Ge aldrig upp!

Det slog mig en dag här när jag satt och tittade på min halvåriga dotter. Ända från dag ett är människan utrustad med en otrolig vilja att kämpa och försöka -att aldrig ge upp.

Vad hon gjorde så var att hennes leksak hade farit utom räckhåll för henne, men att hon försökte nå den! Hon sprattlade med benen, viftade med armarna och försökte på alla sätt lyckas ta sig framåt. Försökte och försökte... tills hon svängde på sig lite och rullade till sin leksak. Så var hon så nöjd igen, tills leksaken hamnade under tv-bordet. Då var det någon som blev arg och ropade, bad om hjälp. Och blev nöjd och glad då fick hjälpen hon bad om.

Jag tycker det visar bra att människan är skapad för att försöka själv ta sig igenom alla svårigheter -men kan fråga efter hjälp då det blir för svårt eller man möter något man inte själv kan göra något åt.
För ett litet barn kommer det naturligt att be vuxna om hjälp då de möter motgångar eller andra svårigheter, som vuxen glömmer man ofta bort att man kan göra så, att man faktiskt kan be om hjälp. Plötsligt som vuxen tror man att man måste klara av allting själv för att vara vuxen och stark...

Och visst, man ska aldrig ge upp -och eftersom man inte ska ge upp så ska man aldrig sluta försöka. Men man får faktiskt försöka med hjälp, man får försöka be om hjälp om någon kan hjälpa.
Man är inte svag för att man ber om hjälp, tvärtom! Det är de som vågar visa sig sårbara och att de inte klarar av allt som är starka, det är de som verkligen kan allt och ska vara stolta över sig själva.
I ett samhälle där normen heter "ensam är stark" behövs det fler som vågar ställa sig upp och säga "nej, ensam är svag. Tillsammans är vi starka".

Jag säger det nu;
tillsammans är vi starka när vi jobbar mot ett gemensamt mål. Vi är starka när vi hjälper varandra genom svårigheterna.