Familjekraftläger @ Norrvalla

Vi besökte FDUV och Folkhälsans Familjekraftläger i år igen. För att se vad vi gjorde/tyckte i fjol klicka HÄR. I år inföll det 30.9-1.10.

Var inte exakt samma ledare i år. Så var inte J med Viggo utan en ledare som vi nu kallar K (för att är nästa i alfabetet). Satt i aulan och väntade på oss när vi kom och presenterade sig genast. Stort plus att hen kunde en del stödtecken! Så tror det var en fördel för dem båda.

I år hade vi också skapat dagsscheman åt Viggo inför lägret. För att kunna visa bättre vad som är på gång, ungefär hur länge något tar och så vidare. Men han hade ändå inte ro att sitta med vid presentationerna, men K tog med honom ut (bland annat) istället då.

Barnens program bestod av en hel del pyssel (var väl bara ett annat "normalt barn" än våra), de simmade två gånger, bowlade andra dagen, lekte inne och ute, biokväll på lördagen... ja det var väl vad de gjorde. Och roligt verkade de ha iallafall!

De hade tre ledare att dela på. Så vid första simturen for Matias med (tre ledare på fyra icke simkunniga barn passar inte så bra ihop), andra simturen inföll efter vår vattengymnastik så då var jag med också och simmade.

Viggo och de andra barnen med någon funktionsvariation hade egen ledare igen. Tror K och Viggo fick ta många skärmpauser i år mot i fjol. Men tror det var bra för Viggo också, han var mycket lugnare överlag. Bara akustiken i gympasalen och i festsalen (där vi skulle ha lekar alla tillsammans) som var ytterst svårt för honom och han hellre gick ut med K.

Föräldrarnas program bestod av två olika föreläsningar (som tangerade samma saker). Kaffe utomhus med fri samvaro (blev en promenad i skogarna med några andra mammor). Vattengymnastik och simning med barnen, lekar med barnen.

Samt förstås lördagens ostbricka med fri diskussion. Något som känns väldigt härligt faktiskt varje gång. Lite få ventilera! Och se vad som är på gång i de andras liv (vi har ju alla träffats någonstans åtminstone tidigare).

Var någon som sa att det är så "kravlöst" att komma på lägren. Inga krav på att göra något och inga krav på att förklara något. De andra vet hur det är och vet att barnen beter sig som de gör av sina egna skäl och inte på grund av föräldrarna. Inga krav på förklaringar eller så.

Och var ju så avslappnande att ens komma dit så jag fick migrän på lördagen i år också. Irriterande men jag hade med min medicin och passade på att ta den när vi skulle vara ute. Så den gick om förvånansvärt fort.

Att Viggo var upp i varv så han vaknade redan kl 3 på söndagsmorgonen och inte somnade om är en annan historia. Klockan sex gav jag upp att försöka ligga bredvid så han skulle somna om, steg upp, la på barnprogram från tv (tack och lov har vissa kanaler förstått det finns morgonpigga barn!) och somnade om i min egen säng framför tvn.

Lite kom de och kollade på mig. Så jag säkert nog var där och kunde informera dem om dagen (Viggo smällde sitt schema på huvudet en gång för ville veta vilket papper som gällde). Men fick sova en timme till då, och det gjorde gott. Men var nog mera zombieaktig på söndagen än lördagen.

Rumsfördelningen blev likadan som i fjol. Tre äldsta, två yngsta med Matias och mina med mig. Men med skillnaden att nästyngsta fick vara uppe på biokvällen och gick sen och sova (så Matias hamnade bort ca en timme tidigare från ostbrickan än mig).

Nackdel i år så var det faktum att de hade något läger för unga skidåkare. Så var fullt i huset med barn. Och Matias yngsta vaknade av deras oljud i rummet ovanför. Är väl egentligen Norrvalla som inte tänkt till där med planeringen av vilka grupper som passar att ha läger samtidigt... men det gick ju tämligen smidigt ändå.

Ska vi fara nästa år igen? Är fortsättningsvis av den åsikten att absolut! Och vi föräldrar framförde önskemålet om att det skulle vara två läger i året (ett på våren och ett på hösten). Så man kunde ju hoppas. Likaså framförde vi önskemål kring träffar för närståendevårdare -som vårdar sina barn. Så man inte sitter där med pensionärer som vårdar pensionärer (inte riktigt samma livssituation mellan dessa två grupper).

Så får se om det blir av. Eller kanske jag som måste föra fram det i styrelsen sen? Om jag då blir invald i FDUV:s styrelse.

Viggos lägerschema

Intervjuad och filmad

Igår hade vi besök från FDUV. Med anledning av projektet Mer än ord som fokuserar på bemötande från myndigheter och första beskedet kring anhörigas funktionsvariationer.

Kändes helt bra. Svarade ärligt. Kanske inte alla uppskattar men deras problem det.

Småningom kommer materialet sammanställas till videor, inte bara med mig utan även andra föräldrar har intervjuats.

När någon video är färdig kommer jag absolut att dela med mig av den åt er.

Så ids inte desto mera nu ta upp vad vi pratade om. Vet ju inte vad de tar med och inte i videon.

Men har varit ett behov av detta projekt länge. Pratade off the record med ledaren också så kommit måånga klagomål till bland annat FDUV om bemötande från myndigheter.

Men som ledaren sa: tyvärr är det ju inte de "värsta" som kommer på utbildningar, utan de läkare (med flera) som är "ok" och vill lära sig mera.

Men kanske det sår etr frö någonstans. Kanske materialet sedan kan införlivas i utbildningarna av framtidens myndighetspersoner.

Så kanske nästa generations lejonmammor blir bättre bemötta.

Ett av många hinder vi tar oss över.

Bo Hejlskov Elvén, Vasa

Igår deltog jag i Bo Hejlskov Elvéns föreläsning Hantering av problemskapande beteende -ett lågaffektivt perspektiv. Har ju länge varit taggad att besöka en av hans föreläsningar.

Följer även hans blogg (som varit aningen tyst på sistone) och läst hittills en av hans böcker kring Lågaffektivt bemötande. Hoppas på att snart läsa de andra också (antingen genom att köpa eller genom att låna).

I vilket fall som helst så var han en fenomenal föreläsare. Hans beskrivningar från andra delar av livet för att förklara varför det man gjorde var fel. Väldigt slående och beskrivande!

Som varför skälla på bilen när motorn går sönder, som om den har någon egen vilja. Så varför skälla helt massor på barn som inte har de förutsättningar som behövs för att klara av kraven?

Väntar ivrigt på att få allt material han använde i föreläsningen! Ska absolut läsa igenom det igen, fylla i mina anteckningar på rätt plats och kanske skriva andra tankar som väcks.

Med det sagt så tror jag ju inte att det blir lätt att förändra tankesättet. Det är inte bara en generation som har "uppfostrats i fel tankebanor". Att bara ge verktyg för förändring av händelsen, lite verktyg för utvärdering av vad som hände och inga för hur man ska hantera saken som redan sker (såsom slag från en i affektutbrott).

Hans kurvor av utlösande faktorer, kaossituation, nedvarvning och hur (för oss) vardagliga situationer kan minska gränsen mellan lugn nivå och kaosnivå. Stressstaplarna som blir högre av sådant vi inte tänker på och så vidare.

Och den viktiga delen om varför fasthållning INTE får användas! Hur folk dör hela tiden på grund av fasthållningar -både barn och vuxna. På onsdagen 10.5.17 dog en till av fasthållning vid affektutbrott. Och ändå används det ännu. Och det är inte bara "kvävning" för att man hållit fast någon med att sitta på. Det kan också vara att man brutit ryggen/nacken på barn, hållit fast så den andra kämpat tills mjölksyran förgiftat kroppen, hjärtat skenat tills inte orkar mera, syrebrist på grund av hyperventilation...

Och det var bara dödsfallen, dit räknas inte de otaliga (svårare och mindre svåra) skador som både den fasthållna och den som håller fast åsamkas med denna metod.

Så vilket alternativ gav han? Låt den andra vara ifred. Gå undan. Är det inte direkt fara för dennes eller andras liv och hälsa, låt sakerna flyga. Han beskrev hur han lärde sig detta när en 12-åring (!) kastade ett kylskåp ca 3 meter. Inget man vill hamna under bara för att man tycker det är fel att kasta saker.

Är det fara för liv och hälsa då måste man ta i. Men det finns att ta i och att ta i. Vi fick pröva på varandra också. Hur om man tar i för att stoppa slag så blir det tungt för båda och spänningen ökar för båda -maktkamp. Hur om man tar i och följer med i slagen, men lite styr undan så missar och sedan överdriver med släpp. Ja den andra blir förvånad, förvirrad och han har aldrig varit med om att denne skulle börja slå en fjärde gång (jo, kan börja på nytt om affekten är för hög men efter tredje "medståndet" så har alla han träffat slutat).

Avledande manövrar för att få fokus flyttat. Och det kan vara genom att föreslå att göra något roligt när affekten byggs upp eller varningstecknen kommer. Det blir inte att man sammankopplar dåligt beteende med belöning -den förmågan finns sällan med dem som behöver avledande manöver. Och om man ger belöningen i ett annat rum så blir kombinationen den att genom att lämna svårigheten får man belöningen. Till exempel att gå iväg på en kopp varm choklad i köket om kastat vardagsrumsmöblerna.

Varningssignalerna är även individens eget sätt att försöka bibehålla kontrollen. Precis det som stimming är en metod för. Och dit hör som sagt, gungning, hoppning, upprepningar av ljud, självskadebeteende i olika form (dunka huvudet, bita händerna, skära sig på kroppen)... det är individens eget sätt att försöka samla ihop sig innan utbrottet är ett faktum och ska därför inte tas bort. Inte utan att ge en annan, mindre skadlig men lika effektiv, metod att bibehålla självkontrollen.

Det kom som sagt jättemycket matnyttig information igår. Sådant som jag behöver procesera länge ännu och i många omgångar för att verkligen få grepp om.

Den som tar ansvar i en situation kan påverka den.

Barn uppför sig om de kan.

Så det är vi vuxna som måste ta ansvar på oss att förändra situationen genast, eller senast till nästa gång, för att barnen ska klara av att uppföra sig. Genom struktur, förberedning, bortlämnande av onödiga krav, rutiner och en hel massa kärlek och förståelse.

Som idag, vet att Viggo blir stressad då de andra kommer hem efter en ensam dag med mig. Kanske vi prövar vara utomhus när de kommer? Kanske det funkar bättre än att det blir full rulle inne i huset genast? Funkar det så börjar vi med det varje gång vi haft vår tumis-fredag. Annars får vi pröva ett annat verktyg.

Styrelsesuppleant

Jag har väl inte påpekat att jag blev invald som suppleant till DUV i Vasas styrelse? FDUV representerar DUV-föreningarna på riksnivå. Ifall ni inte visste det redan kan jag berätta att FDUV betyder För De Utvecklingsstördas Väl och regiongrupperna har då bara tagit bort ordet För i sitt namn.

Vad exakt jag ska göra där vet jag inte ännu. Åka på något möte nu som då antar jag. Annars blir det väl att fortsätta med att delta i det de ordnar. Såsom projektet Mer än ord och deras träffar för anhöriga, evenemang för personer i behov av stöd och föreläsningar... ja allt vad de nu hittar på som jag tror jag (eller då min son) kan ha nytta av. Eller varför inte hela familjen?

I helgen skulle de ha ett läger till exempel. Vi skulle gärna deltagit men fick inte ihop det denhär gången så vi kunde fara -dessutom skulle det varit i södra delen av Finland så osäker på hur vi skulle ha tagit oss dit. Får bara hoppas att de ordnar läger på Norrvalla igen vid ett senare tillfälle.

Hur som haver, ställde inte upp i kommunalvalet för kändes inte som min grej. Jag är verkligen ingen hejare när det kommer till politik. Men att jobba på i någon förening, det gör jag gärna. Säkert klarnar det vartefter tiden går vad jag kan bidra med i föreningen, och vem vet -kanske jag snart hittar flera föreningar att delta aktivt i?

Tror ändå på att var och en gör bäst nytta inom något de brinner för eller tror på. Något som faktiskt är viktigt för dem att påverka. Och hur min sons liv blir, hur han accepteras i morgondagens samhälle, påverkar absolut mig och mitt liv. Så eftersom jag vill att han ska få det bästa möjliga, så behöver jag jobba för att alla får det bästa.

Någon har sagt att en stat bara är så stark som den behandlar sina svagaste medborgare. Så jag vill vara med och bygga Finland som stat stark. Genom att se till att staten Finland behandlar sina medborgare bra. Och, något som man alltför ofta hör i diskussionen kring invandrare gentemot "ursprungsfinnar", att hjälpa en grupp människor innebär inte på något vis att man skulle hjälpa en annan grupp mindre.

Att få det bättre för en utsatt grupp tror jag ökar möjligheten att förändra förutsättningarna för en annan utsatt grupp -eller, en utsatt grupp i en utsatt grupp (att man tillhör två grupper som båda anses ha det dåligt, till exempel en åldring med någon form av funktionsnedsättning). Genom att då öka på kunskapen kring funktionsnedsättningarna kanske vi kan göra även de åldringarnas liv bättre, och förbättras det för dem så vill jag tro att all åldringsvård skulle ta ett steg i rätt riktning samtidigt.

Vad tror du?

Officiella logon

Mycket på gång nu!

Tänkte ge lite sneakpeak vad kommande inlägg kommer att handla om! Kommer kanske även att skriva om en del mindre roliga ämnen (och även skapa nå nya teckningar då) som är på gång men listar nu först de jag ser fram emot:

World Jumping: Jag ska gå utbildning på Norrvalla för att bli dragare av World Jumping! 18-19.3 går utbildningen av stapeln. Hoppas youtube-videon funkar här nedan, annars kanske LÄNKEN till videon funkar.

