan är inte lagd här för att leka Gud och blanda sig i livets utgångar. Meningen att vara människa är ju att vi alla är unika och har en alldeles egen plats här på jorden att fylla med våra brister och plus, fel och rätt, kunskaper och erfarenheter osv.