Identitet : Etnicitet : Kön/Genus : Postmodernism

Jag har hållit på med en väldigt intressant kurs just nu i skolan och vill dela med mig av lite tankar den väckt hos mig. Jag börjar med en kort beskrivning av vad jag uttolkat dessa begrepp på basen av kursmaterialet (dock hänger jag inte till några källor utan om ni vill ha mera att läsa så fråga efter dem i kommentarerna).

Identitet; den du är och hur du väljer att presentera dig eller upplever dig vara. Består av många delar, bla etnicitet och kön.

Etnicitet; en etnisk grupptillhörighet, men behöver egentligen inte bara handla om folkslag utan kan även gälla politiska grupperingar, intressegrupper, familjegrupper etc

Kön; om du är en kvinna eller man biologiskt. Genus däremot om du är manlig eller kvinnlig enligt samhällets normer, alltså om du beter dig och ser ut som ditt kön.

Postmodernism; den tidsålder en del forskare anser att vi lever i nu. Vad kännetecknar denna tidsålder? För den enskilda individen det faktum att man skall förverkliga sig själv och skapa sin egen identitet, oberoende av vad omgivningen tycker. Det är du själv som bestämmer, det är dina val, du kan inte skylla på någon annan eller ge över ansvaret, ditt liv är i dina händer och endast i dina och du har en skyldighet att finna vem du är och vara denna.

Låter det redan intressant? Hoppas det, det tyckte iallafall jag genast jag såg kurs"rubrikerna" på inlämningsuppgifterna!

Så, i vår tidsålder ska man förverkliga sig själv och finna sig själv -på alla sätt och vis. Man ska skapa sin egen identitet och kan fritt välja vem/vad man är, det finns inga gränser för vad du kan välja och det är sak samma om någon tar illa vid sig över dina beslut -så länge det är vad DU vill.

Hur kan man idag välja så fritt?
Vi har en långt utvecklad jämlikhet (trots att vi har en lång väg att gå ännu också) och karriärer, yrkesbranscher, skolor, idrottsgrenar, politiska partier, religioner etc är så gott som alla öppna för båda könen (jag säger dock inte att det inte är FÖRVÄNTNINGAR om kön inom detta, men mer om det längre ner) om du är beredd att jobba för din plats. Så du kan själv välja vad du vill titulera dig inom yrkeslivet eller skapa nya titlar/kombinationer (min blir väl efter avslutade studier "folkloristisk närvårdare inom mental- och missbrukarvård med religionsvetenskapliga kunskaper"). Du föds inte längre in i ett yrke på basen av vad din förälder arbetade med och ditt kön bestämmer inte längre vilka branscher du kan börja arbeta inom.
Vi har tusentals olika intressen/hobbyn att syssla med på fritiden bredvid arbetet. Och du kan själv välja om du lyfter fram dina intressen som en del av din identitet (nu blir jag isåfall en "skrivtokig och dansant folkloristisk närvårdare...").
Vi kan välja vilka grupper vi identifierar oss med (fackföreningar, politiska partier, minoriteter, intressen, vem som hör till familjegruppen, vänskapskrets, "vakioasiakat på ..." etc etc). Men vi kan också lyfta fram/låta bli att lyfta fram -tex kanske alla inte vill lyfta fram att de hör till Anonyma Alkoholister medan många vill lyfta fram att de sitter i kommunfullmäktige.
Modeindustrin är utbredd och det finns nuförtiden att fås de flesta olika sorts klädstilarna inom rimliga priser (eller åtminstone kopior eller liknande kläder) så man kan klä sig hur som helst och få höjer längre ögonbryn. Kroppssmyckning räknar jag också hit (piercingar och tatueringar räknar jag hit men också allt annat med kroppens utseende såsom smink, frisyr etc) och alla har väl sett att det finns de flesta hårfärger, färgade linser, pudernyanser etc etc nuförtiden, så det är tämligen lätt att ändra sitt utseende till något mera (enligt sig själv) attraktivt.
Och med den välutvecklade vården med sina mediciner, kirurgiska medel med mera så kan du ändra allt sådant du inte annars kan ändra (tex storlek på kroppen och kön). Så du behöver inte längre vara fast i det du föddes med, du kan ändra på det. Både stort och smått (största är väl ännu att byta kön).
Men vad som verkligen gör att du kan själv bestämma din identitet är: du väljer själv vilka delar av dig du lyfter fram. Du bestämmer själv om du berättar åt en ny bekantskap att du har en hjärtsjukdom, är gnällig på morgonen, är en ensamstående mamma, studerar folkloristik, är student, heter Simon Simonsson, kommer från Rovaniemi, tycker om jazzmusik och dramafilmer, satt inne för bilstöld, aktiv inom De Grönas parti osv osv osv.

Vilken valmöjlighet! Och vad var det som sades i början? Jo att du ska HELT SJÄLV göra alla val, och INGEN får säga åt dig om det är rätt eller fel. Oj, vilka möjligheter... ska jag vara en hipster eller en yuppie? Ska jag vara en man eller ska jag bli en kvinna? Vill jag verkligen höra till familjen Nymanson eller ska jag söka en annan familj/starta en egen? Vill jag gå klädd i neonfärger för att det är på mode eller inte? Ska jag syssla med motion eller inte? Ska jag, ska jag, ska jag...
Jag vet inte med er men jag bävar inför allt detta! Att INGEN beteckning på mig är given! Att jag när jag vill kan säga "nä nu vill jag inte längre vara mamma" (endast ett exempel! Jag älskar att vara mamma) och fylla i några papper så vips, nu har jag inga barn längre utan de har nu först vidare till någon kvinna som vill identifiera sig som en mamma trots att hon inte har några självfödda barn.
Men det är klart, för de som faktiskt inte vill vara mammor så ska inte behöva vara det -varför? Därför att om man inte vill vara mamma så tror jag man inte kan behandla sina barn med den kärlek och respekt de förtjänar utan man tar omedvetet och beskyller dem för sin situation. (Okej detdär blev ett litet sidospår men jag låter det stå kvar)

Så nu ska jag skriva en sorts identitet åt mig, jag började ju tidigare; "jag är en ensamstående mamma till två barn och jag älskar att skriva och dansa, studerar folkloristik hemifrån men är student och närvårdare inom mental- och missbrukarvård sedan tidigare, jag deltar i Bamsegruppens och FDUVs verksamhet i mån av möjlighet, hör till Super, är hemma från Kalapää i Vörå, bott i största delen av Österbotten i något skede, lyssnar gärna på dansbar musik och gillar skräckfilmer. Intresserad av övernaturligt, kan inte uttala bokstaven R, tycker om att springa, har en storasyster och en storebror, gudmor åt brorsdottern, morgontrött, hatar gräl och gnäll/tjat, älskar att mysa och kramas, kvick i fötterna och tankarna..."
Ja, egentligen kan jag ju skriva en hel lång roman om vem jag är med en enda lång uppradelse av vad jag är och inte är.

Just nu tycker jag det är extra viktigt att definiera sig själv, och ännu mera hur andra definierar dig.
Vi fick ändå som näststörsta parti i riksdagen ett (mer eller mindre) öppet rasistiskt och fördomsfullt parti. Ett parti som fäster stor vikt på om du är en finländare eller inte vid behandling av dig, om du tycker om män eller kvinnor då du själv är man eller kvinna etc.

Så nu kommer vi in på nästa del; etnicitet, eller etnisk grupp. (OBS alla hänvisningar till länder/namn är totalt tagna ur luften och anspeglar inte på någon känd/okänd person!)
Så du heter Abragdo och kommer från Uruguay men flydde till Finland för att dina politiska åsikter stämde inte överrens med regeringens och du har nu bott här i 7 år och pratar någorlunda bra finska.
Så du heter Brikali och kommer från Ankara och kom till Finland för att det är bättre här än hemma men har inte under dina två månader här lärt dig språket fast du arbetar i ett kebabkök.
Så du heter Antti och är född och uppvuxen i Pyhäjärvi precis som dina föräldrar, farsföräldrar o hans fars föräldrar och fast du bor i ett bra land rånar du gamla ensamma kvinnor.
Eller du heter Simon, Turle, Agda, Kim, Naomi... och kommer från Sverige, Island, Norge, Amerika, Somalien... och du är i Finland därför att din far fick jobb här, din man fick jobb här, du är på arbetspraktik här, du flydde hemlandet pga åsikter/krig/svält... och det du gör här är arbetar hårt, studerar flitigt, reparerar ditt psyke, lever på staten, lever kriminellt...
Ja kombinationerna är oändliga och ingen berättelse är den andra lik. Och dethär är ju bara den del som de flesta tänker på när de hör ordet etnicitet/etnisk -vilken folkgrupp/land man tillhör.

Vem ska här bestämma att en inflyttad kriminell är mindre värd än en infödd kriminell? Eller en arbetande finländare ska ha bättre betalt än en inflyttad arbetare/säsongsarbetare? Att inflyttade inte ska få leva på staten fast finländare lever på staten? Vem som är lönsam för landet etc etc.
Enligt mig är det såhär; en kriminell är en kriminell -och skall dömas enligt lagarna i det land där brottet begåtts (oavsett om man då tycker det blir för "milt" straff). Samma arbete -samma lön, oavsett vem/varifrån du är eller när du arbetar. Är du frisk, arbetskapabel och annars möjlighet att arbeta eller studera för att få ett arbete -gör det, oavsett vem du är, istället för att leva på staten.
Jag läste någonstans att man vill kriminella flyktingar ska deporteras omgående, ni som tycker det; vad har ni för lösning på de inhemska kriminella? Senast jag kollade fälldes och fängslades även invandrare om de gjorde något brott som domstolen ansåg grovt nog för att kalla på sådana åtgärder -precis som inhemska. Varför är de inhemska kriminella på så vis mera värda än de invandrade? Och följande är jag inte säker på så om någon känner till fakta runt detta, snälla dela med er; invandrare som inte ännu beviljats uppehållstillstånd eller medborgarskap som begår brott hamnar "hem", och det är en lång och snårig väg för att bli "godtagen" till landet.

Vad har vi annat på tapeten som tangerar detta med vem som är mera värda? Just det ja, en viss äktenskaps-lagstiftning angående homosexuellas rättigheter att ingå äktenskap! Den gick igenom, nu samlas det namn för att upphäva detta och göra det omöjligt att ingå äktenskap med någon av samma kön. Jag vill bara fråga, varför? Varför får inte kärleken manifesteras i alla former? Varför får man inte älska en person istället för ett kön? Varför ska homosexuella anses vara mindre värda? Vet ni det att när orden homosexuell och heterosexuell började användas så beskrev BÅDA något sjukt/perverst/onaturligt men att samhället sedan accepterade heterosexualitet av någon anledning och sköt bort homosexualitet? Vet ni att homosexualitet är lika vanligt som heterosexualitet i naturen?
Jag förstår inte tankegångarna hur kärlek, omtanke, omvårdnad, äktenskap osv bland homosexuella kan anses ge dåliga förebilder åt unga? Att det skulle öka om det accepteras -humbug(!)- om det ökar så är det för att fler som ändå är homosexuella vågar komma ut i offentligheten med sin läggning.

Och varför är pojkflickor mindre flickor än flickaktiga flickor (och vice versa)? Eller varför ska man inte få byta kön enligt det genus man tillhör? Om man känner sig som en flicka, vill bete sig som en flicka, klä sig som en flicka, se ut som en flicka (och vice versa)-varför inte? Varför har den kirurgiska/medicinska kunskapen inom detta uppkommit om det skall vara förbjudet/onaturligt/omoraliskt/orent etc? Det skulle ju bara ha varit att "nej, detta kan vi inte börja utföra eller se om vi kan" istället för att lära sig. Men nu kan vi det (eller läkarna kan, inte allmänna befolkningen) så låt de som känner såhär/är så/vill det använda sig av deras kunskaper.
Ja det är en stor omställning, men jag är ganska säker på att det är lika stor omställning för den som gör hela proceduren som det är för dig. Och det enda du behöver göra, egentligen, är att lära dig ett nytt namn (ofta) och att minnas att det som då var en han/son/bror/far/pojke/man nu är en hon/dotter/syster/mor/flicka/kvinna nu. Det är samma person, samma personlighet (om än man nu kanske vågar visa delar man tidigare dolt) men nytt utseende och kön.

En del menar att genus bestäms av könet, andra menar att könet bestäms av genus. Alltså en del menar att vi biologiskt är formade att vara olika (kroppsligt, mentalt, till intressen etc) så det vi föds som bestämmer hur vi beter oss. Andra menar att då samhället ställer genusfordringar på ett kön så formas vi att bete oss enligt förväntningarna (inte som vi vill) och att samhället på så vis bestämmer vårt kön.
Jag tänker inte ta ställning till detta men jag både förkastar och håller med båda teorierna med den kunskap jag har idag.

För att försöka få något avslut på detta inlägg.
Postmodernismens krav på självförverkligande (till vilket pris som helst) kan bli överväldigande för en del. Vet man inte vem man är, tillåts man inte vara den man vill vara (av omgivningen eller samhället i stort) eller kan man inte vara (om än postmodernismen menar att denna möjlighet inte existerar) den man vill vara så mår man dåligt. Särskilt om man på samma gång blir uppmuntrad av allt/alla att vara sig själv. Alla säger att man ska vara sig själv, tidningar och böcker skriker ut hur du ska hitta dig själv snabbast/enklast och framhäva detta -men sen, när du faktiskt tar steget ut och blir den du vill vara/är, ja, då kan det plötsligt bli andra toner från människor du möter eller informationskällor.
Så var ska vi egentligen stå? Ska vi vara postmodernister och gå vår egen väg eller ska vi lämna kvar i den trygga (men mentalt tunga) och invanda rollen vi redan axlat?
Eller kanske vi blir postmodernister bara vi börjar acceptera alla för den de är?