Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag har läst ut Ann Heberleins bok just. På baksidan står det såhär:
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändras. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.

Måste säga att jag tyckte det var svårt att hänga med i hennes skriverier i början -men det skulle väl symbolisera hur hon var i sin maniska period. Orden kunde upprepa sig, skrivas ihop, skrivas fort eller instick med andra tankar nu som då.

Men det ger ju ändå en väldigt bra bild av hur det egentligen känns i en manisk persons huvud. Och hur hon förklarar allt vartefter, hur hon älskar sina barn men ändå inte orkar. Hur hon vill ta farväl av allting...
Efter att jag hade läst klart boken behövde jag googla henne, för boken lämnade det på ett vis så man visste inte riktigt om det gått si eller så...

Rekommenderas varmt åt alla som tycker om sanna berättelser. Väldigt lite text/sida (205 sidor) så även de som inte är lika läsvana kan läsa denna bok.