"Help the person next to you"

De var verkligen snälla i Amerika. Fast det är klart, hon gör ju det tydligt att hon behöver det åt sina barn. Jag har själv bidragit med pengar åt folk före mig i kön om de haft för lite, om det varit ordentliga varor -inte tobak eller alkoholhaltiga drycker.
Ändå minns jag bra då jag fick vara hon som plockade tillbaka varor för att jag inte hade råd. Som tur är det så länge sedan som då Viggo var liten, men det svider verkligen varenda gång man får stå och börja plocka tillbaka. Särskilt om det bara blir mer och mer som åker tillbaka.
En maletköttsförpackning, en NAN (modersmjölksersättning), potatispåsen... osv osv.

Och hur många gånger har jag inte gått med telefonen i högsta hugg och kalkylatorprogrammet öppet och räknat ihop VARENDA VARA för att vara säker på att pengarna ska räcka som man kolla upp man har på kontot/i pengbörsen innan man for och handla.

Det är hemskt att behöva gå och vrida och vända på varenda cent.
Och sedan i värsta fall ändå stå där och ha för lite och försöka bestämma; vilken vara är det jag behöver minst? För om du köper ett paket NAN, ett paket maletkött, en potatispåse och en par liter vanlig mjölk -vilken vara skulle du lägga bort till först? Mjölken -du kan drick vatten. Men om det inte räcker? Byt ut köttet till 99cents köttbullspåse. Men om du redan gjort det?

Tidigare visste jag exakt efter att ha skrivit listan hur mycket pengar jag behövde för att kunna köpa det jag behövde. Jag visste att mjölk (på den tiden) var 89cent/liter, köttbullarna var 99cent, makaronipåsen var 49cent och NAN var ca 1€/burk. Så för att vara på säkra sidan avrunda jag till 1€, 1€, 50cent och 1€. Och smör var 2€ om man tog billig sort. Brödet fanns för 2€ rostatbröd stor påse, osten det skulle vara i hushållet kostade 6€ för en kilo. Ärtsoppa åts mycket för det var under 1€/burk.

Så det jag handlade var alltid enligt €-modellen -hade jag 12€ visste jag exakt hur många eller vilka varor jag skulle ha råd med.
Och hade jag inga pengar visste jag alltid exakta summan jag bad att få låna av släktingarna mina.
Det värsta var absolut då blöjorna började ta slut mitt emellan två utbetalningar -ett blöjpaket är ändå 13€ så det hittas inte så lätt.

Jag erkänner, jag har hunnit gå och samla flaskor i diket på väg till butiken -bara för att få en extra mjölkliter/NAN.

Jag är så glad att den tiden är över.
Men fortfarande lever jag enligt den tiden. Jag väljer det absolut billigaste alternativet (men det är väldigt få saker som jag tycker det dyrare faktiskt smakar bättre, den enda jag kan komma på genast är Pasta Carbonara är den dyrare godare för den har annan kryddsammansättning än den billigare). När jag ser en flaska/burk som ger pant så skulle jag vilja plocka upp den och jag tänker "vilket slöseri".

Lämnar jag någon gång med extra pengar eller får extra pengar någonstans ifrån (tex retroaktiv betalning från FPA) så känns det som om de bränner i fickan! För under hela den tid då jag fick räkna cent när jag skulle handla så köpte jag aldrig något nytt åt mig själv. Inga nya byxor eller annat behövligt. Måsta ja ha nå kläder (tex vinterjacka) så var det loppis som gällde och jag gick inte ens in i vanliga affärer. Hittade jag inget på loppis så frågade jag närmast boende släkting om de hade nå extra. Eller så blev det en tjockare huppare som fick duga. Så nu skulle jag så gärna vilja spendera en massa pengar på mig själv, slänga ut dehär topparna som håller på och går sönder överallt (stämmer, varenda normal otryckt topp jag äger har ett eller flera hål/sömmar som gått upp) och köpa nytt som jag gillar och trivs med.

Men istället lägger jag undan. Visst kan jag köpa NÅGOT åt mig själv (som jag köpte en klänning till födelsedagspresent åt mig själv) men kostar det över 20€ (byxor, jacka, tröja) så avstår jag oftast.
Istället lägger jag pengar i min "emergency"kassa (om bilen, tvättmaskinen etc går sönder) och i skuldkassan (för att betala av skulderna jag har från då jag hade det så knapert).

Jag vet väldigt bra hur det skulle kännas att vara dendär mamman i kassakön -för jag har varit hon. Jag fick aldrig hjälp av någon okänd som erbjöd sig betala eller bidra -men jag har hjälpt andra med det.

Det är ingen moralisk läxa åt er att ni måste göra det, var och en måste göra det den klarar av -och som den unga killen, han levde också på "foodstamps" så han hade inget att ge. Man kan inte ge om det betyder att man själv får be om hjälp då.
Det enda jag hoppas är att alla ger efter förmåga -av vad de än kan ge, oavsett om det är en extra slant/tid/stöd/något annat.

Hjälp personen som är intill dig.