Sonen i kyrkan

Som nämndes i inlägget kring hans julfest (klick) så skulle Viggo i kyrkan denna vecka. Något han hittills inte orkat med pga ljuden och akustiken.

Så på onsdagen for vi efter dagis, bara han och jag, till kyrkan. Vaktmästaren mötte oss där, en vaktmästare som Viggo känner.

Blev orolig i bilen. Skulle hellre farit hem. Men vi kom oss dit, vi tog hans iPad och gick till kyrkan. Vi kom in genom en sidodörr, inte huvud-ingången som vanligt. Började han stå och väga från fot till fot, första steget i hans orostrappa.

Men så ropade vaktmästaren hej. Jag hann tänka att "nej nu far det för honom", men hens rop lugnade honom och vi gick fram och hälsa. Tittade runt oss på den framställda julkrubban, tände granens belysning, tände ett stearinljus, lät vaktmästaren plinka på pianot och gick runt bland bänkarna.

Viggo fick själv välja var han skulle sitta med sin assistent när de kommer. Lade ut Josef och Maria dockor där. Insåg det sen att han valde en plats där det ekade mindre, för det var under orgeln så lägre i tak än resten av kyrkan. Så klok kille redan!

Vi fotade alltihopa också och lade in det under kyrkan på Widgit Go. Han var väldigt viktig med att välja vad som skulle fotas. Sen släppte vaktmästaren ut oss genom huvudingången.

For vi hem, gick igenom bilderna och pratade om det, jag lade till några extra bilder (buss, ramsa, sång mm) och han visade tydligt att han ville fara. Och att assistenten och systrarna Juliette och Nina skulle komma med.

Dagen efter, torsdag, skulle de fara från dagis dit. Antar det gick riktigt bra, det enda som står i hans kontakthäfte är just att det gick bra. Men att han började gråta när prästen skulle tala, för högtalaren var för nära (hade missat den när vi var och bekanta oss!). 

Så nu kom ännu en milstolpe i Viggos liv! Kanske inte så viktig sak men ändå, betydelsefull för honom och för mig. Att se något gör man rätt i förberedelserna inför nya saker, och att hans utveckling går framåt med att våga nya saker också. Även sånt som tidigare skrämt honom eller varit för jobbiga.

Sen besöker vi ju väldigt sällan kyrkan. Så inte viktigt på det viset, men man vill ju att han ska kunna följa med de andra barnen då de besöker. Och om det någon gång blir något som han behöver följa med till kyrkan för. 

Men jag är så stolt över min son! Han ger mig flera små glimtar av framsteg nästan varje dag nu, fast det kommer mycket bakslag också. Fast bakslagen behövs, och då försöker jag finnas där till hands. Och så tar vi oss igenom det tillsammans.