Dirty Heart

En människa kan bli trampad på, hånad, utstött och utsatt för alla möjliga hemskheter. Ens hjärta lider för varje hemskhet som händer. Hjärtat smutsas ner och verkar delvis upplösas inombords.

Ändå finns alltid hjärtat kvar. Slår vidare trots allt som händer. Trots allt det hör och ser. Kanske inte alltid det fysiska hjärtat men det psykiska.

Det fortsätter att hoppas och älska, genom de mest grymma öden. Och oavsett hur smutsigt hjärtat blir så finns det ändå där.

Väntandes, på någon som kommer med trasan och vattnet för att putsa upp det på nytt. På att hjälpa dig få ett helt och rent hjärta igen.

Du måste bara våga tro och hoppas, hålla hjärtat öppet. Lite polera det nu som då för att ge det luft. Hålla det lite högre upp för att det inte ska hamna i dyn vid dina fötter.

Tror du mig inte? Såklart inte. Inte om det inte ännu blivit putsat.

Men du ska få se. Förr eller senare.

Och nej, jag pratar inte om "den rätte" i äktenskapliga sammanhang. Utan om någon som bryr sig om dig. En vän, släkting, barn, förälder, myndighetsperson eller då partner. De är alla lika värdefulla i att hjälpa ditt hjärta.

Och fast du inte vet om det, så har helt säkert du också putsat någons hjärta. Kanske gör du det varje dag. Bara för att du finns i dennes liv.

Guardians of the Heart

Minns inte vad jag tänkte kring detta. Om det var att efter många hjärtesorger så blev det som en sorts skyddsbarriär runt hjärtat.

Eller om det var kring känslan om förbjuden kärlek. Att två personer inte får älska varandra (dela på ett hjärta).

Oavsett vilket så var det skydd om någons hjärta. Att inte tillåta känslan. Något som lär vara omöjligt ("the heart wants what it wants").

Måste erkänna att är ganska betryggande att veta att hjärtat inte kan helt låsas in. Att det känner som det gör oavsett.

Att inte lyssna på hjärtat är dock ett medvetet val, ett val alltför många gör. Varför de väljer att inte lyssna på hjärtat varierar från person till person.

Kanske är de rädda för att bli sårade igen, kanske är de rädda för hur omgivningen ska tänka om deras hjärtas val, kanske vågar de inte chansa på att den andre känner lika...

Eller något helt annat. Som gör att personen väljer att skydda sitt hjärta. Med beväpnade vakter och taggtråd. Taggtråd som egentligen också skadar hjärtat samtidigt som det ska skydda.

För att stänga inne hjärtats röst måste förr eller senare ta sig uttryck på annat sätt. Sätt som kan vara direkt skadliga för individen eller omgivningen. Jag tänker förstås på människor som är arga på allt och alla för ingenting. På individer som dövar sig själva med olika egna konster.

Hoppeligen skulle alla släppa loss sina hjärtan. Alla våga ta chansningen, vara så modiga, och göra det. Långt ifrån alla vågar det idag, tyvärr. Men jag uppmuntrar härmed er allihopa att göra det. För er egen skull.

No escape

En gammal teckning. Från en tid då jag mådde väldigt dåligt. Så dåligt att jag hellre ville ha en fysisk smärta att koncentrera mig på än att ha den psykiska smärtan som käkade upp mig inifrån.

Men samtidigt ville jag inte ha den fysiska smärtan heller. Så jag valde en "lätt" variant och använde en nål istället för en kniv eller så.

Satt och rispade på armarna. Inga sår som lämnat ärr till idag, bara tunna vita streck. Någon enstaka gång kom det en droppe blod eller så, men det var undantag.

Istället var det bara raka fina vita streck kors och tvärs på underarmarna. Sved och brände ordentligt. Som hjälpte mig glömma allt annat som värkte en stund.

Som hjälpte mig glömma det som värkte inombords alltså.

Idag gör jag inte detta längre. Fast jag ibland värker inombords så tar jag inte fram någon nål. Inte något annat heller för den delen.

Ännu kan det komma känslor av att hela världen är upp och ner. Att jag gör allting fel, att jag inte duger, att jag är livrädd för (ingen aning vad egentligen).

Men idag väntar jag ut det. Jag vet att jag inte är döende fast det känns så. Jag vet att det "går om" efter en stund. Och har jag möjlighet så kramar jag mina barn eller min sambo riktigt hårt. Påminner mig själv att jag har tre i samma hus (och flera utanför mitt hus) som faktiskt älskar mig.

Idag har jag kommit långt från den tjej som kände att allt var för övermäktigt. Som kände sig ensam trots att hon var omgiven av människor.

Om du som läser detta ännu är på "ensam och rädd". Prata med någon. Det gjorde inte jag och det ångrar jag. Jag ångrar att jag lät känslorna och "medicineringen" hålla på så länge. Istället för att bara släppt in någon, kanske sökt hjälp av något proffs.

Och om du är någonstans mitt emellan. Hang in there! Det blir lättare, och bättre, med tiden. Du lär dig nya metoder, antingen ensam eller med någon. Sök stöd i någon vän eller familjen. Eller favoritlärare, eller vem som helst som du trivs med.

Och nej, hundra procent försvinna kommer väl aldrig känslorna att göra. Men de är borta till 80%. Nu, för mig, är det väldigt särskilda "triggers". Bara vissa specifika situationer som skickar mig över kanten, och jag vet dem. Och jag kan delvis förutsäga när de kommer.

Tack alla som funnits längs min väg. Alla har ni tjänat något syfte i min resa. Även de personer/händelser som idag fungerar som triggers. Nu går vi bara vidare mot framtiden.

Pain Forever

Aj, min stackars lilla kropp. 

Vad du värker och bråkar med mig. 

Är det inte en del av dig, 

så är det en annan del av dig.

Värktabletter,

mina bästa vänner.

Vad jag vill kasta bort er.

Ni hjälper ju mig så sällan ändå.

Med andra ord: en ung kropp som ställvis känns gammal av konstant överbelastning. Antingen i att bära och lyfta barn, stress över både vettiga och onyttiga saker och att försöka röra på sig för att få utlopp för energin inombords.

Jag vet att jag får skatta mig lycklig som inte har en kronisk smärtsjukdom. Jag vet det inte är nära på hur det är för dem. Men jag kan ju bara se det ur min synvinkel. Hur det känns för mig. Och det är för j-t att inte kunna ta på sig sockorna utan att handlederna skriker stopp. Eller att kunna lyfta sina egna barn utan att övre kroppen säger ajabaja.

Men det är övergående. Extra vila skulle hjälpa. Och om inte annat så blir det väl bättre då får mindre att belasta min kropp med. Mindre krav på att bära sina egna barn, de blir självständigare. 

Men just nu känns det tungt med en öm kropp. Då så mycket väntar på att bli gjort...

Balance of Life

Nyaste teckningen. Att försöka balansera allt i livet.

Att ha tid för familjen, vänner, arbete, intressen och även världen. Alla åsikter och värderingar.

Ganska givet att vågskålen tippar och saker börjar falla av. Då får man bara hoppas att det som faller av inte är viktigt.

Viktigt enligt sina egna prioriteringar. Så man inte låter det värdefullaste i livet försvinna, för att man fokuserar tiden på annat.

Men tror alla kämpar med tidsanvändningen. Nu då värderingarna ofta fastställs alltför sent, och man tillbringar en hel del tid och energi på "fel" saker.

Fel för att det tar och tar, utan att ge något tillbaka. Och energin tar till sist slut för allt. Och för alla.

Keep Us Apart

I ärlighetens namn minns jag inte alls i vilket skede eller varför jag behövde få ur mig denna teckning. Någon gång under 2011 var det iallafall.

Symboliken och namnet säger ändå sitt tydliga språk: två som vill vara tillsammans men någon som inte tillåter det. En som är fånge, en som vill rädda och en som inte tillåter det.

Förbjuden kärlek? Kanske det var något sådant som var tanken bakom. Mina bilder är ju alltid könsneutrala. Så finns ganska mycket "förbjuden kärlek" man kan tolka in.

Jag har aldrig förstått varför en del kärlek skulle vara viktigare eller mera värd än andra. Aldrig förstått misstron och hatet som funnits mot de utanför heteronischen. Känt flera som haft emot det, men alla har rykt från vänskapen förr eller senare. Sen känner jag flera som tycker varken bu eller bä, men inte vill att någon ska göra närmanden mot dem.

Jag skulle beteckna mig själv som hetero. Jag dras till män. Men inte ser jag varför det skulle vara bättre än någon bekant som dras till kvinnor, eller någon som dras till både män och kvinnor.

Hur som haver, kärlek är vackert. I alla dess former. Inget som borde förbjudas, och inget som borde ses snett på.

Do this!!

En tämligen ny teckning (jämfört med de andra). Uppmaningar, förmaningar, frågor, påståenden, skvaller, åsikter, råd...

Allt för att en individ ska göra som man vill. Alla utövar påtryckningar mot någon. Det kan vara mot sina egna barn, sin andra hälft eller mot en helt okänd individ.

Allt du säger, allt du gör kan tolkas som ett medvetet eller omedvetet försök att påverka någon i den riktning du tycker denne ska ta.

En blick, ett ord, allt kan misstolkas eller omvandlas till en synpunkt du har om en annan individ (negativ som positiv).

För att inte glömma de direkta uppmaningarna. När någon uttryckligen säger att du ska vara eller göra på ett specifikt sätt. De är ändå de trevligaste påtryckningarna.

Då vet du vad den andra tycker, tänker eller vill. Och du kan ändå välja om du går emot det eller lyder. Om du har styrkan att välja fritt.

Eller rättar du in dig i ledet som ett får?

Bleeding Heart

Ett blödande hjärta. För all hjärtesorg jag hade upplevt och all hjärtesorg jag ännu skulle uppleva.

Alla upplever hjärtesorg någon gång i livet. Alla bearbetar hjärtesorgen olikt också. Och vad som skapar hjärtesorg är också individuellt, så förringa aldrig en annans sorg över (till exempel) ett kärt husdjur bara för att du inte haft något.

Ibland känns det som om en del individer får genomgå extremt mycket hjärtesorg, till ingen synbar orsak. Ibland stöter man på individer som aldrig behövt uppleva det.

Alla sorger, motgångar, lär dig något. Om livet, om dig själv eller om personer i din närhet. Du förstår sällan läxan just då, men efter ett tag kan du se på allt med nya ögon.

Utan sorg finns inte glädje. En del av motsatsen kan inte existera utan motpolen. För då skulle det inte finnas något sådant som glädje, bara en evig grå sörja. Inga starka känslor åt någondera håll.

Så fast det är omöjligt just då. Tänk framåt. Det lättar i sinom tid. Fast det inte känns så just då.

Inside Us

Du har något inom dig. En hemlighet, en önskan, en vilja. Du måste gömma den och den tynger ner dig.

Du tar dig framåt i livet. Du vågar börja blotta ditt inre. Sakta kommer ditt inre fram.

Tills du slår ut i blom. Vad som än doldes och tyngde dig är ute. Det har blivit till vingar. Lyfter dig och din styrka till nya höjder.

I en värld där annorlunda (från självutnämnda normala) ännu ses ned på är detta verklighet för många. Alltför många är i första skedet hela sina liv.

Annorlunda är bra. Annorlunda är det som för världen framåt. Gör våra liv lite mera intresaant. Och något som alltid kommer att existera. Det kommer alltid att finnas oliktänkare, oliktyckare, från majoriteten... tack och lov.

Unwanted Companion

Två olika betydelser. En fysisk person som man inte blir av med, utan klänger fast som en del av ens liv. Eller alla negativa känslor och erfarenheter, för alltid med som en viskande röst.

Båda inverkar på livet vi lever just nu. Får oss att tolka personer och situationer negativare.

Att bli av med någondera är oerhört svårt och kräver arbete resten av livet. Och ändå finns ingen garanti det någonsin försvinner helt...

Who cares?

Jepp, jag har tänkt på självmord. I många omgångar. Har jag gjort slag i saken och försökt? Nej. Jag lovade en kär person i högstadiet att aldrig göra det. Skulle jag inte vara väldigt väldigt noga med löften skulle jag troligen ha försökt, 2011-2012 någon gång.

Tanken var ju först att jag inte gjorde någon nytta. Sedan att mitt barn skulle ha det bättre utan mig som förorsakade hans skada (jepp, det var absolut första tankarna som kom efter både förlossning då de sprang iväg med honom och sedan då fick diagnosen).

Idag tänker jag inte på självmord längre alls. Inte tycker jag allt är perfekt eller så heller men jag vet jag gör mitt bästa och är tillräckligt bra mamma. Är glad jag kommit mig så långt i mina tankar, och mycket tack vare alla stöttande personer i min omgivning. Och mycket tack vare stödet i grupper med individer som också brottats med liknande känslor.

Swallowed by darkness

Lite samma tema med psykisk ohälsa som hopar sig över en för att uppsluka dig och dra ner dig i ett ensamt, avskilt mörker. Hur det känns nästan som en fysisk varelse med tusen och en tentakler som drar i dig, håller fast dig för att du inte ska nå omvärlden.

Jag tror inte på att helt tillfriskna från en psykisk sjukdom, även om man blir av med (t.ex.) depression så tror jag man blir "försvagad" och lättare sjunker ner igen. Kanske inte lika djupt men du sjunker.

2012 hade jag svår depression, svåraste på deras testskala. 2014 upplevde jag mig inte deprimerad men samma test visade ännu medelsvår depression. Jag var då i chock, jag tyckte ju att jag mådde bra(!) -men det jag jämförde med var ju den väldigt djupa depressionen 2012. Så på det viset mådde jag faktiskt väldigt bra, men långt ifrån så bra som jag kunde må enligt dem.

Hur testet skulle visa nu? Ingen aning. Jag tycker jag mår bra, men det tyckte jag 2014 också...

Hated guest

Vill du ha besök av ångesten? Hen kommer gärna smygandes genom en liten glänta på din dörr när du glömmer dig en aning. Inte frågar hen om lov, om det passar just nu.

Jag har inte haft stark ångest på länge, tror jag har min barn att tacka. Inte när jag hade ångest, migränanfall, var sjuk eller då jag var deprimerad så frågade de om jag orkade eller kunde -och inte sade jag någonsin att jag inte orkade eller kunde. Nej, jag lekte, matade, skötte, nattade, vakade och levde med mina barn igenom alla dåliga känslor -för om jag skulle brutit ihop både inombords och utvärtes, vem skulle då ha tagit hand om mina barn?

Det sätt som det hjälpte mig, var att visa jag överlevde. Jag överlevde ångesten, jag överlevde paniken som fick allt att snurra, jag överlevde depressionen (fast jag var säker de skulle haft det bättre utan mig) och än idag -då ångesten gläntar på dörren- kan jag dra ett djupt andetag och säga åt mig själv here we go again, men jag överlever nu också. Jag är inte fri från påhälsningar, men jag har mitt sätt att möta dem -genom att vara mina barns mamma och den de behöver vid deras sida, oavsett vad som händer på insidan.

Prisoner in own mind

Detta var under slutarbetet av närvårdarstudierna. Vi lagade ett gemensamt arbete kring beroende och som bilden visar tog vi upp fem olika beroenden: mat, narkotika, alkohol, shopping och läkemedel.

Så egentligen hade jag inga stora baktankar med detta alster, det var mera ett förslag till pärm på vårt arbete. Men det är ändå hemskt, hur enkelt det sist och slutligen är för var och en att hamna in i ett sjukligt beroende av något. Och hur man kan bli beroende av så mycket olika saker/ämnen/föremål.

Hypnoguy

Manipulation, det är vad mitt alster försöker visa. Hur man gradvis hypnotiseras till att tro, tänka, uppföra sig och vilja saker man från början inte alls hade velat.

Manipulation i relationer sker stegvis. Det börjar med en individ som verkar så härlig, men sakta smyger det sig in något som inte är lika härligt. Bara något smått här och där, något som man ännu kan acceptera som en egenhet bland alla andra härliga saker. Men småningom, då du inte längre tänker på egenheten så kommer en ny egenhet, eller börjar komma kommentarer kring dina "egenheter" som denne vill du ska förändra. Du kanske gör det, du vill ju er relation ska funka.

Så fortsätter det, tills du plötsligt står där handfallen med känslan vart har JAG försvunnit. Ibland får du den känslan först när du kommer dig bort från hypnotisören -om du lyckas komma dig bort. Allt som oftast krävs det något så starkt, något utanför dig själv, för att denne ska orka bryta upp från hypnotisören och våga stå där -borttappad i sig själv. Ibland kan vetskapen att man vägrar låta sina barn uppfostras på detta sätt eller av en sådan person vara det som gör att du orkar gå...

I can't - You have to

Jag ritade denna igår kväll. När jag helt enkelt var besviken på mig själv.
Vi skulle leka vid Norrvalla, hela gänget, och det var även öppet för vem som helst annan att komma dit och leka av sig.
Jag vet ju att Viggo har svårt med hallar. I det här fallet gymnastiksalen. Så jag tyckte jag var smart som skickade och frågade om vi får komma före det börjar -vår familj- för att han skulle få vänja sig med att vara där. Det fick vi ju såklart tillåtelse.

Såhär såg det väl ut. Viggo ville bort genast vi kom in genom dörren, jag hölls i närheten av honom och försökte få med honom och leka. Försökte lägga på Paw Patrol och Arne Alligator på telefonen, försökte med banan, gå omkring och hålla i handen. Men nej, han ville bort. Visade bara att han ville klä på sig, gå ut och fara hem. Inte åtminstone alls vara i salen och leka. 

Sen kom mommo, som en räddande ängel och tog med honom ut på promenad i korridorerna. Hon kunde efteråt berätta att han ville in i ett av hotellrummen (något säger mig han säkert till och med försökt med det vi hade på lägret där) och nog självmant ville tillbaka till gymnastiksalen sedan -men det var ju bara för att visa åt mig att han ville ha på sig kläderna och fara hem igen.

Så han fick göra det, med mommo. Och hemma hade han varit så nöjd och lugn. Ätit en fil och sedan skrattat åt mommo då hon försökt få på XboxOne och tv åt honom så han fick se på Zack & Quack.

I efterhand inser jag att jag borde ha förstått att det troligen skulle bli för mycket. Och att det var för lite förberett. Enda gången vi alla varit till Norrvalla förr så var just lägret -så helt förståeligt trodde han att det var dags för ett nytt läger. 

Och direkt efter en hel dagisdag, som dessutom hade ny morgonrutin (morgonmål på dagis och åka med gubben -inte mig) och hans assistent inte var på plats (hen har lov så en vikarie) och då inte hunnit prata med honom om att det ska vara ljud och barn på plats men får leka och springa och...

Så på kvällen, när han tydligt signalerade att han inte var klar att gå och sova heller, så fick jag världens känsla av att misslyckats. Att jag utsatte honom för mycket med att försöka begära allt på en och samma gång -fast jag nog vet vid det här laget att det räcker med en förändring per dag för att han ska vara tröttare än normalt. 

Så kan inte säga jag upplevde mig som väldigt lågaffektiv eller så, inte i den bemärkelsen med förutseende och anpassning. Lågaffektiv sinnesstämning (alltså att hålla mig lugn trots hans "panik") lyckades jag däremot väldigt bra med. Prövade också att bara sitta stilla och inte gå efter honom när han studsade omkring, men det verkade inte fungera nämnvärt.

Då han väl kom och satte sig och såg på videor höll jag honom tätt intill och gungade med honom i hans stimming. Försökte inte hålla emot det minsta utan följde med exakt i hans rörelser, men höll ändå om honom stadigt. Då slutade han gråta och skrika åtminstone, men vid varje avbrott (började komma mera barn och föräldrar då) så tänkte han börja igen.

Det var säkert en syn för de som kom in genom dörren. Det första man ser så är mig och Viggo som sitter och gungar till Arne Alligator på min telefon istället för att använda alla studsmattor, bollar, ringar och så vidare som var framplockat.

Men det bryr jag mig inte om det minsta, han klarade av att vistas i utrymmet tills mommo steg in genom dörren med den metoden. Då mommo kom, ja som ovan beskrivits så var hon en räddande ängel. Och insåg också att jag hade sagt att vi skulle vara i salen åtminstone tills mommo kommer så klart han fick bråttom igen -jag hade ju sagt att vi skulle vänta på henne där och nu kom hon ju!

Lärdom? Försöka minnas det igen en gång och kanske låta honom komma hem meddetsamma och låta gubben fara med de andra och leka. Speciellt om det redan varit något annat annorlunda samma dag.

Wall

En mur för skydd, eller för fångenskap. Var och en får själv bilda sin uppfattning vilket dera som händer/skapas på bilden.

Alstret hette Tear Down the Wall. Men nu får den heta endast Wall, för att inte bara symbolisera frihet från fångenskap utan även skydd mot allt som strömmar genom bland annat social media, all hat och tragedi som varje dag visas upp.

Men även skydd mot ett överdrivet perfekt framställt liv. Hur vissa kan ljuga rakt upp och ner på deras sidor om hur livet ser ut, och någon annan kan tycka deras liv är mindre värt för att det inte är lika perfekt.

Så vilket behöver du just nu? Det är vad mitt alster visar åt dig just nu.

Pass out

Syns väl ganska bra vad bilden ska föreställa? Hen har druckit tills slocknat, och bubblorna fortsätter strömma ur flaskan. Färgglada bubblor, för ännu framhävs ju alkoholen som något socialt och skoj. Och det är det väl, om man bortser från de som hen i bilden, dricker tills slocknar. Och gör det ofta. Eller dricker tills slår slint.

Mina tankar, borde ha daterat teckningarna men det tänkte jag ju inte då. Så minns inte vad som triggade den, kan ha varit nå i skolan, kan ha varit tanken på någon av de alkoholister jag kände. Men idag, ja idag är mina tanlar främst på alkoholister när jag ser bilden. Särskilt de som dricker vad som helst (nästan) för att få en fylla -jag har iallafall inte hört talas om en dryck med såna bubblor så.

No choice in life

Studerade till närvårdare, inom mental- och missbrukarvård när denna fick sin skapelse under lektionen kring rusmedels och läkemedels effekter på foster. Hur det kunde bland annat innebära en medfödd känslighet/fallenhet (vilket ord du nu vill använda) för att lättare bli beroende.

Detta gav mig kväljningar, att barnen som utsattes för medel under fostertiden inte hade något val (så att säga) utan var fast i beroende från dag ett...

Den känslan har inte försvunnit, men jag kan distansera mig mera från den. Jag har två barn som båda är helt opåverkade under fostertiden av rusmedel och andra läkemedel än panadol. Viggo blev förstås igångsatt med Cytotec, medan jag vägra det med Nina (fick akupunktur istället). Menas nu att det inte var vad som resulterade i Viggos syrebrist men negativ påverkan på förlossningen hade det verkligen.

Monster and the Beauty /Cuteness

Tyvärr är bilden upp och ner i inlägget fast rätt i redigering. Vet inte varför... försökt ladda om, lägga till på nytt... nå, ni får göra lite nackjumppa annars!

Första av dem döptes till Monster and the Beauty (den med blomman) och den andra är då Monster and the Cuteness (katten).

Jag ritade dessa två under perioder när jag kände mig helt utanför allt. Då jag kände mig som ett monster som ser något vackert eller sött för första gången. När jag tyckte att jag inte hörde hemma någonstans och inte visste vilken väg jag skulle svänga på mig för att orka vara. Inget jag såg gav mig äkta njutning (såsom man njuter av vackert väder, snygga killar osv med ögat och sinnet).

Idag då? Känner jag mig väldigt hemma i mig själv och det liv jag skapat. Klart det kommer fram situationer då jag inte är lika självsäker eller alltid vet hur jag förväntas bete mig, men de är mera undantag än regel idag. Jag är inget monster längre -har väl aldrig varit det trots allt- och jag ser vackra och söta saker varje dag. Om inte annat så ser jag ju mina barn och min man så gott som varje dag, och de är alla tre både vackra och söta. Och jag kan njuta av dem, och jag kan njuta av en vacker solned/uppgång. Skulle någon sagt sådant under teckningens tid så skulle jag inte trott på hen...