Den dåliga dagen

I onsdags publicerade jag ett inlägg om en bra dag. Men onsdagen var allt annat än en bra dag. Var skönt att kunna läsa igenom inlägget som en påminnelse om allt bra då dagen annars var helt upp och ner.

Eller, i ärlighetens namn, så var det Viggo som var upp och ner -men så mycket att även jag hamnade upp och ner. Redan när jag kom till dagis upptäckte jag att nu är det en dålig dag.
Hur gjorde jag det? Jo han ville inte hjälpa till alls att klä på, sparkade (lätt) undan mig, försökte bita mig och sprang runt i huset så fort han fick en chans. Tack och lov lyckades det med att låta honom välja en bok som läggs på hatthyllan tills imorgon.

Så, kläderna är på, vi går till bilen. Nina klättrar in/upp i sin stol, Viggo ska spännas fast i sin. Totalvägran. Ska inte sitta i sin stol, ska inte spännas fast. Blir en mask och glider ner på golvet konstant, och så börjar benen och armarna söka sig mot mig -hårt. Så fick en par ordentliga slag i huvudet (tack och lov ingen spark denna gång) och grät i ärlighetens namn medan vi körde efter gubben från hans jobb.

Hemma bad jag gubben bära ner och ut lite saker som inte skulle vara i huset mera. Viggo blev väldigt stressad av det, och då var han redan så stressad att han mest knuffades och knep oss alla tre. Så när gubben for iväg först med sakerna och sedan för att fortsätta packa i sitt hus sprang Viggo efter mig och dunkade mig i ryggen gång på gång.

Enligt lågafgektivt ska man gå undan så barnet inte har någon att rikta utbrottet mot -men just denna gång hjälpte det inte alls som sagt.
Och, tar emot att skriva det, men jag förlorade fattningen totalt! Jag var allt annat än lågaffektiv, jag var allt annat än en lugn och trygg punkt i hans känslostorm.

Jag skämdes ögonen ur mig, jag satt och höll om Viggo efteråt och jag bad om förlåtelse, att mamma får inte reagera så men att hon blev så ledsen när du slog mig. Han lutade sig mot min axel, hans ömhetsbetygelse, och lade sig med huvudet på min arm -omfamnad och älskad trots att allt gick så fel.
Vi satt länge så, och efteråt gick resten av dagen bättre (om än jag sedan grät ögonen ur mig när gubben kom hem och jag berättade hur hemsk jag varit).

Jag har en lång väg att gå på den lågaffektiva ännu. Jag har mycket att lära mig -men jag är bara en mänsklig mamma. Jag kommer att göra fel ibland, det kommer gå på tok men aldrig kommer jag att älska mina barn mindre för det! ❤💙

Märkligt hur man blir barnslig vid gräl

(Reflektion nu, en par dagar senare. Tisdagen var han med på min teckenspråkkurs, blev väldigt ledsen där och nattrutinen rubbades med en halvtimme -utlösande faktor som försvårade följande dag? Torsdag gick helt bra utan några protester i dagis eller i bilen.)