Har nu deltagit i Norrvallas evenemang Fitness & Dance Event. Så tänkte jag skulle berätta sådär kort vad jag tyckte och gjorde.
Dagen började kl 8.15 med att få sin Goodiebag (innehöll lite reklam, 2 olika whey prov, 1 prov liniment, en Memira drickflaska, ett par sockor (strl 42-45 så passar inte mig med 36) med texten Get fit or die trying, en nyckelhalsband med samma text, en proteinbar (caramell and penuts, gav bort min då halsen bruk klia av nötter) samt fick man välja mellan ett bröd eller en shaker med texten Get fit or die trying) och anmäla sig till de pass som hade begränsat med utrymme (tex vattenjumpan).
Första passet var Uppvärmning och gemensamt för alla, väldigt kul och några parövningar också (så jag som kom utan kompis fick öva med någon annan men det gick bra också). Sedan fortsatte jag med mitt älskade BodyCombat och fick upp flåset riktigt ordentligt!
Så det var skönt att fara på Vattenjumpa (eller Aquafit hette det) sedan, fast det var tungt också så var det skönt i vattnet.
Matpaus, laxfrestelse, sallad, ris, broiler med sås och till efterrätt kaffe/te med äppel-kanelkräm och vispgrädde med vanilj (fick så lov och ta två gånger efterrätt, det var såå gott).
Fortsatte med Inner Strength, trångt då vi va i ett mindre rum men helt najs, sedan Poledancing -men jag klarade bara av en grej eftersom mina armar var så trötta redan vid det laget så orkade inte hålla mig uppe eller i stången ordentligt.
Poledancing var nog riktit kul och vissa var suveräna på det fast de inte hade gjort det förr. Synd bara att vi var så många som fick turas om på de olika stångren så vi hann inte med så mycket.
Efteråt var det Shbam som gällde, skoj att få dansa lite mera och ha attityd.
Och sedan kom mördarpasset! Martin Lidberg drog Funktionell styrketräning... Vilken maskin! Väldigt många parövningar med honom också men var kul. Och som sagt tungt. Så funderade jag skulle ge upp och fara hem efter hans timme men beslöt mig för att pröva på Barre Move (som hade finlandspremiär idag, imorgon utbildas det instruktörer vid Norrvalla i det). Det va väl helt skoj men som sagt, vi började alla vara så slut då så hon tyckte vi såg väldigt sammanbitna ut.
Skippade BodyBalance och for hem. Ska nu ta en skön dusch och stretcha benen lite mer. Det är åtminstone dem det känns mest i, får ju se var träningsvärken känns imorgon...
Det var några utställare också på plats, Active Family, Life (hälsoboden), Crossfit150, Nutrition, Mammabootcamp, Bailamama och Nike (o nå som jag inte minns namnet på).
Life hade smakprov på nå "gräsdryck" som innehöll mycket mineraler och på kokosolja (sådär bara så var oljan hemsk!). Nutrition på proteinbars (och jag tyckte de två jag smakade var hemska, men andra sade de var goda så antingen är det jag som är kräsen/ovan antagligen med dem).
Allting var bra men eftersom jag prioriterade att pröva på olika träningsklasser missade jag ju alla föreläsningar, så mitt minus är att de ordande föreläsningar på samma gång man tränade! Troligen för att det säkert fanns de som inte var intresserade heller av föreläsningarna och alla skulle ju inte rymts in, men hellre skulle de ha haft tex i idrottshallen föreläsningarna då och man skulle själv ha gått efter och fört bort sin stol efteråt.
Tycker jag personligen. Så skulle man ha fått ut allt av dagen, och de som inte velat lyssna kunde fått fara till gymmet eller och simma tex.
lördag 17 januari 2015
torsdag 15 januari 2015
Lite om folklig läkekonst
(ska bara lägga in en liten parentes här om att jag tagit bort min trädgårdsblogg och min "outfitblogg" och slagit ihop dem med denna för det blev för många olika bloggar och jag mindes nästan aldrig att fotografera när jag klätt upp mig heller så... enklast såhär! Har alltså denna, min träningsblogg och min blogg om filmer och böcker och de räcker mer än väl)
Skrev ju just en hemtentamen där mycket handlade om folklig läkekonst, alltså hur de kloka gummorna/gubbarna arbetade och vad de använde för metoder då på tiden. Väldigt intressant måste jag säga, men också väldigt skrockfyllt.
Det handlade ju inte ens egentligen om att använda olika örter eller andra mineraler, växtdelar eller så utan det var att bli dragen genom ett jordhål, grävas ner, röra i tandvärken med en spik som man slår in i trädet, dricka något hemskt som "skrämde bort" sjukdomen, läsa formler, hugga nära en knöl utan att faktiskt hugga i den osv osv.
Måste nog ändå säga att jag är glad att vi kommit ifrån det nu.
Men hur är det med riktig läkekonst så? Alltså inte de kemiska medicinerna nu utan örter, salvor av växtdelar osv. Jag ser fram emot i april då jag ska på en föreläsning om örter och vad de ska bota/hjälpa mot. Jag tycker det är något som används alldeles för litet i dagens läge och tillskrivs alltför liten tilltro, jag menar, alla vet vi att olika sorters mat ger olika sorters magar/mående (tex plommon kan ge lös mage i för mycket mängd medan banan kan ge förstoppning). Så varför använder vi oss inte av naturens eget apotek mer än vi gör?
För att läkarna inte skriver ut det? Okej, kanske det men det finns nog läkare som kan om dessa också som säkert skulle kunna tänka sig skriva ut några nypor malen nypon (tex) i teet eller liknande -det gäller bara att hitta dem, eller att som patient börja begära det.
Man kan inte veta doseringen så bra? Det är väl att börja med lite lite och sedan öka om det verkar behövas -precis som med många läkemedel (tex insulin, blodförtunnande, antidepressiva).
Är det faktiskt växten som har effekt eller är det placeboeffekten? Vem bryr sig? Viktigaste är väl att det blir någon effekt alls.
Kanel skall vara bra för lederna har jag hört så har använt det i matlagningen mycket, och mina knän var inte lika sjuka. Nu har jag hållit upp med det en tid och aj! Jag kan knappt göra en knäböjsrepetition -och förr kunde jag göra 100 på raken... Om det faktiskt är kanelen som hjälpt kan jag väl bara ta reda på med ett sätt; börja tillsätta kanel igen i maten! Så återkommer jag sedan med rapport om mina knän blivit mystiskt bättre eller inte efteråt.
Jag tycker dock ändå man skall vara väldigt försiktig med naturens apotek också, precis som med läkemedel. Du vet aldrig hur du själv reagerar på något. Och att börja blanda alltför friskt tror jag inte heller är bra, plötsligt har du många som tex ska höja blodtrycket och så skjuter det i höjden istället. Eller två som tar ut varandra eller inte alls kan samverka med varandra så du blir i sämre skick än tidigare.
You get the point!
Men det är något som är värt en grundligare undersökning tycker jag, av både "riktiga" läkare och andra (riktiga menar jag då såna som inte kanske normalt skulle använda dem utan oftare skriver ut läkemedel). Men det får man väl bara drömma om eftersom det skulle innebära att läkemedelsföretagen skulle börja gå på minus med sina inkomster om alla kunde odla sina egna mediciner på bakgården...
Fast, jag tycker mig höra något om att EU är på väg att förbjuda odling av egna örter? Stämmer det faktiskt också? Och isåfall undrar jag vad det är för idiotiskt påfund nu igen...
Skrev ju just en hemtentamen där mycket handlade om folklig läkekonst, alltså hur de kloka gummorna/gubbarna arbetade och vad de använde för metoder då på tiden. Väldigt intressant måste jag säga, men också väldigt skrockfyllt.
Det handlade ju inte ens egentligen om att använda olika örter eller andra mineraler, växtdelar eller så utan det var att bli dragen genom ett jordhål, grävas ner, röra i tandvärken med en spik som man slår in i trädet, dricka något hemskt som "skrämde bort" sjukdomen, läsa formler, hugga nära en knöl utan att faktiskt hugga i den osv osv.
Måste nog ändå säga att jag är glad att vi kommit ifrån det nu.
Men hur är det med riktig läkekonst så? Alltså inte de kemiska medicinerna nu utan örter, salvor av växtdelar osv. Jag ser fram emot i april då jag ska på en föreläsning om örter och vad de ska bota/hjälpa mot. Jag tycker det är något som används alldeles för litet i dagens läge och tillskrivs alltför liten tilltro, jag menar, alla vet vi att olika sorters mat ger olika sorters magar/mående (tex plommon kan ge lös mage i för mycket mängd medan banan kan ge förstoppning). Så varför använder vi oss inte av naturens eget apotek mer än vi gör?
För att läkarna inte skriver ut det? Okej, kanske det men det finns nog läkare som kan om dessa också som säkert skulle kunna tänka sig skriva ut några nypor malen nypon (tex) i teet eller liknande -det gäller bara att hitta dem, eller att som patient börja begära det.
Man kan inte veta doseringen så bra? Det är väl att börja med lite lite och sedan öka om det verkar behövas -precis som med många läkemedel (tex insulin, blodförtunnande, antidepressiva).
Är det faktiskt växten som har effekt eller är det placeboeffekten? Vem bryr sig? Viktigaste är väl att det blir någon effekt alls.
Kanel skall vara bra för lederna har jag hört så har använt det i matlagningen mycket, och mina knän var inte lika sjuka. Nu har jag hållit upp med det en tid och aj! Jag kan knappt göra en knäböjsrepetition -och förr kunde jag göra 100 på raken... Om det faktiskt är kanelen som hjälpt kan jag väl bara ta reda på med ett sätt; börja tillsätta kanel igen i maten! Så återkommer jag sedan med rapport om mina knän blivit mystiskt bättre eller inte efteråt.
Jag tycker dock ändå man skall vara väldigt försiktig med naturens apotek också, precis som med läkemedel. Du vet aldrig hur du själv reagerar på något. Och att börja blanda alltför friskt tror jag inte heller är bra, plötsligt har du många som tex ska höja blodtrycket och så skjuter det i höjden istället. Eller två som tar ut varandra eller inte alls kan samverka med varandra så du blir i sämre skick än tidigare.
You get the point!
Men det är något som är värt en grundligare undersökning tycker jag, av både "riktiga" läkare och andra (riktiga menar jag då såna som inte kanske normalt skulle använda dem utan oftare skriver ut läkemedel). Men det får man väl bara drömma om eftersom det skulle innebära att läkemedelsföretagen skulle börja gå på minus med sina inkomster om alla kunde odla sina egna mediciner på bakgården...
Fast, jag tycker mig höra något om att EU är på väg att förbjuda odling av egna örter? Stämmer det faktiskt också? Och isåfall undrar jag vad det är för idiotiskt påfund nu igen...
måndag 12 januari 2015
Hejdå socker, hejdå
Känner mig nöjd med att kunnat lämna borta allt extra socker hittills under januari. Alltså inget socker i teet, inget godis/choklad, inge limsa, väldigt lite juice/saft och int nå kex/bulla! Bara att fortsätta på samma linje för mig. Men jag har ju inte förbjudit det, utan får nog egentligen äta. Jag försöker bara att låta bli att köpa för att jag är snål (vilket jag är så fort jag ser det i butiken) utan sparar det hellre till speciella tillfällen, tex kalas.
Sen har jag också en par månader låtit bli att salta maten jag lagar, alltså inte strött på nå salt utan använt andra kryddor istället. En del säger det inte är hälsosamt att lämna bort salt och det håller jag med om! Men, det mesta man äter så innehåller en hel del salt ändå (tex smöret, brödet) så du blir inte utan salt fast du låter bli att salta maten. Har som sagt lämnat bort saltet redan en par månader (om inte tre redan) och tycker jag bara mår bättre av det!
Och en sista sak som jag är glad över, jag har lyckats börja dricka nästan 1½liter vatten/dag. I jämförelse med max ½liter tidigare. Och behöver inte springa på wc nonstop så jag antar det bara är bra, inte som då jag försökte dricka 3liter/dag under hösten en gång och hann bara gå några meter på promenad så behövde jag på wc -fast jag var innan vi gick ut. Det var bara jobbigt och svårt då man skulle vara med barnen och vakta dem.
Har också en fråga; då man stiger upp (eller när som helst under dagen) och drar handen över magen och känner att "den har blivit plattare" (alltså mindre rundad fast man nog ännu har mage som räcker över byxliningen ordentligt) och glatt ställer sig framför spegeln -och konstaterar att den ser exakt likadan ut som tidigare... ska man då tro på spegeln eller på vad man känner med handen??
Kan ju erkänna att jag först blev väldigt glad, tänkte att äntligen börjar det hända något med mina små korrigeringar. Men framför spegeln så föll ju känslan ner i tårna och sipprade ut under naglarna och det kändes som om allt är helt i onödan.
Men gaskade upp mig, tänkte på det faktum att jag har fått mera energi med barnen (somnar inte längre där en kl 14 om jag sitter på golvet med dem), att riktig mat smakar mycket bättre numera och att jag har lyckats med små babysteg som får mig att må bra och höjer självförtroendet en hel del.
Men vad tycker ni? Skall jag tro på min känsel i handen om hur min kropp är eller ska jag tro på spegeln?
Vågen stiger jag först på den 23de då träningsutmaningen är över (Tikis utmaning på 21 dagar, började 2dra januari). Hoppas på att se att fettprocenten har sjunkit, kilona har jag bestämt mig för att strunta i tills vidare.
Men jag hoppas på att jag ska klara av att fortsätta på samma linje med allting, både med maten och träningen (börjar om från början med 21dagars utmaningen sen då det tar slut, skrivit upp alla dagar vad de haft) och ska klara av att hålla ihop det nu -få det att bli mera en livsstil än något jag gör nu som då.
Hjälper att känna man har stöd, den som besöker mig mest tar inte med nå läsk hit mera och hade inget emot att sedan (typ februari) även börja lämna bort chips då kommer på besök. Och båda är vi med i noll-promille utmaningarna (både för januari och för 100 dagar framåt).
Mitt huvud börjar vara på rätt linje med mina önskningar igen och motivationen har kommit tillbaka -särskilt efter energiförändringarna! Bara att fortsätta så kommer jag säkert att upptäcka mera hälsoplus!
Eller vänta, jag har ett redan; jag har inte haft migrän en enda gång under januari! Lite huvudvärk hade jag men det var för kvinnogrejen. Det om något är för mig ett stort steg åt rätt riktning.
Sen har jag också en par månader låtit bli att salta maten jag lagar, alltså inte strött på nå salt utan använt andra kryddor istället. En del säger det inte är hälsosamt att lämna bort salt och det håller jag med om! Men, det mesta man äter så innehåller en hel del salt ändå (tex smöret, brödet) så du blir inte utan salt fast du låter bli att salta maten. Har som sagt lämnat bort saltet redan en par månader (om inte tre redan) och tycker jag bara mår bättre av det!
Och en sista sak som jag är glad över, jag har lyckats börja dricka nästan 1½liter vatten/dag. I jämförelse med max ½liter tidigare. Och behöver inte springa på wc nonstop så jag antar det bara är bra, inte som då jag försökte dricka 3liter/dag under hösten en gång och hann bara gå några meter på promenad så behövde jag på wc -fast jag var innan vi gick ut. Det var bara jobbigt och svårt då man skulle vara med barnen och vakta dem.
Har också en fråga; då man stiger upp (eller när som helst under dagen) och drar handen över magen och känner att "den har blivit plattare" (alltså mindre rundad fast man nog ännu har mage som räcker över byxliningen ordentligt) och glatt ställer sig framför spegeln -och konstaterar att den ser exakt likadan ut som tidigare... ska man då tro på spegeln eller på vad man känner med handen??
Kan ju erkänna att jag först blev väldigt glad, tänkte att äntligen börjar det hända något med mina små korrigeringar. Men framför spegeln så föll ju känslan ner i tårna och sipprade ut under naglarna och det kändes som om allt är helt i onödan.
Men gaskade upp mig, tänkte på det faktum att jag har fått mera energi med barnen (somnar inte längre där en kl 14 om jag sitter på golvet med dem), att riktig mat smakar mycket bättre numera och att jag har lyckats med små babysteg som får mig att må bra och höjer självförtroendet en hel del.
Men vad tycker ni? Skall jag tro på min känsel i handen om hur min kropp är eller ska jag tro på spegeln?
Vågen stiger jag först på den 23de då träningsutmaningen är över (Tikis utmaning på 21 dagar, började 2dra januari). Hoppas på att se att fettprocenten har sjunkit, kilona har jag bestämt mig för att strunta i tills vidare.
Men jag hoppas på att jag ska klara av att fortsätta på samma linje med allting, både med maten och träningen (börjar om från början med 21dagars utmaningen sen då det tar slut, skrivit upp alla dagar vad de haft) och ska klara av att hålla ihop det nu -få det att bli mera en livsstil än något jag gör nu som då.
Hjälper att känna man har stöd, den som besöker mig mest tar inte med nå läsk hit mera och hade inget emot att sedan (typ februari) även börja lämna bort chips då kommer på besök. Och båda är vi med i noll-promille utmaningarna (både för januari och för 100 dagar framåt).
Mitt huvud börjar vara på rätt linje med mina önskningar igen och motivationen har kommit tillbaka -särskilt efter energiförändringarna! Bara att fortsätta så kommer jag säkert att upptäcka mera hälsoplus!
Eller vänta, jag har ett redan; jag har inte haft migrän en enda gång under januari! Lite huvudvärk hade jag men det var för kvinnogrejen. Det om något är för mig ett stort steg åt rätt riktning.
Lite om organdonering och om den nya veckan
Idag var lugn dag, vanlig måndag. Fick diskat, tvättat två omgångar med kläder, skottat snö (även upp den del som varit oskottad sedan första snön, så nu har 3-4 bilar +min egen plats på gården igen), gått en kort promenad så Nina fick somn i vagnen på dan, kokat gröt, lagat pizza till kvällsmat åt mig (men brände det lite då gungade Nina ti sömns på samma gång), städat bort julen inomhus (utomhus blir det väl först på våren då alla sladdar tinat fram) och och... ja det är väl allt jag hunnit med (förutom bus med barnen och lite skäll då de envisats med att dra i tvsladdarna och klättra upp på nya bordet).
Imorgon är det ganska normal dag, men kl 9 har Viggo ergoterapi (hemma). Så far väl till posten då också så jag får skicka iväg två vykort, ett brev och (viktigaste av alla) mitt salivprov till registret över stamcellsdonatorer. Har registrerat mig och har alltid med mig i min pengbörs ett kort om att mina organ skall doneras om något skulle hända med mig. Tycker det är en väldigt liten sak att göra för sina medmänniskor, särskilt eftersom organdonationen troligen sker först när du inte längre behöver dem själv. Jag har hört ett skäl mot att vara med; "tänk på de anhöriga som ska se dig "uppskuren" i likkistan".
Öhm, hallå? Jag vet inte med era begravningar men de jag har varit på så har inte personen som dött legat naken i kistan, ej heller före då man får ta farväl på begravningsbyrån. Så vad skulle de se? Men är man okunnig så är man...
Onsdag så menar jag träna på förmiddagen, antingen gym med en kompis eller så blir det skidspåret ensam. På eftermiddagen ska jag på "enhetsmöte" om Viggo. Ergoterapeuten, talterapeuten, specialbarnträdgårdsläraren och dagispersonal skall träffas och ställa upp gemensamma riktlinjer för hur vi ska bäst stöda Viggos utveckling. Så jag ser fram emot det mötet! Och som ni kanske redan gissat så är det ju dagisdag för barnen.
Torsdag blir det då att föra barnen till dagis, fara iväg mot Vasa (mamma skulle väl sitta på också), diskutera smått och gott, kolla synen (som jag vet blivit sämre men hur mycket vet jag inte), kanske träffa en kompis såde hastigt och utbyta tankar.
Fredag blir väl vanlig dag också.
Lördag så kommer jag att vara hela dagen på Norrvalla på Fitness & Dance Event med olika träningsprogram och föreläsningar. Hoppas det blir så bra som det låter och att jag kommer mig på alla de träningar jag vill. Och att jag orkar alla träningar till slut!
Söndag blir det väl att återhämta sig från träningsvärken troligen. Så hoppeligen är barnen inte alltför busiga då heller.
Så sådan vecka på gång här, fullt upp. Hoppas ni också har på gång en bra och intressant vecka, vad ni än ska göra.
Imorgon är det ganska normal dag, men kl 9 har Viggo ergoterapi (hemma). Så far väl till posten då också så jag får skicka iväg två vykort, ett brev och (viktigaste av alla) mitt salivprov till registret över stamcellsdonatorer. Har registrerat mig och har alltid med mig i min pengbörs ett kort om att mina organ skall doneras om något skulle hända med mig. Tycker det är en väldigt liten sak att göra för sina medmänniskor, särskilt eftersom organdonationen troligen sker först när du inte längre behöver dem själv. Jag har hört ett skäl mot att vara med; "tänk på de anhöriga som ska se dig "uppskuren" i likkistan".
Öhm, hallå? Jag vet inte med era begravningar men de jag har varit på så har inte personen som dött legat naken i kistan, ej heller före då man får ta farväl på begravningsbyrån. Så vad skulle de se? Men är man okunnig så är man...
Onsdag så menar jag träna på förmiddagen, antingen gym med en kompis eller så blir det skidspåret ensam. På eftermiddagen ska jag på "enhetsmöte" om Viggo. Ergoterapeuten, talterapeuten, specialbarnträdgårdsläraren och dagispersonal skall träffas och ställa upp gemensamma riktlinjer för hur vi ska bäst stöda Viggos utveckling. Så jag ser fram emot det mötet! Och som ni kanske redan gissat så är det ju dagisdag för barnen.
Torsdag blir det då att föra barnen till dagis, fara iväg mot Vasa (mamma skulle väl sitta på också), diskutera smått och gott, kolla synen (som jag vet blivit sämre men hur mycket vet jag inte), kanske träffa en kompis såde hastigt och utbyta tankar.
Fredag blir väl vanlig dag också.
Lördag så kommer jag att vara hela dagen på Norrvalla på Fitness & Dance Event med olika träningsprogram och föreläsningar. Hoppas det blir så bra som det låter och att jag kommer mig på alla de träningar jag vill. Och att jag orkar alla träningar till slut!
Söndag blir det väl att återhämta sig från träningsvärken troligen. Så hoppeligen är barnen inte alltför busiga då heller.
Så sådan vecka på gång här, fullt upp. Hoppas ni också har på gång en bra och intressant vecka, vad ni än ska göra.
lördag 3 januari 2015
Vem blir ihågkommen?
Ser sluttexten av filmen "United 93" just nu. Och för den som inte vet vad det är för film; 9/11 2001kapades 4 passagerarplan. 2 träffade World Trade Center och ett träffade Pentagon, 93:an träffade inte sitt mål för passagerarna gjorde revolt och det kraschade på landsbygden istället.
Ingen kommer att glömma dem som var på det planet, ingen kommer att glömma de som räddade någon ur WTC. Åtminstone kommer de för alltid ti leva kvar i familjers hjärtan som blev berörda på något vis, barnbarnsbarn kommer höra om pappa/mamma som hindrade flygplanet att förstöra ännu mera amerikanskt styre.
Och så många andra lämnar avtryck i historien, antingen då bara i familjehistorien genom att göra något att berätta i långa släktled framöver -eller så i riktigt historien som alla får ta del av. Men vad är det som bestämmer vilka handlingar som är värda att minnas?
Det är ju både dåliga och bra människor som blir ihågkomna till historien, de dåliga kanske mest som varnande exempel och lärdomar så man hoppeligen ska kunna undvika något liknande. De bra som inspirationskällor att eftersträva likadant leverne och göra samma goda gärningar.
Men gör de faktiskt dethär då? Är de varnande exemplen tillräckligt varnande? Kanske kanske inte. Det finns ju tyvärr alltid de som ser upp till de som gjort något dåligt, som på något förvrängt vis tycker att det är de som gjort något bra och eftersträvansvärt.
Det är ju bara att se ut över världen vad som sker just nu. Överallt tar nationalistiska partier mer och mer makt i sina länder, inte bara i de "vita" länderna utan överallt. Mer och mer verkar det bli att folk tycker man ska lämna i sitt eget land, ty sig till sitt. Tråkigt, onödigt, dumt och så erfarenhetsfattigt livet blir då.
I vilket fall som helst undrar jag vilka som kommer att lämna avtryck från min generation i historien? Eller vad ska man göra för spektakulärt för att hamna i historien nu? Breivik kommer att hamna i historien tyvärr, och många andra dåliga människor. Men vad finns det nu för någon som faktiskt gjort något gott och på så vis får sin plats i historien? Någon Nobeltagare? Jag vet bara att en kvinna fick fredspriset men har ingen aning om varför eller vem hon var.
Jag behöver inte lämna i historien, jag är nöjd bara mina egna barn och barnbarn (om jag får sådana) kommer ihåg mig. Och jag vill gärna tro att jag kan beröra någons liv som jag möter någonstans, bara genom att vara mig själv.
Och kanske det är så man blir ihågkommen, små medmänskliga handlingar åt folk man inte egentligen känner. Så då kommer många av oss att bli ihågkomna efter allt.
Ingen kommer att glömma dem som var på det planet, ingen kommer att glömma de som räddade någon ur WTC. Åtminstone kommer de för alltid ti leva kvar i familjers hjärtan som blev berörda på något vis, barnbarnsbarn kommer höra om pappa/mamma som hindrade flygplanet att förstöra ännu mera amerikanskt styre.
Och så många andra lämnar avtryck i historien, antingen då bara i familjehistorien genom att göra något att berätta i långa släktled framöver -eller så i riktigt historien som alla får ta del av. Men vad är det som bestämmer vilka handlingar som är värda att minnas?
Det är ju både dåliga och bra människor som blir ihågkomna till historien, de dåliga kanske mest som varnande exempel och lärdomar så man hoppeligen ska kunna undvika något liknande. De bra som inspirationskällor att eftersträva likadant leverne och göra samma goda gärningar.
Men gör de faktiskt dethär då? Är de varnande exemplen tillräckligt varnande? Kanske kanske inte. Det finns ju tyvärr alltid de som ser upp till de som gjort något dåligt, som på något förvrängt vis tycker att det är de som gjort något bra och eftersträvansvärt.
Det är ju bara att se ut över världen vad som sker just nu. Överallt tar nationalistiska partier mer och mer makt i sina länder, inte bara i de "vita" länderna utan överallt. Mer och mer verkar det bli att folk tycker man ska lämna i sitt eget land, ty sig till sitt. Tråkigt, onödigt, dumt och så erfarenhetsfattigt livet blir då.
I vilket fall som helst undrar jag vilka som kommer att lämna avtryck från min generation i historien? Eller vad ska man göra för spektakulärt för att hamna i historien nu? Breivik kommer att hamna i historien tyvärr, och många andra dåliga människor. Men vad finns det nu för någon som faktiskt gjort något gott och på så vis får sin plats i historien? Någon Nobeltagare? Jag vet bara att en kvinna fick fredspriset men har ingen aning om varför eller vem hon var.
Jag behöver inte lämna i historien, jag är nöjd bara mina egna barn och barnbarn (om jag får sådana) kommer ihåg mig. Och jag vill gärna tro att jag kan beröra någons liv som jag möter någonstans, bara genom att vara mig själv.
Och kanske det är så man blir ihågkommen, små medmänskliga handlingar åt folk man inte egentligen känner. Så då kommer många av oss att bli ihågkomna efter allt.
fredag 2 januari 2015
Utmaningar
De flesta har väl sett att det på facebook har kommit upp en massa olika utmaningar vad man ska inleda året med. Och några har jag bestämt mig för att försöka hänga med på:
Nåja, vattendrickandet jagade bort min migrän som tur, och den försvann totalt efter att gjort dagens keskivartalotreeni enligt Tikis anvisningar. Så ska absolut försöka fortsätta med dem allihopa (men fick just o just i mig 1,5liter idag -men det är redan ungefär 1liter mer än tidigare så jag tycker det är duktigt ändå.
Och 17de januari ska jag fara på Norrvalla Fitness & Dance Event ! Biljetterna färdigt inhandlade så det ska bli jätteintressant och kul!
- PAREMMAS TIKIS 21 PÄIVÄSSÄ Tikis utmaning med olika formers träning/vila under 21 dagar. Deltagit i magmuskel- och armhävningsutmaningar tidigare av samma arrangör.
- Tammikuun hyvinvointikalenteri Olika saker som ger en bättre livskvalitet att försöka följa under månaden.
- Tipaton 31 : 31 tipatonta päivää, 31euroa Nuorten turvataloille Som namnet säger, man ska vara nykter i 31 dagar och donera 31euro i förmån för ungas skyddshem i Finland.
- 100 päivää ilman viinaa Du ska vara nykter i 100 dagar och får då poäng, poängen omvandlas till pengar som doneras åt ett välgörande ändamål. Jag har valt på deras officiella hemsida att det ska gå åt Nuorten turvataloille -precis som den andra utmaningen.
- Haaste: 2-3 litraa päivässä För att försöka börja dricka mera vatten.
- KIITOS ja OLE HYVÄ Tammikuu Haaste!! Öka användandet av tack och varsågod i vardagliga livet, speciellt vid möte av servicepersonal.
Nåja, vattendrickandet jagade bort min migrän som tur, och den försvann totalt efter att gjort dagens keskivartalotreeni enligt Tikis anvisningar. Så ska absolut försöka fortsätta med dem allihopa (men fick just o just i mig 1,5liter idag -men det är redan ungefär 1liter mer än tidigare så jag tycker det är duktigt ändå.
Och 17de januari ska jag fara på Norrvalla Fitness & Dance Event ! Biljetterna färdigt inhandlade så det ska bli jätteintressant och kul!
måndag 29 december 2014
Good bye 2014........Hello 2015
Vi är på de sista dygnen av 2014 så det är väl dags för en tillbakablick på det gångna året. Men vad ska jag egentligen säga om 2014?
Har fortsatt med postcrossing äntligen efter en paus på 3 år. Har fått 2 nya brevvänner och skriver mera med mina gamla.
Lärt mig finlandssvenskt (med blandning av svenskt och finskt, bara enligt de tecken som lärarinnan hade sett använts mest bland hörselskadade/döva). Börjat studera folklore på distans vid Åbo Akademi.
Sonen har inlett ergoterapi och talterapi och ska börja med "munterapi" (finns säkert finare ord för det, munmotoriken och sensoriken) i januari.
O det är väl dags att berätta officiellt vad som besvärar Viggo. Till viss del vet ni som följt min blogg att han fick en tuff start, nå i september togs det ny MRI (magnetröntgen) av hans hjärna eftersom han varit försenad inom många områden och de hade misstankar om infarkt vid födseln.
Infarkten syntes inte men de upptäckte något annat; i slutet av garviditeten eller under förlossningen fick Viggo syrebrist som har orsakat förändringar i hjärnan. Så nu har han ärrvävnad och inte fullt utvecklade hjärn"veck" på, så att säga, toppen av huvudet. Detta förklarar då varför han haft, och har, problem med att lär sig nya saker -inom alla områden.
Förstås visste ju inte neurologen exakt vad det kommer att innebära som vuxen, annat än att han tar utvecklingen i egen takt och måste få göra det med så mycket stöd som möjligt. Och det är precis vad jag kommer att ge honom, stöd. Och det är vad jag tänker se till att han får, i de former som finns.
Så nu är det sagt, och de som träffar oss eller ser oss (och känner till detta) vet det och kan försöka vara förstående för hans speciella egenskaper/sätt.
Det enda jag vill är att han blir accepterad för den han är, och att han får alla möjligheter som alla andra får trots allt.
Men nu är året snart slut, och vi går in i ett nytt år, som kommer ti föra med sig både glädje och sorg i stort och smått. Men jag tror och hoppas det kommer att vara mest glädje från och med nu.
Och jag hoppas det samma åt er.
- Min dotter blev döpt i januari, och i samma veva flyttade jag tillbaka till Vörå och blev singelmamma
- I februari flyttade jag in i hyreshus
- I mars minns jag inget speciellt, gick väl åt att fixa allt praktiskt
- April, minns jag inte heller något. Lärde känna nya människor och fick många nya nära manliga vänner (ja, bara vänner!)
- Maj deltog jag i Väriestejuoksu
- Juni föddes min systerdotter
- Juli döptes hon och min far fyllde jämnt
- Augusti, ungefär, lärde jag känn en person via nätet och hade äntligen någon att diskutera allt som rörde sig i mitt huvud med
- September föddes min brorsdotter
- Oktober minns jag inget speciellt
- November fyllde min dotter 1 år och jag 26 år och jag träffade på riktigt en person som kommit att bli en viktig del i mitt liv. Och min brorsdotter döptes, med mig som gudmor.
- December, håller på, men jag haft den bästa julen och mellandagarna någonsin!
Har fortsatt med postcrossing äntligen efter en paus på 3 år. Har fått 2 nya brevvänner och skriver mera med mina gamla.
Lärt mig finlandssvenskt (med blandning av svenskt och finskt, bara enligt de tecken som lärarinnan hade sett använts mest bland hörselskadade/döva). Börjat studera folklore på distans vid Åbo Akademi.
Sonen har inlett ergoterapi och talterapi och ska börja med "munterapi" (finns säkert finare ord för det, munmotoriken och sensoriken) i januari.
O det är väl dags att berätta officiellt vad som besvärar Viggo. Till viss del vet ni som följt min blogg att han fick en tuff start, nå i september togs det ny MRI (magnetröntgen) av hans hjärna eftersom han varit försenad inom många områden och de hade misstankar om infarkt vid födseln.
Infarkten syntes inte men de upptäckte något annat; i slutet av garviditeten eller under förlossningen fick Viggo syrebrist som har orsakat förändringar i hjärnan. Så nu har han ärrvävnad och inte fullt utvecklade hjärn"veck" på, så att säga, toppen av huvudet. Detta förklarar då varför han haft, och har, problem med att lär sig nya saker -inom alla områden.
Förstås visste ju inte neurologen exakt vad det kommer att innebära som vuxen, annat än att han tar utvecklingen i egen takt och måste få göra det med så mycket stöd som möjligt. Och det är precis vad jag kommer att ge honom, stöd. Och det är vad jag tänker se till att han får, i de former som finns.
Så nu är det sagt, och de som träffar oss eller ser oss (och känner till detta) vet det och kan försöka vara förstående för hans speciella egenskaper/sätt.
Det enda jag vill är att han blir accepterad för den han är, och att han får alla möjligheter som alla andra får trots allt.
Men nu är året snart slut, och vi går in i ett nytt år, som kommer ti föra med sig både glädje och sorg i stort och smått. Men jag tror och hoppas det kommer att vara mest glädje från och med nu.
Och jag hoppas det samma åt er.
onsdag 24 december 2014
O nu e de jul igen!
Idag är det julafton, tvivlar på att någon har kunnat missa det. Inledde då dagen med sovmorgon (till klockan 8) och var i pyjamas efteråt. Kollade på FOX kids som alla andra morgnar, prövade tomteluvor och busade.
Så kom man på att man inte hade något gott till lunch -men det hade ju mommo (risgrynsgröt med fruktsoppa!) så städade undan lite smått, skrev julkort jag la i grannarnas postlådor och for via butiken efter några grädde. Skulle vara kul att veta vad de andra i butiken tänkte då jag sprang hela vägen till grädden, till kassan och sen ut... nå något måste de ju ha att berätta vid middagsbordet!
Så fick ät god lunch, och for sedan hem. Fick snabbt besök av en vän med några paket och småningom fick vi göra oss klara att fara till mosters (alltså min systers) på julmiddag och tomtebesök!
Fick då också av en till vän paketleverans (kom så i sista minuten eftersom bara väntat på att barnen skulle bli friska så de kunde komma på besök) och fick avnjuta stående bord (vi hade så att säga knytkalas) med två olika sorters lammrätter, skinka, bernaisesås, potatisgratäng och vanlig potatis, saltgurka och rödbetor, sallad, morotslåda och kålrotslåda.
Tomten var först lite skrämmande men då han hade paket så glömde man det och blev ivrig att ta emot ALLA paket istället. Fick massor med paket åt Viggo och Nina! En hel del böcker, 3 Duplolego-set, käpphästar, Brio-tågbana, docka som pratar, Nalle Puh och Tiger som pratar, leksaksverktyg och bänk, Megablocks-kasse... för att nu nämna nå de fick.
Jag fick bok om vampyrer/varulvar, nätprenumeration på Vasabladet, datorväska, 2 muggar, 3 chokladaskar, 4 tesorter, glastavla (A day without laughter is a wasted day), aktivitetsarmband, telefonhållare till bilen, sockor, receptbok, brädspelet Mallorca... mer kan jag inte komma på just nu iallafall.
Sen blev det kaffe med två olika sorters kakor, och sedan började de mina vara så trötta så det blev att ge oss av hem. Moffa och morbror körde oss och presenterna där det väntade 2 paket på trappan av en annan vän. Böt tv igen till en lite större modell som morbror nu har försökt tejpa fast med silvertejp på alla möjliga vis.
Igår, alltså dan före dopparedan, så kom deras storebror med sin mamma och hennes pojkvän på besök också. Det var underbart att se dem efter så lång tid! Var lite spännande först men gick nog bara bra sen.
Och det var julen såhär långt, om jag skulle söka mig och sova nu så jag orkar leka och busa med barnen och deras nya leksaker imorgon då. Men så började ju "The Nightmare Before Christmas" som jag gärna skulle se...
Så kom man på att man inte hade något gott till lunch -men det hade ju mommo (risgrynsgröt med fruktsoppa!) så städade undan lite smått, skrev julkort jag la i grannarnas postlådor och for via butiken efter några grädde. Skulle vara kul att veta vad de andra i butiken tänkte då jag sprang hela vägen till grädden, till kassan och sen ut... nå något måste de ju ha att berätta vid middagsbordet!
Så fick ät god lunch, och for sedan hem. Fick snabbt besök av en vän med några paket och småningom fick vi göra oss klara att fara till mosters (alltså min systers) på julmiddag och tomtebesök!
Fick då också av en till vän paketleverans (kom så i sista minuten eftersom bara väntat på att barnen skulle bli friska så de kunde komma på besök) och fick avnjuta stående bord (vi hade så att säga knytkalas) med två olika sorters lammrätter, skinka, bernaisesås, potatisgratäng och vanlig potatis, saltgurka och rödbetor, sallad, morotslåda och kålrotslåda.
Tomten var först lite skrämmande men då han hade paket så glömde man det och blev ivrig att ta emot ALLA paket istället. Fick massor med paket åt Viggo och Nina! En hel del böcker, 3 Duplolego-set, käpphästar, Brio-tågbana, docka som pratar, Nalle Puh och Tiger som pratar, leksaksverktyg och bänk, Megablocks-kasse... för att nu nämna nå de fick.
Jag fick bok om vampyrer/varulvar, nätprenumeration på Vasabladet, datorväska, 2 muggar, 3 chokladaskar, 4 tesorter, glastavla (A day without laughter is a wasted day), aktivitetsarmband, telefonhållare till bilen, sockor, receptbok, brädspelet Mallorca... mer kan jag inte komma på just nu iallafall.
Sen blev det kaffe med två olika sorters kakor, och sedan började de mina vara så trötta så det blev att ge oss av hem. Moffa och morbror körde oss och presenterna där det väntade 2 paket på trappan av en annan vän. Böt tv igen till en lite större modell som morbror nu har försökt tejpa fast med silvertejp på alla möjliga vis.
Igår, alltså dan före dopparedan, så kom deras storebror med sin mamma och hennes pojkvän på besök också. Det var underbart att se dem efter så lång tid! Var lite spännande först men gick nog bara bra sen.
Och det var julen såhär långt, om jag skulle söka mig och sova nu så jag orkar leka och busa med barnen och deras nya leksaker imorgon då. Men så började ju "The Nightmare Before Christmas" som jag gärna skulle se...
fredag 19 december 2014
Snart nytt år
Snart byter det år igen, blir 2015. Verkar redan som om en hel del kommer att vara annorlunda redan då det nya året börjar för mig. Mest kommer saker att ändras till det bättre, vad jag vet nujust.
Jag ids egentligen inte skriva vad som förändras ännu. Det är onödigt att skriva vad man tror ändras innan man vet med säkerhet att det sker.
Jag ser verkligen ram emot det nya året. Och allt det kan föra med sig. Både på gott och ont. Man kan aldrig i förväg veta vad ett nytt år innebär, men man vet var man har stått då det gamla året slutat och vet vartåt man vill färdas under det nya året -i samma spår eller göra upp nya. Jag har många nya spår att göra upp, inom många delar av mitt liv. Men alla spår jag vet jag måste göra om så kommer att leda mig in på bättre stigar, bättre spår och troligen då ett liv jag mår bättre i.
Så snart får jag säga hejdå 2014 - välkommen 2015, give me your best shot!
Jag ids egentligen inte skriva vad som förändras ännu. Det är onödigt att skriva vad man tror ändras innan man vet med säkerhet att det sker.
Jag ser verkligen ram emot det nya året. Och allt det kan föra med sig. Både på gott och ont. Man kan aldrig i förväg veta vad ett nytt år innebär, men man vet var man har stått då det gamla året slutat och vet vartåt man vill färdas under det nya året -i samma spår eller göra upp nya. Jag har många nya spår att göra upp, inom många delar av mitt liv. Men alla spår jag vet jag måste göra om så kommer att leda mig in på bättre stigar, bättre spår och troligen då ett liv jag mår bättre i.
Så snart får jag säga hejdå 2014 - välkommen 2015, give me your best shot!
torsdag 18 december 2014
8 km
Innan snön kom så hann jag vara ut och springa en sista gång (för iår) och det blev 8 km på 54minuter!
Måste säga att jag är väldigt nöjd med mitt resultat, jag tyckte det gick väldigt lätt att springa för en gångs skull och skulle gärna ha sprungit längre men det började skymma och sprang hemma i Kalapää där det inte skulle funnits belysning sedan. Och jag är mörkerblind.
Men nu har det kommit snö, jag har haft en ordentlig paus med träningen då barnen varit febriga men hoppas på att snart komma mig ut i snöspåret igen. Så det är vad som kommer att fokuseras på nu, att skida och försöka orka längre och längre -bara 2 månader kvar så skulle det vara dags för BotniaVasan.
Men jag är inte säker på att jag kommer att delta iår, måste vara realistisk och träningsperioden har blivit lite kort och 5 km är verkligen inte tillräckligt för att bilda sig en uppfattning om man kan klara av att skida 53km sedan i ett streck! Men en träningsdag i taget och så ser vi hur mycket jag hunnit träna de sista veckorna innan det är dags.
Skulle ju nog ha varit kul att försökt sig på BotniaTrion 2015 men man ska vara realistisk, då skadar man sig minst och man blir minst besviken på sig själv. Så, får se i slutet av januari hur det känns och verkar.
Annars så kan jag meddela att jag varit utan socker i te nu 2 veckor utan problem, bara en liten miss då jag fick dåliga nyheter men drack inte ens upp det då. Så två veckor till så ska jag ta nästa steg i min "fri från onödigt socker"-resa. Vad som blir nästa steg berättar jag då jag kommit mig en bit på väg med det, ids inte säga nu ifall jag märker efter en dag att "det är för tidigt" eller "jag borde ta detdär steget före dethär". Men det är iallafall på gång! Och jag mår bra av det. Sakta men säkert, ett babysteg i taget.
Måste säga att jag är väldigt nöjd med mitt resultat, jag tyckte det gick väldigt lätt att springa för en gångs skull och skulle gärna ha sprungit längre men det började skymma och sprang hemma i Kalapää där det inte skulle funnits belysning sedan. Och jag är mörkerblind.
Men nu har det kommit snö, jag har haft en ordentlig paus med träningen då barnen varit febriga men hoppas på att snart komma mig ut i snöspåret igen. Så det är vad som kommer att fokuseras på nu, att skida och försöka orka längre och längre -bara 2 månader kvar så skulle det vara dags för BotniaVasan.
Men jag är inte säker på att jag kommer att delta iår, måste vara realistisk och träningsperioden har blivit lite kort och 5 km är verkligen inte tillräckligt för att bilda sig en uppfattning om man kan klara av att skida 53km sedan i ett streck! Men en träningsdag i taget och så ser vi hur mycket jag hunnit träna de sista veckorna innan det är dags.
Skulle ju nog ha varit kul att försökt sig på BotniaTrion 2015 men man ska vara realistisk, då skadar man sig minst och man blir minst besviken på sig själv. Så, får se i slutet av januari hur det känns och verkar.
Annars så kan jag meddela att jag varit utan socker i te nu 2 veckor utan problem, bara en liten miss då jag fick dåliga nyheter men drack inte ens upp det då. Så två veckor till så ska jag ta nästa steg i min "fri från onödigt socker"-resa. Vad som blir nästa steg berättar jag då jag kommit mig en bit på väg med det, ids inte säga nu ifall jag märker efter en dag att "det är för tidigt" eller "jag borde ta detdär steget före dethär". Men det är iallafall på gång! Och jag mår bra av det. Sakta men säkert, ett babysteg i taget.
måndag 15 december 2014
Mörkerblind bilist
Idag var jag till HVC i Oravais med min son och for sedan på en snabb kaffe till ABC med min vän som kommit hem från Åbo för julen.
Då jag skulle köra hem hade det hunnit skymma, och det duggregnade. Så med andra ord var det verkligen mörkt ute, och jag är mörkerblind.
För de som inte vet riktigt vad det innebär; mina ögon anpassar sig inte lika bra eller lika snabbt som andras när jag kommer in i ett mörkt rum eller det skymmer. Vilket då också medför att jag blir väldigt lätt bländad av starka ljus i mörkret, tex billampor.
För mig var det inte medfött utan har kommit gradvis med åren, och blev riktigt ordentligt mörkerblind efter att jag fick barn.
Så när det blir dessa mörka månader, och det dessutom är så grått väder som det är nu, blir det väldigt jobbigt att köra bil. Jag undviker det så långt som möjligt, men det blir ju tidigt mörkt på dagen och sent ljust på morgonen -om det alls blir ljust.
För inte så länge sedan minns jag att jag läste någonstans om dethär, troligen på facebook, att någon var arg då en bilist hade kommit över på mötande fil -och de tolkade det som att personen var mörkerblind.
Mycket möjligt, det är jättesvårt att se strecken då man möter en bil och ibland får man bara gissa var dikeskanten är och sikta på att köra till höger om lamporna man ser komma mot en. Har helt säkert vinglat till nu som då jag också. Fast allt som oftast så siktar jag som sagt på att försöka se var dikeskanten är och köra så nära som möjligt.
Vad som gjorde mig irriterad var att så många hade tyckt att mörkerblinda skulle skaffa någon annan som kör dem -jättelätt! Ni som tyckte så kan ju bli våra personliga chaufförer då, eller hur? För om än man försöker undvika det så ofta som möjligt så är det omöjligt att helt klara sig utan att köra i mörkret under vintermånaderna. Tyvärr.
I vilket fall som helst vill jag ge några tips på hur ni kan underlätta det, åtminstone för mig, som medtrafikanter:
Då jag skulle köra hem hade det hunnit skymma, och det duggregnade. Så med andra ord var det verkligen mörkt ute, och jag är mörkerblind.
För de som inte vet riktigt vad det innebär; mina ögon anpassar sig inte lika bra eller lika snabbt som andras när jag kommer in i ett mörkt rum eller det skymmer. Vilket då också medför att jag blir väldigt lätt bländad av starka ljus i mörkret, tex billampor.
För mig var det inte medfött utan har kommit gradvis med åren, och blev riktigt ordentligt mörkerblind efter att jag fick barn.
Så när det blir dessa mörka månader, och det dessutom är så grått väder som det är nu, blir det väldigt jobbigt att köra bil. Jag undviker det så långt som möjligt, men det blir ju tidigt mörkt på dagen och sent ljust på morgonen -om det alls blir ljust.
För inte så länge sedan minns jag att jag läste någonstans om dethär, troligen på facebook, att någon var arg då en bilist hade kommit över på mötande fil -och de tolkade det som att personen var mörkerblind.
Mycket möjligt, det är jättesvårt att se strecken då man möter en bil och ibland får man bara gissa var dikeskanten är och sikta på att köra till höger om lamporna man ser komma mot en. Har helt säkert vinglat till nu som då jag också. Fast allt som oftast så siktar jag som sagt på att försöka se var dikeskanten är och köra så nära som möjligt.
Vad som gjorde mig irriterad var att så många hade tyckt att mörkerblinda skulle skaffa någon annan som kör dem -jättelätt! Ni som tyckte så kan ju bli våra personliga chaufförer då, eller hur? För om än man försöker undvika det så ofta som möjligt så är det omöjligt att helt klara sig utan att köra i mörkret under vintermånaderna. Tyvärr.
I vilket fall som helst vill jag ge några tips på hur ni kan underlätta det, åtminstone för mig, som medtrafikanter:
- Blända av i tid, alltså redan innan det börjar blända för dig (är den mötande som jag bländar det långt före, och så fort jag tycker det börjar bli för ljust bländar jag av)
- Om ni kör bakom någon så ligg inte i bakändan, och saktar den framför er ner när ni kommer nära så kör om (jag saktar ner därför att bilarna bakom mig bländar mig via sido- och backspegeln så jag vill de ska köra om)
- Sakta ner när ni möter någon (borde man alltid göra tycker jag)
- Om ni inte tänker köra om -lämna utrymme. Och var beredd på att den ni kör efter kan sakta ner vid mötande trafik (jag saktar ner för att ha mera tid att reagera)
- Använd inte dimljus om det inte är dimma (ett par extra lampor bländar lika mycket som helljus)
onsdag 10 december 2014
Att förändra livet
Vi har alla varit där, märkt att vi inte är nöjda med livet vi lever just nu, eller med situationen eller med personerna i vårt liv. Vi vill förändra det, börja leva det liv vi alltid velat. Men hur gör man det? Hur tar man egentligen steget ut i det okända?
För det är ju det man måste göra, ge sig ut på okänd mark -åtminstone till först innan man lär sig det nya. Det kan vara nya rutiner med barnen, det kan vara att bryta upp från ett dåligt förhållande efter flera år, det kan vara att försöka börja leva hälsosammare eller börja på nytt jobb/nya studier.
På mindre än ett år nu har jag brutit ett förhållande, flyttat med barnen och gjort upp nya rutiner med dem och för tre dagar sedan lade jag till nya saker i våra läggdagsrutiner och ska införa nytt i morgonrutinerna nu också. Jag har börjat studera nytt ämne och på ett helt nytt sätt än någonsin tidigare. Och jag håller på och skriver en "gameplan" för att sakta men säkert ta stegen mot ett hälsosammare och mera aktivt liv på alla -för mig- viktiga plan.
Så gör upp steg för steg hur jag -återigen- ska ta itu med mitt sockerberoende, för att sedan gå vidare till onödigt fett och allmänna matvanor.
Sen ett aktivare liv (enligt motion, men redan kommit mig en bit på väg där) och ett aktivare liv med barnen.
En del skulle kanske säga att jag är ju aktiv med barnen och visst är jag det, men vissa saker vill jag få ändrat -tex att tvn står på så mycket i bakgrunden, att jag kollar på telefonen allt för ofta fast de vill att jag ska leka med dem. Såna saker, göra så att jag är mera närvarande då jag är med dem och inte delar min uppmärksamhet mellan dem och tvn/telefonen. Det är klart, måste ju ha så jag hör på dagen om någon skulle ringa från tex FPA eller någon av terapeuterna. Men efter kl 16 så ringer de inte mer och det finns ingen anledning för mig att ha på ljudet mera. De som är välkomna hit vet att de är det i vilket fall som helst.
Men vad är det som är skillnaden mellan en som lyckas och en som misslyckas med förändringarna?
Inget egentligen. Båda är människor. Men jag tror det ligger mycket i hur man tänker vid motgångar -för det KOMMER motgångar!
Hört talesättet "Två steg framåt, ett steg bakåt"? Så skulle jag vilja påstå det är med alla förändringar man gör i sitt liv. Man hoppar framåt fort, två steg, för att märka att man inte borde haft så bråttom och halkar tillbaka ett steg. Och vissa, när de halkar tillbaka dethär steget, verkar glömma att de ändå har tagit sig framåt ett steg också. Alltså får de en känsla av att de misslyckats och låter sig själva halka tillbaka båda stegen istället för att stanna på ett steg framåt och må bra där.
Sakta men säkert har blivit mitt motto med tanke på förändringar, eller som jag sade åt en som funderade på hur skulle gå tillväga med sina livsförändringar -babysteg!
Sen behöver man ju ha energin och viljan att ändras, inte vara slutkörd eller nedstämd. Inte ha sömnbrist sedan flera år tillbaka. Lite finsk sisu hjälper också en bit på vägen. Stöd av vänner eller anhöriga som förstår hur viktigt det är för dig. Och ibland bara att man helt enkelt fått nog, att man inte tänker ha det såhär längre.
Alla dessa komponenter är viktiga, viss mer eller mindre.
Men nu ska jag lägga mig och sova, försöka ta igen lite sömnbrist. Och ska sova på golvet mitt emellan mina barns spjälsängar -en med magsjukan och en med täppt näsa. Så egentligen kanske jag inte får så mycket sömn på kontot, men jag får finnas där för mina barn. Finns det nå bättre än det?
För det är ju det man måste göra, ge sig ut på okänd mark -åtminstone till först innan man lär sig det nya. Det kan vara nya rutiner med barnen, det kan vara att bryta upp från ett dåligt förhållande efter flera år, det kan vara att försöka börja leva hälsosammare eller börja på nytt jobb/nya studier.
På mindre än ett år nu har jag brutit ett förhållande, flyttat med barnen och gjort upp nya rutiner med dem och för tre dagar sedan lade jag till nya saker i våra läggdagsrutiner och ska införa nytt i morgonrutinerna nu också. Jag har börjat studera nytt ämne och på ett helt nytt sätt än någonsin tidigare. Och jag håller på och skriver en "gameplan" för att sakta men säkert ta stegen mot ett hälsosammare och mera aktivt liv på alla -för mig- viktiga plan.
Så gör upp steg för steg hur jag -återigen- ska ta itu med mitt sockerberoende, för att sedan gå vidare till onödigt fett och allmänna matvanor.
Sen ett aktivare liv (enligt motion, men redan kommit mig en bit på väg där) och ett aktivare liv med barnen.
En del skulle kanske säga att jag är ju aktiv med barnen och visst är jag det, men vissa saker vill jag få ändrat -tex att tvn står på så mycket i bakgrunden, att jag kollar på telefonen allt för ofta fast de vill att jag ska leka med dem. Såna saker, göra så att jag är mera närvarande då jag är med dem och inte delar min uppmärksamhet mellan dem och tvn/telefonen. Det är klart, måste ju ha så jag hör på dagen om någon skulle ringa från tex FPA eller någon av terapeuterna. Men efter kl 16 så ringer de inte mer och det finns ingen anledning för mig att ha på ljudet mera. De som är välkomna hit vet att de är det i vilket fall som helst.
Men vad är det som är skillnaden mellan en som lyckas och en som misslyckas med förändringarna?
Inget egentligen. Båda är människor. Men jag tror det ligger mycket i hur man tänker vid motgångar -för det KOMMER motgångar!
Hört talesättet "Två steg framåt, ett steg bakåt"? Så skulle jag vilja påstå det är med alla förändringar man gör i sitt liv. Man hoppar framåt fort, två steg, för att märka att man inte borde haft så bråttom och halkar tillbaka ett steg. Och vissa, när de halkar tillbaka dethär steget, verkar glömma att de ändå har tagit sig framåt ett steg också. Alltså får de en känsla av att de misslyckats och låter sig själva halka tillbaka båda stegen istället för att stanna på ett steg framåt och må bra där.
Sakta men säkert har blivit mitt motto med tanke på förändringar, eller som jag sade åt en som funderade på hur skulle gå tillväga med sina livsförändringar -babysteg!
Sen behöver man ju ha energin och viljan att ändras, inte vara slutkörd eller nedstämd. Inte ha sömnbrist sedan flera år tillbaka. Lite finsk sisu hjälper också en bit på vägen. Stöd av vänner eller anhöriga som förstår hur viktigt det är för dig. Och ibland bara att man helt enkelt fått nog, att man inte tänker ha det såhär längre.
Alla dessa komponenter är viktiga, viss mer eller mindre.
Men nu ska jag lägga mig och sova, försöka ta igen lite sömnbrist. Och ska sova på golvet mitt emellan mina barns spjälsängar -en med magsjukan och en med täppt näsa. Så egentligen kanske jag inte får så mycket sömn på kontot, men jag får finnas där för mina barn. Finns det nå bättre än det?
tisdag 9 december 2014
FaceBook tävlingar, sanning eller myt?
Det närmar sig jul så ingen kan väl missa att det dyker upp en massa tävlingar och julkalendrar där man kan vinna saker på facebook nu?
Vore kul att veta om det faktiskt är sant att ALLA tävlingar/lotterier har en vinnare -och då menar jag av dessa etablerade märken såsom Saarioninen, Citymarket osv. Alltså dehär officiella, allmänna och välkända företagen/märkena.
Far ju runt nu (igen) att någon sida ger bort en gratis Caribienkryssning (ibland är det resa till Filipinerna eller något annat resemål). Av någon anledning tror jag inte riktigt på dessa, men det hindrade mig inte från att gilla och dela det då det första gången kom på min tidslinje.
Att man faktiskt kan vinna så vet jag av egen erfarenhet -har vunnit en bok (Karhunpesä) av författarinnan. Och då hade jag ärligt talat glömt bort att jag ens hade deltagit i någon sådan tävling... men mailet fanns på min fb-inbox och boken kom på posten några dagar senare -signerad och allting.
Dessutom har jag en del vänner som haft upprepade gånger tur.
Men hur ska man egentligen veta vilka tävlingar som är "riktiga" och vilka som bara är ett så kallat pr-trick för att få många tyckare/delare så deras sida blir spriden?
Det har jag ingen aning så därför tar jag och gillar/delar allt som jag skulle vilja vinna -om jag känner till vad det är för sida/märke/företag som ordnar tävlingen.
Men allra bäst är ju de tävlingar/lotterier där du egentligen ine behöver göra något annat än fortsätta vara gillare (tex FitFarm brukar ha upp såna lotteri-annonser med jämna mellanrum).
Jag hoppas ju verkligen att någon alltid vinner det som utannonseras -utan att åka på nå extra kostnader.
Och det får ju mig att fundera på tävlingar över landets gränser, tex att vinna en produktkorg från ICA när man bor i Finland. Skickar de faktiskt varorna då? Eller drar de helt sonika en ny vinnare tills de får en i Sverige? Och vice versa förstås. Nätbutiker hoppas jag inte har några gränser heller för det är ju allmänt kännt att man kan shoppa på nätet från vilket land som helst (i det stora hela).
Nåja, dethär är väldigt intressant att fundera på egentligen.
Och som jag sa, jag hoppas alla tävlingar är sanning -men något säger mig en stor del av dem är myter också.
Vore kul att veta om det faktiskt är sant att ALLA tävlingar/lotterier har en vinnare -och då menar jag av dessa etablerade märken såsom Saarioninen, Citymarket osv. Alltså dehär officiella, allmänna och välkända företagen/märkena.
Far ju runt nu (igen) att någon sida ger bort en gratis Caribienkryssning (ibland är det resa till Filipinerna eller något annat resemål). Av någon anledning tror jag inte riktigt på dessa, men det hindrade mig inte från att gilla och dela det då det första gången kom på min tidslinje.
Att man faktiskt kan vinna så vet jag av egen erfarenhet -har vunnit en bok (Karhunpesä) av författarinnan. Och då hade jag ärligt talat glömt bort att jag ens hade deltagit i någon sådan tävling... men mailet fanns på min fb-inbox och boken kom på posten några dagar senare -signerad och allting.
Dessutom har jag en del vänner som haft upprepade gånger tur.
Men hur ska man egentligen veta vilka tävlingar som är "riktiga" och vilka som bara är ett så kallat pr-trick för att få många tyckare/delare så deras sida blir spriden?
Det har jag ingen aning så därför tar jag och gillar/delar allt som jag skulle vilja vinna -om jag känner till vad det är för sida/märke/företag som ordnar tävlingen.
Men allra bäst är ju de tävlingar/lotterier där du egentligen ine behöver göra något annat än fortsätta vara gillare (tex FitFarm brukar ha upp såna lotteri-annonser med jämna mellanrum).
Jag hoppas ju verkligen att någon alltid vinner det som utannonseras -utan att åka på nå extra kostnader.
Och det får ju mig att fundera på tävlingar över landets gränser, tex att vinna en produktkorg från ICA när man bor i Finland. Skickar de faktiskt varorna då? Eller drar de helt sonika en ny vinnare tills de får en i Sverige? Och vice versa förstås. Nätbutiker hoppas jag inte har några gränser heller för det är ju allmänt kännt att man kan shoppa på nätet från vilket land som helst (i det stora hela).
Nåja, dethär är väldigt intressant att fundera på egentligen.
Och som jag sa, jag hoppas alla tävlingar är sanning -men något säger mig en stor del av dem är myter också.
måndag 8 december 2014
Byter tillbaka till svenska..
Jag tror bestämt att jag byter tillbaka till svenska på min blogg, alltså på denna blogg. Har ändå inte så många läsare tror jag som pratar andra språk och är enklare för mig att skriva på svenska -det är ju ändå mitt modersmål.
Så lite uppdateringar.
Och det är främst pga kosten, det vet jag men jag har ingen motivation att ta itu med den -eftersom jag inte vet riktigt vad jag skall göra heller!
Men vi ska se nu efter julen om jag skulle få tag i den igen.
Min motion har varit främst löpning fram tills det började vara halt ibland (och otroligt lerigt). Nu så far jag till lokala gymmet ibland på lufttrycksmaskiner och så har jag börjat skida på det konstgjorda spåret vid skidcentrum. (10 varv på det är ca 5km)
Så sakta men säkert ska jag väl komma mig framåt.
Har anmält mig till Manic Run i Seinäjoki 7.2 och Väriestejuoksu i Vasa 2.5.
Ska nog anmäla mig till mera evenemang så småningom men ska se vilka...
Så lite uppdateringar.
- Väger 60,4 kg
- Har 39,7% fett
- Och 26,5% muskler
- Mitt BMI står på 26,5
Och det är främst pga kosten, det vet jag men jag har ingen motivation att ta itu med den -eftersom jag inte vet riktigt vad jag skall göra heller!
Men vi ska se nu efter julen om jag skulle få tag i den igen.
Min motion har varit främst löpning fram tills det började vara halt ibland (och otroligt lerigt). Nu så far jag till lokala gymmet ibland på lufttrycksmaskiner och så har jag börjat skida på det konstgjorda spåret vid skidcentrum. (10 varv på det är ca 5km)
Så sakta men säkert ska jag väl komma mig framåt.
Har anmält mig till Manic Run i Seinäjoki 7.2 och Väriestejuoksu i Vasa 2.5.
Ska nog anmäla mig till mera evenemang så småningom men ska se vilka...
söndag 7 december 2014
Pepparkaksbak
Idag har vi bakat pepparkakor! Min syster var snäll och lagade degen, min mommo var snäll och kom som ett par hjälpande händer (och övervakande ögon) men hon fick fungera fotograf mycket också så jag fick förevigat vårt första gemensamma pepparkaksbak.
Så här kommer en liten bildbomb från bakningen.
Som man kunde gissa så var det Viggo som var aktivast att hjälpa -och förstås försvann det en del deg ner i två ivriga munnar.
Men efter en stund var det inte så intressant längre, då man väl hade provsmakat och testat kavla, utan man gick o lek istället -ja o busa förstås.
Nästa år går det väl ännu bättre då igen då de blivit ett år äldre igen.
Så här kommer en liten bildbomb från bakningen.
Som man kunde gissa så var det Viggo som var aktivast att hjälpa -och förstås försvann det en del deg ner i två ivriga munnar.
Men efter en stund var det inte så intressant längre, då man väl hade provsmakat och testat kavla, utan man gick o lek istället -ja o busa förstås.
Nästa år går det väl ännu bättre då igen då de blivit ett år äldre igen.
lördag 6 december 2014
Problemen med att vara distansstuderande
Egentligen har jag inte ännu stött på så många problem, men det som jag främst har stött på så är ganska stort.
Problem att hitta litteraturen som behövs!!
Visst, mitt bibliotek kan fjärrlåna från många olika bibliotek -men det kostar ju €/bok (varierar mellan 3-19€ beroende på från vilket bibliotek det skall lånas). Och som ensamstående mamma -som ska livnära oss på studiestöd- så blir det en hel del pengar att fjärrlåna upp till 15 skrifter/kurs. Men, som tur så har jag även lånekort till Vasa Bibliotek, Jakobstad Bibliotek och numera även till Tritonia i Vasa. Synd bara att det i Tritonia verkar vara väldigt bristfälligt också med litteratur, ingen av de böcker/tidningar jag har bort fanns där.
Men vad gör man då? Jo man söker vidare, och meddelar sin lärare att det finns inte att få tag på någonstans att har hon så hon kan kopiera artikeln/kapitlet i fråga. Oså får man då vänta på svaret.
Hon har oftast varit väldigt snabb att svara, tack och lov, så inte alltför jobbigt att ta kontakt och vänta på svar.
Men behöver ändå så småningom fara ner på diskussion om biämne och andra obligatoriska/nödvändiga kurser jag behöver läsa.
Och för de som inte visste det så läser jag Nordisk Folkloristik på distans vid Åbo Akademi i Åbo. Slapp in redan 2011 men eftersom jag blev gravid samma år sköt jag på starten, men trodde sedan at jag förlorade studierätten pga att jag glömde frånvaroanmäla mig men fick veta iår att jag hade kvar den och ännu fanns med på listorna. Så inledde studierna officiellt nu på hösten men skrev första hemtenten i somras.
Jag verkar vara en evig studerande. Först grundskola, så Vörå Samgymnasie, så LaFo (Lappfjärds Folkhögskola, artistlinjen) och sen Närvådare på YA (först vuxenutbildning i Kristinestad och sedan up i Bennäs) och nu då ÅA. Men jag tycker om att lära mig nya saker och få nya ideer.
Och nu får jag ju studera sådant jag varit intresserad av sedan lågstadiet! New Age, icke-religiösa ritualer, vampyrer, troll, UFOn och allt möjligt annat som har med folks tro/kultur/gemenskap att göra.
Hittills har jag bara sett i kurslistan en kurs som kommer vara "tråkig" för att det mest handlar om forskningsteknik -men annars kommer det att vara väldigt intressanta saker.
Och så får vi se då hur fritt jag kan välja bland andra kurser.
Funderar faktiskt på att ta teologi som biämne om möjligt -inte för att jag är särskilt kristen av mig utan bara för att det intresserar mig och tycker personligen att icke-religiös kultur + religiös kultur skulle vara en bra kombination att ha som vårdare.
Men får fundera vidare till dess att jag far ner till Åbo och diskuterar med lärarinnan.
Problem att hitta litteraturen som behövs!!
Visst, mitt bibliotek kan fjärrlåna från många olika bibliotek -men det kostar ju €/bok (varierar mellan 3-19€ beroende på från vilket bibliotek det skall lånas). Och som ensamstående mamma -som ska livnära oss på studiestöd- så blir det en hel del pengar att fjärrlåna upp till 15 skrifter/kurs. Men, som tur så har jag även lånekort till Vasa Bibliotek, Jakobstad Bibliotek och numera även till Tritonia i Vasa. Synd bara att det i Tritonia verkar vara väldigt bristfälligt också med litteratur, ingen av de böcker/tidningar jag har bort fanns där.
Men vad gör man då? Jo man söker vidare, och meddelar sin lärare att det finns inte att få tag på någonstans att har hon så hon kan kopiera artikeln/kapitlet i fråga. Oså får man då vänta på svaret.
Hon har oftast varit väldigt snabb att svara, tack och lov, så inte alltför jobbigt att ta kontakt och vänta på svar.
Men behöver ändå så småningom fara ner på diskussion om biämne och andra obligatoriska/nödvändiga kurser jag behöver läsa.
Och för de som inte visste det så läser jag Nordisk Folkloristik på distans vid Åbo Akademi i Åbo. Slapp in redan 2011 men eftersom jag blev gravid samma år sköt jag på starten, men trodde sedan at jag förlorade studierätten pga att jag glömde frånvaroanmäla mig men fick veta iår att jag hade kvar den och ännu fanns med på listorna. Så inledde studierna officiellt nu på hösten men skrev första hemtenten i somras.
Jag verkar vara en evig studerande. Först grundskola, så Vörå Samgymnasie, så LaFo (Lappfjärds Folkhögskola, artistlinjen) och sen Närvådare på YA (först vuxenutbildning i Kristinestad och sedan up i Bennäs) och nu då ÅA. Men jag tycker om att lära mig nya saker och få nya ideer.
Och nu får jag ju studera sådant jag varit intresserad av sedan lågstadiet! New Age, icke-religiösa ritualer, vampyrer, troll, UFOn och allt möjligt annat som har med folks tro/kultur/gemenskap att göra.
Hittills har jag bara sett i kurslistan en kurs som kommer vara "tråkig" för att det mest handlar om forskningsteknik -men annars kommer det att vara väldigt intressanta saker.
Och så får vi se då hur fritt jag kan välja bland andra kurser.
Funderar faktiskt på att ta teologi som biämne om möjligt -inte för att jag är särskilt kristen av mig utan bara för att det intresserar mig och tycker personligen att icke-religiös kultur + religiös kultur skulle vara en bra kombination att ha som vårdare.
Men får fundera vidare till dess att jag far ner till Åbo och diskuterar med lärarinnan.
Nådens långa natt
Helt enkelt hemskt att läsa om, men som Lolan påpekar själv så är det ju fortfarande en aning likadant. Barnen som omhändertas skickas till fosterfamiljer och man vet aldrig egentligen säkert om det kommer vara en bra familj eller inte, om barnet kommer trivas där eller inte.
Så väldigt gripande läsning och i slutet av boken bjuder Lolan in dig att ta del av hennes liv och hennes strapatser. Väldigt välskriven, kort med flera kapitel så även de mest ovana läsarna kan sätta sig och läsa igenom denna utan desto större problem.
Runaway Vacation
But actually it sums it up pretty good! I'm not a comedy-fan -most of the time I don't find the movies categorized under comedy funny at all.
But I don't know if it was for not watching comedy for long, cause I was a bit tired or if it really was that funny but I laughed alot!
It was a bit predictable but at the same time I think that added to the fun -to sit and guess what would happend.
Anyway a really good movie to watch with family! A bit childish sometimes as well so even the youngest would propably be able to see the fun. And for the ones understanding english even more fun with the lines.
torsdag 4 december 2014
"Help the person next to you"
De var verkligen snälla i Amerika. Fast det är klart, hon gör ju det tydligt att hon behöver det åt sina barn. Jag har själv bidragit med pengar åt folk före mig i kön om de haft för lite, om det varit ordentliga varor -inte tobak eller alkoholhaltiga drycker.
Ändå minns jag bra då jag fick vara hon som plockade tillbaka varor för att jag inte hade råd. Som tur är det så länge sedan som då Viggo var liten, men det svider verkligen varenda gång man får stå och börja plocka tillbaka. Särskilt om det bara blir mer och mer som åker tillbaka.
En maletköttsförpackning, en NAN (modersmjölksersättning), potatispåsen... osv osv.
Och hur många gånger har jag inte gått med telefonen i högsta hugg och kalkylatorprogrammet öppet och räknat ihop VARENDA VARA för att vara säker på att pengarna ska räcka som man kolla upp man har på kontot/i pengbörsen innan man for och handla.
Det är hemskt att behöva gå och vrida och vända på varenda cent.
Och sedan i värsta fall ändå stå där och ha för lite och försöka bestämma; vilken vara är det jag behöver minst? För om du köper ett paket NAN, ett paket maletkött, en potatispåse och en par liter vanlig mjölk -vilken vara skulle du lägga bort till först? Mjölken -du kan drick vatten. Men om det inte räcker? Byt ut köttet till 99cents köttbullspåse. Men om du redan gjort det?
Tidigare visste jag exakt efter att ha skrivit listan hur mycket pengar jag behövde för att kunna köpa det jag behövde. Jag visste att mjölk (på den tiden) var 89cent/liter, köttbullarna var 99cent, makaronipåsen var 49cent och NAN var ca 1€/burk. Så för att vara på säkra sidan avrunda jag till 1€, 1€, 50cent och 1€. Och smör var 2€ om man tog billig sort. Brödet fanns för 2€ rostatbröd stor påse, osten det skulle vara i hushållet kostade 6€ för en kilo. Ärtsoppa åts mycket för det var under 1€/burk.
Så det jag handlade var alltid enligt €-modellen -hade jag 12€ visste jag exakt hur många eller vilka varor jag skulle ha råd med.
Och hade jag inga pengar visste jag alltid exakta summan jag bad att få låna av släktingarna mina.
Det värsta var absolut då blöjorna började ta slut mitt emellan två utbetalningar -ett blöjpaket är ändå 13€ så det hittas inte så lätt.
Jag erkänner, jag har hunnit gå och samla flaskor i diket på väg till butiken -bara för att få en extra mjölkliter/NAN.
Jag är så glad att den tiden är över.
Men fortfarande lever jag enligt den tiden. Jag väljer det absolut billigaste alternativet (men det är väldigt få saker som jag tycker det dyrare faktiskt smakar bättre, den enda jag kan komma på genast är Pasta Carbonara är den dyrare godare för den har annan kryddsammansättning än den billigare). När jag ser en flaska/burk som ger pant så skulle jag vilja plocka upp den och jag tänker "vilket slöseri".
Lämnar jag någon gång med extra pengar eller får extra pengar någonstans ifrån (tex retroaktiv betalning från FPA) så känns det som om de bränner i fickan! För under hela den tid då jag fick räkna cent när jag skulle handla så köpte jag aldrig något nytt åt mig själv. Inga nya byxor eller annat behövligt. Måsta ja ha nå kläder (tex vinterjacka) så var det loppis som gällde och jag gick inte ens in i vanliga affärer. Hittade jag inget på loppis så frågade jag närmast boende släkting om de hade nå extra. Eller så blev det en tjockare huppare som fick duga. Så nu skulle jag så gärna vilja spendera en massa pengar på mig själv, slänga ut dehär topparna som håller på och går sönder överallt (stämmer, varenda normal otryckt topp jag äger har ett eller flera hål/sömmar som gått upp) och köpa nytt som jag gillar och trivs med.
Men istället lägger jag undan. Visst kan jag köpa NÅGOT åt mig själv (som jag köpte en klänning till födelsedagspresent åt mig själv) men kostar det över 20€ (byxor, jacka, tröja) så avstår jag oftast.
Istället lägger jag pengar i min "emergency"kassa (om bilen, tvättmaskinen etc går sönder) och i skuldkassan (för att betala av skulderna jag har från då jag hade det så knapert).
Jag vet väldigt bra hur det skulle kännas att vara dendär mamman i kassakön -för jag har varit hon. Jag fick aldrig hjälp av någon okänd som erbjöd sig betala eller bidra -men jag har hjälpt andra med det.
Det är ingen moralisk läxa åt er att ni måste göra det, var och en måste göra det den klarar av -och som den unga killen, han levde också på "foodstamps" så han hade inget att ge. Man kan inte ge om det betyder att man själv får be om hjälp då.
Det enda jag hoppas är att alla ger efter förmåga -av vad de än kan ge, oavsett om det är en extra slant/tid/stöd/något annat.
Hjälp personen som är intill dig.
onsdag 3 december 2014
Julbelysning gör allt så mycket mysigare
Har äntligen börjat få lite julstök undan.
Ser så fram emot denhär julen. Att få fira med de som står mig närmast, ett hus fullt med 4 barn (äldsta 2 1/2 år, yngsta 3 månader). God mat, bra sällskap. Hoppas på tomte också men får se det då närmare. Men julgran ska det vara också, både där och här.
Får ju se hur många gånger granen vinkar över barnen -eller kanske jag binder ett band runt den o fast i blombrädan så den inte kan vinka på dem. Kanske vore smartaste lösningen.
Men i vilket fall som helst. Julen närmar sig med stormsteg. Behöver inte stressa med något, har redan handlat alla julklappar -måste bara dela ut de sista.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)