Ibland är det bra att stanna upp, titta på sitt barn och, bara för sig själv i huvudet, lista allt som går bättre idag än tidigare. Dethär tror jag är speciellt viktigt när det är ett barn som utvecklas annorlunda än sina syskon eller dina närstående barn (såsom vänners eller syskons barn).
Jag gjorde det idag. Stannade upp och tackade dem båda, med ord och omfamning, att de är så duktiga. Att Nina klarat av att vara utan blöja nästan hela dagen (tills hon sa själv att hon är så trött att hon vill ha blöja, det om något borde applåderas att man har sådan självinsikt att man vet det kommer ske olycka annars). Att Viggo idag satt sig på wc två gånger, och att han gjort det leende (om ni vill veta mera kring det så säg, får bli helt eget inlägg kring det isfl)!
Igår, söndag, så tog Viggo fram flingor åt sig själv -utan att kasta iväg alla saftflaskor mm som stod ivägen. Han plockade prydligt ut dem på golvet, tog upp flingorna på bänken och plockade tillbaka alöt annat i skåpet. Vi har haft flera bra nätter, Viggo och jag, nu när jag insett att "hans keppulisång" (Nu i ro slumra in) gör honom mindre stressad när han vaknar nattetid -han somnar antingen om eller så ligger han åtminstone inte och slår kring sig.
Nina har blivit så duktig på att själv ta mat åt sig. Skalar både mandarin och ägg själv, likaså banan. Hjälper gärna till och städar (hon tömde bland annat golvet på leksaker när jag skulle dammsuga) och lär sig mer och mer kring när Viggo är för stressad för hennes bus. Detta kanske är bådas sak, att Viggo kan bättre uttrycka sin stress i förväg så både jag och Nina kan "anpassa vårt sätt" för att inte skicka honom över gränsen.
Också älskar jag att se hur de leker bättre och bättre ensamma och tillsammans! Om än Nina ofta är lite av bossen när de leker tillsammans, men hennes "leksätt" smittar av sig på Viggo så att han senare kan sitta och fantasileka allt möjligt. Deras lekar tillsammans är väldigt aktiva och fysiska (gömma varandra i täcken, köra med den andra i dockvagnen, springa efter varandra...) men jag tror det är en bra sak!
Båda mina barn skulle behöva och vilja ha mera aktiv rörelsetid under dagen, min dotter dansar mer och mer hemma och Viggo ber om att få slippa och simma nu varje dag. Den 14.1 börjar hans (med mig) simkurs via FDUV på nytt, vad jag ska hitta på åt Nina vet jag inte ännu.
Men, om jag får vara helt ärlig, så ser jag äntligen ett ljus i tunneln! Jag är inte längre rädd att de ska vara beroende av mig livet ut, att Viggos försenade utveckling skulle påverka Ninas utveckling negativt eller att jag inte är tillräckligt aktiv att träna alla världens olika uppgifter med dem hemma! Som en bekant sa till mig "hemma är hemma, där ska barnet få återhämta sig och ha det tryggt, det är förälderns viktigaste uppgift -att finnas till för barnet, inte att vara lärare" och jag har tagit dessa ord till mig! Det är så jag vill det ska vara hemma, inte en skola eller träningsläger utan en plats där mina barn känner sig trygga och kan pusta ut.
Och jag väljer att tro jag lyckats med detta då deras utveckling går framåt.
 |
| Ibland får man snilleblixt hur lösa problem |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar