Visst får man ha sämre dagar, visst får man känna sig ledsen, visst får man bli arg och förbannad och svära åt hela världen att den ska dra åt h-te. Men man får inte stanna där, man får inte stanna i sorgen, ilskan, hatet eller nå andra negativa känslor.

De äter upp dig inifrån. Förtär din själ. Slukar allt som egentligen är du.
Tills kvar finns bara ett tomt skal fyllt med en virvelvind som aldrig stannar.

En virvelvind som piskar och river inuti dig, försöker hitta en spricka i din fina fasad för att slippa ut.
För att få härja på utsidan, för att göra sig hörd, få dig att göra något du sedan skulle ångra hela ditt liv.

Men vet du vad sanningen är? Förr eller senare hittar virvelvinden ut. Kanske sipprar ut genom någon liten miniatyrisk spricka, kanske spränger ett hål någonstans så det fritt får välla ut.
Det kan vara ett raseriutbrott, det kan vara en ångestattack, depression eller vad som helst. Men på något sätt hittar virvelvinden med alla undantryckta känslor ut genom din fasad.

Så vad ska man göra för att inte explodera helt när det väl händer? Ska man låta det sippra ut? Nej, nej nej. Eller kanske. Kanske kan du hitta ett sätt att låta det sippra ut på rätt sätt, konstruktivt sätt. Konst, poesi, musik eller något annat sätt.

Så har jag lyckats göra och jag hoppas du lyckas också.