sorgens dagbok - och glädjens

Kalevi Öivind, Öffe, familjen Kiurus yngsta barn dog 23-år gammal tragiskt. Dödsbudet kom överraskande, fastän föräldrarna under fyra års tid hade följt med hans kamp för att bevara sin sinnesjämvikt.
Moderns dagboksanteckningar från sorgeåret, sommaren 1982 till sommaren 1983 förmedlar på ett verklighetstroget sätt de känslor som de nära anhöriga genomlevde. Samtidigt kan boken ge uppmuntran och ny livstro till andra som kämpar med sin egen sorg.


Jag lånade denna bok från Vörå bibliotek. Tyckte den lät som något jag kunde gilla -men jag hade fel. Endast 145 sidor men kändes definitivt som en bok som aldrig någonsin skulle ta slut! Dagboksanteckningarna kändes splittrade utan någon konkret helhet, en massa prat om religion och spiritualism och att välja mellan dessa båda som tröst...

Sann historia, gjorde det lite intressantare. Men inget jag skulle öppna på nytt och ärligt så kom jag inte ihåg från en dag ti en annan vilka dagboksanteckningar jag hade läst och vilka jag inte hade läst.

Jag har dock aldrig förlorat ett barn eller en närmare anhörig än mormor/morfar/farfar, så för en som faktiskt genomlider den samma sorg som författaren kan ha en helt annan syn på vad hon skriver i sina dagboksanteckningar.

Därför rekommenderar jag denna bok för de som sörjer, men de som inte gör det kan göra klokast i att låta bli den -det finns viss risk att ni blir irriterade eller uttråkade.