torsdag 21 december 2017

Sonens julfest

Viggo hade sin dagisjulfest på måndagen. Han såg så fram emot det hela dagen, pekade på bilden på sitt veckoschema flera gånger och kontrollerade att alla faktiskt skulle med.

Kom vi dit. Blev han lite orolig då var alla föräldrar och barn där. Fick han komma upp i famnen gick det bättre. Satte ner honom och sitta på sandlådans kant, för hela julfesten skulle vara ute.

Såg jag hur hans mungipor började dras neråt, sakta men säkert. Försökte prata med honom. Var det dags för dem att gå in och klä på sig dräkterna. Huvudskakning, nej skulle inte med.

Frågade om jag skulle följa med in. Ja, det skulle jag. Så följde honom in genom dörren, sen fick tanterna ta över. Såg bara att han kom och tittade ut i fönstret en sväng på allihopa.

Sen kom långa luciatåget vandrande. Viggo var tomte med lykta och ville vara sist i raden, men stod så fint med alla andra och sken upp när alla applåderade efter sångerna och dikten.


Sen blev det ringdans. Det älskade ju Viggo såklart, Nina kom också med och dansa och de andra flickorna också. Han var så med på Räven raskar över isen och speciellt att klappa och snurra. 

Längst till höger med svart är jag, bredvid mig Viggo och Nina

Glöggen och pepparkakan var däremot inte så intressant, gick och gungade en stund med Viggo och Nina. Sen skulle vi fara hem.

Och då trilskas Nina. Först ska hon springa iväg, så säger hon måste hålla handen om hon inte hålls bredvid mig. Men då slutar hon gå istället så får lyfta/dra henne hela vägen till bilen. Viggo tog det ändå lugnt. 

Viggo var bara upp i varv hemma sen så tog dubbelt, eller nästan trippelt, längre för honom att somna mot andra dagar. Melatoninet till trots. Och i sängen stimmade han mycket då med att studsa liggandes, ingen aning om hur han ens klarar av det. 

Men var så stolt över honom. Han klarade det så fint med julfesten i år också. Och han och jag lyckades tillsammans så bra dämpa oron. Prata och fundera, teckna och förklara vilket som kommer först. 

Hoppas veckan fortsätter på samma sätt. För idag ska vi fara till kyrkan och bekanta oss. Eller, som jag sa åt Viggo vi ska fara dit så han får fotografera. Och det såg han fram emot! Han vill gärna fota där, så ska hoppas han klarar av att komma dit då. Och träffar vaktmästaren som vet hela programmet för dagisets julfest. 

För imorgon ska de dit från dagis. Och de ville gärna pröva ta med Viggo. Men försöker i år fara en gång i förväg också. Och lagar in på hans iPads Widgit bilder från kyrkan och programmet för morgondagen. Men det skulle bli första kyrkbesöket efter Ninas dop som han klarar av. 

Lite intressant dock att blev problem med kyrkor och så senare, inte direkt som spädbarn. Men hela ljudkänsligheten har ju verkat gå i vågor vilka ljud (och vilken akustik) som varit jobbig. Hör kanske ihop med hjärnans mognadsprocess och hur kopplingarna mellan dens delar bildas. Ingen aning egentligen, bara egen fundering.

Vet ju om ett annat barn som också blev ljudkänsligt där vid 1 ½ års åldern först. Som nu är där Viggo var då. Rädd för dammsugare och elvispar (bland annat). Viggo slutade ju vara det för att vi "dansade" när de var på och att lärde sig fick något roligt efteråt (elvisp betydde mamma bakade gott, dammsugare fick man sitta på och styra till exempel).

Att nu är akustiken den största känsligheten. Stora rum med sin annorlunda akustik. Sen ljud som han inte förstår eller känner igen, desto högre desto värre. Så om vi kommer oss in i kyrkan och fota ska vi absolut plinka lite på orgeln eller pianot så han vet vad det är också.

Men detta skriver jag mera om en annan dag, då vi prövat och vet hur det gått...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar