Inklusion av barn med särskilt stöd behov i skolan

Följande text är slutarbete till kursen "En skola för alla", kurs om inklusion i närskolorna av personer med diagnoser istället för att skicka dem till specialskolor eller specialklasser.

Inklusion med hemmet som stöd

Varför skolor går in för inklusion varierar från skola till skola, därför är det viktigt att granska inklusionen i sin kontext (sammanhang). Vad som ses acceptabelt inom inklusion i en kulturell kontext kan uppfattas väldigt nedvärderande från en annan kulturs synvinkel. (Murto, P. 2001 s.12-29)

UNESCO har fastställt att de grupper av barn som främst riskerar att bli utanför utbildningarna är de som: inte når upp till målen trots att de går i skolan, de som kan gå i skolan om skolan var anpassad till olikheter samt den proportionellt lilla gruppen av barn med så svåra behov att de behöver ytterligare stöd. Samtidigt säger flera intressebevakare (YK, UNESCO, UNICEF bland annat) att en inklusion i skolan motverkar diskriminering och marginalisering av unga. Trots alla avtal och bestämmelser som skrivits kring inklusion är det ändå väldigt få länder som genomför inklusion i praktiken. Integrering däremot är fortfarande ett allmänt accepterat sätt, trots att det ökar stigmatiseringen av de ”annorlunda” barnen gentemot de ”normala”. (Murto, P. 2001 s.12-29)

Genom principen av inklusion hoppas man att elevernas utbildningsbehov tillgodoses på allmänna nivån. Att de får de kunskaper som behövs i det dagliga livet för att kunna använda (och utveckla) sin fulla potential. Demokrati kan inte överleva utan ett inkluderande samhälle, en inkluderande skola lägger grunden för det inkluderande samhället. Därför räknas specialklasser och – skolor som en form av diskriminering. (Murto, P. 2001 s.12-29)

Genom att betrakta ihopsamlade berättelser från lärare så har Sai Väyrynen hittat fem överensstämmande punkter inom inkluderande klasser och/eller skolor. För det första betyder inte inklusion att alla barn ska behandlas lika utan att alla ska behandlas enligt deras förutsättningar och behov. Väyrynens andra punkt är att alla barn ska få det stöd de behöver, det är behovet och sammanhanget som bestämmer vad och omfattningen av stödet. För det tredje ses barnens olikheter som utgångspunkt för lärandet och inlärningsmetoderna. ”annorlunda” är relativt och socialt skapat sägs det i den fjärde punkten. Samt den sista punkten, att det finns ingen färdig läroplansmall för inklusion, utan läroplanen behöver vara flexibel och föränderlig för att kunna inkludera alla.

International Commission on Education for the 21st century har ställt upp fyra grundpelare för utbildning: lära sig kunskap, lära sig att vara, lära sig att göra och att lära sig leva tillsammans. Framförallt leva tillsammans förutsätter ett inkluderande skolsystem för att alla ska lära sig av, och om, varandra. (Murto, P. 2001 s.12-29)

För att skolorna ska kunna organisera sig enligt barnens olika behov (speciellt de barn som behöver mera eller mindre anpassningar i undervisningen) har de behövt ha en klassifikation på eleverna. Namnet på eleverna har ändrats med tiden för att minska på stigmatiseringen men gruppen har ändå hållits ganska intakt med endast en liten del barn i behov av särskilt stöd på grund av någon funktionsvariation. Finns inget internationellt sätt att klassificera (eller indela) de barn som är i behov av undervisningsstöd utan varje land har sina egna kategorier. I Finland har man tidigare haft väldigt omfattande indelning men i och med de förnyade lagarna slopades kategorierna. Dock kan man räkna med att de som är i behov av undervisningsstöd har problem inom något av följande områden: tankeverksamheten, inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter, impulskontroll, hörseln, synen, kommunikationssvårigheter, rörelsehinder eller problem att upprätthålla fysiska hälsan. (Moberg, S. m.fl. S. 57-59)

