Vill du ha besök av ångesten? Hen kommer gärna smygandes genom en liten glänta på din dörr när du glömmer dig en aning. Inte frågar hen om lov, om det passar just nu.
Jag har inte haft stark ångest på länge, tror jag har min barn att tacka. Inte när jag hade ångest, migränanfall, var sjuk eller då jag var deprimerad så frågade de om jag orkade eller kunde -och inte sade jag någonsin att jag inte orkade eller kunde. Nej, jag lekte, matade, skötte, nattade, vakade och levde med mina barn igenom alla dåliga känslor -för om jag skulle brutit ihop både inombords och utvärtes, vem skulle då ha tagit hand om mina barn?
Det sätt som det hjälpte mig, var att visa jag överlevde. Jag överlevde ångesten, jag överlevde paniken som fick allt att snurra, jag överlevde depressionen (fast jag var säker de skulle haft det bättre utan mig) och än idag -då ångesten gläntar på dörren- kan jag dra ett djupt andetag och säga åt mig själv here we go again, men jag överlever nu också. Jag är inte fri från påhälsningar, men jag har mitt sätt att möta dem -genom att vara mina barns mamma och den de behöver vid deras sida, oavsett vad som händer på insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar