Nervositet och panikattacker

Känns som om jag äntligen hittat tillbaka till mig själv och mina gamla drömmar om framtiden nu.
Så om än jag är förkyld har jag desto mera energi att fokusera på det jag vill nu än tidigare.
Känns skönt. Fast jag nog alltid varit mig själv så har jag ibland knappt kännt igen mig själv.

Som idag var jag så nervös för en så liten sak. Hur nervös visste jag egentligen först efteråt då jag satt i fåtöljen och tog det lugnt -och somnade. Hade inte haft nå tecken på att jag var nervös (pumpande hjärta, virriga tankar, yras runt omkring o gör ingen nytta osv). Fast då igen så håller ju barnen mig altid så i gång och upptagen så jag knappt märker det fast jag får.
Men som sagt, jag var nervösare än jag trodde.

Men ändå inte så nervös så jag fick panikattack. Ja dessa panikattacker, hade de ett tag ganska tätt. Eller det var en viss sak som utlöste dem och eftersom det hände ofta så hade jag attackerna ofta. Nu har de blivit mer och mer sällan, jag minns faktiskt inte ens när jag hade sista längre.
Har du varit med om en panikattack någon gång? Inte det, låt mig då berätta i korta ordalag hur det känns för mig (men det är väldigt individuellt från person till person).

Panik, okontrollerade tankar och känslor. Du vill inte tro det är sant vad som händer. Det känns som om någon lagar en film och du har huvudrollen -eller du står på en scen och plötsligt glömmer du allt som du skulle göra/säga. Du kan inte tänka någon tanke till slut. Du är rädd, så otroligt rädd men du vet egentligen inte för vad. Du skulle vilja sluta andas för du kippar efter luft som om du sprungit flera kilometer. Du tycker ditt hjärta rusar, slår ojämnt och hoppar över några slag emellanåt. Svetten bryter fram i pannan men du fryser. Du vill slåss mot paniken och rädslan.

Så kändes det ungefär för mig. Ungefär säger jag just för att jag tänker inte på dem nå ofta längre, och inte heller på det som framkallade dem. Tänker jag för mycket på det så känner jag hur oron börjar krypa i mig på nytt. Så lika bra att tänka på allt sådant så sällan som möjligt.

Nå, sakta men säkert börjar det som sagt kännas som om jag hittat hem.
Och jag vet en sak som jag vill göra. Frågan är om jag kommer att göra det. Men ska undersöka saken och kanske då börja inom det. Det är ju ändå något som jag tror jag skulle passa inom.
Men framtiden får visa vägen, ett steg i taget.
Jag är Sniff, sniffar mig fram till nya lösningar och möjligheter (taget ur boken Vem snodde osten? som jag skrev om på min bokblogg idag).