BotniaVasan 2017 -racerapport

Jag gjorde det! Jag slutförde BotniaVasan -trots dåligt med träning och trots ändrat upplägg. Men låt mig berätta mera nedan om hur det var och hur det gick:

BotniaVasan brukar skidas i "terräng", alltså fara ett långt spår igenom flera av Vörås små byar. I år är det så lite snö så det inte var möjligt, men vid skidcentrum fanns det konstsnö nog att laga ett spår på 5 km! Så istället för att inhibera ändra de om: ett 53km långt skidspår blev till 8 varv runt ett 5km långt spår. Som ni märker kortades sträckan av, men tror att det var lika tungt ändå pga skidcentrums svåra backar.

Startområde

Måltältet

Var vid skidcentrum ca kl 8:45. Starten skulle gå 10. Tittade runt mig var jag skulle starta (startled tre av tre) och gick in i skidstugan där min far var funktionär. Prövade skidorna och han bättrade på vallan lite, men på basen av andra åkares kommentarer över spåret, och hur det kändes när pröva igen, så fick det duga efter en vallning.

Nummerlappen

Blev premiärtur för nya skorna

Lade upp ett simpelt mål: att ta mig 8 varv runt spåret. Ingen tidsbegränsning, ingen placeringsjakt (men helst under 6 timmar då de stängde målet då). Längst fram i startled ett skulle de som verkligen tävlade starta (krävdes förevisande av meriter). Vi som skidade långsamt skulle hålla högerspår och omskidning till vänster (2-3 spår längs hela banan). Vet inte hur många som faktiskt startade men pratades om 250-300 skidåkare -och starten var samtidig för alla.

Hela långa raden av åkare

Tog inga bilder under själva loppet, föll mig inte ens i tanken! Fick anpassa farten ordentligt i början för att inte skida på den framför, men fort delades vi upp! Fanns en farlig backe i början, fanns också en u-sväng som kom direkt efter en nerförsbacke, och flera andra branta kurvor. Så fick hålla tungan rätt i mun stora delar av loppet, och när tävlingsåkarna kom -ja då väntade jag så de passerat innan for i kurvor eller backar! Var tillräckligt trångt och "böjkot" ändå utan att jag skulle trängts med dem.

Skorna började skava väldigt fort, men de slutade efter ca 4 varv. Men då började kroppen värka istället. Hann nog tänka jag skulle ge upp, speciellt då de svåra ställena bara blev värre vartefter flera hade åkt många varv (isen under snön skrapades fram, halvmeter med lös snö i form av isbitar, spåret söndersaxat och sånt). Men envis finsk sisu så banne mig skulle jag ta mig igenom!

Och det gjorde jag, sista tävlande som kom i mål med en tid på 4:44:43. Var så lättad att jag nästan grät i målet, och var så sjuk i ben och rygg så såg ut som en gammal gumma säkert. Fick medaljen och ett extrapris (fanns många att välja bland) i form av träningsjacka. Fick också flera kramar och klapp i ryggen och beröm -tror de va de bästa priserna!

Böt skor, på med kläder, pappa tog skidorna och sen for jag till Norrvalla och åt fisksoppa, sallad & pannkaka med sylt och grädde. Soppan var stark men pannkakorna mums! Diplomet fick man vid Norrvalla. Duschade hemma först.

Delta 2018? Just nu Hell no! Men lärglöm hur tungt det va och anmäla mig troligen ändå.

Bjuder ännu på pappas bilder från målspurten och målgången!