Lågaffektivt bemötande: Slipper hoppeligen på Bo Hejlskov-Elvén föreläsning till Vasa 11.5. Är då kring lågaffektivt bemötande och problemskapande beteende. Är Fduv och Kårkulla som tillsammans ordnar det.

Årets semesterresa: Planeras och sparas för att ta en semester tillsammans med gubben i år också. I fjol var vi till Tallinn (se Resa kategorin) och i år lutar det mot Viborg! Tips av er som besökt staden mottages!

Heta stenar-massage: Jag vann åt mig och min kompis Jonna (klick) presentkort av Calvo för massage med heta stenar. De skulle söka upp ett passande spa i Vasa och skicka presentkortet åt mig! Can't wait!!

Kompistatuering: Samma Jonna och jag har planer på en tatuering tillsammans, skulle laga på Vändagen när Fist of Needles hade kampanjerbjudande på kompistatueringar -men tyvärr blev det inhiberat för oss. Istället tänker vi spara ihop till ursprungliga idén vår (som skulle varit för omfattande för erbjudandet) och laga den i ett senare skede! Super enligt mig! Fast det kan ta ett tag att spara ihop till den... tror jag genast efter avslutat inlägg kommer att skicka och fråga efter en kostnadsberäkning på den.

Närståendevårdare: Japp, det blir min nya yrkestitel. Visst, jag har varit det hittills också men inte fått lön för det eller avlastningsdygn. Något som nu då kommer att bli aktuellt när jag börjar som officiell närståendevårdare åt min älskade Viggo. Mer om vad en närståendevårdare är och vad man får i samband med det skriver jag i ett eget inlägg. I fredags var de åtminstone på hembesök och vi gjorde bedömning av nivå på lönen -och var även då som vi konstaterade att enda sättet för mina barn att få de pengar de har rätt till är att gå via rätten.
Något som jag inte skulle velat göra men ser ingen annan utväg då inget händer...! Och konstaterade just att båda lär behöva nya vår/sommarytterkläder (köper förstås begagnat om det hittas hela i deras storlekar) så de är i behov av sina pengar. Hatar allt som har med pengar att göra... faktiskt.

Renoveringen: Framskrider sakta just nu. Nästa projekt är att tapetsera Ninas väggar! Både fondväggen och de andra. Sedan ska rummet möbleras på nytt och möjliga tavlor/planscher eller väggord fixas på plats. Hoppas verkligen rummet ska lyckas bli så fint som jag har i huvudet, och kommer troligen att behöva lite smakråd sedan -jag har superdåligt färgkombinationssinne (alltså kan man kombinera de och de färgerna) och när det blir för mycket. Samtidigt vet jag ju inte om det kan bli för mycket åt just Nina då hon är en liten sprudlande tjej med prinsessdrömmar (japp, hon har fått dem -fast hon leker dinosaurie eller med bilar hemma mest). Dessutom var jag och försäljaren lite oense om vilken färg tapeterna jag köpte åt henne var (orange eller rosa) så får se vad slutresultatet blir nu sist och slutligen! Efter Ninas rum blir det lekrummet, golvet är i sämst skick där (och det är största rummet förutom köket). Har redan börjat riva tapeterna där.

Utomhusrenovering: Kallar det så nu. Alltså vad som ska göras utomhus småningom nu då det börjar gå mot vår (känns det som iallafall). Vilka bärbuskar, fruktträd och grönsaker vi vill odla, vad som ska göras på huset bara värmen kommer, hinderbanan jag planerar åt barnen (och mig själv) utomhus. Ja allt sådant! Tror planerna får ett eget inlägg också.

Mer än ord: Projektet Mer än ord som Fduv ordnar (kring hur det gick med delgivning av diagnosmisstankar/-bekräftning och vad som kunde göras annorlunda/bättre) fortsätter. Om du som läser har ett barn med någon diagnos eller utredning på gång får ni väldigt gärna gå in och svara på deras Webbenkät om första beskedet (klick). All information är guldvärd åt framtidens läkare och vårdare som ska bemöta en anhörig/förälder och delge beskedet om att "det kan/är något som är avvikande med ditt barn" (är detta till exempel en bra formulering? En mamma fick höra detta av vårdpersonalen och hur ska man reagera på det?) och att hjälpa familjen vidare till det de behöver för att få en fungerande vardag.

Det är allt. Allt som jag vet just nu iallafall! Min vana trogen kommer det säkert att dyka upp en hel del annat också ännu under närmsta tiden (såsom Keppulikuu som varit väldigt tyst nu) men det får bli trevliga (eller mindre trevliga) överraskningar för er som svänger in på min blogg åtminstone nu som då!

So stay tuned! Intresseklubben antecknar flitigt häromkring!

Årets Lillajul!

Årets Lillajul blev fullspäckad! Egentligen började den redan igår med att jag, mina barn och min far gick iväg och söka en lillajulgran! Hittade en inte nå långt från gården. Vi tog in den, pyntade den och resten av huset och sedan gick vi ut för att lägga upp några ljusslingor. Hann dock inte fixa med skarvsladdarna där ute så blev en aning på hälft ändå, mina händer började värka så alldeles då det blev kallare väder!

Då kom gubben min och hans två yngsta hit efter dagis/jobb. Gubben kokade mat (makaroner och maletköttsås med svamp) och jag försökte efter bästa förmåga hålla alla fyra sams och glada (gick tämligen bra) medans jag städade undan det absolut värsta stöket (gick sämre med fyra lekglada barn). De sovde över också och läggningen gick smärtfritt!

Gomorgon gomorgon! 6:45 vaknade sonen och ville upp, fick honom att stanna kvar i säng till 7:15 med milt tvång (typ). Så inga extra långa sovmorgnar på lördagar eller lillajul här inte ..! Nå, te dracks, dagens utmaningsgympa gjordes (bara fyra dar kvar innan det byts, tjoho!) och sen fick jag börja söka efter simkläder åt mig och sonen.

Vi går på FDUVs simkurs vid Norrvalla, dethär var höstens nästsista gång. Och vilka framsteg min underbara son har gjort!! Idag bubblade vi med munnen under vattnet, vi rutschade och fångade flytmasken i luften, vi simmade både på rygg och mage, vi skrattade och stojade... ja ibland tror jag nog de andra där tycker att vi är ganska högljudda (alltså vi tillsammans) men i vattnet är han såå glad att jag smittas med! Och jag minns ju så bra hur det var de första gångerna han skulle i vattnet och han klamrade sig fast så hårt att det tog sjukt. Nu simmar vi bredvid varandra i bassängen och jag håller bara koll på att han inte krockar med någon/något eller att inte flytmasken ska lossna. Helt klart ska han få en flytmask till födelsedagen sin sen, om han inte lärt sig med något annat då redan.

Efter simningen for vi till butiken, behövde bröd och ost till lunchen och så köpte vi rödbetor och sallad till middagen. Hemma så hade gubben kokat risgrynsgröt (i två grötkastruller), hans tre äldsta flickor hade kommit dit och min mor dök upp för att äta (hon hade dessutom med min nya 10-liters kastrull, full med fruktsoppa till gröten). Det var riktigt mumsigt! Och så fick alla barnen lite lillajulsgott (choklad och lite chips). Så skoja och stoja de en hel del innan alla drog vidare till sitt (min far stack sig in från jakten också på gröt innan han for vidare till brandjouren).

Jag var supertrött, men vet det är ingen bra ide att somna med två vakna småbarn -så jag dammsugade istället så gick värsta matkoman om! Sen fick jag lägga på potatisen, fixa sallad och lägga upp kryddgurka/rödbetor tills min mor kom på middag. Hon hade med en färdig liten skinka och en påse pepparkakor. Efter middagen gick jag ut med mat åt katten och hunden (gubben och tjejerna hade fixat rent åt kaninerna samt mat) och då...

Ja då hittade jag en säck på trappan med några paket. Lilla flickan min var helt överväldigad och höll utkik efter småtomtarna läänge! Och de fick varsin liten ficklampa att lägga fast på halaren, en leksaks bil/helikopter, varsin Disneyboll med choklad i, Smurfar och slickestickor samt en stor bok att hitta saker i (alltså stor jättefull bild där man ska hitta några småsaker). De var supernöjda med allting, som tur, och tror dottern tog med sig allt i sängen.

Sedan började dagen ta slut. Vi såg på Talent USA en stund, hängde tvätt, plocka undan leksaker, åt yoghurt, läste saga och sökte oss i säng. Dottern min somnade innan hon ens hade håxat att jag inte satt bredvid henne och sonen behövde få ur sig lite av dagens spännande händelser innan han kom till ro. Nu sitter jag i soffan och lyssnar på deras småsnarkas. Och tänker söka mig in i sovrummet snart för att dra timmerstockar, åtminstone tills någon av dem vaknar.

❤Glad Lillajul på er! 

Hoppas ni haft lika fin dag som vi! ❤

Vyn från soffan nu. Granen och pyramiden.

Ute"granen" vid trappan iår.

Glada vi till skogs efter gran går!

Mer än ord

Jag deltar i FDUV:s projekt Mer än ord (klick för att läsa mera på facebook eller här för deras egen artikel). Och igår hade referensgruppen i Vasa sin första träff (och enda innan årsskiftet).

Vi var en blandad samling på åtta mammor som satt och diskuterade kring hur man skall berätta åt föräldrar om misstankar kring att något är fel eller om en diagnos som barnet får (oavsett om det är något som bekräftas enkelt och mer eller mindre direkt vid födseln eller något som upptäcks efter flera år).

Jag känner mig alltid lika "tacksam" att vi har funnits i rullorna från dag ett, alltså att det var något avvikande genast så att vi fick extra uppföljningar med detsamma och inte behövt kämpa med att få myndighetspersoner att lyssna och undersöka sedan i ett senare skede av barnets liv. Med det sagt kan jag ju inte påstå att allt har fungerat felfritt för oss heller och desto äldre han blir (och desto mera jag umgås med föräldrar till äldre barn med specialbehov) så upptäcker jag ju att vi inte fått en del saker vi har rätt till, eller att vi fått dem först då jag begärt dem då en annan förälder frågat om vi har.

Snart inleds dessutom ett helt nytt kapitel i vårt liv med förlängd läroplikt och tidigarelagd förskola (han börjar alltså på med förskoleträning redan nästa år) och planer kring hans lärande, skolgång och så vidare som skall göras upp. Ett helt nytt område för mig som jag vet ingenting om, men förstås ska jag be om råd och tips av de föräldrar som redan gått igenom denna djungel.

Men tillbaka till projektet! Tanken är alltså att vi i referensgrupperna (Helsingfors, Borgå, Vasa, Jakobstad och Ekenäs tror jag det var) ska diskutera hur vi fick beskedet och diagnosen, vad gick bra från de professionellas sida och vad gick mindre bra (till exempel ordval var upp mycket på tapeten och om man ska berätta allt dåligt i en enda andning och utelämna det bra), vad skulle vi ha behövt som skulle gjort omställningen enklare och så vidare kring allting med att "åka till Holland istället för Italien" (se bilderna längst ner).
När referensgrupperna är klara ska vi hoppeligen ha satt ihop ett informationspaket åt professionella om hur de borde bemöta föräldrar som får ett barn med särskilda behov (mitt i barnets liv eller direkt vid födseln), och om vi har riktigt tur vidarefinansieras projektet så de får börja utbilda vårdpersonal, dagispersonal, rådgivningspersonal och så vidare i samma saker. Kanske till och med skapa lektioner i det för framtidens yrkeskår (alltså föra in det i utbildningen).

Vi kan ju hoppas det, och vi kan hoppas att det i framtiden kommer innebära mindre föräldrar som känner sig helt vilse och ensamma när de först får beskedet om något...

(Jepp, jag gråter mer eller mindre varje gång jag läser den)

Autismspektrumsyndrom

För länge sedan redan bad jag om förslag eller önskemål på vad ni ville läsa om.
Ett av önskemålen var ett inlägg som lyfter fram vad autismspektrumdiagnoser är, eftersom jag är väldigt aktivt med och jobbar för Keppulikuu.

Först vill jag bara klargöra en sak: jag är långt ifrån någon expert på ämnet! Jag har ingen utbildning kring specifikt autismspektrumdiagnoser och min son HAR INTE (ännu iallafall) fått någon diagnos inom autismspektrumet.

Keppulikuu är April månad. Ifjol startade Autismiliitto upp Keppulikuu, en månad enkom dedikerad för att öka medvetenhet kring autism- och autismspektrumdiagnoser.
Hur? Föreläsningar, träffar, nöjesevenemang och de hade även en gala i Helsingfors. Som roligt fakta kan jag berätta att vår sittande president Niinistö är Keppulikuus beskyddare (det ni!).

"När du träffat en person med autism 

så har du träffat en person med autism"

Ovanstående citat belyser med sin enkelhet att det finns inte två personer med autism som har exakt samma symptombild (eller behov, hinder, önskningar, svårigheter, kunskaper osv) -inte ens tvillingar! Detta i sig är ju väldigt intressant, och försvårar i viss grad förståelsen av Autism. Så om du träffar Pelle med autism, lär känna honom -och sedan träffar Kalle med autism och förväntar dig att kunna vara likadan mot Kalle som mot Pelle... ja då är du troligen på väg mot en katastrof (en katastrof som främst påverkar Kalle ska jag tillägga).

Såklart finns det några gemensamma drag hos personer med en autismspektrumdiagnos, men vilka som är framträdande, helt frånvarande eller utgör stora hinder i vardagen varierar. Nedan tänker jag därför lista "symptom" (gillar inte att använda symptom då det inte är en sjukdom men kommer inte på något annat ord) vid autismspektrumtillstånd:

• försenad eller utebliven talutveckling
• svårt att tolka mimik och kroppsspråk
• tolkar det du säger bokstavligt
• förstår inte låtsas- och fantasilekar
• använder leksaker på annorlunda sätt än menat
• fäster sig vid ovanliga saker
• detaljseende istället för att se helheten
• över- eller underkänslig för sinnesintryck (smaker, ljud osv)
• rutinbunden och svårt för förändringar
• insomnings- och sömnsvårigheter
• kan utveckla ovanliga rörelsemönster (gunga, vagga, gå på tå, vifta extra osv)
• annorlunda socialt samspel (besvarar inte leenden, ser inte i ögonen, undviker kroppskontakt osv)

(Källa: Finlands Svenska Autism- och Aspergerförening)

Dessa avvikande drag (från majoriteten) tillsammans med det faktum att personer som har autismspektrumdiagnoser sällan har något speciellt i utseendet bidrar till missförstånd, speciellt i form av att barnet skulle vara ouppfostrat eller att föräldern inte skulle klara av barnet. Vad få tänker på är att barnet (och även föräldern) försöker göra livet -om inte lätt så uthärdligt- som möjligt. 

För vem här kan säga att vårt samhälle är anpassat efter de som behöver ta tid på sig att få saker gjorda, behöver slippa undan alla intryck (ljud, bilder, dofter osv) och som kanske inte har så lätt att ta kontakt med andra? Precis, det är inte ett sådant samhälle vi lever i utan butikerna är trånga så du nästan tvingas röra vid alla möjliga material (kläder, hyllor...) och okända människor som har bråttom förbi. Musik strömmar ur högtalarna och kan avbrytas med högre "ding dong" för att berätta om något erbjudande eller efterlysa en person. Lampor, lampor och åter lampor -och inte stänger man av ett blinkande ljusrör utan det får blinka i taket tills någon hinner byta det. 

Dethär var bara tre exempel på utmanande situationer för de med överkänsliga sinnen i en så vardaglig sak som att skaffa mat och annat nödvändigt.

Nedan är en väldigt bra video från Youtube. Jag vill nu uppmana er alla att skruva upp era telefoner, datorer, plattor whatever på högsta volym. Luta dig fram så att det är bara rutan du ser, och försök se till slut utan att bli stressade:

Här kommer en till video, som en person med autismspektrumdiagnos själv har gjort. Som han poängterar själv är det för att ge en idé om hur det är.

I den första videon får killen vad som kallas meltdown (eller på finska raivari). Alltså att det blir för mycket belastning på sinnesreceptorerna så det aktiveras en väldigt primitiv del: fly eller fäkta. Han skulle alltså vilja fly (tolkar jag hans försök till) men han kunde lika bra vara en sådan som blir aggressiv och kanske börja bita, slå eller knipa sin mamma. Dessa raivari är tyvärr vad som skapar missförståndet att barnen skulle vara ouppfostrade. 

I andra videon är det en vuxen person som vandrar, någon som säkert har hunnit lära sig knep för att orka med sinnesintrycken (och det är en tämligen monoton och avspärrad miljö). Men vem skulle inte bli trött av att hela tiden se på en massa saker överallt, bli bländad, ständigt surr i öronen -och alla blir vi lättretliga när vi är trötta.

Så vad kan man göra som person vid sidan om? 

Döm inte! 

Du vet inte vad barnet behöver så låt bli att komma med onödiga råd, det att du närmar dig kan förvärra saken. 

Ser du ett barn som springer iväg, ta fast det eller sakta ner det åtminstone (jo du, det finns en förälder som ropar eller springer efter barnet men på handelsresor kan vad som helst sinka föräldern, t.ex. matkassar). När fly eller fäkta sätter in tar alla och får nedsatt uppmärksamhetsförmåga för omgivningen, så olyckan kan fort vara framme...

Sitter mamman och lugnar barnet (till exempel bokstavligen sitter bredvid barnet som ligger på golvet) så kan du försiktigt se så deras saker finns i närheten av dem och ingen snubblar på dem. Är barnet i famnen kanske du kan öppna dörrar, erbjuda dig att bära väskor...

Egentligen, fantasin sätter bara gränser för vad du kan göra! Men viktigaste av allt: Döm inte!

Vad är på gång?

Ja, vad har jag på gång just nu i min vardag?

Studierna förstås, men är klar med alla uppgifter till Metod & Teori del 1 så får bara sitta och skicka in uppgifterna vartefter inlämningen öppnar då de nere i Åbo haft sina föreläsningar (har till och med alarm på telefonen så jag inte ska glömma lämna in).
Så får bara ta det lugnt och vänta på nästa hemtent som tillverkas just nu (japp, jag kommer att få en sprillans ny hemtent och vara första försökskanin på den) för Metod & Teori del 2. Hoppas den inte blir alltför svår och tung, skulle vara underbart att få båda klara innan jul! Men, det återstår att se...

Mer än ord är ett projekt som FDUV ordnar. Kort sagt så ska vi (föräldrar/anhöriga till individer i behov av särskilt stöd) fundera kring första beskedet om "diagnosen" (kommer i skrivande stund inte på ett bättre eller mer övergripande ord för alla syndrom, utvecklingsstörningar och -förseningar, sjukdomar osv som ska inbegripas i ett och samma begrepp) och om det blev gett på ett bra eller dåligt sätt, hur det skulle varit bättre och tillsammans utforma en sorts "manual" eller utbildningsmaterial för (främst) läkarkåren och vårdpersonal hur man borde ta upp ett så stort (och känsligt) ämne som misstankar eller fastställd diagnos på (i mitt fall) ens barn.
Hoppas detta gör det lättare för andra att hitta stödformer osv också eftersom det var en av de stora sakerna man lämnade frågande efter, tyckte jag, och har flera andra bekanta som nu svängt sig till mig och frågat råd var de ska hitta stöd av personer i samma situation. Så hoppas en lista på alla föräldraföreningar osv skapas som kan delas ut vid behov åt alla som får diagnosbesked... Vill du veta mera så har de en FaceBooksida enkom för projektet!

Boken om Mig borde egentligen vara Boken om Viggo. Som namnet säger är det en bok om Viggo MEN det är tänkt att jag ska kunna ge denna bok (i e-format eller pappersformat) åt t.ex. vikarier på hans dagis, assistenter (som kommer i framtiden möjligen) och andra som kan behöva få information om honom för att kunna hjälpa honom på bästa sätt. Jag tar alltså upp saker som hans ljudkänslighet, hans kommunikation, hur han vill bli nedlugnad om han blir arg och vad som ofta gör honom arg och annat som påverkar hur han kan bli bemött bättre eller sämre, med mer eller mindre förståelse. Kommer kanske att dela med mig av något ur den sedan, har inte bestämt mig ännu...

Keppulikuu står och stampar på stället just nu tyvärr. Vet bara att Kino Ritz ska ha finsk och svensk filmförevisning. Att det var tal om att hyra Swingeling igen och att de nere i Helsingfors verkar ha gala igen. Och om ni inte minns vad Keppulikuu var så är det Autismmånaden, alltså en månad som dedikeras för att sprida kunskap om vad autismspektrumdiagnoser är och hur det påverkar individerna med och kring dem. Och det är alltså April som är denna månad. Och vår sittande preseident är "beskyddare" för Keppulikuu.

Födelsedagen närmar sig för mig och Nina! 28 + 3 år blir vi nu då. Hoppas jag hinner komma på tema eller något innan dess... funderade på Mimmi Mus tidigare men nu är inte Nina så brydd i henne längre, kanske nog mera prinsessa överlag som gäller för henne. Men ska se vad jag kommer på sedan när det närmar sig mera!

Leangains, 16:8 fortsätter jag fortfarande med! Kan inte påstå det gett så jättemycket resultat nu efteråt men tycker energinivån under dagen är mycket jämnare än före. Och passar mig bra helt enkelt annars också med få måltider men stora sådana. Om jag skulle sänka kcalmängden så kanske jag skulle se mera resultat igen, men försöker bara öka träningen istället nu först igen.
Testar dessutom en hel massa nya recept nu igen från Pirkkas och S-gruppens mattidningar. Många som blivit riktigt goda och lyckade nu på senaste tiden! Idag blir det kalkonbiffar på marockanskt sätt...


Oooch, det var väl typ det som är på gång just nu i min vardag. Vad sker i din vardag?

Familjekraftläger

Var i helgen (29-30.10) på Familjekraftläger, ordnades av Folkhälsan och FDUV tillsammans, vid Norrvalla här i Vörå.
Det var dessutom första gången som vi var alla nio på läger tillsammans, tidigare har det ju varit jag med barnen och så var ju gubben med oss en gång på sommaren till södra Finland på Bamsegruppens sommarträff.

Hur som haver, jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för förväntningar på lägret. Men var en stor lättnad att höra att alla barn i behov av specialstöd skulle ha EN EGEN LEDARE, alltså en som faktiskt fokuserade på att hjälpa just det barnet (och då avlasta föräldern) under hela lägret. Syskonen (alltså de som räknades till kategorin "normalutveckling") så fick dela på resten av ledarna. Så vi kom dit, det blev kaffe och en hel del prat (och presentationer hit och dit) och Viggo blev ju såklart stressad på att behöva sitta och vänta -vänta -vänta... så vi fick gå. Viggos ledare kom och presenterade sig, vi kallar denne för J under resten av texten, och vi pratade lite om Viggo och vad han tycker är roligt.
Eftersom jag nämnde fotboll så sökte J fram en fotboll och medan vi andra lekte lära känna varandra lekar (där man alltså var tvungen att kunna prata och säga varandras namn) så spelade de fotboll, lekte på dagisgården (finns två daghem vid Norrvalla) och sprang omkring och lärde känna varandra. Onödigt att säga så blev ju Viggo jätteförtjust i J genast! Nina och de andra töserna var väldigt blyga och försiktiga till först, men det tog inte länge så insåg de också att ledarna var "jättetrevliga, snälla och hjälpsamma" så att de ville umgås och göra något med dem hela tiden.

Så vad gjorde de då?
De var och simmade allihopa båda dagarna. De pysslade partyhattar, målade teckningar, var ute och lekte, for och bowlade till lokala bowlinghallen och sånt. Så hade de disco och filmkväll på lördagen också.

Vad gjorde vi då?
Tja, först hade vi ju lära känna varandra lek. Sedan hade vi föreläsning med en psykolog om att vad man behöver för att orka (både akuta metoder för att få mer ork och mera långsiktiga) med vardagen och när det kommer någon problemsituation (med barnen eller med andra aspekter av livet). Vi fick också fara och simma (men jag spelade fotboll med Nina istället så vi fick lite mor och dotter tumistid) och på kvällen när barnen hade somnat (och någon ledare satt i rummet med dem) så hade vi ostbricka och diskussion sådär fritt. Fick också höra om FDUV:s familjestödjare och vad det innebär och lite annat som var på gång. Fick också en hel del att fundera på kring ansökningar om ditt och datt och vad man har rätt till för hjälp...
På söndagen var jag på vattengympa och sedan hade vi föreläsning med en idrottspsykolog (som arbetat länge med barn och unga i behov av särskilt stöd) som tog upp en hel del matnyttigt också kring relationer i familjen och hur ens egen roll tidigare i familjen påverkar och så vidare.

Maten på Norrvalla var, som alltid, väldigt god. Men är lite besviken på deras skinkfrestelse då den innehöll otroligt mycket lök! Och inga lappar eller så om det fast jag hade angett i bokningen att jag behövde lökfattig mat...

Första natten så slappnade jag verkligen av, slappnade av så mycket att jag fick migränanfall. Så det redan säger ju en hel del om hur skönt det var att vara på lägret! Och barnen frågade på avslutningskaffet om vi skulle fara nästa år igen, men det får vi ju se när det närmar sig då. Om det vore endast upp till mig skulle jag absolut säga att vi far! Men måste ju se hur vi får det att passa in för alla nio isåfall igen.

Så, i fortsättningen känns det som att jag borde fokusera på de läger som ordnas specifikt för familjer med barn i behov av särskilt stöd. Det var en helt annan gemenskap, avlastning och möjlighet till att samla kraft till vardagen än de andra lägren varit som vi deltagit i.
Fast då igen, mina barn har ju också blivit äldre och på så vis bättre på att vara med i ditt och datt som ordnas. Så det är väl en kombination av båda två som gjort det så underbart denna gång.

Här är barnen när vi slängde in väskorna i vårt rum. Vi nio delade på tre rum totalt så jag och mina två i ett, gubbens tre äldsta (alla skolbarn) i ett och han med sina två yngsta (nästan samma ålder som mina) i ett.  Funkade väldigt bra!

Hej och hå.

Dagarna går med en ryslig fart! Över halvvägs i januari redan.

Jag prövade ju på dendär sockerdetoxen -men de va inget för mig. Så sluta efter en halv dagsdos. Mådde inget vidare och om än det kanske är normalt så kan jag inte laga mig så sjuk att jag inte orkar med barnen! De går ändå först för mig.

Däremot har sockerstrejken gått riktigr bra hittills. Även fast jag fick en konfektask och tre små chokladplattor i senaste mathjälpspåsen. Ja o Funlight men de skicka ja vidare, aldrig att jag häller i mina ungar aspartam (!) om jag kan undvika det.

Denna vecka är ganska fullbokad (som vanligt) med både roligare o mindre roliga saker.
Mindre roligt: mammografi imorgon.
Roliga: teckenspråk, DUV träff för föräldrar, Må bra dag me andra Bamsemammor.
Så är ju ändå mera roliga saker än oroliga saker.

Men nu ska jag plocka i diskmaskin färdigt. Har igång en 90 graders maskin. Småningom kommer mommo så ska vi ta en butiksresa.

Goodbye 2015

2015 lider mot sitt slut, bara en dag kvar och då kommer jag inte att skriva nå blogg så gör min årsgenomgång idag istället.

Januari - var egentligen inget speciellt med januari månad. Viggo hade talterapi, började med munterapi, hade ergoterapi. Första Fitnessevenemanget vid Norrvalla.

Februari - var vi sjuka 14 dagar, halva månaden. Det va Manic Run för första gången i Sjoki och vi for på första FDUV träffen.

Mars - besökte jag skolan i Åbo för att planera mina studier lite. Dagis var i full gång. Familjecafe på Norrvalla hitta vi också. Deras storebrors kalas.

April -  Bamsegruppens första träff som vi deltog i. Var första hjälpare en helg vid volleybollmatcher. Deltog i örtkurs o kurs om jättekyrkor via Vörå MI.

Maj - Väriestejuoksu för andra årer i Vasa. Viggo fyllde tre år, firade Mors dag på furirbostället i Oravais. Sålde med pappa på Mega Loppis i Botniahallen. Förberedelse för Viggos byte av dagis.

Juni - träffade Viggo tandsköterskan första gången. Fyllde systerdottern 1 år. Och vi deltog i Bamsegruppens läger i Karislojo, och hälsade på min bror med familj i Åbo samtidigt.

Juli - sommarfest på Norrvalla med musik. Sommarlov för barnen. Träffar i församlingens lekpark. Jag fixade mina tänder. Mommo insjuknade i blodförgiftning.

Augusti - dagisstart och inskolning för på nya. Utvärdering av Viggos utveckling på Vasa Centralsjukhus. Mommo fortfarande sjuk. Kaveris flickas kalas. Kalas för brorsdottern som fyllde ett i september. Var till Juthbacka marknad. Möhippa för kaveri vid PowerPark. Meillä on unelma i Vasa med UMR.

September - familjecafe försökte jag starta men blev inget. Kaveris bröllop. Börja på vattenjumppa. Öppen dagklubb vid församlingen. Kaveris barns kalas. Stod och samlade in pengar på Hungerdagen för Röda Korset. Gick kurs i Vasas ÅA. Deltog i Botnialöpet 9km.

Oktober - fortsatte i teckenspråk och fick barnvakt från kommun varannan vecka. Fler evenemang med UMR. Hade Halloweenfest hos oss. Läger bekostat av RAY på Norrvalla.

November - gick Vänkurs via Röda Korset. Syster fyllde och firade farsdag samtidigt. Besökte Kårkulla. Såg Buu-klubben med mommo och barnen. Helgsemester till Riihimäki med barnen och gubben. Ställde ut med UMR på KnowHow i Botniahallen. Nina fyllde 2 år och jag 27 år. Var på kaveris fest. Besökte en konstnär. Träffade skuldrådgivaren. Ordnade höstfest med UMR, RK och Folkhälsan på Norrvalla.

December - volontär på Oravais flyktingförläggning en gång. Var på studentkalas. Träff med mammor inom autismföreninggen. Styrelsemöte i Helsingfors för UMR och skypemöte för Vasas lokalgrupp. Julafton hos syster. Swingeling med syskonen och deras barn på mellandagarna.

Och förstås hälsat på mina föräldrar, varit med gubben min, sett många filmer, geocaching påbörjades och bara varit. Hade grillfest på sommaren men av någon anledning har jag inte fyllt i det i kalendern.

Hoppas på lika mycket roligt program under 2016!

Light It Up Blue

Den andra april infaller "Dagen för Autism Medvetenhet" (fritt översatt från "World Autism Awareness Day"). Jag har skapat ett evenemang på Facebook som jag ju hoppas att så många som möjligt ska delta i (även andra än finländare fast det står "Finland") med att bära blåa kläder eller tända blåa lampor i byggnader/på gården.

Blått har blivit autismens färg (troligen för att det är en lugnande färg) på modell från amerika och där är redan Light It Up Blue en stor grej med bland annat Empire State Building och andra offentliga byggnader som lysts upp med blått denna dag.
Jag förväntar mig ju inte att det ska bli lika stor sak av det här i Finland, men visst vore det härligt om det blev? Men kanske om några år.

För de som vill veta mera om autism föreslår jag att läsa tex 1177 Vårdguiden och surfa runt på Autismföreningen i Finlands hemsida

I vilket fall som helst så hoppas jag att ni kommer att stödja oss med att bära blått denna dag. Eller tiome tända nå blåa lampor. Och snälla sprid "ryktet" vidare, inte behöver ni vara specialister för att uppmärksamma att autistiska personer finns, inte behöver ni vara anhörig eller i jobb bland autistiska heller. Autistiska personer har ingen synlig indikation på sitt tillstånd, de ser ut som alla andra, men vardagen är ändå en kamp för dem (kanske mera just för att de inte syns lika tydligt som en del andra störningar och därför ofta blir felbemötta). Mera synlighet och information om det är enda sättet att motarbeta detta.

Sensoteket i Vasa

Idag var jag med barnen och deras mormor på FDUVs ordnade Sportlovskul vid Sensoteket i Vasa. Hade aldrig varit till det tidigare men nog hört talas om det via utbildningen bland annat.

Måste säga att det överträffade mina förväntningar! Vita rummet var så mysigt och lugnande. Vattensängen var jätterolig att testa och den upphängda gungan var absolut Viggos favorit. Ja och bubbelröret som ändrade färg då man tryckte på knapparna.
Bollhavet var också populärt för båda om än de skulle ha velat kasta ut alla bollar längs golvet. I det rummet fanns också en intressant "bänk" att trumma på med stora klubbor. Svarta rummet så hade de UV-lampa och en massa då som lyste i det, på väggarna hade de ritat spöken spindlar i nät osv som var lite småläskigt (fast sånt så bryr sig inte Viggo och Nina om än).
Till och med wcn var pyntad med delfinband, discokula osv!

Vi kom dit lite i förtid (hade ätit klart vid Mamas Kitchen så fort, det var utsökt där!) och jag tror det bara var bra så speciellt Viggo fick vänja sig med rummen, sakerna och så först innan det kom 6 till familjer dit. Men han blev bara orolig för tre saker; en boll som då de rullade hade ett konstigt högt ljud (fanns då jag var liten stavar som då man svängde de så lät de såde, minns int vad de hette). Då barnen lade stora rör över ansiktet (det var att man skulle dofta och gissa vad som fanns där, men de såg ju så konstiga ut då ansiktet försvann). Och till sist när vi åt mellanmål och någon borrade med en såndär elborr i någon vägg så det hördes bra dit (både det faktum att han inte såg/visste vad det var och det lite gälla ljudet som de har emellanåt).

Viggo och Nina blev förstås trötta ganska fort, var ju helt nytt för dem och helt nya människor -och inte bara en då heller. Så vi följde inte med till lekparken efteråt utan for hem. Nina somnade innan jag ens hunnit ut ur parkeringen och om än Viggo inte somnade så var han lugn resten av kvällen (tills jag försökte frångå våra rutiner och ge kvällsgröten vid bordet istället för på min säng vid tvn).

Är jätteglad jag kom mig iväg! Både för att de tyckte så om det men också för att jag inte var sjuk i kroppen. Igår flög jag ner för yttertrappan så.
Den är av sten, på skuggsidan av huset och nu då det varit sol men 0grader så har det droppat från taket ner på trappan -och frusit på vartefter. Så det var riktigt ren is på de två sista trappstegen. Jag hade solglasögon x3 i en hand, sovpåse och fotpåse till vagnen i andra. Lyft ut barnen uppe på trappan vid dörren ännu och skulle gå med sakerna till vagnen.
Svisch sa det bara så flög jag! Landade med korsryggen rakt på kanten av ena trappsteget, slog axeln som annars också är sjuk, låret och på något konstigt vis knä. Åtminstone var det dessa ställen som värkte. Som tur slog jag inte huvudet alls, lyckades mirakulöst nog hålla upp det (troligen genom att landa på armbågarna och därför slog jag inte övre ryggen heller). Viggo blev rädd när jag föll, troligen också för att jag började gråta. Tog ordentligt sjukt.
Kändes som om jag låg en evighet och jag hann ring upp åt min pappa, slå nummern till systern och fundera om någon skulle höra mig om jag ropar på hjälp. Men då Viggo var så olycklig så tvingade jag mig till först att börja röra på mig, märkte dådet inte tog så farligt mera så tröstade honom.
Och var dum nog att ändå gå ut och gå med dem i vagnen! Var ju det jag skulle göra så Nina skulle få sova. Fick sota för det sedan då allt började kännas värre och vi var inte ute länge på gården och sprang av oss.

Fick besök av hemhjälpen också, men var bara andra gången hon kom ännu så barnen var inte så brydda i henne och Nina blev riktigt blyg o mammasjuk. Men fick sitt och prat en stund och barnen fick bekanta sig i sakta mak med henne. Småningom blir de nog ordentligt bekanta med henne.

Kan ju åtminstone med säkerhet säga jag inte har osteoporos. Och otroligt nog har jag inte ens blivit blå någonstans! På gott och ont krävs e otroligt mycket för att jag ska få blåmärken.

Nu ska jag strax börja gå och sova (fast klockan bara är lite över 21). Imorgon ska vi på Munterapin så (ja, så måste fundera ut vad jag ska ta med för mat åt Viggo då också).
Tycker sossen och Lindorff kunde skynda på med att ge nå pengar! Månaden tar ju snart slut (Lindorff hade jag betalat en räkning två gånger så ska få tillbaka). Oså vill jag handla mjöl och frön nu medan jag har inspiration till brödbakning. Helst skulle jag vilja baka allt bröd själv och sluta köpa, skulle bli en hel del billigare då.

Senaste nytt

Med tanke på att det är över en månad sedan jag skrev senast börjar det vara dags för en uppdatering över vårt liv tror jag.

Om vi börjar med Nina, hon leker vidare som vanligt, älskar att säga NÄ och MAMMA (och pratar strunt hela tiden annars däremellan, med eller utan napp i munnen). Ska absolut ha egen sked och äter delvis själv, älskar att sitta och ät mina brödkanter/knäckebröd på morgonen med mig. Trivs bra på dagis numera och inget emot att lämna dit, sover en gång/dag och har blivit bra på att gå utomhus också nu. Börjar få mycket egen vilja med det mesta, och använder tekniken "benlös" då hon inte får som hon vill -särskilt om jag lyfter bort henne från tex diskhon eller mathyllan.

Så vidare till Viggo. Äntligen blivit beslutat att han får personlig assistent till daghemmet, men i samband med det ändras tiderna till 3x halv dag/vecka. Han har lärt sig stödtecknen för MAT/ÄTA, TÖRSTIG, SOVA/VILA och nyaste HUNGRIG -men han gör ju dem på egen "dialekt". Får fortsatt ergoterapi och talterapi. Ögonkontakt, klä av/på ytterkläder och koncentration är ledorden nujust där. Munterapi har vi haft 1 gång och ska på sportlovet igen, gick helt ok senast -mest diskussion då och utvärdering varifrån vi ska börja. Fortfarande så glad och kramsjuk, och gillar att ligga stunder och bara vila mitt emot mig och se i ögonen leende (främst då lillasyster sover under dagen). Största problemet är fortfarande att han vill springa ut på vägen så fort han hinner/kan och bilarna här kör hårt (trots att nästan varje hus har upp "Lekande barn" vid vägen). Har lämnat in förfrågan om kommunal hjälp att få staket/grind.

Och om något ska sägas om mig då... donar på. Avbröt studiestödet nu då jag inte får tillräckligt med studiepoäng. Var på Manic Run i början av månaden (mer om det på träningsbloggen). Ska småningom få nya glasögon, beställde dem i veckan från instrumentarium. Har blivit erbjuden hemhjälp ca 1gg/vecka, exakt vad som görs varieras från gång till gång enligt behov. Kommit av mig med träningen igen men hoppas få mera energi bara vägarna blir bättre att färdas på (läs; springbara). Längtar efter våren. Försöker vårda kärleken så gott det går då jag alltid nu som då flippar på mig själv -som tur har han redan insett hur vimsigt mitt huvud är. Håller på och ändrar mina kostvanor, mindre socker och fett och dålig mat till bättre saker -går helt okej då jag tar små steg i taget och inte förbjuder helt något heller.

Och om oss alla tre; vi hade flunssa med feber i två veckor och avslutade det med magsjukan (alla tre, då var jag otroligt tacksam och lycklig att mommo och moffa fanns nära som kunde rycka ut och sköta i växelvis -men förstås fick ju de det genast efteråt då). Hoppas nudå att vi har haft vår sjukdomsperiod för, åtminstone, hela våren -om int året.
Vi heter alla samma sak i efternamn numera. M.N., V.N. och N.N. skönt då det blir mindre missförstånd och funderingar vid vårdtillfällen etc nu då ("Är du V.Bs mamma? Jaha ja ni har olika efternamn, koppla inte ihop er till först..."). Skönt!

Så, idag, gick vi med i Bamsegruppen och FDUV. Så får fara på första träffen nästa vecka redan. Hoppas Viggo ska tycka om det, blir till Sensoteket i Vasa -något som jag redan tidigare funderat skulle kunna vara något för Viggo. Och pulkabacken efteråt troligen!

Men det är väl allt just nu, ska skriva en kort recension om Freddy Krueger-filmerna också på den bloggen nu då jag sett alla med gubben.