Att dela in eleverna i grupperingar och namnge dem kan ha både fördelar och nackdelar. Att beteckna en elev som i behov av särskilt stöd kan öppna dörrar till stöd som denne annars inte skulle få, men samtidigt är det inte givet att stödet är tillräckligt individuellt anpassat för hen (alla med autism är inte likadana utan finns stora variationer i gruppen, till exempel). Likaså kan namngivning av barnens behov både öka på kunskapen eller ge en grund för att hitta information kring barnets behov, men om endast de negativa aspekterna av (till exempel) ADHD lyfts fram blir det lätt stigmatiserande och utpekande av individen. När en individ blir utpekad, namngedd (diagnostiserad), kan omgivningen väldigt lätt koppla ihop individen med andra stereotypiska drag som andra individer med samma diagnosnamn uppvisat, trots att de kanske inte alls stämmer in för just denne individ. Omgivningens fördomar och förväntningar på hur en individ med en specifik diagnos ska uppträda kan istället skapa ett tryck på individen att uppfylla dessa nya krav och förväntningar från omgivningen, individen blir alltså mera lik sin diagnos än från början. Lärare och elever kan också bemöta en annan elev som fått diagnos på ett specifikt sätt (till exempel inte förvänta sig lika höga prestationer), men viktigt att komma ihåg att det behöver inte vara själva diagnosen som ger upphov till (till exempel) mobbning utan beteendet inom diagnosens kriterier kan vara upphovet (talsvårigheter, omedvetna rörelser bland annat som andra elever kan göra sig lustiga över). Diagnoser förenklar även kommunikationen mellan olika myndigheter och instanser (skola, sjukhus, kommun som ett exempel på kommunikationsförbindelser), men det kan lätt händ att diagnosen kan vara otillräcklig (för att nämna hur omfattande beteckningen autismspektrumstörning är och hur två individer aldrig är den andre lik). För föräldrar och barnen själva kan också en diagnos vara en lättnad, man vet att det inte är endast eget fel (att man vore mindre intelligent, att man som förälder är dålig exempelvis) utan att det faktiskt finns en bakomliggande orsak till svårigheterna. Av samma anledning kan ofta samhället bli mera accepterande kring barnets svårigheter om de har en diagnos än om det är ett ”normalt” barn som beter sig avvikande. Men fokus får ändå inte lyftas bort från omgivningens försvårande faktorer så endast barnet och diagnosen är fokus, man kan fortsättningsvis hjälpa och stöda för att barnet ska uppnå sin fulla potential. Många personer med funktionsnedsättningar och/eller – förseningar, utvecklingsstörningar eller andra diagnoser söker sig tillsammans i förbund, föreningar eller bara träffas nu som då för att umgås. Det blir en del av deras sociala identitet. Så att diagnostisera barn har alltid sina för och nackdelar. (Moberg, S. m.fl. S. 59-63)

Vad som anses vara så speciellt med specialundervisning debatteras ofta, men för att lyfta fram lite vad som är skillnaden mellan specialundervisning och allmän undervisning. Målen med undervisningen måste anpassas enligt elevens individuella förutsättningar och innehållet i undervisningen stöda målen (vilka delar av läroplanen tas med, vilka lämnas bort, vilka är viktigaste för denna elev, är det lika viktigt att denna kan alla länder i världen eller borde målet vara att lära sig det egna landets geografi och så vidare), undervisningsmetoderna måste anpassas enligt elevernas inlärningsmöjligheter (hur snabbt man går igenom, hur svåra uppgifter, pauser i lektionen, strukturer av lektioner med mera) för att de ska lära sig så bra som möjligt samt att de bedöms i stil med de inom allmänna undervisningen men att metoderna för bedömningen kan variera. Allt detta ska skrivas upp i elevens individuella plan (styrkor och svagheter, kort- och långsiktiga mål, timantal i veckan som ska läggas på olika läroämnen, behov av stöd och hjälp, vilka ändringar man gjort till innehållet av läroplanen, hur man bedömer utvecklingen, andra stödformer eller stödpersoner som ingår i elevens liv samt deras ansvarsområden). Med dagens tekniska hjälpmedel kan många elever (med eller utan diagnos) få bra understöd till sin inlärning, men de behöver bli en självklar del av undervisningsmiljön så den inte hämmar istället för hjälper individen att tillgodose sig av informationen som erbjuds. Specialundervisning i sig är inte bunden till en enda plats utan kan vara allt från i den allmänna klassen till på institutioner. Likaså behöver kanske inte alltid samma barn få specialundervisning konstant, en del kan klara sig med små träffar någon gång under året medan andra kan behöva det hela livet. Allt är enligt elevernas egna behov. (Moberg, S. m.fl. S. 64-67)

Vid sidan av insatserna inom undervisningen i skolan behövs också ofta andra stödformer för att eleverna ska få all den hjälp och det stöd de behöver. Andra yrkesgrupper kan komma till skolan för att både stöda skolan och eleverna (psykolog, socialarbetare bland andra), terapier (såsom fysioterapi eller ergoterapi) för att stöda specifika delar av elevernas utmaningar, medicinsk hjälp (såsom läkemedel eller extra sjukhusbesök), socialens tjänster (stöd till familjen eller i ena extrema änden att placera barnet utanför hemmet) samt föräldrarna (samarbete med föräldrarna, både att de stöder lärarna och att lärarna stöder dem, i det pedagogiska arbetet underlättar för eleven). Oavsett vilka stödformer som krävs åt den enskilda eleven måste de vara adekvata och väl uttänkta för att verkligen stöda elevens inlärning på alla plan av dennes liv. (Moberg, S. m.fl. S. 68-70)

Ann-Marie Markström lyfter fram att i Sverige kan man som förälder skicka klagomål kring hur undervisningen blir anpassad för ens barn till Skolinspektionen. De gör sedan en egen bedömning om den utpekade skolan har gjort en missbedömning eller förbisett elevens behov. Nya styrdokument framhåller att relationen mellan skolan och hemmet behöver tryggas för att kunna ge eleven de bästa förutsättningarna till en god skolgång och närvaro (i Sverige råder skolplikt istället för läroplikt, vilket innebär att barnen är skyldiga att gå i skolan medan i Finland är de skyldiga att lära sig oberoende av plats). Möjligheten att klaga över beslut till myndigheter ses som ett medel att stöda föräldrarnas delaktighet i skolvärlden, om än önskan vore att de inte behövde anmäla något utan kunde lösa det tillsammans med skolan. Skolinspektionen i sig ska övervaka alla skolor regelbundet för att se att inga missförhållanden eller felaktiga beslutsgrunder existerar, men genom anmälningar kan någon skola komma att granskas en extra gång eller grundligare. De flesta anmälningar som kommer in handlar om bristande kunskap kring elevers behov, rätt till stöd och stödformer som finns, något som skolinspektionen även märkt att det funnits bristande kunskaper kring. Skolinspektionen ska lyfta fram dessa missförhållanden i skolan och åtgärda dem, ofta då efter en anmälan från någon förälder. Föräldern i sig kan då redan försökt lösa det genom samtal med läraren eller skolan men misslyckats få fram sitt budskap. I en del fall går föräldern även rättsligen framåt med sitt ärende för att få det deras barn behöver.(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 72-77)

För att få in en anmälan till skolinspektionen kan föräldern antingen fylla i en pappersblankett eller online på deras hemsida. Blanketten har färdigt några utvalda rubriker som föräldern kan fylla i under. Första rubriken handlar om vad problemet är (till exempel bristande stödinsatser) och beskrivning av problemet (vad som hänt, när hänt, händer ännu och vad som gjorts fel). Andra rubriken handlar om vilka åtgärder anmälaren vidtagit (besökt skolan för att försöka lösa problemet tillsammans, anmält till någon annan samt vilka personer i skolan eller utanför skolan man varit i kontakt till och vad det ledde till). Under dessa rubriker kan man särskilja ett mönster i de anmälningar som görs på basen av bristande stödinsatser. Föräldern har försökt vara i kontakt med skolan/läraren men denne åtgärdar inte problemet, föräldern avvaktar på resultat eller förändringar men tar kontakt igen när inget händer (ofta då med någon i högre ställning inom skolan, till exempel rektorn), sker det fortfarande ingen förändring i skolsituationen skickar föräldern in en anmälan till skolinspektionen. .(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 77-80)

Den övergripande majoriteten av anmälningar handlar om bristande stöd trots barnens behov av stöd. Lärare eller skolan kan verka vara ovilliga att göra de anpassningar eller ge de stöd som eleven behöver för god skolgång och föräldern tvingas därför till att göra en anmälning i hopp om att skolinspektionen ska kunna förändra situationen till det bättre för eleven. Misstagen eller felen kan bero på bristande kunskaper, för lite resurser, brist i utvärderingarna och felaktiga tester som görs för att bedöma elevernas kunskaper. I värsta fall kan en felaktig bedömning ge långtgående problem (felaktig placering med isolering från näromgivningen som följd till exempel). Föräldrarna upplever att skolan inte tar på sig det ansvar de har att stöda elevernas undervisning eller möjlighet till skolgång utan att de (föräldrarna) måste axla för mycket av detta ansvar och ”bråka” för att skolan ska komma till mötes, något som de flesta föräldrar tycker är väldigt felaktigt av skolan. En del föräldrar känner till vilka lagar och styrdokument som ska ge eleverna vad ed behöver medan andra bara går på känslan av att det inte kan vara rätt. Förväntningarna på skolans ansvar är alltså höga i och med de fina styrdokument som finns som ska säkerställa alla elevers rättigheter till behövd anpassning och stöd för en säker, trygg och givande skolgång. Och när skolan inte lyssnar på föräldern (vilket också framkommer i styrdokumenten att de ska göra) så krävs en anmälan till skolinspektionen för att något ska hända. Föräldrarna hoppas alltså att skolinspektionen ska åtgärda problem för individuella elever, men att dessa åtgärder även ska sätta en grund för att inte andra elever som senare behöver särskilt stöd skall nekas. .(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 80-89)

Föräldrarna har alltid drömmar angående sitt barn (både önskedrömmar och mardrömmar) och barnets framtid. Oavsett om barnet har en diagnos eller inte förändras inte dessa drömmar men en del drömmar kan ändra karaktär eller nya drömmar kan skapas. Så trots att föräldrarna älskar sitt barn kan deras oro för barnets framtid förmörka deras tänkande och skapa en mur till omgivningen, likaså kan föräldrars överdrivet positiva syn på barnet (se de positiva sidorna istället för endast problemen) skapa en försvårad kontakt med skolan eller andra myndigheter. Samhället har sina fördomar kring handikapp och detta ökar på föräldrarnas oro om deras barn någonsin kommer att bli accepterat och få ta del av livet utanför hemmet, om även myndigheter visar sig avigt inställda till krav på stödformer och likabehandling är känslan av skam och misslyckande total. Därför vill ofta föräldrarna att barnen ska så länge som möjligt kunna gå i närskolan med jämnåriga vänner och bli accepterad för den de är. Tyvärr sätter ofta skolorna käppar i hjulen för föräldrarnas drömmar, men även andra föräldrar och myndigheter kan slå hål på drömmen (även sen om de en gång beslutat sig för något och en annan förälder ifrågasätter valet). (Saloviita, T. 2003 s. 15-18)

För att ett barn skall överföras till specialklasser eller – skolor behövs det göras flera tester som påvisar behovet av en överföring. I praktiken är dessa tester ändå väldigt bristfälliga och det är oftare fråga om klasslärarens önskan att få en elev överförd än om det verkliga behovet för den enskilda eleven (likaså påverkas beslutet av barnets kön, utseende och föräldrars sociala ställning). Även om barnen får liknande diagnos poängteras det att barnen sällan är så lika varandra (eller olika) utan alla har sina egna särdrag och personligheter. Endast några få grupper inom barnen (de med syn-, hörsel- och talsvårigheter) kan direkt behöva en väldigt anpassad form av undervisning för att tillgodose sig kunskapen. Klassificeringen av barnen har alltid negativa inverkningar på hur denne själv eller andra uppfattar hen, hur man tilltalar och behandlar hen samt vad som förväntas av hen. (Saloviita, T. 2003 s. 19-22)

Timo Saloviita lyfter fram att undersökningar påvisar inga fördelar (gällande inlärning) med att vara placerad i en specialklass, tvärtom har resultaten varit sämre för de som gått i specialklasser. Även sådana aspekter som sociala inflytandet och kognitiva inflytandet har mätbarts konstaterats bättre i allmänna klasser än i specialklasser, med andra ord lär de sig kognitiva och sociala färdigheter bättre om specialundervisningen sker i allmänna klassen än i en specialklass. Förklaringar till specialklassernas ineffektivitet har Saloviita listat sex stycken: specialklasser är inte homogena (alla elever där varierar mycket från varandra), har inga positiva förebilder (ingen jämnårig att se upp till med positiva egenskaper), specialklassen har för lätt inlärning (lär sig inget nytt, inga utmaningar), mindre fokus på inlärning (mera fokus på beteendet i klassen än om de lär sig något), kompetenskrav på speciallärare för låg (klasslärarna bättre rustade för undervisningen) samt specialklasser förbereder inte eleven för ett vanligt liv (en speciell omgivning ger inte färdigheter för det ”normala” samhället). Inte heller det att specialklasser ofta är små inverkar avsevärt utan det viktiga vore personlig, individuell undervisning (men detta gynnar alla barn och inte endast de med diagnos). Samma grunder gäller för de barn som anses mera gravt handikappade, allmänna klasser ger bättre färdigheter för ett fortsatt aktivt liv i samhället. Likaså ger det barn utan någon diagnos flera färdigheter som de skulle gå miste om ifall hen med diagnos satt i specialklass (såsom att acceptera olikheter, möjlighet att hjälpa den andre och på så vis öka självkänslan, moraliska principer blivit starkare), utan att det inverkar negativt på deras inlärning eller på lärarens tid med enskilda eleven. Tyvärr är ju få skolor anpassade för alla former av funktionsvariationer som förekommer, men kommunen är skyldig att göra de anpassningar som krävs för deltagande i undervisningen. Likaså är det endast en felaktig myt att barn i specialklasser skulle vara det billigare alternativet mot att ha dem i allmän klass. (Saloviita, T. 2003 s. 22-31)

Föräldrarna är oftast initiativtagare till att deras barn ska få gå i allmänna klassen, och de måste då orka ta diskussionen med myndigheterna. Saloviita lägger upp fem steg för att underlätta detta: klargör din egen utgångspunkt (hur ser man på sitt eget barn, vad man förväntar sig av skolan, orkar man driva saken vidare bland annat), skaffa ett nätverk av personer runt er (andra föräldrar som lyckats, vänner till familjen, myndighetspersoner som anser samma med flera), meddela myndigheterna dina åsikter (om än de kan vara av avvikande åsikter måste du ta det sakligt, men det är även de som vill ha barnet i specialklass som måste komma med tillräckligt bra orsaker), träffa skolornas rektorer (du kan behöva söka länge innan du hittar en rektor som är villig att ta in ditt barn till allmän klass men ge inte upp, och behåll lugnet och sakligheten i kontakten) samt att hitta en klasslärare som är beredd att ta emot ditt barn. Om man inte hittar en skola som är villig att ta emot barnet kan myndigheterna se det som skäl nog att fortsätta överföringen till specialklass. Saloviita tar upp fyra råd hur gå vidare om så är fallet: få igång klassalternativ förhandlingar (med tjänstemän eller grupper), skaffa (eller förkasta) utlåtanden beroende på om de talar för eller emot er sak (även av vanliga individer kan man be om utlåtanden, och du måste inte låta ditt barn delta i alla tester), ge dem information (både åt experter och åt myndigheter kring fördelarna med undervisning i allmän klass), var beredd att förhandla (kom väl förberedd till mötet, spela in det, ta med andra som stöder dig) samt överklaga. Kommunerna har ofta några grundfrågor till varför inte vilja ha barnen i allmänna undervisningen: penningbrist (inte giltigt enligt lag då alla barn har läroplikt), ingen kompetent personal eller miljö (samma orsak som ovan, barn har rätt till det stöd de behöver i grundskolan), går inte att ordna små klasser (inget bevis att det behövs, men också olagligt att hänvisa till praktiska svårigheter), undervisning gagnar inte barnet (finns ingen forskning som bevisar detta, tvärtom), eleven borde vara med sina jämlikar (kränkande, missvisande och diskriminerande uttalande), gagnar inte andra barn och deras föräldrar är emot det (påvisa igen forskningen om hur alla gynnas, och hur flera vuxna – i form av assistent- i klassen också förbättrar miljön för alla), enligt barnets förutsättningar är det specialklass som gäller (utlåtanden från experter och forskningsresultat), om alla vill i allmän undervisning (borde inte få vara enskilda fall endast) samt att myndigheter tror föräldrarna inte accepterat barnets diagnos om begär allmän klass (beskriv bristerna hos barnet tydligt men även styrkorna och varför ni vill ha allmän klass). De måste tillgodose så barnet får utbildningen hen har rätt till, så de bestämmer om förverkligandet men enligt grundlagen får ingen diskrimineras utan väldigt vägande orsaker (såsom förnekande av allmän klass är diskriminering). Ifall skolmyndigheten ännu vill lägga i specialklass kan man överklaga, och då är det suveränt att ha alla inspelade samtal med myndigheterna och alla utlåtanden som talar för eleven samlade. (Saloviita, T. 2003 s. 32-42)

För att undervisningen av barnet ska vara så bra som möjligt behövs ett tätt samarbete med föräldrarna. Saloviita ger tio metoder för att stärka kontakten och samarbetet mellan skolan och hemmet. Föräldrarna behöver se ett genuint intresse och välvilja från läraren gentemot deras barn, läraren behöver respektera de andra familjemedlemmarnas kunskaper kring barnet samt vad de har för värderingar, använd ett vardagligt språk (undvik facktermer), du kan vara den som sköter kontakten mellan skolan och hemmet (istället för att väldigt många olika ska ta kontakt hem), träffas tillräckligt ofta och ta med föräldrarna i möten med andra inblandade (se till det praktiska för att föräldrarna ska kunna delta) samt kanske även familjens vänner för mera förslag, på mötet ska alla inbjudas till diskussionen och till sist att man ska stötta familjen (hjälpa hitta stöd från organisationer till exempel). Likaså borde alla föräldrar höras när planer ska uppgöras, samt anser Saloviita att det är föräldrarna som ska sätta tyngdpunkterna i undervisningen eftersom familjen är den som ska leva med barnen det mesta av tiden medan lärarna endast är med en liten bit längs livsvägen. (Saloviita, T. 2003 s. 54-58)

