Dethär med tatueringar...

Finns det något annat som skapar så motstridiga känslor och åsikter inom samhället som tatueringar (och piercingar) då det kommer till utseendet?
(obs, räknar inte kläder hit, utan de hör under kategorin kläder -inte utseende. Utseende är något som ändå lämnar mer eller mindre för evigt)

Jag har, just nu, två tatueringar. En på min högra överarm och en på min rygg. I mitt huvud har jag, få se nu, 7 till tatueringar färdigt uttänkta vad/var som jag vill ha.
Varenda en av dessa 9 (räknar in de jag redan har) är sådana som är lätta att dölja -eller som är dolda tills jag går klädd i bikini. Det är både medvetet och omedvetet jag har placerat eller funderat ut dem så.

Tyvärr (tycker jag) så råder det ännu en skev uppfattning om att tatuerade personer skulle vara kriminella, tuffingar, gängmedlemmar eller till och med suttit inne redan. En gång i tiden kanske det var så, men nuförtiden tycker jag man får vara mera förvånad om man träffar någon "ung" person som INTE har en tatuering någonstans!

För mig betyder varenda tatuering någonting, det har en personlig betydelse som är viktig för mig. Och då att de dessutom är konstverk av någon annans hand som hjälpt mig (som är otroligt dålig på konst) framställa dem och föreviga dem -ja det höjer bara värdet på dem tycker jag.
På armen har jag ett svärd lindat i en ros nerstucken i en eld. Samt mina barns namn och födelsedatum. Min sons namn betyder strid =>svärdet, min dotters namn betyder eld =>elden. På ryggen har jag tre korta latinska fraser som i stora drag betyder att man ska fånga nuet, leva nu för du kommer att dö en dag =>ett motto jag försöker leva efter.
De andra listar jag inte nu, inte förrän jag lagat dem -om jag någonsin lagar dem allihopa.

Det värsta med tatueringarna är att de kostar pengar, och en del tycker att de kostar hutlösa summor pengar. Men sist och slutligen, de är ganska billiga! Fem timmars arbete = 300€, och då hinner man ofta fler än bara en tatuering på den tiden -eller en väldigt stor. I det ingår då bläcket som används, oavsett hur många färger, nålarna som används (finns otaligt många beroende på hurdana linjer eller hurdan ifyllnad som skall göras, varenda en skilt förpackad sterilt), tvättning och desinficering av området efteråt, skyddsplast över det och hemvårdsföreskrifter.
Och nämnde jag det att en tatuering är för evigt? Låt oss jämföra med nå smink de flesta kvinnor använder dagligen, vi tar mascara. Hur många mascaratuber använder du upp under din livstid tror du? 100? 200? Säkerligen. Och vad kostar de styckevis? Vad jag sett så minst 15€ om man ska ha nå finare märke. Så där är du redan upp i 300€ -för något som måste göras om varenda dag, och ibland även flera gånger per dag. Och som de flesta troligen inte ens ser att du gör men som ändå ska göra dig fin.

"Göra dig fin", ja där stötte vi på nästa problem med tatueringar. Är de eller är de inte fina?
Är det eller inte fint att använda brun utan sol, rouge, läppstift osv? Jag är ganska säker på att de första som använde dem fick stå ut med en hel del blickar, föraktfulla kommentarer osv. Det var nytt då, nu är det en vardaglig sak att smörja in sig i alla möjliga krämer för att sen pudra så inte krämen syns och sen ännu pudra med någon annan färg.
Förlåt, men jag använder inga som helst krämer eller puder i varken ansikte eller på kroppen. Jag personligen tycker det inte alls är fint (och med det sagt vill jag påpeka en sak; det betyder inte att jag tycker kvinnor som använder det är fula, tvärtom, om de passar med det och trivs med det -ja då är de vackra!). Tatueringar, ja det tycker jag är fint! Fint, snyggt, sexigt, modigt, ställningstagande, intressant osv -på både män och kvinnor.

Så finns det då arbetsplatser där tatueringar anses opassande; vårdyrken och yrken med barn/ungdomar i främsta hand ännu. Varför är det så? I dessa yrken -framförallt med barn och ungdomar- borde det ju visas att det finns människor som ser ut på alla de olika sätt och vis! Att det finns tatuerade, icke tatuerade, piercade och opiercade, mörka, ljusa, flintskalliga, långhåriga och allt där mittemellan.
Stackars de som skulle leva i en bubbla och aldrig se en tatuering eller piercing fram till dess de blir myndiga och flyttar hemifrån, vilken chock de skulle få...

Nå, ni märker väl att jag egentligen kommer ingen vart med dethär inlägget?
Det är lika bra att bara konstatera en sanning som alla borde komma ihåg.

Jag smyckar min kropp

och gör med min kropp

det jag vill och tycker är vackert.

Så får du göra med din kropp

och smycka din kropp

med det du tycker är vackert och vill.

Är det nu faktiskt så svårt att komma ihåg och leva i enlighet med det och inte hela tiden döma?