Familj

Man kan aldrig någonsin nertona vikten av att ha en underbar familj som hjälper och stöttar en -även då det är dags att själv lämna boet och starta upp sin alldeles egna familj.
Vad som oftast händer är att man plötsligt har två familjer som hjälper -ens egen som man är uppväxt med, och mannens familj.

Min familj har alltid funnits som en stödjande grund att falla tillbaka på då något gått åt pipsvängen. Myndigheter som bombarderar en med papper man inte förstår hälften av, svårt att hitta lägenheter eller arbeten så finns de där med sina kontakter de har skaffat under livet, trött så man inte orkar gå mera så kan syrran vara snäll och köra en till butiken fram och tillbaka då man inte har bil... listan kan ju göras lång!

Jag vet att jag alltid varit lyckligt lottad med min familj som alltid funnits där vid små och stora händelser. Och fast jag inte förstod som ung varför mina vänner var avundsjuka på min familj (vilket man ofta fick höra) förstår jag det nu.
Kanske jag var led mina föräldrar som inte tillät och gav allting jag ville, men de vänner som fick allt hade oftast ingen att falla tillbaka på när det sedan behövdes.
Kanske jag var led att de ville att jag skulle berätta allt och vara ärlig, men de respekterade mig alltid och fast jag gjorde fel ibland så stod de vid min sida.
Visst hade jag mina gräl som tonåring, men det hör väl till, och jag tyckte ibland de var gammalmodiga -nu då jag själv väntar så förstår jag så bra varför de var oroliga.

Dethär gäller inte bara mina föräldrar, mina syskon har alltid funnits där för mig också. Hjälpt mig med stort och smått, lekt med mig då jag var liten (aldrig skrikit och slängt igen dörren i ansiktet fast de har haft egna vänner på besök), varit bra diskussionsplank om allt möjligt... Även nu har jag det lättare att prata med mina syskon än många bekanta.
För att inte tala om avundsjukan som jag tidigare brottades med nu har ersatts av Stolthet! Jag var så avundsjuk på att inte kunna komma på lika roliga berättelser medan jag pratade som min bror, eller inte kunde sy och måla lika bra som min syster -nu är jag bara så stolt att få peka på något de gjort eller på dem och säga "det är min bror/syster som gjort dendär".

Och med insikt kommer sorgen. Sorgen som kommer av vetskapen av att alla inte har en familj som står bakom dem och tar emot dem då de faller av en eller annan orsak. Vem har inte bekanta som då de gjort något fel blir lämnade åt sitt öde och måste själva hitta sin väg upp och tillbaka? Bekanta som är utan pengar och fast föräldrarna kanske är rika inte kan få låna ens till lite mat (eller att man får en påse med mat)? Bekanta som inte vågar ringa till sina föräldrar och be dem hämta en från akuten om man skadat sig på ungdomsdansen?

Jag har sett alla tre av ovanstående, men jag vet att det finns många fler.

Därför vill jag bara säga: TACK! Tack åt min underbara familj som jag vet finns där i både vått och torrt. Och inte bara för mig, utan för hela min nya familj tackar jag för att ni finns där.