2018

Sa att jag skulle skriva inlägg om vad jag vill år 2018. Nu har jag inte hunnit fundera så mycket jag hade tänkt i denna sjukstuga men det jag vet tänkte jag dela med mig.

Men för att det ska bli lite tydligare ska jag försöka dela upp dem under några rubriker. Hem, trädgård, barnen, träning, hälsa och övrigt.

Hemmet

• Sovrumsdörr med lås till vårt rum. Så får ha sakerna i fred, och så man kan låsa in sig emellanåt då man själv vill vara i fred. Men mest för sakernas skull.
• Tvättornet igång. Sambon hade med sin tvättmaskin och sin torktumlare hit. De är inte funktionerande hos oss ännu. Skulle gärna få igång dem snart men någon del som fattades.
• Viggos rum färdigt. Med allt vad det innebär för inredning och så vidare också. Så han har ett eget krypin.
• Lister i lekrummet. Det sista som behövs i lekrummet för att det ska vara 100% färdigt.
• Flickornas rum färdiga. Behöver köpas golvlaminat ännu åt dem, men överlag vore det att köra i gång. Har det mesta annat (även inredning) färdigt införskaffat så.
• Putsa Högforsen. Alltså vedspisen. Så den blir blank svart och fin.
• Den halvfärdiga ytterväggen färdig samt dörren. Behöver väl inte förklara desto vidare. Så skulle skoskåpen få börja användas igen istället för en hög i gästhallen.
• Värmeblåsaren i gång. Helst innan de värsta köldknäpparna kommer.

Trädgården

• Städa upp alla uthus. Så får man ordna gårdsloppis samtidigt.
• Buskarna växer och ger skörd. De som jag planterade i höstas.
• Staketet flyttat. Så det är ut mot vägen istället.
• Kunna simma vid näset. Inte direkt trädgården men en simstrand på vår sida av träsket. Att det skulle gå nu då de grävt där.
• Höns. Jepp, vi har menat skaffa höns. Så gärna under detta år.
• Växthus. Samlat hur mycket fönster som helst att laga till växthus tycker jag så det får gärna göras också.
• Fixa upp kaninburen. Så den är en bit i luften.
• Höja lekstugan. Så den står rakare och stadigare.
• Sandlåda. Ett lass med sand kommer lastat tack.

Barnen

• Simskola för Viggo. Fortsätta med den åt honom.
• Någon form av gymppa åt båda. Något som skulle aktivera dem och bränna lite av deras energi.
• Stödperson till fritiden åt Viggo. Någon som kunde hitta på saker med Viggo nu som då.
• Någon rolig resa eller liknande med hela gänget.
• Korttidsboendet börjar funka. Både för min nattsömn skull, men också för mer kontakter åt Viggo till andra.

Träning

• Delta i Wolfrace och Energyrun. Kampanj så kan delta i båda för 99€.
• Få in regelbunden träning. Igen en gång, vet inte varför så svårt för mig att hålla det!
• BotniaCykling och BotniaLöpet. I år igen båda två. I fjol blev det bara cyklingen.
• Norrvallas träningsevent. Är redan i början av februari. Så far med dålig kondis dit i år. Men roligt bruk det va!

Hälsa

• Resa ensam med sambon. Behöver inte ens vara resa men nå tumistid att ladda batterier på.
• Energikrävande problem löser sig. Har egentligen varsitt och att båda löser sig på bästa sätt vore optimalt.
• Tillbaka till målkroppen. Jag hade ju den i slutet av 2016. Men nu är det 14 kg+ på den... men jag kan komma mig dit igen! Och ska. Och ska hållas där...

Övrigt

• Mammas hälsa. Kunde sättas överst av allt. Vill hon ska få börja må bättre, och det illa kvickt. 
• Sambon klarar Vierdagsmarschen i Holland. Ska dit från militären och vandra i fyra dagars marsch i sommar. Hoppas såklart han både själv men också hela finska gruppen klarar av det!
• Tillräckligt med kurser. Så inte behöver motivera långsam studietakt eller betala tillbaka studiestödet.
• Klarar jägarexamen. Sambon lade ju det som utmaning åt mig att avlägga, så det ska jag nu i januari!
• 30 års resa. Hade menat resa till Rom som 30 års kalas. Kan ju hoppas det blir av då också.

Så inte så många abstrakta mål eller önskningar. Väldigt tydliga att veta om man klarar eller inte. Och vartefter något av dem blir färdigt lär ni nog höra om det här på bloggen också.

Har ni några konkreta mål med ert år?

Kommunikation om verklighet

Det känns bra när man får ge sina synpunkter åt individer som småningom kommer att komma ut i arbetslivet och ska stödja andra familjer i olika situationer.

Just nu sitter jag på AKK (alternativ kompletterande kommunikationsmetoder) och igår hade jag med mig Viggos kommunikationshjälpmedel. Så de fick se hans versioner.

Samtidigt fick jag själv presentera dem och hur vi använder dem. Och lite frågades det ju utöver det kring vår vardag och Viggos behov. Jag var inte alls beredd på att jag skulle presentera hjälpmedlen, men vad skulle det inte flyta. Det är ju inte bara en gång som jag behövt förklara och återge vår vardag, min son och hans behov.

Oavsett vilken kurs inom specialpedagogik (eller andra kurser som tar upp elever/individer som Viggo) så försöker jag delge mitt föräldraperspektiv. Och ibland tar jag in vad andra sagt i träffar (utan att nämna vem som sagt såklart) kring olika ämnen.

Ibland ser man att det tas emot väldigt bra och ibland ser man att man sagt något som går emot deras tidigare uppfattning. Bara en gång som jag blivit väldigt upprörd över åsikter som delgetts under lektionstid, men gav svar på tal också. Även sedan i feedbacken kring kursen.

Men det är väldigt givande, oavsett situation, att få delge information och se hur de/n andra får en insikt över hur det kan vara. När allt inte gått som på Strömsö. Men att det ändå blir bra, på sitt sätt.

En del personer vill ofta ta den synen att "det är så synd" och "det är säkert så jobbigt" kring vårt liv (i jämförelse med deras). Och visst, nog kan det vara jobbigt ibland. Men det är helt säkert ditt också ibland -bara kanske på ett annat sätt.

För dig kan det vara jobbigt med arbetets situation (dålig stämning, dålig lön osv), för mig kan det vara att inte förstå min sons budskap. För dig är det tungt att göra treskiftarbete, för mig att inte få sova en hel natt i hemmet.

Det ena är inte tyngre än det andra, det är bara olika för olika individer. Du kanske tycker att mitt liv låter värre, så du har inte rätt att tycka ditt liv är jobbigt. Men visst har du rätt! Du lever inte mitt liv, du lever ditt. I ditt liv finns dessa svåra saker, i mitt liv dessa.

Sen finns det dessa lyckobringare för dig, och dessa för mig. Du blir glad över en räkning som är mindre, jag blev superglad då min son bytte skeden till gaffel hemma. Inte skulle vi säga den enas glädje är mindre än den andras, så varför ska vi nedvärdera det som är jobbigt "bara för att man tycker den andres är värre".

Kom ganska långt från kommunikation nu. Men tycker det behövs perspektiv på allt, och det får man bäst genom att ta till sig olika individers situationer och liv. Så därför har jag valt en väldigt öppen och ärlig syn på min familjs liv. Så kanske du kan få ett perspektiv du annars inte skulle få.

No escape

En gammal teckning. Från en tid då jag mådde väldigt dåligt. Så dåligt att jag hellre ville ha en fysisk smärta att koncentrera mig på än att ha den psykiska smärtan som käkade upp mig inifrån.

Men samtidigt ville jag inte ha den fysiska smärtan heller. Så jag valde en "lätt" variant och använde en nål istället för en kniv eller så.

Satt och rispade på armarna. Inga sår som lämnat ärr till idag, bara tunna vita streck. Någon enstaka gång kom det en droppe blod eller så, men det var undantag.

Istället var det bara raka fina vita streck kors och tvärs på underarmarna. Sved och brände ordentligt. Som hjälpte mig glömma allt annat som värkte en stund.

Som hjälpte mig glömma det som värkte inombords alltså.

Idag gör jag inte detta längre. Fast jag ibland värker inombords så tar jag inte fram någon nål. Inte något annat heller för den delen.

Ännu kan det komma känslor av att hela världen är upp och ner. Att jag gör allting fel, att jag inte duger, att jag är livrädd för (ingen aning vad egentligen).

Men idag väntar jag ut det. Jag vet att jag inte är döende fast det känns så. Jag vet att det "går om" efter en stund. Och har jag möjlighet så kramar jag mina barn eller min sambo riktigt hårt. Påminner mig själv att jag har tre i samma hus (och flera utanför mitt hus) som faktiskt älskar mig.

Idag har jag kommit långt från den tjej som kände att allt var för övermäktigt. Som kände sig ensam trots att hon var omgiven av människor.

Om du som läser detta ännu är på "ensam och rädd". Prata med någon. Det gjorde inte jag och det ångrar jag. Jag ångrar att jag lät känslorna och "medicineringen" hålla på så länge. Istället för att bara släppt in någon, kanske sökt hjälp av något proffs.

Och om du är någonstans mitt emellan. Hang in there! Det blir lättare, och bättre, med tiden. Du lär dig nya metoder, antingen ensam eller med någon. Sök stöd i någon vän eller familjen. Eller favoritlärare, eller vem som helst som du trivs med.

Och nej, hundra procent försvinna kommer väl aldrig känslorna att göra. Men de är borta till 80%. Nu, för mig, är det väldigt särskilda "triggers". Bara vissa specifika situationer som skickar mig över kanten, och jag vet dem. Och jag kan delvis förutsäga när de kommer.

Tack alla som funnits längs min väg. Alla har ni tjänat något syfte i min resa. Även de personer/händelser som idag fungerar som triggers. Nu går vi bara vidare mot framtiden.

Familjekraftläger @ Norrvalla

Vi besökte FDUV och Folkhälsans Familjekraftläger i år igen. För att se vad vi gjorde/tyckte i fjol klicka HÄR. I år inföll det 30.9-1.10.

Var inte exakt samma ledare i år. Så var inte J med Viggo utan en ledare som vi nu kallar K (för att är nästa i alfabetet). Satt i aulan och väntade på oss när vi kom och presenterade sig genast. Stort plus att hen kunde en del stödtecken! Så tror det var en fördel för dem båda.

I år hade vi också skapat dagsscheman åt Viggo inför lägret. För att kunna visa bättre vad som är på gång, ungefär hur länge något tar och så vidare. Men han hade ändå inte ro att sitta med vid presentationerna, men K tog med honom ut (bland annat) istället då.

Barnens program bestod av en hel del pyssel (var väl bara ett annat "normalt barn" än våra), de simmade två gånger, bowlade andra dagen, lekte inne och ute, biokväll på lördagen... ja det var väl vad de gjorde. Och roligt verkade de ha iallafall!

De hade tre ledare att dela på. Så vid första simturen for Matias med (tre ledare på fyra icke simkunniga barn passar inte så bra ihop), andra simturen inföll efter vår vattengymnastik så då var jag med också och simmade.

Viggo och de andra barnen med någon funktionsvariation hade egen ledare igen. Tror K och Viggo fick ta många skärmpauser i år mot i fjol. Men tror det var bra för Viggo också, han var mycket lugnare överlag. Bara akustiken i gympasalen och i festsalen (där vi skulle ha lekar alla tillsammans) som var ytterst svårt för honom och han hellre gick ut med K.

Föräldrarnas program bestod av två olika föreläsningar (som tangerade samma saker). Kaffe utomhus med fri samvaro (blev en promenad i skogarna med några andra mammor). Vattengymnastik och simning med barnen, lekar med barnen.

Samt förstås lördagens ostbricka med fri diskussion. Något som känns väldigt härligt faktiskt varje gång. Lite få ventilera! Och se vad som är på gång i de andras liv (vi har ju alla träffats någonstans åtminstone tidigare).

Var någon som sa att det är så "kravlöst" att komma på lägren. Inga krav på att göra något och inga krav på att förklara något. De andra vet hur det är och vet att barnen beter sig som de gör av sina egna skäl och inte på grund av föräldrarna. Inga krav på förklaringar eller så.

Och var ju så avslappnande att ens komma dit så jag fick migrän på lördagen i år också. Irriterande men jag hade med min medicin och passade på att ta den när vi skulle vara ute. Så den gick om förvånansvärt fort.

Att Viggo var upp i varv så han vaknade redan kl 3 på söndagsmorgonen och inte somnade om är en annan historia. Klockan sex gav jag upp att försöka ligga bredvid så han skulle somna om, steg upp, la på barnprogram från tv (tack och lov har vissa kanaler förstått det finns morgonpigga barn!) och somnade om i min egen säng framför tvn.

Lite kom de och kollade på mig. Så jag säkert nog var där och kunde informera dem om dagen (Viggo smällde sitt schema på huvudet en gång för ville veta vilket papper som gällde). Men fick sova en timme till då, och det gjorde gott. Men var nog mera zombieaktig på söndagen än lördagen.

Rumsfördelningen blev likadan som i fjol. Tre äldsta, två yngsta med Matias och mina med mig. Men med skillnaden att nästyngsta fick vara uppe på biokvällen och gick sen och sova (så Matias hamnade bort ca en timme tidigare från ostbrickan än mig).

Nackdel i år så var det faktum att de hade något läger för unga skidåkare. Så var fullt i huset med barn. Och Matias yngsta vaknade av deras oljud i rummet ovanför. Är väl egentligen Norrvalla som inte tänkt till där med planeringen av vilka grupper som passar att ha läger samtidigt... men det gick ju tämligen smidigt ändå.

Ska vi fara nästa år igen? Är fortsättningsvis av den åsikten att absolut! Och vi föräldrar framförde önskemålet om att det skulle vara två läger i året (ett på våren och ett på hösten). Så man kunde ju hoppas. Likaså framförde vi önskemål kring träffar för närståendevårdare -som vårdar sina barn. Så man inte sitter där med pensionärer som vårdar pensionärer (inte riktigt samma livssituation mellan dessa två grupper).

Så får se om det blir av. Eller kanske jag som måste föra fram det i styrelsen sen? Om jag då blir invald i FDUV:s styrelse.

Viggos lägerschema

English Essay: Dragons

Dragons

A creature stronger than any animal we know today, on top of the food-chain with abilities we can only imagine today. These are the dragons mankind wants to reveal if once ruled the world, and the ones we want to describe as actual animals. How are they portrayed and described to be a possible part of our world?

Dragons are animals found in almost every ancient mythology, from the Mayan to the Africans and even Chinese and European. Since the animal is so widely known it has fascinated mankind, and researchers (in zoology and in folklore) are struggling to find proof that these majestic animals once ruled the world beside and after dinosaurs.

BBC and Discovery Networks created “Dragon´s World: A Fantasy Made Real” in 2004, a documentary about finding frozen, intact dragons in the mountains of Romania. Even though the documentary is fiction it has tickled viewers since it was first broadcasted (today you can find it on YouTube under the name The Last Dragon a Fantasy Made Real) and given more fuel to the discussion about dragons existence.

Dragons appear in paintings, texts and carvings from ancient societies, such as Babylonian and Mayan, in various forms. Researchers argue if these are pictures of real animals during that era or if they are creatures of imagination. Nevertheless dragons have been passed to today’s fantasy and/or science fiction department, as an imaginary creature, since no proof has been discovered to place them on the earth as living creatures. Even though, there is still much research to do on how they could have looked and about the characters of the different types of dragons.

The various shapes and colours of dragons suggest there were several subdivisions in the family of dragons, just as there are several dog-breeds there would have been several dragon-breeds. Each breed had their own name, characteristics and preferred habitat. How many these subdivisions are depends on what source you refer to or what movie you watch. But most of the sources talks about three divisions (based on areas in the world): African, Asian and European. Other researchers talk about serpent dragons, semi-dragons, classical dragons, sky dragons and neo-dragons when trying to put the different dragons into their families, but inside these division there are subdivisions (such as Tibetian- or Chinese dragons under Asian dragons).

Today’s literature of fantasy often involves dragons in some form. The dragons can be the enemy (as in J.R.R. Tolkien “Bilbo” or Astrid Lindgren “Bröderna Lejonhjärta”) or they can be friends (as in Christopher Paolini “Eragon”). Some sources (in this case fantasy-literature) suggest that they can be both (like in Harry Potter), depending on your own heart and character or if you can trick the dragon (with riddles) into helping you in your quest.

It is far from descriptions of dragons by ancient societies, where mankind are portrayed in fierce battle against the dragons or the dragons eating farmer’s animals, the most common description from medieval era and/or in fairytales.

Some societies portrayed dragons as Gods (such as Mayan God Quetzalcóatl, also known as Kukulcán) and they are still symbols of power, used by many rulers in their weapons or even names (for example the Chinese ruler is said to have been selected by the God of heaven, by some believed to have been a sky-dragon).

Descending from reptiles, dragons were said to have scales as skin but hard as diamonds and colours could vary from green, brown, black to silver, yellow, white and blue (combinations and other colors are also possible according to some sources). Depending on their habitat (water, mountain, woods or countryside) their shapes and limbs had different qualities. 

In water and the woods a slim shape with no wings (or under-developed wings) was to prefer for fast movement. In water they could also be portrayed as without any limbs at all (sending thoughts to descriptions about sea serpents such as Loch Ness), gliding through the water with the movement of a snake. Dragons of the woods had low limbs, letting the dragon glide close to the ground, silently, but with strong grip and claws to climb the trees. Neither one of them had any use of their wings cause of their environment. The Asian dragons are both water- and forrest dragons. Their nests are not described at all, nor are their fire breathing capabilities, although some sources state that water dragons fire a massive amount of water on their enemies and prey instead of fire.

Mountain dragons are described as steady, four legged animals with wings, living in caves that are very hard to reach for humans (for example on mountaintops). These are often portrayed as fire breathing dragons, using this as their most deadly weapon against intruders. These are most common in European mythology and for instance Wales have on their shield a dragon described as a mountain dragon (subdivision wyvern).

On the countryside speed and good eyesight were preferred to lurk high in the sky, looking for prey and then swiftly diving down to capture it (a lot like birds of prey). So they had slim bodies, big wings and strong claws (to hold the prey when ascending). Where they had their nest is less portrayed but some sources suggest it was caves on the hillsides. If they were fire breathing dragons, or if their speed was enough to protect and hunt, is also left unsaid. The prairies in America were perfect habitat for these dragons.

The fire breathing mechanism is vividly discussed by researchers as impossible without damaging themselves critically. Although different suggestions on how it could be possible is still given by, for example, BBC´s Dragon´s World and in the 2002 movie Reign of Fire. BBC suggests a gas in an extra pair of lungs that with platina as a catalyst would create fire. To shield themselves from the flames and the heat they have a flap inside their throat to prevent the flames from going backwards and the skin in the mouth is rock-solid.

Reign of Fire on the other hand suggests two bladders in their mouths, filled with two different chemical fluids that when combined ignites. So the dragons described in Reign of Fire spits fire instead of breathing, and the fire is therefore created outside the mouth and do therefor not harm the dragon. The description in Reign of Fire is vividly discussed on Internet´s platforms and many readers argue this sounds truer than BBC´s description. Although both sources agree it must have been some kind of chemical reaction by dragon’s natural bacteria or fluids. The idea of which ones and how they were combined differs widely.

Writers often give dragons a characteristic more known to belong to a magpie: a love for shimmery things (treasures). Therefor dragons are often portrayed as guardians of a huge treasure (consisting of gold, silver and jewels) and by slaying the dragon you can keep the treasure for yourself. Fairytales do also describe dragons hungry for female virgins, especially if they are royal (princesses). In these fairytales a knight (or a common farmer’s son) wins the kingdom, the treasure and the princess by slaying the dragon.

Also, if they are friends with humans, they have or they can give magical features to the humans. This is best described in Paolinis “Eragon” where the riders can share their mind with the dragon (mindreading and seeing through the dragons eyes). Also can they perform magical rituals and spells together to enforce the magic (the dragons power enforce the spell more than the human could alone). The same goes for potions with ingredients from dragons (dragons scales, claws or ashes burnt by their fire for example); they are stronger than potions made from “common” ingredients (such as roots and small animals). As enemies the humans often need some kind of magical weapon or help from other magical creatures (such as swords by rare metals, angels helping or giving strong armor) to be able to slay it. Only exception is when the knight tricks the dragon to reveal how it is slayed (often a soft spot somewhere on their body).

Even Christianity have their stories about saints that would have slayed a dragon, although some researchers mean that in Christianity a dragon is a symbol of the devil and by this metaphor slaying the dragon would have meant slaying the devil (such as Sankt Mikael and Sankt Göran). Further discussion and research is to be made to reveal if it was a devil inside them or another mythological creature (such as demons) that are relevant in these stories.

Today many researchers, and common men, think that dragons could have existed in prehistoric times, but not as the fantasy literature describes them. It is more likely that dragons (in every form) are some undiscovered dinosaur without the fire-breathing capabilities. But if they were dinosaurs, mankind in ancient cultures should not have been able to describe them in their carvings and drawings, nor should they have been so detailed in 15^th century stories (as in story about John Lambton, in 1420, slaying a dragon close to his castle).

So maybe it is an undiscovered animal, related to both dinosaurs and birds (such as the phoenix)? And what about animals that we today call dragons (such as salamander and Komodo dragon)? Are these remains of an older, larger and stronger animal breed?

Maybe, maybe not, but dragons are still tickling mankind’s imagination and interest, getting new believers (in their existence) and drawing readers and/or watchers to books and movies portraying dragons. Only time will tell if any real fossils will be found to shed more light on dragons existence in the prehistoric (and medieval) eras.

References:

BBC & Discovery Network (2004). Dragon´s World: Fantasy Made Real https://www.youtube.com/watch?v=8FIDeOOL52Q

Dr. Karl Shuker (2006). Dragons: A Natural History.

Red. Dugald A. Steer, B.A. (BRIST), H.U.D.S. Drakologi. Damms stora bok om drakar.

Gustafsson, Kristoffer (2014). Monster och vidunder: lexikon över världens väsen.

Red. Cotterell, Arthur (2005). Mytologi: Gudar, hjältar, myter. p. 108

Colbert, David (2002). Harry Potter’s magiska värld. P. 49-54.

Red. Willis, Roy (1993). Prismas stora bok om mytologi.

Svahn, Clas (2008, 2007, 2009). Berättelser om det okända. p. 112-130. Det okända. p. 209-217.  Möten med det okända. p. 233-246.

Red. Persson, Åke (1999). Gåtfullt: Mysterier, Monster, Legender. p. 8-26, 33-38.

Ehnmark, Erland (1958). Världens stora religioner. p. 66-67.

PS. Jag fick vitsord 2. Så inget bra vitsord men godkänt!

Tatuering & Hot Stones

Hade bokat in en heldag med min kompis i fredags. Först skulle vi till tatueraren och sedan till Vasa Day Spa.

Vi skulle ha en kompistatuering. En fjärilsvinge var och lite text. Ovan ser ni dem ofärdiga, nedan färdiga.

Konstaterade att vi varit bästa vänner i 15 år nu. Det är största delen av bådas liv.

Vi tatuerade oss vid Fist of Neeedles (klick), tatuerare var Katarina. Och vi var båda rörande överens efteråt: superfin tatuering, men aldrig mer på foten!

Tatueringen gick fortare än beräknat, så hann äta lite snabb lunch också. Hade 10:30 tatuering turvis och klockan 15 skulle vi vara vid Vasa Day Spa (klick).

Vid Vändagen 2017 vann jag ett presentkort åt oss båda. Calvo (klick) ordnade lotteriet (tonfisk-företaget) och vi vann Hot Stone Massage 30 minuter.

Calvo ordnade så vi fick gå i Vasa, på Vasa Day Spa, istället för i Helsingfors.

Det fanns två massörer (redan glömt namnen). En man och en kvinna. Jag gick med kvinnan.

Det var himmelskt! 30 minuter flög iväg alldeles för fort. Men ååh vad min rygg njöt av det! Så bara det skulle vara närmare och billigare (55€ för 30min) skulle jag gå regelbundet.

Men det var en väldigt trevlig dag för oss båda. Och båda tror jag var nöjda med delarna av dagen. Och tack för att du är min vän ❤

En text om låg/högaffektivt bemötande

Denna text är skriven av Cissi i FaceBooks grupp Fantastiska föräldrar. Hon har gett lov att dela hennes text på min blogg, något jag ville göra eftersom den är så slående och välskriven. Tack Cissi!

""Det handlar om barn som kommer med "extra allt". D v s, barn som genom deras beteende ställer oändligt mycket större krav på bra  och förutseende föräldraskap än många andra.

Hur vi väljer att interagera med våra barn idag (efter all kunskap som finns) skiljer sig många gånger från hur tidigare generationer, eller för all del våra egna föräldrar, blev uppfostrade/uppfostrade oss.

De flesta av "Den gamla skolan" skulle inte haft något som helst överseende med ett barn som slåss och säger dumma saker. De barnen skulle veta hut och i många fall så försökte man banka in vett i huvudet på dem när man inte lyckades på andra sätt.

Som tur är så har dagens, (de flesta iaf) mer upplysta föräldrar, anammat ett annat synsätt på barn och dess uppfostran. Både vad gäller "normala" barn och barn med extra allt.

Man vet idag att slå, bestraffa, och felaktigt tillrättavisa skadar barnet och dess självkänsla och sätter djupa spår som får långtgående konsekvenser.

Barn som ställs inför (för dem) svåra situationer kan reagera med att på olika sätt säga Nej.

Vi vuxna önskar gärna att barnet på ett snällt och trevligt sätt i sånt fall förklarar varför på ett sätt vi kan förstå och förhålla oss till men när de istället skriker, slår och sparkar så blir oftast den automatiska reaktionen hos oss att svara tillbaka med samma mynt. Av hopplöshet, frustration och våran egen känsla av misslyckande. Har man dessutom någon annan i närheten som inte förstår varför barnet beter sig som det gör så lägger många gånger vi föräldrar  kravet på oss själva att visa att vi har kontroll och att det är vi som bestämmer.

Såhär är det. De här barnen vill inte bråka. Det kan vara viktigt att komma ihåg. De vill inte.

För varje gång de bråkar så upplever de ett misslyckande. De vill göra rätt men saknar verktygen för att hantera sig själva och hela situationen.

Vi föräldrar kan ta lite fula/arga ord till en viss gräns men vi blir fasligt bestörta när det övergår till fysiska handlingar såsom att slå, sparka etc. Man får inte slåss. Det vet vi att man måste lära sitt barn. Slåss är jättefult.

Jag skulle vilja säga att man i vissa fall FÅR slåss. Det står t o m reglerat i lagen att man får använda nödvärn i en situation som kräver det. Med detta påstående menar jag såklart inte att det är OK att låta barnet fortsätta slåss utan att försöka göra något åt det eftersom de skadar både sig själva och andra.

Det jag menar är att vi har en inbyggd mekanism att ta till våld i hotfulla situationer. En hotfull situation kan vara att man håller på att bli våldtagen, men det kan också handla om att man som vuxen tycker att ens barn ska klara av en speciell situation men som det absolut inte känner sig redo för. Alltså blir den situationen hotfull för barnet. Dessa barn kan inte på samma sätt reglera och förstå hotbilden och därigenom använda lämpligt beteende. De tar till alla verktyg de har för att skydda sig själva från att hamna i en situation de inte har kontroll över. Tyvärr består oftast deras verktygslåda av ganska simpla verktyg.

Låt säga att du ska skruva i en skruv.. Du gör en bedömning av vilket verktyg du ska använda. Du har en fin verktygslåda med många olika verktyg för olika ändamål. I detta fallet med skruven så tar du givetvis inte hammaren utan väljer en skruvmejsel. Det är för att du lärt dig att skruvmejslar används till att skruva med.

Ett barn som inte lärt sig hur man skruvar i en skruv och som dessutom har en dåligt utrustad verktygslåda kan mycket väl ta hammaren istället. Det kommer att bli ett tufft, för att inte säga omöjligt, jobb att försöka få i den där skruven. Kanske upptäcker barnet, ännu utan alltför mycket frustration att hammaren inte kunde göra jobbet. Den försöker sig på att hämta ett nytt verktyg och denna gång blir det en tång.

Inte heller denna gång går det att få i skruvjäkeln.
Efter att ha hämtat det tredje verktyget som bestod av en ringnyckel så är härdsmältan ett faktum. Den där jäkla skruven fick barnet att känna sig övermannad och misslyckad och chansen är stor att hammaren kommer till användning ändå i form av ett tillhygge som man kan slå på den där dumma skruven med när inget annat lyckas.

Hade man från början utrustat barnets verktygslåda med flera verktyg som passade för olika uppdrag samt lärt denna vad de olika verktygen användes till så är chansen avsevärt större att barnet från början tagit skruvmejseln och lyckats få i skruven och därigenom känt sig lyckad, stolt och nöjd.

Nu är det här bara metaforiskt och det ÄR svårare att utrusta barnens verktygslåda när det kommer till att hantera känslor och känslokopplade situationer, men principen är densamma.

Om vi återgår till situationen med barnets försök att få i skruven med hammaren och målar upp två olika scenarion och hur dessa skiljer sig åt och vad utgången blir.

Scenario ett: barnet har hammaren i sin hand och försöker lista ut hur den kan användas. Under tiden observerar man som förälder och konstaterar att det där aldrig kommer gå. Det gör oss lite irriterade att inte barnet valde något annat.
När barnet sen hämtar tången suckar vi och himlar med ögonen och känner stressen börja bubbla upp inom oss eftersom vi vet att det aldrig kommer funka. Barnet blir själv stressat, både av skruven, brist på verktyg som passar, men också pga att föräldern utstrålar negativa känslor och har ett ganska trist och bistert utseende.

När barnet trots allt hämtar det sista verktyget så vill det så gärna att det ska lyckas den här gången, trots att barnet själv nu är ganska upprört men känslan av att vilja lyckas och göra sin förälder stolt är fortfarande såpass stor att härdsmältan hålls stången.

När ringnyckeln inte heller tycktes vara rätt verktyg så brister det. Först för föräldern... Denne säger argt: "men hur kan du vara så korkad att du tror att de där verktygen ska kunna funka? Det är ju för sjutton en skruv! Att det alltid ska vara så jäkla svårt med dig! Allt du gör blir fel!

Barnet känner sig såklart jättesårat, misslyckat och besviken på sig själv. Den försökte ju faktiskt och den ville visa föräldern att den kunde! Istället för att  säga till föräldern hur den känner (inte så många barn har den förmågan och allra helst inte ett barn i affekt) så skriker den tillbaka: "jag hatar dig och den där jävla skruven! Jag tänker aldrig mer hjälpa dig med något! Jag vill bara dö så ni slipper mig!

Föräldern som vid det här laget har ett ordentligt påkopplat stresspåslag i kombination med ilska och faktiskt lite rädsla för det barnet uppvisar och säger, kontrar med: " fine, gör det om du tror att det löser saker och ting!" Föräldern är så arg så att den kokar men tycker samtidigt att det är läskigt att barnet pratar sådär om att dö.
Barnet känner sig vid det här laget totalt oälskat och förstört. Den försöker fly till sitt rum för att komma undan allt det jobbiga och få vara ifred med sina känslor. Barnet har ingen självkontroll kvar alls och det är riktigt obehagligt i kroppen för det känns som om man skulle kunna göra vad som helst.

Föräldern ställer sig i vägen och greppar tag i barnets arm i avsikt att stoppa barnet pga att den vill vara den som vinner den här situationen. Det är inte på något sätt OK att barnet beter sig på det här sättet och det måste den lära sig! Barnet som bara har flykt i sikte svarar med att slå föräldern på axeln. Förälderns grepp om barnet hårdnar och barnet slår återigen. Den här gången med en knytnäve i ansiktet på föräldern. Allt för att få komma undan, inte för att den vill göra illa föräldern. Det har helt enkelt bara uppstått en kaos-situation som ingen av de förmår att hantera. Barnet är den som gör det rätta även om det sker på fel sätt. Den försöker ta sig ifrån hotbilden då det bara kan sluta på ett sätt om den får fortgå. Ännu mera förlorad självkontroll.

Föräldern släpper som tur är taget och barnet rusar iväg till sitt rum, smäller det hårdaste den kan i dörren och kastar sig på sin säng under förtvivlad gråt och med en massa jobbiga, läskiga känslor i kroppen.

Föräldern sjunker ihop på soffan och försöker lugna ner sig själv men känner sig så jäkla misslyckad och ledsen att ilskan har svårt att släppa taget. Efter en stund har dock föräldern lugnat sig en smula och bestämmer sig för att fortsätta "diskussionen" på barnets rum.

Barnet som ligger och snyftar när föräldern kommer in är inte redo att prata ännu och vänder sig bara bort. Föräldern avkräver ögonkontakt då det känns viktigt att ha det när man ska prata om viktiga saker. Barnet vägrar och föräldern ilsknar till igen och sliter bort täcket som barnet har som skydd. "Titta på mig när jag pratar med dig!" mer eller mindre skriker föräldern.

Barnet som nu är blottat och otroligt sårbart finner ingen annan råd än att börja kasta saker. Först flyger det mest mjuka saker för att visa föräldern att den måste gå. Barnet kan inte hantera förälderns närvaro och ilska. Föräldern har bestämt sig för att inte backa utan står kvar. Barnet skriker: " GÅ GÅ GÅ!"

Föräldern skulle helst vilja gå egentligen då det är en jobbig situation även för denne men det känns oerhört viktigt att barnet fogar sig. Det går ju bara inte att ha det såhär!

Barnet som till slut inte har någon urskiljningförmåga alls kvar slänger sin mobil i väggen. Den går sönder...

När barnet upptäcker vad den gjort sjunker den kvidande ihop i en hög och sliter sig själv i håret.

Föräldern säger med skarp och dråplig röst: "det där var ju smart, nu har du ingen mobil kvar heller!" Och går därifrån.

Föräldern slår sig ner vid köksbordet med huvudet tungt vilande i händerna medan tårarna bränner i ögonen. Den ställer sig frågan: vad gör jag för fel? Varför kan inte hen bara lyssna på mig så slipper vi allt det här? Känslorna av maktlöshet och uppgivenhet är överväldigande och föräldern brister ut i fullständig gråt medan de hemska känslorna mal i kroppen.

Barnet å sin sida känner sig fullständigt tillintetgjord och tilliten till föräldern har fått sig en ordentlig törn.

Eftersom inget gott kommer ur den här situationen lär sig varken föräldern eller barnet något och risken för ett upprepande är stor nästa gång barnet ställs inför en liknande situation där inte rätt verktyg finns på plats.

Nu tar vi scenario två:

Föräldern ber barnet om hjälp med skruven. Den förklarar att det är en skruvmejsel som behövs. Visar verktyget och hur det används och låter sen barnet försöka på egen hand.
Föräldern finns bredvid och uppmuntrar barnet. Eftersom det är en spårskruv så är den lite svårare och barnet slinter några gånger och blir lite irriterat. Föräldern säger: "Äh, bry dig inte om det där. Sådär blir det för mig med, för de där skruvarna är lite svåra för nästan alla. Jag har märkt att om man prövar att hålla mejseln lite rakare så brukar det gå lite lättare." Varpå föräldern hjälper barnet att korrigera greppet.

Skruven hamnar där den ska, föräldern high-fivar barnet och båda två är glada och nöjda. Barnet lärde sig av att lyckas och tycker om sig själv.

Att skaffa sig själv men även att kunna ge barnet verktyg är A & O för att få en drägligare tillvaro. Jag trodde väl aldrig att en bok (vi som hade såna stora problem) skulle kunna hjälpa mig men jag gav boken "barn som bråkar" med Bo Hejlskov en chans.
Jag kan tyvärr dra många liknelser för min egen del med föräldern i scenario ett men efter att ha läst större delen av boken så har jag lärt mig massor, både om mitt barn och dess beteende i olika situationer men också, och främst om mig själv och hur jag kan förhålla mig till mitt barn och dess svårigheter. Jag håller fortfarande på och snickrar ihop våra verktygslådor men det jag främst anammat är att inse att våra bråk var tvungna att upphöra för att inte skada barnens självkänsla.

Om det ändå uppstår bråk trots att jag försökt göra rätt så försöker jag vara så avväpnande jag bara kan genom att t ex kittla eller bara gå undan för att låta barnet återfå kontrollen. Det funkar nästan jämt.

Nu blev det här jättelångt och är på intet sätt tänkt att låta bemästrande.
Gudarna ska veta att för inte alltför längesedan stod både barnen och jag helt utan verktyg.

Jag var ofta helt handfallen i svåra situationer och fick helt förlita mig på att barnet förmåddes ta det ansvar jag inte mäktade med, vilket dem de flesta gånger inte klarade av, vilket ledde till många kaos-situationer.

Sen en tid tillbaka har vi tagit omtag. Jag har bett barnen att förlåta mig för alla gånger jag gjort fel och också tagit på mig ansvaret för att jag inte gett de bättre förutsättningar, för att lätta på deras skuldbörda.

Ja, visst händer det att det dyker upp en härdsmälta från (i mitt tycke) ingenstans men de varar oftast inte så länge och när jag tänker tillbaka på situationen så fanns där utlösande parametrar som jag inte hade bedömt som risker egentligen men som för barnet var alldeles tillräckligt för att trilla över kanten.

Idag sa min jänta till mig: "det är så skönt att du är glad när jag är arg för då blir jag också glad!"

Min tös har haft ett extremt explosivt beteende vilket ledde till stora påfrestningar för hela familjen. Hennes triggers är kläder, värme, hunger och stress.

Vi var på semester i somras vilket innebar att vi var på annan ort och hyrde en lägenhet under en vecka.

Hon hade sett fram emot semestern och ändå blev den (i vårat dåtida tycke)  en katastrof!

Hon hade utbrott för allt! Hon skrek (hon har rejäla röstresurser och en arg-vokabulär som skulle få de flesta att rodna) och kastade saker mest jämt. Hon fick utbrott för att vi skulle äta frukost, för att kläderna satt fel, för att kläderna var fula, för att det var för varmt, för att hon var tvungen att sitta i bilen, för att hon var tvungen att gå, för att hon var tvungen att äta lunch, för att hon inte fick det hon ville ha på marknaden, för att hon var tvungen att äta middag, för att hon var tvungen att göra något överhuvudtaget...

Vi var många i familjen som var rejält arga på denna lilla tjej under veckans gång. Nåt av barnen uttryckte sig "alltså, hon är ju helt sjuk" och ett annat tyckte att vi bara kunde lämna henne på en parkeringsplats och hoppas på att någon annan ville ha henne. Den tredje sa inte så mycket men det gick att utläsa hans känslor genom hans bedrövade uppsyn.

Jag hade tudelade känslor. Någonstans var jag riktigt arg för att hon förstörde så fullständigt och det kändes som om hon förstörde med flit och samtidigt gnagde en känsla av att hon inte kunde hjälpa sitt beteende.

Det var iaf fullständigt utmattande och prövande för oss alla och vi ville bara åka hem. Där och då bestämde sambon och jag oss för att något måste göras. Det kunde inte få fortgå för då skulle hela familjen gå sönder.

När vi kom hem så googlade jag på explosiva barn.
Jag har googlat massor under årens lopp för att kunna förstå min sons adhd. Jag har gått föräldrautbildningar för barn med npf och läst spaltmeter efter spaltmeter på nätet. Ändå hade jag inte kommit i kontakt med Bo Hejlskovs bok, " barn som bråkar".

Det blev vändpunkten.

Nu förstod jag plötsligt vad som många gånger varit felet. Jag.

Det blev en jobbig resa in i mitt innersta med mycket självrannsakan. Väl där så hittade jag mycket ilska över hur orättvist jag tyckte att mitt liv var. En ilska som tyvärr många gånger spillts över på barnen.

Jag var arg för att jag inte hade stöttande och närvarande föräldrar när jag växte upp. Jag var arg för att jag hade så bråkiga barn. Jag var arg för att barnens pappa inte tog det ansvar jag ville att han skulle ta. Jag var arg på det mesta och tyckte att livet gått hårt åt mig.

Jag förstod inte rättvisan i att jag skulle behöva må dåligt när jag är en sån som försöker göra allt rätt för alla andra. Jag dödar inget levande förutom nån enstaka mygga som inte slutar bitas trots upprepade varningar, jag har alltid ett lyssnande öra att låna ut till någon som mår dåligt, jag värnar om moder jord och gråter till rörande scener. Jag tror att jag är ganska snäll. Ändå drabbade allt eländigt mig.

Efter min självrannsakan fann jag  att jag i mångt och mycket hade kunnat påverka saker. Inte allt, men mycket.

En sak som jag ville påverka var mina "bråkiga barn".

Vi hade bråkat så mycket att jag tror att vi alla hade svårt att känna kärlek till varandra. Det var liksom bråk jämt, jämt, jämt och då blir det svårt att underhålla de där varma känslorna.

När jag hade läst några kapitel ur boken så var jag på det klara med att jag aldrig ville återgå till den gamla mamma jag varit.

Nu låter det som om jag varit en hemsk mamma men jag tror inte att det är vad barnen tycker. Jag gör allt för dem. Jag vänder ut och in på mig själv för att de ska ha det så bra som möjligt. Jag bedyrar de min kärlek varje dag och lever för att deras liv ska bli så bra det bara går.

Det jag inte kunnat mäkta med är våra ständiga bråk och det är hur den gamla mamman hanterade de situationerna som jag aldrig vill återgå till.

Jag hanterade dessa bråk genom att snabbt hamna i affekt själv och också genom att vara dömande och oansvarig i att se min del i det hela. Jag tyckte många gånger att det var deras fel att jag tvingades hamna i situationer som jag inte ville vara i eller inte kunde hantera.

Idag vet jag annorlunda. Idag tar jag ansvar för i stort sett allt. Om sonen brakar ihop vid femtiden på eftermiddagen och blir otrevlig och snäsig så lägger jag ingen vikt vid det. Jag ger honom helt enkelt något att äta och gör en mental påminnelse till mig själv att komma ihåg att påminna sonen själv i god tid nästa gång så att han inte bli på dåligt humör pga lågt blodsocker.

Jag vet att han inte menar att låta otrevlig, han kan bara inte hantera sitt låga blodsocker just då. Jag vet också att han inte menar det eftersom han alltid självmant ber om ursäkt (efter att han ätit) för sitt tidigare beteende efter en stund.

Om dottern får ett bryt på morgonen när vi ska till skolan för att det blir ont om tid så lägger jag inte ansvaret på henne.

Jag inser att det förmodligen beror på att hon är hungrig eller sovit för lite. Ok, då korrigerar vi läggtiden samt kanske ger henne något lätt att tugga på i sängen innan hon kommer upp. Om bråket som sagt är ett faktum redan så kanske jag börjar göra grimaser, killa henne eller spela zombie. Funkar inte det så säger jag till henne att jag låter henne vara ifred ett tag så att hon känner att hon själv får ta kontroll över sin självkontroll.

Jag/vi har fortfarande lång väg kvar men jag tror massor på det här nya synsättet jag fått på både mina barn men också på mig själv och faktum är att det redan gett ringar på vattnet. Från att tösen kunnat haft konstanta utbrott hela eftermiddagarna ända fram till läggning så kan det numera gå en hel dag utan ett enda utbrott.

Hon söker sig också till mig och visar sin kärlek på ett annat sätt.

Jag tror inte att jag knappt höjt rösten en gång på ca 4 veckor. Allt är överlag mycket lugnare och mer hanterligt. ""

Själv står jag någonstans mitt emellan båda beskrivningarna av mamman i texten. Jag försöker men klarar inte riktigt av att vara lika lågaffektiv ännu. Men jag lär mig, sakta men säkert, att bli det.

Postavgifter

Fick just mail från Finlands postcrossingförening (alltså en förening för oss som håller på med postcrossing i Finland) om att posten höjer frimärkesavgiften.

För andra gången detta år! När jag började med brevväxling och postcrossing (som vuxen) kostade ett frimärke runt 75 cent, alltså 0,75€.

Från oktober ska ett frimärke för inrikespost kosta 1,4€ och för utrikespost 1,5€. Och detta då för post som inte är alltför tungt.

Jag vet inte, men vill posten få oss att sluta anlita deras tjänster? Vill de vi ska sluta skicka brev och vykort åt varandra? Så de får göra allt annat än dela ut post (var väl gräsklippning, lövräfsning, snöskottning, möbelmontering och promenadsällskap hittills som de erbjöd vid sidan av postutdelningen)?

Hur ska vi då skicka vår post? Eller skulle vi behöva frångå posten helt och endast skriva e-mail? Facebook? Nej usch vad tråkigt!

Men tycker det är skit stil av posten att höja så ofta, och så mycket. Vad är ens motiveringen till detta beslut? Har faktiskt priserna för deras transportsträckor ökat så markant? Jag menar, de har redan dragit in posten på tisdagar -sparar troligen in en hel del för dem. Och får inte heller post på lördagar och söndagar.

Och deras bilar går på el, eller så cyklar de. Så bensinkostnaderna, nja, skulle inte tro det. Lönerna? Är väl varken urusla men inget man blir rik på heller. Och med tre mindre arbetsdagar så kan det ju inte bli så dyrt för dem heller.

Jag tycker det är synd att låginkomsttagare snart måste överge två hobbyn (brevväxling och postcrossing) bara för att man inte har råd att delta längre! Som jag med 6 aktiva brevvänner och nu får skicka 18 vykort totalt på en gång. Det betyder att en gång i månaden (ca) får jag betala 36€ i bara postavgifter. Och det då om jag inte vill skicka någon liten gåva åt en brevvän med födelsedag, deras barn eller vill skicka flera gånger per månad (post till vissa länder går fort så man hinner skicka flera gånger per månad).

Och om man då är studerande, lever på utkomststöd eller som vi storfamilj som just och just kommer över utkomststödets nivå (vi går väl ca 10€ på plus per månad så de inte betalar ut utkomststöd) så är det ganska självklart -vill du hålla på med postning får du välja bort något annat (såsom nya kläder när dina inte passar längre, lite godare mat en dag, ett besök hos en vän eller vad du nu annars skulle vilja hitta på/behöva).
För er som nu menar socialen betalar om du behöver något: det gör de troligen inte om du inte får utkomststöd. Annars är det bara större nödvändiga inköp (såsom tvättmaskin eller om någon viktig möbel gått sönder, såsom säng) som de kan ge "kompletterande utkomststöd". För införskaffande av barnkläder har du barnbidraget och vill du hitta på något med dina barn ska du bekosta det själv, de hjälper inte med sådant -fast det annars innebär att du sitter hemma med dina barn så de knappt kan besöka vänner. Det är sanningen för alltför många.

Så jag hoppas det snart kommer ett alternativ till posten. Eller finns det redan för brev och vykort? Om det finns, snälla snälla berätta i en kommentar!

För jag anar att det är onödigt att hoppas posten skulle bli klok och sänka avgifterna tillbaka...

Populära frimärken inom postcrossing

Arbetsutdelning

Ni vet då man har tusen saker som ska göras? Och alltför lite tid? Då är det skönt att kunna fördela arbetet med någon.

Har försökt fördela arbetet med barn tidigare, inte lyckats så bra utan ofta lämnat halvfärdigt eller ogjort.

Såklart beror det också på barnens ålder om det blir gjort eller inte. Men överlag tycker jag det är ett vanligt problem.

Så idag, med de fyra äldsta bonus pröva jag min nya tärning.

Inhandlad på Wish. En euro plus en euro i frakt. Ganska stor modell som ni ser. Finns sidorna:

• Buy vegetables
• Cook
• Sweep floor
• Wash clothes
• Dishes
• Do nothing

Nu behövdes inte just dessa saker. Så grönsakerna blev att städa åt katten, cook blev att plocka undan leksakerna, golvet att dammsuga, kläderna så blev damma mattor och dra undan sofforna för den som dammsuger, disken att tömma och fylla diskmaskin samt ingenting blev att skura bordet och stolarna.

Sex uppgifter fördelat på fem. Sa att sista uppgiften som slås hjälps vi åt med, och blev så passligt att dammsugningen lämna som sista. Så, ett rum på var på nedre våningen var ju riktigt passligt!

Och de gjorde det galant! Jag också för den delen, tror inte man kan bara lägga sina barn i arbete och själv lata sig. Utan ska de städa ska du också. Piste, punkt.

Och då gav varsin skål och sa att det de plockar blir till plättarna så hade de passligt bråttom ut. Så nu kan jag gå och fortsätta med skolarbetet och de plockar bär. Så får jag planera in när ska börja med plättarna så vi hinner innan teckenspråk börjar.

Men mitt råd, slå tärning om uppgifterna. Och delta själv också. Om inte tärning som jag så vanlig och skriv ner vad siffrorna betyder.

Tumma på fysiska biten

Innehållsvarning. Närhet, sex, lust och dylikt i barnfamiljer.


I en av de många grupper jag är med i blev det tal om "romantisk tid" mellan de vuxna då barnen är små. Specifikt kring den fysiska biten.

Inte då bara sex utan också en så trivial sak som att sova tillsammans i samma parsäng.

Eller trivial är fel ord. Är man aldrig nära varandra kan all fysisk romantik ta skada.

Men där kom diskussionen igång om att barn ska ha eget rum för att vuxna ska få ha romantik. Och att den förälder som lättare växs av gråt då går bort ur rummet, kommer tillbaka, går bort och så vidare (enligt hur dåligt barne sover).

Så i en familj ville nu den lättväckta föräldern flytta in barne som sov dåligt i deras rum. Vilken den som inte vaknar inte gillade för att romantiken skulle ta ännu mera skada.

Nu råkar jag vara, och alltid varit, den lättväckta. Och med en son som vaknat tidigare upp mot 10 ggr/natt så var det väldigt skönt när jag blev ensam och vi delade rum (jag och mina två).

Det var ett måste för att jag alls skulle få sova under natten. Precis som jag många nätter delar nu säng med min son, för att om än han somnar bättre så vaknar han ännu. Men sover jag med honom kan det vara bara en eller två gånger han vaknar.

Men det drar ju av på "romantiken sova tillsammans". Men vi lägger oss alltid tillsammans. Vi kramas mycket under vaken tid. Så jag kan inte påstå jag saknar fysisk romantik utan kvoten fylls!

Och som väldigt många andra lättväckta skrev också: att stiga upp och gå och natta om 10 ggr/natt gör dig så trött så du orkar verkligen inte ens tänka tanken på nå fysisk romantik. Speciellt inte sån som kräver någon form av engagemang (såsom sex).

Så en skrev en väldigt bra sak. Tycker den svårväckta att den fysiska romantiken är så viktig måste denne skaffa knullpoäng.

Med begreppet knullpoäng avses här att avbelasta den lättväckta på olika sätt så att denne orkar tänka tanken på närhet. Såsom att hjälpa med städning, tvätt, vara den som stiger upp, låta den andre sova borta och vad man nu hittar på.

Ganska logiskt, eller hur? Men återkommande fråga: hur hålla fysiska biten vid liv när man har barn? Ingen lätt fråga, inget svar som kan gälla för alla familjer.

Eller jo! Prata med varandra. Hjälp varandra med hemmet. Pröva på något nytt (om ni inte kan umgås i er säng för ni delar med barnen, ta in en madrass framför tvn i köket -till exempel).

Så släpp på lite ideer och tankar. Stötta varandra. Och kom ihåg, alla småbarnsföräldrar möter samma någon gång. Men det är en period i ert liv. Väldigt få barn vill sova med en eller båda föräldrarna längre som tonåring.

Vårda er relations emotionella sida så länge. Och stjäl ömhet istället, och vanlig hederlig barntillåten närhet.

OBS! Detta inlägg menar på inget vis att sex eller annan närhet ska vara en belöning mot utfört hushållsarbete! Då har ni missförstått hela inlägget.

Detta är att lusten till närhet och sex reduceras vid sömnbrist, utmattning med mera och att den ena parten kan minska på den andres trötthet genom att hjälpa till mera.

Vilket kan leda till ökad lust. Men kan inte förvänta sig att genast ökas, kan kräva år att återhämta sig från en långvarig sömnbrist! 

Att använda sex som maktmedel är fel, snudd på våldtäkt (att tvinga den andra på grunder utanför existerande lust), i alla sammanhang. Och gäller såklart från båda könens synvinkel.

Att den ena säger ja till sex utan att ha lust händer, det kan vara ett stort tecken på att man bryr sig om den andre. Problemet är om detta blir en vana eller en förväntning (med på sex fast inte egentligen vill). 

Så fortfarande som jag skrivit: ömhet, kärlek, respekt och hjälpa varandra.

Balance of Life

Nyaste teckningen. Att försöka balansera allt i livet.

Att ha tid för familjen, vänner, arbete, intressen och även världen. Alla åsikter och värderingar.

Ganska givet att vågskålen tippar och saker börjar falla av. Då får man bara hoppas att det som faller av inte är viktigt.

Viktigt enligt sina egna prioriteringar. Så man inte låter det värdefullaste i livet försvinna, för att man fokuserar tiden på annat.

Men tror alla kämpar med tidsanvändningen. Nu då värderingarna ofta fastställs alltför sent, och man tillbringar en hel del tid och energi på "fel" saker.

Fel för att det tar och tar, utan att ge något tillbaka. Och energin tar till sist slut för allt. Och för alla.

Tips och råd inför Viborg

Tänkte dela med mig av våra råd och tips inför er resa till Viborg (gäller egentligen hela Ryssland).

Gympa på Röda torget, sommartid vanligt

Vi skaffade ryska prepaidkort till våra telefoner via e-bay. Var ett väldigt smart drag eftersom var väldigt få ställen som hade bra gratis wifi (endast hotellets lobby -inte alls wifi på rummen- som klarade ladda upp bilder på facebook till exempel).

Reklamtaxi, men ingen i bruk såg ut så

Taxi är som sagt ett eget kapitel! Upprepades många gånger av reseledarna också: be hotellet eller sevärdhetens personal beställa taxi, se till att ta reda på priset innan ni åker. Är som sagt fri taxa på km, såg ingen räknare heller. Så om inte priset är fastställt innan start kan de be vad som helst väl framme.

Polisen och tullen (?) körde runt mycket

Lär er ryska alfabetet. Vi var smått arga över att vi inte gjorde det. Våra kartor visade ryska namn på gatan -men skrivet med våra bokstäver. På gatorna stod det bara med ryska bokstäver (likaså butikskyltar och så).

Deltog i Runda tornet

Ingen ler extra. Stenansikten är det normala i butiker, hotell och särskilt myndighetspersoner. Så ni ska inte förvänta er leenden som tack eller så, och inget "small talk" direkt heller.

Förfallna hus/kvarter...

Män, bjud inte på en massa i krogen åt kvinnor. Du blir bara lurad.

Växla pengar på banken. Det var tämligen enkelt, trots att de inte kunde engelska. Och var bättre växelkurs än på båten (som dessutom hade 50€ som max att växla).

...samsas med nyrenoverade

Skaffa bilder. Om det är något viktigt så bildsök och ta med. Jag sökte till exempel att lökfri mat via Google och visade bilden. Hade lagat laminerad bild också men glömde ta ur plånboken.

Alla parker och höghus hade lekområde

Värdesaker i reception. Och inget av värde i bakfickor eller i handväskor på ryggen. Det sa reseledarna och vi följde. Jag har införskaffat "svett-vristband" men det är en ficka, för pengaförvaring på resa!

Duvorna var väldigt orädda

Klappa inga djur. Borde vara självklart men säger det ändå. Fanns som sagt hundar här och där utan ägare. Men såg bara en katt -med halsband!

Antingen nyaste eller äldsta fordonen

Kom ihåg att ni inte får fota myndighetspersoner. Kan bli böter och beslagtagning av kameran. Så fokusera på sevärdheter, inte människorna.

Lite grafiti, men oftast "fin" det som fanns

Annars så sunt förnuft. Som hemma: sup dig inte hjälplös (trots billig sprit), gå inte iväg med främlingar, gå inte på små bakgator mitt i natten och uppför dig mot andra.

Vy då lämnade Viborg

Och de verkar vara lite si som så med trafikregler. Just införts en 5000 rubel böter om kör på fotgängare -så man ska ha förtur. Men vi gick ändå alltid samtidigt som andra, eller vänta tills biltomt.

Statyer fanns lite överallt, dessa vid hamnen

Möjligen för detta var de ytterst noggranna med var man fick gå. Tror det blev tre gånger som bilist stannade, tog ner rutan och pratade/ropade åt oss. Förstod ju inte men slöt oss till att alla gånger gick vi lite "fel" (såg inte gångbanan på andra sidan vägen så gick längs vägrenen två meter ca till exempel).

Ha så kul i Ryssland!

Två nöjda resenärer hemåt!

Andra delar av resan:
Resan ner
Dag 1
Dag 2, förmiddag
Dag 2, eftermiddag
Dag 3
Resan hem
Maten
Tips och råd

Dagens energikort

Har inhandlat en kortpacka med 78 naturmotiv med tänkvärda texter. Foto och text av Maria Sjöberg, Energi & Inspirationskällan. Instagram: energi_kallan

Tänkte att dagar då jag inte kommer på vad jag vill skriva om drar jag ett kort som jag reflekterar över.

Dagens kort (9.6)! Vägen ser ut som i Kalapää nästan, så väldigt familjär bild som tilltalar mig.

Citatet, något jag från tidigare försöker eftersträva. Att göra mitt bästa varje dag, av varje dag. Även de dagar då jag är trött eller sjuk.

Om än det under de sämre dagarna kan vara tillräckligt att bara existera och upprätthålla basbehoven i hemmet.

Slutmålet vet jag inte alls vad skulle vara just nu. Som jag erkände åt en vän har jag inga mål eller drömmar just nu.

Såklart har jag det självklara att ta hand om barnen, studera vidare och att försöka ta hand om fysiska hälsan lite grann.

Men jag tror människan behöver planer och mål i livet. För att orka kämpa på. För att ge det någon betydelse. Men målen och planerna förändras under resan.

Och det är ju en stor del av livet. Att saker förändras vartefter.