Mardrömstiden

Jag hade tänkt skriva att jag förlåter dig men desto mera jag suttit och försökt fundera hur jag skulle formulera mig, desto mera har jag insett att jag kan inte förlåta dig.

Hur skulle jag kunna förlåta dig för något du troligen aldrig skulle erkänna att du gjort? Hur skulle du kunna erkänna något som du troligen inte minns?
Visst är alkoholen behändig på det viset? Vad är det man brukar säga, "det man inte minns så har inte hänt"?

Så om man är tillräckligt full minns man ju ingenting av allting. Så då har det ju inte hänt, eller hur?
Men allt det som hände när du var nykter då? Kan du erkänna det? Skulle du ens erkänna det?
Om du erkänner det innebär det ju att du själv är en av de som du påstod dig hata mest, kvinnoförtryckare.

Mina varningsklockor borde ju ha ringt genast jag såg dig, men du talade ju så fint och hade så "bra" anledningar varför du hade hamnat snett. Ja, du lurade mig väldigt lätt.
Jag borde ha försvunnit redan första gången du visade din elaka sida, då du slog sönder min lampa och hotade hoppa ner från min balkong. Jamen, jag försvann ju, men jag kom tillbaka till orten för fort så du fångade in mig på nytt.
Och alla skrik och gräl, all stress, all löpning ut ur lägenheterna, alla knuffar, alla dragkamper... minns du dem? Eller minns du bara att jag ropade? För jo, jag ropade för full hals! Och jo jag knuffade undan dig för att slippa till utgången, för att slippa bort från dig.

Varför kom du alltid stupfull hem? Fast du hade lovat hållas borta om du var påverkad? Du visste ju att jag då skulle vara ledsen och sur, att du skulle bli arg, att jag skulle bli arg och att din ilska skulle bli för mycket att kontrollera. Vi diskuterade ju det så många gånger, men varför fick du alltid sådan hemlängtan just när du var full? Annars ville du ju aldrig vara med eller ensam med mig, det skulle ju alltid finnas åtminstone en vän så du kunde umgås med hen istället.

Varför ljög du om dina "politiska åsikter", för att uttrycka det fint? Redan första gången du lade på "dålig musik" så uttryckte jag min ståndpunkt, och du höll med mig! Du försäkrade att du inte hade hört på texten tidigare och inte visste vad det var frågan om. Märkligt bara att all musik du ville höra hade samma "dåliga" i sig. Varför fick då aldrig jag höra på annan musik, ville du försöka hjärntvätta mig?

Varför tog du inget ansvar om ekonomin? Varför brände de så i din hand och i din ficka? Vart försvann alla mina pengar jag hade egentligen? Vi båda vet att det var du som använde det mesta av dem. Köpte du verkligen så mycket alkohol? Eller delade du ut pengar åt dina vänner? Nu får jag försöka betala bort dina skulder. Ja, jag säger dina eftersom jag aldrig själv skulle tagit ut så mycket pengar. Och ja, jag borde ha sagt nej nej nej NEJ men vem orkar efter år av gräl och okontrollerad ilska? Jag ville ju bara att hemfriden skulle hållas.

Varför var aldrig mitt NEJ ett nej? Varför skulle det alltid övertalas eller förhandlas om? Förstod du inte att mina nej faktiskt var nej? Ingen vill ha sex om det alltid bara är på den enes villkor. Varför var min njutning helt bortglömd, fast jag försökte påpeka det om och om igen? Fast jag försökte påpeka att det var smärtsamt för mig? Jag antar att du hade sett för mycket på porr, det som du så gärna hade på så ofta som möjligt.

Varför lät du alltid din ilska bli så stor och hemsk? Varför blev alltid du så hemsk? Du sade konstant att de män som gav sig på kvinnor inte var män, men vad var det du gjorde mot mig? Vad var alla knuffar in i väggar, släpas i arm, vridning av arm, dragas i hår, kastande av saker, sönderslagning av väggar och dörrar och till sist stryptag egentligen om inte våld? Nej, du slog aldrig mig. Du slog bara väggen bredvid mitt huvud. Men vet du vad, att bli strypt, få lossdraget en del hår och omkringknuffad i sitt eget hem är också våld.

Jag antar att du trodde du kunde knäcka mig, få mig att bli foglig och helt enkelt strunta i vad du gjorde. Låta dig leva dit eget liv och ändå alltid komma hem.
Tji fick du! Jag försvann! Det var inte lätt, det kändes förjävligt, jag var ett vrak och hade noll koll på vem jag egentligen var. Jag hade noll koll på vad jag ville, jag hade ju bara rättat mig efter dig. Struntat i sådant som skulle varit intressant, jag skulle ju ändå inte sluppit. Struntat i att försöka träffa vänner, om det inte var dina vänner förstås. Inte skaffat mig några åsikter, eller åtminstone bara tigit, för det skulle ändå bara ha lett till gräl och mera ilsket våld.
Nu stod jag ensam då, men hade ändå en länk till dig kvar. Jag bröt den också till sist, ett litet tack för att du gjorde just den delen så lätt för mig. Men jag antar du hade fullt upp med din nya fästmö.

Nu är det redan år sedan jag började stå på egna ben igen. Jag har hittat vem jag är, vad jag vill stå för, vad jag vill göra, vem jag vill ha kontakt med och hittat en psykisk styrka.
Så jag tänkte att nu ska jag förlåta dig din dumhet. Att du var sjuk, att du inte visste bättre, att du inte minns, att du inte kan erkänna och ta ansvar för vad du gjort.

Men, jag kan inte förlåta dig.
Du hade alltjämt ett val, du sade det så ofta själv också. Att du bara kunnat välja att sluta. Men du valde det aldrig, det var alltid viktigare än hemmet. Så nu väljer jag att inte förlåta dig heller. Jag vet vad du gjorde mot mig, jag tror du vet vad du gjorde mot mig -jag berättade det ju alltid nästa gång du var nykter.
Du är inte utpekad på något vis här, bara de som vet vad som hände mellan oss vet vem du är på basen av texten. Så jag hoppas du fortsätter vara lika tyst.
Men jag orkar inte vara tyst. Sorry.
Jag hoppas du hittat någon form av inre frid så din fästmö har det bättre än jag hade det.

Have a good life.
En del av mitt liv blir du aldrig igen.
Och detta var nu mitt officiella avslut på den delen av mitt liv. Nu vill jag inte ens ägna det en tanke mera.
So long sucker!