Som yngst i en skara på tre, som ärligt talat aldrig bråkade nå extra, så tycker jag verkligen inte om när de bråkar. Och jobbigt blir det ju när lillasyster är den som bråkar -men också den som börjar gråta då storebror inte kan säga "nej, stopp, vill inte vara med" på annat sätt än att fysiskt markera det (och som nämnts tidigare så kan han inte ännu kontrollera sin styrka). Så hur gör man då man ska trösta den som bråkat?
Men de leker mer och mer tillsammans. Fast det blir att lillasyster bestämmer mycket och drar med sig storebror så kan jag ju inte tycka annat än att det är en bra sak. Att de leker tillsammans, sen vem som är chef måste de tillsammans försöka bestämma. Och jag försöker undvika att blanda mig i eller stoppa lekarna då de blir en aning vilda också (vilda i bemärkelsen spring och hopp och klättring). Man brukar ju säga att fysisk aktivitet skapar nya kopplingar mellan hjärnhalvorna, speciellt sådant som kräver kordination. Så jag hoppas ju det kunde hjälpa Viggo också, inte "bota" honom men skapa nya lärningsmöjligheter! Och han behöver ju mycket fysisk aktivitet för att bli trött -men inte för mycket annan stimuli.
Det är klart det finns stunder då jag önskade jag bara hade ett barn, eller att det skulle vara enklare att diskutera med dem (något som borde komma med åldern), men det är ju uteslutande gånger då de vill olika saker -och man vet att oavsett vilket man väljer kommer den ena att skrika och gnälla och bråka... det tär på mig i hjärtat att det ofta är lillasyster som får rätta sig efter storebror. Fast jag försöker göra det roligt för henne också att, till exempel, gå in från blidsnön när det ännu är ljust. Men försöker också förklara att han behöver gå in för att får kallt, behöver på wc, vi ska laga mat åt oss och gäster... ja bara vad jag kommer på för att det inte ska vara så svårt att gå vidare.
Vad som vore lågaffektivt vet jag inte, vet inte hur jag skulle förklara åt Viggo hur länge vi ska vara ute. Kanske jag skulle behöva låna dagismetoden med någon klocka som ringer när det är dags att gå in. Eller vad de nu har för metod där, något att fråga upp! Och att bemöta deras bråk med lab? Tja, behålla lugnet. Sära på dem och få den ena, vem av dem som det behövs, att gå bort. Avleda bråket, kanske föreslå att alla tre ska göra något skoj tillsammans (blir ofta duplolego här hos oss då). Efter att båda lugnat ner sig diskutera vad som hände och varför.
Lyckas jag behålla lugnet? Ibland, men blir bättre och bättre. Diskuterar vi efteråt? Sällan, har inte ännu sett det skulle ändra något till nästa gång. Avleder jag? Ofta, med allt från något gott att äta, lekstund eller mysstund. Särar jag på dem? Jodå, om inte annat sätter jag mig i mitten. Och mer och mer har Nina börjat lyssna när jag säger "gå bort, Viggo är stressad" -vilket avsevärt minimerar situationerna då hon bråkar men börjar gråta. Likaså har det idag bara kommit ett slag mot mig, annars har vi lyckats kramas varje gång hans stressbägare svämmat över (nu gäller det bara att få det överfört till lillasyster och gubben min, kanske också att krama sakerna han tänker kasta).
Så har jag någon sammanfattning? Det är en oändlig rikedom att ha ett syskon, med normalutveckling eller inte. Det prövar tålamodet hos alla inblandade också men de gånger det löper smärtfritt är extremt värdefulla. Och som mamma kan jag inte ens under de jobbigaste stunderna tänka mig den ena utan den andra i sitt liv, lika lite som jag kan tänka mig mitt liv utan mina syskon. Och jag hoppas mina barn alltid kommer att stå varandra lika nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar