Ska jag vara riktigt ärlig så kliar det överallt i mig av allt tjutas, skrik, gråt och bråk (mellan barnen) men jag vet också att det kunde vara myycket värre!
Behöver bara tänka tillbaka ett år då Nina hade stora bitmärken på sin rygg varenda dag för att Viggo var så frustrerad och arg. Understimulans av aktiviteter, svårt att bli förstådd (eller, det var ganska omöjligt då ännu att bli förstådd ordentligt för honom) och en mamma som -i ärlighetens namn- inte orkade försöka så mycket.
Nu, i år, har jag satt mig tusan på att orka med under lovet, att se till att Viggo får all den stimulans han behöver (utan att det blir för mycket, men ännu har jag inte sett några sådana tecken någonsin, bara normal trötthet) och att även Nina får vara med om allt möjligt som hon gillar.
Så vad har vi gjort?
Vi har gått igenom alla deras inomhusleksaker (de utomhus är nästa på listan) och tagit bort trasiga och helt ointressanta saker. Vi har två dagar varit till Församlingens lekpark (idag städade vi ur lekstugan så den blev så ren och fin). Vi har varit en dag till Swingeling, en dag till loppis och utomhuslekpark med min vän, utomhus hemma varje dag, 3 års kalas igår... ja och en hel del till, minns inte ens allt!
Och förstås då som jag nämnde, en hel del tjutas och leksaksslängas hit och dit, sängarna tömda på madrasser o.s.v, men det är ju bara att vänta sig. Och inga dyra saker har gått sönder ännu! Egentligen tror jag de inte lagat sönder något alls ännu (förutom reklamtidningar i posthögen).
Så jag får överlag vara helt nöjd med våra prestationer! Eller, jag är otroligt nöjd över våra prestationer!
Och Viggo har på en vecka överkommit två panikattack-framkallande saker från ifjol: åkt gräsklippartraktor med moffa och varit in till Hällnäs UF på loppisevenemang.
Ingetdera kanske låter så otroligt men för honom har det verkligen varit stora steg framåt, precis som att han åkte buss just innan dagis tog semester. Ger hopp om att han småningom kommer att vänja sig med ljud och nya situationer.
Fast på kalaset fick han ju en panikstund, men det var egentligen mitt fel. Tänkte inte på att förklara åt honom att jag skulle flytta bilen, så han trodde att jag for iväg utan honom. Vem skulle inte få panik av att lämnas ensam bland en hop okända kvinnor och barn plötsligt? Stackaren, och att jag inte tänkte på det! Minns ju själv hur jag hade en mardröm flera gånger hur jag blev kvar på lokala biblioteket, dörren gick i lås för de stängde och jag såg hur min mamma gick till sin bil och körde iväg. Vaknade alltid livrädd att hon inte skulle vara bredvid mig.
Men jag glömde ju honom ingenstans, han bara trodde det.
Och jag tror inte jag skulle kunna glömma honom någonstans, jag menar, jag måste ju konstant tänka på honom när jag har med mig honom någonstans. Alltid ligga steget före i tankarna.
Medan Nina då igen tycker så om att leka själv, eller bara hon kommit över första blygheten med vem som helst som finns på plats. Hon hade ju inga problem alls att jag sprang efter Viggo på dagis utan hon var och hoppade med de andra barnen, grävde i sandlådan eller i deras blomjord med de andra, satt och åt så duktigt vid kalasbordet. Ja, ni förstår, det är som natt och dag mellan mina barn!
Så det är nästan svårt att komma ihåg att Nina ÄR yngre än Viggo, och att hon behöver få lika mycket uppmärksamhet av mig som han. Ja, ni förstår vilken balansgång det är hemma då de är hemma 24/7. Men det går, det gör det alltid.
Nu får man bara se vad vi hittar på denna vecka, så ni får nöja er med bilder från våra strapatser förra veckan nu istället!
 |
| Lekparken i Smedsby |
 |
| På väg på kalas |
 |
| Dagens cykeltur till lekparken |
 |
| Gräsklippning |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar