tisdag 14 mars 2017

Min son är...

En underbar kille med det mest äkta skrattet jag vet. Ett skratt jag blir smittad av när som helst och var som helst. Och hans humor är så fenomenal! Nej, kanske inte vitsar och roliga historier -men hans situationskomik! När något går på tok, oj vad han skrattar! Och jo, nog inser jag ju att jag är ganska lustig syn som hoppar på ett ben med uppblåsta kinder och ett GNNN-ljud då slår tån (som exempel).

Min son är noga med löften. Precis som jag försökt vara hela mitt liv, men för min son är det att du säger något ett löfte. Säger du "nu far vi hem och äter glass" -ja då ska ni äta glass när ni kommer hem, oavsett om det finns eller inte. Annars låter han dig veta att du bröt ett löfte. Så för guds skull, säg inte något för att "lura med" honom och tro han ska glömma det innan ni är där! Han glömmer INTE bort att du för flera timmar sedan sade att han ska få glass där, eller att han slipper hem efter att det hänt eller... det du sagt så måste du hålla, så se till och kom ihåg vad du sagt.

Min sons minne är fenomenalt! Jag har försökt påpeka det åt läkare och skötare men de tar det med en nypa salt märker jag. Men att gå och visa Exakt rätt dörr åt mommo när de vandrar på hotellsidan var han sovde på lägret för ett halvår sedan? Eller att redan efter första besöket veta vilken av Vasa Centralsjukhus terapeuter sitter i vilket rum -och då gått ett år mellan besöken? Att visa man kommer ihåg vad man gjort och vad som finns på platser man besökt för ett (eller till och med flera) år sedan? Så igen, kom ihåg vad du sagt.

Min son tolkar dig bokstavligt. Så säger du att "nu ska jag börja fara" så då ska du fara, annars kan du räkna med att han börjar "hjälpa" dig ut genom dörren. Säg inte "nu ska vi äta" när ni leker med plastmaten för då uppmanar du honom att tugga på sakerna, utan kom ihåg att ni ska låtsas äta och det ska du även säga. Men att tolka bokstavligt kan ge upphov till många genuina situationsbundna gapskratt så det kan vara värt att misstolka vissa saker. Och ser du han flinar stort när han försöker berätta något du ska göra, så kan du vara ganska säker han har tänkt ut det blir tokroligt! Och det är lika roligt att du lyder som att du chockat utbrister "nämen det går väl inte?".

Min son är nonverbal. Så det kommer bli en hel del missförstånd, det är okej att blir så! Han kommer att försöka fysiskt visa vad han vill om du inte kan hans tecken, så han vill inte vara elak när han drar i dig. Inte heller vill han vara elak när han slår någon eller kniper eller så, det är något som inte går som han vill/tänkt sig. Det är något som stressar honom, någon som inte ger honom uppmärksamhet eller inte lämnar honom i fred. Han har alltid någon orsak, men han kan inte berätta den.

Min son stimmar stundvis väldigt mycket. Han viftar med sina händer, han gungar fram och tillbaka i olika takter, han biter på kläder/händer/leksaker och studsar överallt i soffan. Nej, jag tänker inte säga åt honom att sluta fast det irriterar dig som inte är van. Men inte heller betyder det att dina barn får härma och studsa omkring hur som helst. Min son behöver sin stimming för att processera dagens händelser, sina känslor och för att reglera intrycken runt omkring honom så han ska orka. Orkar han inte blir han lättare stressad -lättare stress betyder mera knip och slag. Så jag väljer hellre en studsande, dunkande son än en knipande son -det hoppas jag du kan respektera.

Min son har "superhörsel" i jämförelse med många andra. Han hör lägre ljud än mig helt klart (till exempel hör han en bil ca 10 min före mig när de kommer hemma). Han hör alla ljud vi lärt oss filtrera bort (såsom kylskåpet, bakgrundsmusik och fläktar i restauranger och butiker). Han har väldigt bra gehör och är därför väldigt noga med vem han lyssnar på i Idol/Talent och vem han byter kanal vid. Dessa hörselegenskaper medför tyvärr svårigheter också, som sakta blir bättre genom passligt "tvång" -såsom utryckningsfordons sirener och utrymmen med annorlunda akustik/ljudnivå såsom simhallar och butiker. Så bli inte irriterad när han skriker och springer omkring i panik för att det blir för svårt för honom att ta in och förstå allt.

Min son ser detaljer så han vet när du ändrat på dig något (hårfärg) eller när något i huset ändrats (ny möbel/prydnad). Desto större förändring desto större stressfaktor, så väldigt stora förändringar kan jag behöva veta om på förhand så jag får förbereda honom på det. Detta tillsammans med hörseln gör att han gärna vill ha uppsikt över allt, så vi sitter gärna i ett hörn, så han ser ut över rummet, om vi går någonstans. Då vrider och vänder han sig minst i stolen och kan fokusera framåt samtidigt som han kan se allt som fångar fokus.

Min son är gärna med i leken eller och hjälper. Men han har inte så bra koll på sociala regler ännu, eller på sin egen styrka och impulser. Och han är nonverbal så utan teckenförståelse behöver det vara enkla lekar eller att ni förklarar noga vad hans uppgift i leken är. Desto fysiskare lekar desto enklare för honom att delta.

Jag hoppas, som hans mamma, att dessa små punkter kan hjälpa dig att bemöta min son när ni träffas. Så att du får se den underbart sprudlande glada pojken han är inombords! Så att han får ett bra minne av dig och är glad långt på förväg när jag nämner att du ska komma på besök igen.

Och dessa punkter hoppas jag hjälper både mig själv och dig att nu och i fortsättningen komma ihåg: han gör så gott han kan! 

Jag och min son, slutet av februari

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar