Igår deltog jag i Bo Hejlskov Elvéns föreläsning Hantering av problemskapande beteende -ett lågaffektivt perspektiv. Har ju länge varit taggad att besöka en av hans föreläsningar.
Följer även hans blogg (som varit aningen tyst på sistone) och läst hittills en av hans böcker kring Lågaffektivt bemötande. Hoppas på att snart läsa de andra också (antingen genom att köpa eller genom att låna).
I vilket fall som helst så var han en fenomenal föreläsare. Hans beskrivningar från andra delar av livet för att förklara varför det man gjorde var fel. Väldigt slående och beskrivande!
Som varför skälla på bilen när motorn går sönder, som om den har någon egen vilja. Så varför skälla helt massor på barn som inte har de förutsättningar som behövs för att klara av kraven?
Väntar ivrigt på att få allt material han använde i föreläsningen! Ska absolut läsa igenom det igen, fylla i mina anteckningar på rätt plats och kanske skriva andra tankar som väcks.
Med det sagt så tror jag ju inte att det blir lätt att förändra tankesättet. Det är inte bara en generation som har "uppfostrats i fel tankebanor". Att bara ge verktyg för förändring av händelsen, lite verktyg för utvärdering av vad som hände och inga för hur man ska hantera saken som redan sker (såsom slag från en i affektutbrott).
Hans kurvor av utlösande faktorer, kaossituation, nedvarvning och hur (för oss) vardagliga situationer kan minska gränsen mellan lugn nivå och kaosnivå. Stressstaplarna som blir högre av sådant vi inte tänker på och så vidare.
Och den viktiga delen om varför fasthållning INTE får användas! Hur folk dör hela tiden på grund av fasthållningar -både barn och vuxna. På onsdagen 10.5.17 dog en till av fasthållning vid affektutbrott. Och ändå används det ännu. Och det är inte bara "kvävning" för att man hållit fast någon med att sitta på. Det kan också vara att man brutit ryggen/nacken på barn, hållit fast så den andra kämpat tills mjölksyran förgiftat kroppen, hjärtat skenat tills inte orkar mera, syrebrist på grund av hyperventilation...
Och det var bara dödsfallen, dit räknas inte de otaliga (svårare och mindre svåra) skador som både den fasthållna och den som håller fast åsamkas med denna metod.
Så vilket alternativ gav han? Låt den andra vara ifred. Gå undan. Är det inte direkt fara för dennes eller andras liv och hälsa, låt sakerna flyga. Han beskrev hur han lärde sig detta när en 12-åring (!) kastade ett kylskåp ca 3 meter. Inget man vill hamna under bara för att man tycker det är fel att kasta saker.
Är det fara för liv och hälsa då måste man ta i. Men det finns att ta i och att ta i. Vi fick pröva på varandra också. Hur om man tar i för att stoppa slag så blir det tungt för båda och spänningen ökar för båda -maktkamp. Hur om man tar i och följer med i slagen, men lite styr undan så missar och sedan överdriver med släpp. Ja den andra blir förvånad, förvirrad och han har aldrig varit med om att denne skulle börja slå en fjärde gång (jo, kan börja på nytt om affekten är för hög men efter tredje "medståndet" så har alla han träffat slutat).
Avledande manövrar för att få fokus flyttat. Och det kan vara genom att föreslå att göra något roligt när affekten byggs upp eller varningstecknen kommer. Det blir inte att man sammankopplar dåligt beteende med belöning -den förmågan finns sällan med dem som behöver avledande manöver. Och om man ger belöningen i ett annat rum så blir kombinationen den att genom att lämna svårigheten får man belöningen. Till exempel att gå iväg på en kopp varm choklad i köket om kastat vardagsrumsmöblerna.
Varningssignalerna är även individens eget sätt att försöka bibehålla kontrollen. Precis det som stimming är en metod för. Och dit hör som sagt, gungning, hoppning, upprepningar av ljud, självskadebeteende i olika form (dunka huvudet, bita händerna, skära sig på kroppen)... det är individens eget sätt att försöka samla ihop sig innan utbrottet är ett faktum och ska därför inte tas bort. Inte utan att ge en annan, mindre skadlig men lika effektiv, metod att bibehålla självkontrollen.
Det kom som sagt jättemycket matnyttig information igår. Sådant som jag behöver procesera länge ännu och i många omgångar för att verkligen få grepp om.
Den som tar ansvar i en situation kan påverka den.
Barn uppför sig om de kan.
Så det är vi vuxna som måste ta ansvar på oss att förändra situationen genast, eller senast till nästa gång, för att barnen ska klara av att uppföra sig. Genom struktur, förberedning, bortlämnande av onödiga krav, rutiner och en hel massa kärlek och förståelse.
Som idag, vet att Viggo blir stressad då de andra kommer hem efter en ensam dag med mig. Kanske vi prövar vara utomhus när de kommer? Kanske det funkar bättre än att det blir full rulle inne i huset genast? Funkar det så börjar vi med det varje gång vi haft vår tumis-fredag. Annars får vi pröva ett annat verktyg.
