Att de orkar ännu...

Idag var det marknad på Vasa torg, och eftersom barnen var i dagis tänkte jag att jag skulle fara och gå igenom det innan jag hälsade på mamma på sjukhuset.

Nåja, inte fanns det ju nå mycket nytt egentligen att se eller handla, köpte bara lite färskt bröd.
Men medan jag gick där så kom en kvinna fram till mig och frågade på finska om jag är 18 år gammal.
Jodå svarade jag förstås.
Har du skrivit under vår kampanj?
(Sträcker fram en skrivbräda med nå papper på)
Läser första raden "äktenskapet mellan man och kvinna". Höjer blicken och ser hennes "tält" med slogan "två mammor är inte samma som en mamma och en pappa" (och vice versa på andra sidan dörren).
Ilskan stiger i mig och jag fräser: Jag sko alder skriv på na tokode (ja, riktit på bred dialekt)
Kvinnan blir tydligt sur och drar undan skrivblocket och stirrar på mig en stund.

Hör bakom mig hur hon frågar nästa om att skriva på kampanjen men lyssnar inte på svaret. Fortfarande arg inombords och ärligt talat var min första reaktion ti ge en örfil för att hon kom och kastade sånt i ansiktet på mig (men jag gjorde ju som tur inte det).

Nu i efterhand är jag dock ledsen att jag inte gav någon form av svar på tal... jag har min åsikt om denna fråga väldigt klar för mig så.

För mig handlar ett äktenskap inte om kön, att det ska finnas en av vardera kön. Inte heller när det kommer till att vårda barn (skulle vara intressant att höra vad de har för åsikter om ensamstående föräldrar för vi är lika enkönade föräldrar som ett samkönat par). För mig är det som spelar roll -i båda fallen: kärlek, respekt, tillgivenhet, omtanke, generositet, rättvisa, jämlikhet... ja listan kan göras lång.
Vad jag tycker sätter stopp för ett äktenskap -och föräldraskap: våld, beroende (som man inte ens försöker tillfriskna från), egoism... ja alla motsatser till ovanstående ord helt enkelt!
Jag växte upp med en mamma och en pappa, mina barn växer upp med en mamma (och en bonuspappa), jag har vänner som växt upp med två mammor (känner inte personligen någon som växt upp med två pappor dock) och jag vet familjer där det blivit flera omgiften. Och jag vågar påstå att ingen av oss har blivit sämre eller bättre på grund av våra föräldrakonstellationer. Utan det som varit viktigt har varit hur den/de vuxna som funnits i vårt liv behandlat oss och varandra. Att de har visat varandra kärlek, omtanke och respekt för att vi ska få bra modeller att ta med oss in i vuxna livet.

Men jag borde väl också förtydliga en sak; om de på torget brinner så hårt för sin åsikt -låt dem! Men vad jag inte tycker om eller tycker de behöver göra är att komma dragandes med den och "missionera" som om den är den enda rätta.
Jag behärskade mig men alla kanske inte kan det.
Men jag vet min ståndpunkt och den rör sig inte en millimeter för att någon annan säger sin ståndpunkt. Och vill denne diskutera sakligt så är jag med, men om inte alls lyssnar och så.... ja då får det vara!