På basen av ovanstående summering av mina källor upplever jag att alla föräldrar har en väldigt lång väg att gå innan deras barn får gå i närskolan, i en allmän klass, med sina jämnåriga vänner i näromgivningen. På basen av mina erfarenheter som mamma till barn som nu ska börja sitt första förskoleår och redan får förfrågningar kring val av skola upplever jag det också som ett väldigt eldfängt ämne. När jag lyssnar på andra mammors (och pappors) berättelser inom stödgrupperna för föräldrar till barn med särskilda stödbehov inser jag att vägen till en skola som inkluderar alla är väldigt lång. Att kunskaperna för att kunna bemöta alla enskilda barn individuellt inte ännu finns. 

Därför vore samarbetet med barnets experter (föräldrarna) vara extremt viktigt när ett barn ska börja skolan (oavsett skola eller klass). Föräldrarna kan få inbjudan att komma och berätta om barnet för hela skolans personal, på föräldramöten (så även klasskamraternas föräldrar vet vad som är orsaken när deras barn kommer hem med någon historia kring barnet i behov av stöd) samt även kanske till klassen och berätta åt klasskamraterna (enligt deras åldersnivå). Samtidigt kan då lärarna få material och kunskap som kan behövas för att besvara de andra barnens frågor på rätt sätt.

Man brukar tala om att slå sina kloka huvuden ihop, för att tillsammans hitta en lösning på ett problem. Här kunde läraren och föräldern slå sina huvuden ihop för att hitta lösningar på de utmaningar som uppkommer, både i skolan och hemma efter skolan.

Att läraren har ett öppet förhållningssätt och inte dömer familjen är en av de viktigaste punkterna för att skapa ett förtroende från föräldrarnas håll. Oavsett om barnet redan har diagnos eller om utmaningarna upptäcks senare under skoltiden. Saloviita hade tydliga och bra råd för att stärka samarbetet med hemmet, men vill påstå att det även ligger på föräldrarna att skapa en god kontakt med skolan. Att verkligen vilja stödja läraren i att ge den undervisning som ens barn behöver och har rätt till, att berätta ärligt om både brister och styrkor som läraren kan använda sig av samt informera om händelser i privatlivet som kan påverka barnets beteende och/eller inlärning i skolan (såsom flyttar, dödsfall inom familjen, skilsmässor vilka kan vara ytterst stressande även för ”normala” barn). Kontakten måste vara ömsesidig och tvåfilig för att barnets bästa ska tillgodoses.

Ibland funkar ändå inte personkemin mellan en lärare och en förälder (eller lärare och barn), hur man löser det kunde bli en diskussion med läraren i fråga, eller om detta urartar till gräl via rektorn för att hitta en lösning. Varken läraren eller föräldern får då lämnas ohörd och bådas synpunkter måste väga lika mycket, så länge båda hålls sakliga. Rektorn har skyldighet att stötta sin lärare för att kunna göra det som krävs för eleverna, annars måste föräldern ställa sig med läraren och kräva av rektorn att barnet (indirekt läraren) får den hjälp som behövs för att trygga undervinsingen av barnet. Likaså ska inte läraren vara rädd att ta kontakt med andra experter som känner till barnet och hens situation (såsom terapeuter), och föräldern får inte hindra en sådan givande kontakt.

Slutligen är det endast lärarna och familjerna som kan sätta stopp på sina samarbetsmöjligheter. Endast fantasin kan sätta stopp på vad man kan pröva och göra för barnets skull, och tillsammans kan man ofta hitta fler möjliga tillvägagångssätt än ensam.

Källförteckning:

Murto, P. m.fl. 2001. Inkluusion haaste koululle.

Moberg, S. m.fl. Erityispedagogiikan perusteet.

Eriksson Gustavsson, A-L. m.fl. (red.). 2016. Specialpedagogik – i, om, för och med praktiken.

Saloviita, T. 2003. En skola öppen för alla.