En gammal teckning. Från en tid då jag mådde väldigt dåligt. Så dåligt att jag hellre ville ha en fysisk smärta att koncentrera mig på än att ha den psykiska smärtan som käkade upp mig inifrån.
Men samtidigt ville jag inte ha den fysiska smärtan heller. Så jag valde en "lätt" variant och använde en nål istället för en kniv eller så.
Satt och rispade på armarna. Inga sår som lämnat ärr till idag, bara tunna vita streck. Någon enstaka gång kom det en droppe blod eller så, men det var undantag.
Istället var det bara raka fina vita streck kors och tvärs på underarmarna. Sved och brände ordentligt. Som hjälpte mig glömma allt annat som värkte en stund.
Som hjälpte mig glömma det som värkte inombords alltså.
Idag gör jag inte detta längre. Fast jag ibland värker inombords så tar jag inte fram någon nål. Inte något annat heller för den delen.
Ännu kan det komma känslor av att hela världen är upp och ner. Att jag gör allting fel, att jag inte duger, att jag är livrädd för (ingen aning vad egentligen).
Men idag väntar jag ut det. Jag vet att jag inte är döende fast det känns så. Jag vet att det "går om" efter en stund. Och har jag möjlighet så kramar jag mina barn eller min sambo riktigt hårt. Påminner mig själv att jag har tre i samma hus (och flera utanför mitt hus) som faktiskt älskar mig.
Idag har jag kommit långt från den tjej som kände att allt var för övermäktigt. Som kände sig ensam trots att hon var omgiven av människor.
Om du som läser detta ännu är på "ensam och rädd". Prata med någon. Det gjorde inte jag och det ångrar jag. Jag ångrar att jag lät känslorna och "medicineringen" hålla på så länge. Istället för att bara släppt in någon, kanske sökt hjälp av något proffs.
Och om du är någonstans mitt emellan. Hang in there! Det blir lättare, och bättre, med tiden. Du lär dig nya metoder, antingen ensam eller med någon. Sök stöd i någon vän eller familjen. Eller favoritlärare, eller vem som helst som du trivs med.
Och nej, hundra procent försvinna kommer väl aldrig känslorna att göra. Men de är borta till 80%. Nu, för mig, är det väldigt särskilda "triggers". Bara vissa specifika situationer som skickar mig över kanten, och jag vet dem. Och jag kan delvis förutsäga när de kommer.
Tack alla som funnits längs min väg. Alla har ni tjänat något syfte i min resa. Även de personer/händelser som idag fungerar som triggers. Nu går vi bara vidare mot framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar