I boken det ska bli ett sant nöje att döda dig berättar Magdalena Graaf om det äktenskap som hon ingick som gravid nittonåring. Vad som till en början var ungdomlig familjelycka, med en omtänksam om än kriminellt belastad man, övergick snart i misshandel och fullständig terror. Magdalena Graaf skildrar trovärdigt och med den inlevelse som bara egna erfarenheter kan ge, hur hon till slut lär sig leva med makens våldsamma raserianfall, trots att det utgör ett dödligt hot. Hon ber inte om medlidande, utan beskriver osentimentalt och rakryggat hur den unga Magdalena sakta bryts ner. Hon visar också vilken betydelse stödet från föräldrar och vänner haft för att ge historien ett lyckligt slut.
Jag lånade denna bok (tillsammans med de två andra nedanför) av min fästmans moster. Jag kan helt ärligt säga att denna bok trollband mig från första stund! Som liten lyssnade jag ju, som alla andra jag kände, på Graafs You got what I want och jag ägde till och med skivan. På äldre dagar har jag ju funderat på varför eftersom jag inte egentligen tycker deras låtar var särskilt givande och att de ser ut som två typiska blondiner i showbiz -jag kan helt ärligt säga att när jag såg Magdalenas bok så tänkte jag "men hon är ju artist! Hon är dum blondin, vad vet hon om dethär?".
Så jag öppnade den med tanken att det skulle egentligen vara skrivet som ur en dum blondins synvinkel och egentligen inte så farligt som det låter........gissa om jag fick byta åsikt fort?
Jag stundom skrattade, stundom nästan grät jag medan jag läste berättelsen hennes. Den var så öppen och hon bjöd på sig själv och sade med egna ord precis de saker jag hade tänkt om henne innan jag öppnade boken. Hon hytte med fingret åt sig själv, åt samhället, åt socialen, åt polisen... ja åt alla som borde ha funnits där som stöd men ändå inte fanns. Det är efter att ha läst böcker som denna som jag får en önskan att det skulle vara mera selektivt urval av folk som arbetar inom olika stödorganisationer -bara för att de som faktiskt arbetar där skulle bry sig!
Rekommenderar denna bok åt precis alla, ingen skillnad vad ni annars brukar läsa för sorts böcker men detta borde vara en bok som du (om inte äger) åtminstone har läst igenom en gång.
Stuart Howarth spenderade de första trettio åren av sitt liv i ett psykiskt och fysiskt helvete. Efter år av känslomässig tortyr och förtvivlan kände Stuart vid trettiotvå års ålder ett överväldigande behov av att åter träffa sin styvfar. Han sökte försoning, men möttes av samma grymma man. Ursinnet, smärtan och förvirringen kokade över i Stuarts hjärna och han dödade sin styvfar.
Stuart försökte inte dölja sitt brott utan tog fullt ansvar för sina handlingar. När hans historia berättades i rätten gjorde den så starkt intryck att han fick minimistraff, två år på Strangewayfängelset i Manchester. Men i fängelset föll Stuart offer för fängelsevakternas terror, vilket ledde till att han stämde både Inrikesdepartementet och fängelset, och vann.
Återigen en sann historia man inte kan lägga ifrån sig, fast man ibland nästan önskar att man inte vill läsa mera. Stundvis tycker man kanske att det inte låter så farligt vad han utsätts för i fängelset, men med historien om hans tid med styvfadern i bakhuvudet blir ångesten han känner nästan påtaglig. Han använder inga fina ord för att beskriva saker och ting, han använder sitt eget språk och han försöker förklara vad man inte kan förklara. Eller hur ska man kunna förklara den skräck, förnedring och nedbrytande behandling som han utsattes för?
Rekommenderas åt alla som vill läsa sanna historier och särskilt åt de som är intresserade av orättvisor mot barn och hur det kan sätta spår senare. Jag tycker dessutom att det är väldigt bra med en man som öppet skriver om hur pappan förnedrade honom, vi får aldrig glömma att även söner kan bli offer -inte bara döttrar.
Kristina är sin pappas ovigda flickhustru. Hon föder honom två barn. Det hände i en svensk storstad. Ingen såg vad som pågick under fyra år. För att de inte vågade se?
Kristina Hansen är vuxen nu, och beskriver själv, och med hjälp av dokument, hur det kunde ske.
Behöver jag säga mer om vad denna bok handlar om än vad som står på baksidan? Behöver jag påpeka att boken rörde om djupt inombords av förtvivlan för denna flickas skull?
Man tycker, som kvinna i Norden, att det är så säkert -vi har så bra socialskydd, vi har så bra regering, vi har så bra lagar. Men denhär historien utspelade sig i mitt grannland, i Sverige, som så många anser vara ett så bra land utan några problem.
Dåliga människor finns överallt, det har jag alltid sagt åt folk som kommit med kommentarer om araber eller liknande och hur de behandlar sina kvinnor/barn där -men sist och slutligen finns det lika många dumhuvuden i våra länder, vi bara hör inte lika mycket om dem. Eller kanske vi väljer att blunda för nyheter om personer som Kristinas pappa? Kanske det är lättare att ta till sig med tanken "nåmen, det är ju därborta i .... och dedär .... förstår ju inte bättre"?
Oavsett hur det är tycker jag alla borde få upp ögonen bättre och inse att det inte bara är där långt borta som barn gifts bort vid för ung ålder, där släkten anses ha rätt till att äkta sin egen släkt, där kvinnor förtrycks på något vis. Det har alltid funnits, och kommer troligen tyvärr alltid att finnas sådana fall i alla länder, kulturer och samhällsklasser.
Rekommenderar denna bok för exakt alla. Läsvärd, minnesvärd och kanske kan ge just dig en aning om hur enkelt det är att förvrida huvudet på andra så ingen vill se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar