Dotterns födelsedagsfest

Söndagen 26.11 hade Nina sitt 4 års kalas (och samtidigt firade jag 29 år sådär på ett hörn). Hon ville ju ha prinsesstema och det fick hon.

De andra tjejerna ville ju också vara fina, så vi sökte fram klänningar åt hela gänget! Exakt allihopa fick vi hittat åt (ännu en gång tur att man handlat färdigt kläder åt Nina upp till 168, och att äldsta flickan och jag redan är lika långa).

Och dagen före fick de baka. Två yngsta bakade kolasnittar med mig, tre andra plus jag bakade mockarutor (Viggo var i simskola med sambon och äldsta hade sovt hos en kompis). Blev riktigt gott faktiskt!

Medan ena gänget bakade så städade de andra. Gick sådär halvbra men jag dammsög, så jag blev nöjd i det stora hela med hur huset såg ut. Ännu kalasdagen fick de alla hjälpas åt att fixa leksakerna på plats.

Och de tyckte att det var väldigt roligt att få pynta med serpentiner och ballonger, prinsessduk och att plocka fram bestick och fat.

Min väninna Jonna var en ängel och tog på sig att baka prinsesstårtan åt Nina (och smörgåstårtan åt mig), underlättade verkligen mycket att ha så mycket mindre att fundera på inför kalaset. Var inte alls lika stressad som jag brukar.

Hann till och med måla nagellack åt alla tjejerna i huset. Och sminka mig själv. Och klä mig i kjol och fin topp, med halsband och örhängen. Inte varje gång jag hinner det innan människor kommer.

Och Nina var så nöjd med presenterna! Två pojkdockor (Ken och Nan), en flicka med vagn och två hundar, Belle-docka (den i tårtan), pengar och av nästäldsta bonussystern fick hon ett Frozen armbandset. Målarbok och kritor var det väl också, och av sin bonusfaster fick hon My Little Pony hårspännen med färgat hår fastsatt. Tror det var allt, ursäkta om ännu något jag hade glömt.

Nu går hon åtminstone omkring med sakerna i ena presentpåsen hon fick, så de alltid är med henne.

Jag hade önskat mig pengar till resan då jag fyller 30 år. Och det fick jag en del, och av svägerskan fick jag fin hjärtlampa.

Barnen sprang omkring och lekte, så tror det var väldigt lyckat. Som vanligt kan ju de som deltog bättre svara på den frågan!

Kommunikation om verklighet

Det känns bra när man får ge sina synpunkter åt individer som småningom kommer att komma ut i arbetslivet och ska stödja andra familjer i olika situationer.

Just nu sitter jag på AKK (alternativ kompletterande kommunikationsmetoder) och igår hade jag med mig Viggos kommunikationshjälpmedel. Så de fick se hans versioner.

Samtidigt fick jag själv presentera dem och hur vi använder dem. Och lite frågades det ju utöver det kring vår vardag och Viggos behov. Jag var inte alls beredd på att jag skulle presentera hjälpmedlen, men vad skulle det inte flyta. Det är ju inte bara en gång som jag behövt förklara och återge vår vardag, min son och hans behov.

Oavsett vilken kurs inom specialpedagogik (eller andra kurser som tar upp elever/individer som Viggo) så försöker jag delge mitt föräldraperspektiv. Och ibland tar jag in vad andra sagt i träffar (utan att nämna vem som sagt såklart) kring olika ämnen.

Ibland ser man att det tas emot väldigt bra och ibland ser man att man sagt något som går emot deras tidigare uppfattning. Bara en gång som jag blivit väldigt upprörd över åsikter som delgetts under lektionstid, men gav svar på tal också. Även sedan i feedbacken kring kursen.

Men det är väldigt givande, oavsett situation, att få delge information och se hur de/n andra får en insikt över hur det kan vara. När allt inte gått som på Strömsö. Men att det ändå blir bra, på sitt sätt.

En del personer vill ofta ta den synen att "det är så synd" och "det är säkert så jobbigt" kring vårt liv (i jämförelse med deras). Och visst, nog kan det vara jobbigt ibland. Men det är helt säkert ditt också ibland -bara kanske på ett annat sätt.

För dig kan det vara jobbigt med arbetets situation (dålig stämning, dålig lön osv), för mig kan det vara att inte förstå min sons budskap. För dig är det tungt att göra treskiftarbete, för mig att inte få sova en hel natt i hemmet.

Det ena är inte tyngre än det andra, det är bara olika för olika individer. Du kanske tycker att mitt liv låter värre, så du har inte rätt att tycka ditt liv är jobbigt. Men visst har du rätt! Du lever inte mitt liv, du lever ditt. I ditt liv finns dessa svåra saker, i mitt liv dessa.

Sen finns det dessa lyckobringare för dig, och dessa för mig. Du blir glad över en räkning som är mindre, jag blev superglad då min son bytte skeden till gaffel hemma. Inte skulle vi säga den enas glädje är mindre än den andras, så varför ska vi nedvärdera det som är jobbigt "bara för att man tycker den andres är värre".

Kom ganska långt från kommunikation nu. Men tycker det behövs perspektiv på allt, och det får man bäst genom att ta till sig olika individers situationer och liv. Så därför har jag valt en väldigt öppen och ärlig syn på min familjs liv. Så kanske du kan få ett perspektiv du annars inte skulle få.

Novemberuppdatering!

Tick tock tick tock. Dagarna rusar förbi. Halvvägs i november redan! Och förstås inte alls varit så aktiv här på bloggen som jag hade planerat vara.

Men livet kom emot. Mycket på samma gång, som vanligt, som sker så då får andra saker vänta.

Särskilt då saker som är mindre roliga händer, men samtidigt också roliga saker som händer.

Som min mamma hamnade på sjukhus, fortfarande oklart varifrån det kommit hög feber och högt crp. Idag slipper hon till Oravais och hoppeligen om ca tre veckor hem.

För några dagar sedan kom beslutet att Viggos ljudisolering av rummet gick igenom. Idag kom leveransen med ny dörr, nytt fönster, bergull, gipsonitskivor och skruvar. Igår fick jag handlat tapeter åt honom. Så småningom får vi börja på och fixa hans rum färdigt då!

Blev godkänd i kursen Digitala arbetssätt för elever i behov av stöd. Igår började Psykiska första hjälpen och just nu sitter jag och väntar på att kursen Logopedi: Alternativa och kompletterande kommunikationsmetoder ska börja (förkortas AKK, innebär alltså andra sätt att kommunicera än ord).

Och så finns det andra saker som tar upp tankeverksamheten. Men som inte passar att skriva här på bloggen (åtminstone inte ännu). Och sånt som inte är min sak att bestämma om ska vara offentligt eller inte. Och sånt som jag inte vet hur jag ska formulera.

Men jo, tankarna snurrar. Viggo sover ännu dåligt, vaknar en gång per natt minst. Då han sover några timmar i streck har jag börjat drömma en massa idiotiska och kaotiska drömmar. Idiotiska för att de oroar mig i onödan (alltså "worst case scenarios") och kaotiska för de har ingen logik. Så känns som om man inte får sova ordentligt ändå.

Men vi ska tro ljudisoleringen plus musiken till natten (dock inte taikafon eftersom musiken i sig hjälper lika bra och han inte vill ha vibration av dynan) hjälper honom (och indirekt då mig) att sova bättre. Sämre kan det inte bli iallafall.

Det var iallafall en kort snabb update. Kaotisk som vanligt...

Halloween 2017

Firade Halloween lite i efterkälken i år. 11.11 för att vara exakt, men då bonusflickorna uttryckte en önskan att få vara med så ville jag ju ordna det så.

Ovan ser ni vår gravgård som vi gjorde till först. Gamla bräder jag klöv till passliga bitar och snabbt spikade ihop. När de kom hem från skolan (tre av de äldre) hjälptes vi åt att bära och placera ut korsen och lyktorna. Måste säga jag tycker den ser ganska bra ut. På rätt dag tände vi alla lyktorna också på gravgården för lite extra spooky feeling.

Lovade också att jag skulle försöka hinna ordna en skattjakt åt gästerna utomhus. Ovan ser ni brevet av kapten Fiskhuvud som gömt sin söta skatt någonstans i närheten, vaktad av fyra tappra män och med glimmande andar som vill leda dem på villovägar.

Fyra tappra män var sklettgubbar som skulle lysa i mörkret (men det gjorde de ju inte, fy Citymarket Stenhaga) och glimmande andar var reflexer hängda i träd och buskar här och där.

Lite himlade de äldre med ögonen då jag läste upp brevet men nog såg de ut att ha roligt ute på gården med ficklampor, rusandes hit och dit (för de följde ju de glimmande andarna).

Det var lågstadie som var åldersgräns för att fara ut utan vuxen (såklart skickade vi med Matias ändå men han bara höll uppsikt). När de äldre kom in for vi andra ut i samlad trupp, och måste påstå vi var mycket snabbare att hitta gubbarna än de andra. Viggo skulle nästan ha velat stanna ute längre och springa runt med ficklampan, men kom nog så snällt med in tillbaka då alla andra gick in.

Ska väl visa vårt spooky gäng också. Vampyren, mus-feen, piraten, grudge, piraten, piraten och prinsessan. Fast den yngsta piraten ville bli en musprinsessa sen så hon sprang själv och böt om. Nedan ser ni henne sen:

Jag lovade vara vampyr också. Med min slängkappa, vitt ansikte, blodiga mungipor och röda sammetsklänning från London. Nedan ser ni min lilla sminkselfie:

Och som vanligt blev inte bilden av mig och min pirat till något. Här har han just hållit pistolen mot mitt huvud och jag ska... ja, nånting! Men fick nu en bild på oss (främst för att fånga honom på bild).

Ska väl presentera maten vi åt också! Först vår fångande skletthand (blev en succe) som vaktade godiset. Spyende pumpa med grönsaker att dippa (jo jag vet det inte ser så fint ut då burkarna står ännu här).

Mina marängspöken och knackkorvsmumier. Fanns ketchup att själv lägga på knackkorvarna. Men nästan ingen åt av dem, främst jag och gubben som smaskade i oss dem. Marängspökena gick åt ganska bra dock, fast de misslyckades (klick för inlägget om dem).

Kladdkaka som skulle ha fint spindelnät som dekoration. Men misslyckades ganska radikalt med båda dem också. Men åts upp innan ens alla gäster hade hunnit komma. Så gott smakade den iallafall.

Kattsanden. Alltså krossade digestivekex och chokladbollar (formade som korvar istället). Hade lagat en katt av trolldeg som fick sova framför sin "wc" också. Lämnade mycket av det också, men var ändå en succe. Det vita fatet bredvid var fyllt med vattenmelonskivor, Viggo åt väl upp de flesta bitarna skulle jag tro.

Giftbålen av apelsinlimsa och citronlimsa samt grön karamellfärg. Isbitarna med spindlar i smälte snabbt så lämnade plastspindlar och flyta i den bara. Men den dracks också upp, men blanda inte fler gånger heller så tre liter bål räckte bra. Men de flesta vuxna drack ju kaffe eller te.

Insåg just att jag glömt fota det mesta av inredningen. Men hade brett ut spindelnät över hela vårt stora bord, ljusstakar och svarta rosor (plast) på bordet och vid serveringsbänken. På dryckesbänken fanns ett ljushus från Minimani med ledlampa. Spindelnät hade alla barnen fått hjälpas åt att placera ut här och där på båda våningarna, likaså mina fladdermöss-girlanger. Endast en såndär pappers-boll-lampa lyste längre så den fick bli i hallen, tillsammans med mitt lilla lysande spöke. Girlangen med tygspöken hängde ovanför matbordet och soffbordet samt mitt fullstora papperssklett stod och vinkade i fönstret åt gästerna när de kom.

Det var väl typ allt. Och tyckte det gick bra! Viggo satt mest framför tvn, kom och hämtade lite vattenmelon eller annat nu som då. Barnen sprang omkring och lekte med varandra eller satt och åt. Överlag verkade det vara riktigt lyckat (om någon som deltog med eller utan barn läser detta får ni väldigt gärna kommentera om era barn sa nå eller vad ni själva tyckte, lite feedback inför nästa år).

Viggo tappade sin andra tand! Åt ttroligen upp den samtidigt som kladdkakan eller vattenmelonen. Intressant bara för den var aldrig ens lös, vi skulle ju den 27de och dra loss den. Men inte blev det nå stor sak av det heller. Inte sa han ens till utan de andra som kommenterade att han var så röd på hakan och jag skulle torka bort vattenmelonen -och insåg det inte var det så bad honom gapa. Går så mycket lättare än jag trodde med tänderna hans! Men det hör egentligen inte till Halloween, var bara kul sak som hände under vår halloween...

Men nästa år ska jag försöka satsa på att ha Halloween i oktober, främst för att det inte ska kännas så stressigt inför vårt kalas men också för att det ska finnas möjlighet att fira två bonus någon gång (som också fyller i november, vi är alltså fyra i november, två i maj, en i april, en i februari och en i juni som ska firas. Nästa gång de kommer hit kommer mitt och Ninas kalas vara (skola andra helger) så får se hur vi får inplockat ett släktkalas åt dem. 

Men tack till alla gäster! Och jag hoppas vi syns nästa år igen! Ja, iår var vi mina sju plus nio barn och vi två plus åtta vuxna. Fullt hus som sagt, men finns det hjärterum finns det stjärterum!

Hata/älska maräng

Jag har ett love-hate-relationship med maränger. Jag älskar att äta dem, men jag hatar att försöka laga dem.

Två gånger har jag försökt tillverka maränger till Halloweenfesten. Två gånger har jag misslyckats.

Nedan kommer de fina orginalen jag hittade när googlade. Så fina små spöken eller hur?

http://alltommat.se/recept/marangspoken/

Här kommer mina marängspöken. Ni ser väl ingen skillnad hoppas jag?

Jag har helt klart inte dethär med maränger på klart. Tack och lov ska jag inte bli konditor eller dylikt.

Så, vi får se om jag kommer någonsin att pröva på igen. Men hur som helst blev de goda! Så helt bortkastat var det inte att laga. Och barn brukar vara ganska förlåtande av sig med hur de ser ut.

Eller så förlåter de inte alls. Hoppas de vi har hos oss är de förlåtande barnen. Skämt åsido.

Big Mouth

Vill ni se en galen serie? Varsågoda. Big Mouth på Netflix. Var väl inte lämplig för barn ens, fast sånt format.

Så ni med barn hemma: råka inte lägga på den åt era småttingar!!

Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. Men valde att mestadels skratta åt den. Främst kanske för att man redan har dethär med pubertet förbi.

På samma gång kunde den ju vara väldigt bra för de som är i puberteten. Beroende på förstås hurdana de är angående tålighet.

Men ja, underhållande på ett skruvat sätt!

The Babysitter

Som vanligt, när det blir en skräckkomedi, så var jag och min sambo av väldigt delade åsikter om filmen.

Jag trodde ju först att det skulle vara en riktig skräckis, likaså sambon. Men jag insåg ganska snabbt att den var tänkt som mera komedi än skräck. Så jag ställde om huvudet mitt och fick ut en hel del av filmen då.

Sambon däremot suckade mestadels av filmen. Som vanligt är det alltså förväntningarna på filmen som sist och slutligen bestämmer om den är bra eller inte. Så håll dina förväntningar låga.

Så denna för de som inte tycker om riktigt allvarlig skräck. Blodig är den, men blodet är minst sagt falskt...

Bloggstatistik Oktober

Topp 10 inlägg

1. EEG mätning på schemat (klick) -hur det gick för Viggo och mig när hans EEG (hjärnaktivitet) skulle mätas.
2. Hemlagat godis (klick) -prövade laga egna bärremmar. Även prövat röda vinbär, jordgubb, svarta vinbär och blåbär efteråt (jordgubb och blåbär favoriterna).
3. Blombänk nummer två klar (klick) -fixade i trädgården en till blombänk.
4. Familjekraftläger @ Norrvalla (klick) -vad tyckte vi om FDUV/Folkhälsans läger i år då?
5. Ansiktshår (klick) -jag och en kompis prövade ett hemlagat hårborttagningsmedel för ansiktet.
6. Handla på Wish (klick) -fortfarande håller sig recensionen kring Wish i topp 10.
7. No escape (klick) -en teckning jag ritade under en väldigt mörk period av mitt liv.
8. Blandade godbitar (klick) -uppdatering efter en tystnad på 9 dagar.
9. Stranger Things (klick) -recension av Netflix serie.
10. Bloggstatistik för september (klick) -hur det såg ut på bloggen i september.

Samma trafikkällor. Instagram, facebook och sevendays. En hittade ett gammalt inlägg från då jag pysslade, hade sökt på vika pappers stjärnor. Men det är enda sökorden denna månad.

Kollar man sökord över hela bloggens existens så har bloggen visats betydligt fler gånger: vänskap (228), marion norrgård blogg (179), mamma (148), solsken (130), grattis mamma (125), citat om livet (76), citat om styrka (73), marionliv.blogspot.com (66), familjen konstig (65) och handla på wish (56). Och detta är alltså topp 10 sökord för att hitta min blogg genom tiderna, sen finns ju inte de andra med alls.

Läsarnas länder har inte förändrats alls. Möjligen lite bytt plats sinsemellan vilken som varit sist eller nästsist. Finland, Sverige och Ryssland toppar ännu statistiken (4429, 4032 och 384).

FaceBooks sida visar 161 gillare och 164 följare just nu.

Så kollade statistiken och skrev detta 1.11.2017 kl 08:27, men publicerar det senare. Har annat jag vill publicera före! Såsom besöket på sjukhuset med Viggo och Nina (klick). Och en liten skrivelse om min sambo (klick).

Utslag och tänder

Nina och Viggo fick besöka sjukhuset samtidigt 31.10. Nina med sina utslag hon haft sedan juni och Viggo med sina tänder.

Egentligen skulle det bara varit Nina som besökt VCS, men eftersom tiden de bokade åt Viggo var så långt framåt och opasslig för oss ringde jag och ombokade. Skulle ha skjutit på det längre framåt men tack och lov så gav de en avbokad tid när jag bad om tidigarelagd tid.

Så klockan 13 skulle Nina vara vid hudpolikliniken, och 13:30 Viggo vid mun- och käkpolikliniken. Ser ni ju att tiderna blev ganska knappa. Tur nog arbetar min mor i Vasa så hon kunde komma med.

Först till hudpolikliniken, aldrig besökt tidigare. Gick helt bra, Viggo blev lite fundersam nog över deras dammsugare (eller bonare) som de gick förbi med. Var en annan familj med barn som vi delvis lekte med och jag pratade lite med mamman. Så dök mommo upp.

Tänkte Viggo skulle få vänta med leksakerna och mommo men han ville med. Så hela gänget gick in till läkaren som kollade hennes utslag. Står väl mellan tre alternativ: en form av atopiskt utslag, svamp eller psoriasis. Psoriasis på barn är tämligen ovanligt, men jag har ju psoriasis (fått som vuxen) så omöjligt är det väl inte. Tyvärr är det bara tiden som kan utvisa med säkerhet vilkendera det rör sig om för Nina.

Vi fick nu ändå kortisonsalva och bassalva. Och de tog svampodling från några utslag samt blodprov. Men hon var så duktig så!

Ena armen. Resten av kroppen likadan.

Mommo fick ta hand om blodprovet för då behövde vi iväg till munavdelningen. Får nog vara glad att Viggo är så van med sjukhus och att vi lekt så mycket tandläkare med honom (både i dagis och hemma). Gick så galant att sitta och vänta med mammas telefon i korridoren.

Och väl inne i rummet insåg jag snabbt att de inte hade en aning om Viggos situation. Bara det lilla kommunens tandvård hade meddelat i samband med remissen. Och det var att han inte gillade beröring i ansiktet och hans diagnos. Så jag fick mer eller mindre hålla tömmarna.

Men det gick! Över förväntan faktiskt. Blev så stolt då han gapade duktigt många gånger åt tandläkaren så hen fick hittat alla hål (2 stycken och ett på gång) och kolla dubbelraden. Men som vanligt var vänster sida av hans mun mycket svårare så han bet i spegeln så fort rörde sig ditåt. Men det lyckades!

Men att gapa under ett ingrepp tror jag inte skulle lyckas. Och som hen sa att skulle behöva gapa så länge i sträck. Och jag gissar han inte skulle gapa flera gånger om de börjar borra och ha sig mycket i munnen. Så, det blev inbokat en ingreppstid: 27.11. Och ingreppen görs under narkos. Och de ska göra alla behövliga ingrepp på tänderna samtidigt, samt försöka samkoordinera med ortodonten så skulle komma och kolla om fler mjölktänder måste avlägsnas för att ge plats åt de permanenta tänderna.

Frågan är nu om något annat borde försöka koordineras så det skulle ske samtidigt. Men vet ju inte vad mera vi kunde behöva kolla med Viggo. Månne polyperna och öronen skulle må bra av kontroller och putsningar? Men det behövdes remiss för att de skulle försöka koordinera ihop sig. Så jag vet inte...

Men får se det bara! Vi bestämde åtminstone oss för att fara till HopLop då de var så duktiga på VCS. Där sprang vi omkring, studsade och rutschade vi flitigt -tills Viggo plötsligt fick nog. Han sprang iväg till jackan och skulle bara hem. Och Nina ville absolut inte hem. Så fick muta Nina med en slush i djurkopp (och såklart fick Viggo en sån också).

Hemma var Viggo så lugn. Så "tankspridd" att jag nästan hann bli orolig. Men var väl helt enkelt en tung dag. Mycket som hände på en ynka dag så behövde väl samla sig ordentligt. För han piggna nog till fort och åt med god aptit då. Och han var inte "onåbar" som de brukar säga om epileptiska anfall (utan ryckningar).

Men sov ordentligt, det gjorde han ändå inte. Vaknade två gånger (verkar vara det nya normala) och ville ha mig där. Nina däremot sov hela natten -fast hon sov i bilen båda vägarna också. Så absolut en tung dag för småttingarna. Och lite för mig också som hann vara på helspänn en tid hur det skulle gå.

Hördu älskling,

inser du att det är vår treårsdag idag?

Så grattis, du är härmed mitt officiellt längsta förhållande *trumpetfanfar*. Och du bröt därmed också min "treårsförbannelse" (klick). Men det är en bisak!

Jag vill bara tacka dig 

för de tre bästa åren av mitt vuxna liv. 

För att du är min stadiga klippa när jag flippar ur.

Att du varje dag kramar mig.

Att du är helt hundra procent irriterande ibland.

Att du orkar vara lugn fast barnen härjar vilt.

Att du ger mig tid till avkoppling, hobby och vänner.

Hoppeligen ger jag tillräckligt av det åt dig också.

Att du ville flytta ut i ingenstans med mig.

Att du orkar engagera dig i huset och gården.

Att vi aldrig behöver gräla.
Att du utökat min familj med 200%.

Mest av allt

vill jag ändå tacka dig för den kärlek du ger mig.

Som stärker mig varje dag.

Som jag faktiskt har börjat tro på.

Jag hoppas på

många år tillsammans ännu.

Att jag ger dig styrka och glädje.

Att vi inte ska behöva gräla i framtiden heller.

Och att vi bara blir starkare tillsammans.

Glad årsdag älskling. Tyvärr har jag inte köpt någon present, men kanske du överlever det? Vi har ju annat att lägga pengarna på just nu.

Ärligt talat så tycker jag om alla delar med dig. Allt från ditt irriterande småbråkas till varenda en av dina döttrar. Jag tror faktiskt jag skulle gå under om jag inte längre skulle träffa dem.

Och du orkar försöka med Viggo fast han inte riktigt vill gå med på din hjälp, och du finns där för Nina när hon inte själv vet riktigt vad hon vill.

Du ger oss så mycket, mer än jag tror du någonsin kommer ana eller jag någonsin kommer att kunna beskriva. Jag hoppas bara att jag (vi) lyckas ge dig något tillbaka.

Åtminstone har jag en positiv effekt på ditt skägg. Från babyface till vuxen karl på bara två år. Och sori nu bara men du är såå mycket snyggare med skägg...!

2015

2017

Stranger Things

Sett första säsongen av Stranger Things på Netflix tillsammans med min sambo. Skyndade oss att se den då säsong två började nu i helgen.

Jag blev positivt överraskad över serien. Hypade serier brukar jag oftast bli besviken på för att det skapats för stora förväntningar. Men ingen aning vad den baserar sig på och namnet på bröderna som hållit i trådarna sa oss ingenting. Så en positiv överraskning på många vis!

Men denna hade faktiskt väldigt bra effekter, tydlig röd tråd i berättelsen och intressant tråd! Skådespelarna var jättebra, även barnen var väldigt bra redan trots sina unga år.

Så jag rekommenderar denna serie för alla som gillar sci-fi/fantasy. Alla som vill ha nå nytt att se på.

Och så har säsong två inlett väldigt starkt, sett tre avsnitt av den hittills och tycker den är väldigt intressant också. Så bjuder ännu på säsong tvås trailer här nedan.

Fullt 8 hus

Ja alltså, vi har varit åtta hemma idag. Sambon gasa iväg 7 på militärövning och kommer hem imorgon.

Så efter dålig nattsömn (rasande snö från vårt tak och taket på andra sidan vägen höll Viggo vaken) hade jag alla sju hemma.

Och såklart skulle det regna hela dagen. Så fick skippa den planerade pulkåkningen.

Istället blev det (i ordningsföljd) fri lek, lunch som de hjälpte till med (konservkött-soppa), städdag, trolldeg, päronplättar, Viggo ut och kör traktor med moffa, godisdag och nu läggs tre yngsta.

Jag ska med de tre (eller fyra) äldsta ännu ha spelkväll. "Ska vi slå vad?" och kortspel var önskemålen ikväll. Och vi tar vår godisdag då samtidigt vi spelar.

Så utan att veta hur morgondagen blir tycker jag dagen gått riktigt bra. Men då har jag blivit bättre på att ignorera skrik och ståhej än tidigare. För det har det varit gott om också...

Blandade godbitar!

Så får dagens fluminlägg heta. Det är ändå 9 dagar sedan jag skrev senaste inlägget *skärpning!*. Och vet inte alls egentligen vad jag ska skriva om.

Viggo besökte en foniater. Så nu blir det väl att börja träna läppstyrkan med någon skiva som ska läggas mellan läpparna och tänderna och så ska jag försöka dra bort den och han hålla kvar den. Då kasnke han blir mera medveten om sina läppar och börjar delvis ha munnen stängd så inte så mycket saliv smiter. Men det hjälper ju inte mot stimulisökningen, alltså att han tuggar på det mesta. Det gav han inga egentliga tankar kring utan var läpparna som koncentrerade sig på nu.

Blir väl att fortsätta försöka ha honom att bara tugga på "okej-saker", alltså chewy-tuben. Ingen aning vart hans halsband försvunnit nu igen så. Borde kanske se om skulle få inhandlat flera tuggsaker åt honom som han kunde välja istället för kläder och små leksaker. Blir att surfa runt lite.

Och förstås att återuppta stimulering på kinderna (massage längs käklinjen och att borsta kinderna med tandborsten). Något säger mig han kommer vägra till först -men det släpper väl efter ett tag. Om skulle försöka få in massagen också vid läggdags. Med risk att det försämrar nattsömnen då salivutsöndringen kan bli rikligare av stimuleringen. Men är en aspekt som vi får pröva ut helt enkelt.

Nästa vecka ska taikafonen återlämnas. Eller om jag skulle ta kontakt och be om fortsatt lånetid då osäker på hur mycket hans tänder spökar nattetid. Stundvis verkar den hjälpa en del (sover längre innan vaknar första gången) men samtidigt så vaknar han ju nog ännu varje natt, men om tänderna värker så...

Han får upp en permanent tand bakom sin mjölktand just nu. Och så menar de att det finns ett hål på hans vänstra sida (inte överraskande det uppstått då varit så lång period han totalvägrade tandborstning på vänster sida). Så fick tid nästa vecka med honom -men det var bara bedömning! Usch vad jag blev trött när de sa det. Trodde ju de skulle åtgärda genast, jag menar, till och med en icke tandkunnig ser ju att en tand måste bort (mjölktanden). Så trodde de skulle söva honom och fixa det genast, men istället får vi försöka få honom att gapa åt en okänd person som ska se på tänderna och bedöma och sedan vänta på en ny tid. Suck. Nå, får ta det som det blir.

Samma dag ska Nina och visa upp sina utslag (äntligen!!) hon haft sedan sommaren. Men nu har de förstås börjat bli bättre. Men har fotat dem och hvc fotade då de var som värst så hoppeligen ska något konstateras ändå så hon får hjälp mot dem.

Har också haft kvartsamtal om båda mina barn. Båda var nog så bra ändå. Nina var de lite bekymrade över att ovana inte förstår hennes tal (grötigt och/eller snabbt tal) så vi lade det som mål att träna henne tala långsamt och tydligare. Viggo har ju sina svårigheter men de tyckte redan han gått framåt enormt mycket, är så positiv och med på allt samt använder iPaden med Widgit Go väldigt aktivt och bra. Så fortfarande bara mig han inte vill använda den med, borde kanske börja ta fram den oftare hemma också och faktiskt fråga honom något. Men de var nog så nöjda med barnen så kändes nog så bra så att prata med dem, även fast Ninas samtal blev lite kort då fick hasta iväg på möte med kommunen och Kårkulla också.

Så vi ska ge en rehabiliteringshandledare ett nytt försök. Framförallt med att försöka hitta vilka av FPAs kurser som kunde vara för oss samt att hitta något som systrarna kunde dra nytta av (alltså träffar med andra syskon till barn med funktionsvariation). Vet inte om det exakt är något annat som ska göras av denne handledare, får fråga upp vad jag får "nyttja hen till". Men jag gav upp att förstå vilka av FPAs kurser som kunde gälla oss, försökte kolla två gånger men vet inte vart vi ska räkna oss heller.

Görs själv då? Jodå, studerar vidare. "Perspektiv på funktionsnedsättning" sista föreläsning ikväll, satt just och skrev färdigt första uppgiften till hemtentamen i samma kurs. Hoppas på att snart se de andra i min grupp gjort sin del av grupptentamen (vi håller kontakt och jobbar via Google Dokument) för den ska vara inne imorgon. Och idag då far mot skolan far jag via biblioteket så får den andra boken jag behöver till hemtentamens två uppgifter (1. anpassa undervisningen för elev med autism, 2. förarbete inför elev med utvecklingsstörning).

Kurserna i psykisk första hjälpen och alternativa kommunikationsmetoder börjar i mitten av november. Håller ännu på med "introduktion till interkulturell kommunikation" via nätet. Så med alla dem har jag fem kurser till, skulle göra mig säker från FPAs återbetalningskrav till april 2018. Har ju fått engelskan och metod & teori del 2 godkända. Började lyfta studiestöd i oktober, sade jag väl inte tidigare.

Axlar, rygg och handleder värker nå otroligt. De börjar vara aningen trötta nu igen. Men ska försöka minnas att ta värkmedicin till i natt så kanske sover lite bättre (trots att jag troligen får lägga mig med Viggo igen i något skede). Händerna är också konstanta istappar nu då vintern kom med minusgrader och en hel del snö.

Men jag hann städa upp på gården innan snön kom! Eller, trädgårdsgungan och studsmattan står ännu på gräsmattan men alla trädgårdsmöbler, blomkrukor, prydnadstomtar och cyklar kom sig in under tak. Likaså hann jag sortera potatisen och skörda alla frukter och bär (förutom rönnbären för de skrumpna ihop efter första minusgraden). Bara ytterväggen som ännu är under konstruktion, och luftpumpen som ska komma på den ska monteras ännu (så får vi hoppeligen varmare hus för mindre elräkning).

Ljudisoleringen av Viggos rum ska hoppeligen snart komma igång också. De var på hembesök igår från handikappomsorgen och byggnadsnämnden. Så de skulle ändra vår offert lite (fick inte göra si utan borde göra så) och sen får vi hoppeligen ett beslut som godkänner ljudisoleringen. Det tillsammans med taikafonen (vet inte om det ska vara taika eller taiko) ska hoppeligen förbättra hans sömn avsevärt! Men lagar eget inlägg om det bara vi kommer igång.

Men det är väl ungefär vad jag har att berätta just nu. Ska höra om min vän ännu behöver flytthjälp. Om inte så fortsätter jag med skolarbeten, annars får jag snart starta mot Vasa.

Dagens morgonvy. Tycker ärligt det är så vackert med snö! Men tycker inte om kylan pga värkande händer. Fanns ett skidspår redan vid skidcentrum, 2 km bara men borde snart komma mig dit också då. Hoppas snön lämnar redan!

Dirty Heart

En människa kan bli trampad på, hånad, utstött och utsatt för alla möjliga hemskheter. Ens hjärta lider för varje hemskhet som händer. Hjärtat smutsas ner och verkar delvis upplösas inombords.

Ändå finns alltid hjärtat kvar. Slår vidare trots allt som händer. Trots allt det hör och ser. Kanske inte alltid det fysiska hjärtat men det psykiska.

Det fortsätter att hoppas och älska, genom de mest grymma öden. Och oavsett hur smutsigt hjärtat blir så finns det ändå där.

Väntandes, på någon som kommer med trasan och vattnet för att putsa upp det på nytt. På att hjälpa dig få ett helt och rent hjärta igen.

Du måste bara våga tro och hoppas, hålla hjärtat öppet. Lite polera det nu som då för att ge det luft. Hålla det lite högre upp för att det inte ska hamna i dyn vid dina fötter.

Tror du mig inte? Såklart inte. Inte om det inte ännu blivit putsat.

Men du ska få se. Förr eller senare.

Och nej, jag pratar inte om "den rätte" i äktenskapliga sammanhang. Utan om någon som bryr sig om dig. En vän, släkting, barn, förälder, myndighetsperson eller då partner. De är alla lika värdefulla i att hjälpa ditt hjärta.

Och fast du inte vet om det, så har helt säkert du också putsat någons hjärta. Kanske gör du det varje dag. Bara för att du finns i dennes liv.

Guardians of the Heart

Minns inte vad jag tänkte kring detta. Om det var att efter många hjärtesorger så blev det som en sorts skyddsbarriär runt hjärtat.

Eller om det var kring känslan om förbjuden kärlek. Att två personer inte får älska varandra (dela på ett hjärta).

Oavsett vilket så var det skydd om någons hjärta. Att inte tillåta känslan. Något som lär vara omöjligt ("the heart wants what it wants").

Måste erkänna att är ganska betryggande att veta att hjärtat inte kan helt låsas in. Att det känner som det gör oavsett.

Att inte lyssna på hjärtat är dock ett medvetet val, ett val alltför många gör. Varför de väljer att inte lyssna på hjärtat varierar från person till person.

Kanske är de rädda för att bli sårade igen, kanske är de rädda för hur omgivningen ska tänka om deras hjärtas val, kanske vågar de inte chansa på att den andre känner lika...

Eller något helt annat. Som gör att personen väljer att skydda sitt hjärta. Med beväpnade vakter och taggtråd. Taggtråd som egentligen också skadar hjärtat samtidigt som det ska skydda.

För att stänga inne hjärtats röst måste förr eller senare ta sig uttryck på annat sätt. Sätt som kan vara direkt skadliga för individen eller omgivningen. Jag tänker förstås på människor som är arga på allt och alla för ingenting. På individer som dövar sig själva med olika egna konster.

Hoppeligen skulle alla släppa loss sina hjärtan. Alla våga ta chansningen, vara så modiga, och göra det. Långt ifrån alla vågar det idag, tyvärr. Men jag uppmuntrar härmed er allihopa att göra det. För er egen skull.

No escape

En gammal teckning. Från en tid då jag mådde väldigt dåligt. Så dåligt att jag hellre ville ha en fysisk smärta att koncentrera mig på än att ha den psykiska smärtan som käkade upp mig inifrån.

Men samtidigt ville jag inte ha den fysiska smärtan heller. Så jag valde en "lätt" variant och använde en nål istället för en kniv eller så.

Satt och rispade på armarna. Inga sår som lämnat ärr till idag, bara tunna vita streck. Någon enstaka gång kom det en droppe blod eller så, men det var undantag.

Istället var det bara raka fina vita streck kors och tvärs på underarmarna. Sved och brände ordentligt. Som hjälpte mig glömma allt annat som värkte en stund.

Som hjälpte mig glömma det som värkte inombords alltså.

Idag gör jag inte detta längre. Fast jag ibland värker inombords så tar jag inte fram någon nål. Inte något annat heller för den delen.

Ännu kan det komma känslor av att hela världen är upp och ner. Att jag gör allting fel, att jag inte duger, att jag är livrädd för (ingen aning vad egentligen).

Men idag väntar jag ut det. Jag vet att jag inte är döende fast det känns så. Jag vet att det "går om" efter en stund. Och har jag möjlighet så kramar jag mina barn eller min sambo riktigt hårt. Påminner mig själv att jag har tre i samma hus (och flera utanför mitt hus) som faktiskt älskar mig.

Idag har jag kommit långt från den tjej som kände att allt var för övermäktigt. Som kände sig ensam trots att hon var omgiven av människor.

Om du som läser detta ännu är på "ensam och rädd". Prata med någon. Det gjorde inte jag och det ångrar jag. Jag ångrar att jag lät känslorna och "medicineringen" hålla på så länge. Istället för att bara släppt in någon, kanske sökt hjälp av något proffs.

Och om du är någonstans mitt emellan. Hang in there! Det blir lättare, och bättre, med tiden. Du lär dig nya metoder, antingen ensam eller med någon. Sök stöd i någon vän eller familjen. Eller favoritlärare, eller vem som helst som du trivs med.

Och nej, hundra procent försvinna kommer väl aldrig känslorna att göra. Men de är borta till 80%. Nu, för mig, är det väldigt särskilda "triggers". Bara vissa specifika situationer som skickar mig över kanten, och jag vet dem. Och jag kan delvis förutsäga när de kommer.

Tack alla som funnits längs min väg. Alla har ni tjänat något syfte i min resa. Även de personer/händelser som idag fungerar som triggers. Nu går vi bara vidare mot framtiden.

Blombänk nummer två klar

Det tog sin tid att få blombänk nummer två färdig. Först hade jag barnen i arbete igen (klick) med att gräva upp gräsmattan för blombänk nummer två.

Kan ju påpeka att det var bra mycket jobbigare här än för första bänken. Anledning gissar jag att blombänk ett var en gammal blombänk som restaurerades. Blombänk 2 har aldrig tidigare varit en blombänk så väldigt mycket mera rötter här.

Sedan hämtade vi vagnshjulen. Rullade dit dem och lämnade dem och stå. Valde ut en vit lykta och skurade bort lite grön mossa från stenen.

Så stod den så väldigt länge. Blomlökarna kom (klick) utan att jag orkade ta tag i saken.

Men denna vecka kom jag mig för att börja arbeta med den igen!

Först plockade jag och Viggo upp markduk och täckbark från Hong Kong varuhuset i Vasa. Dagen efter hällde jag ut blomjorden i blombänken.

Fick stå en dag eller två innan jag började pussla ut markduken. Radade ut blomlökarna ovanpå markduken, klippte hål i duken och planterade lökarna i hålen.

Hämtade den svarta täckbarken och hällde ut det på duken. Och, förstås, var det för lite! Så bad sambon ta hem mera -men det fanns inte mera svart då. Så fick bli någon rödbrun täckbark blandat med den svarta sist och slutligen. Men ser väl ganska okej ut ändå eller hur?

Och dum som jag är kommer jag ju inte ihåg längre vilka blommor jag planterade här! Så får kolla på beställningslistan vad jag hade beställt och försöka minnas från det då vad som blev var. Eller så får jag rådfråga facebooks trädgårdsgrupper sedan i vår när det börjat växa.

Eller jag hoppas det kommer att växa! Får ju också se vilken av dessa två blombänkar som får mera växtkraft. Hoppas båda kommer att funka riktigt bra men man vet ju aldrig. Får bara vänta och se hur det går för dem.

Hur som haver har vi andra projekt på gång sedan i vår. Så som växthus av gamla fönster (har samlat på mig en hel del fönster) och annat smått byggas/flyttas i trädgården. Just nu kom jag på ett till önskemål jag har till trädgården! Ska anteckna det i en liten minneslapp och fundera med sambon ikväll eller imorgon.

Men oj vad skönt det är att syssla med trädgården. Lugnande för själen.

Och oj vad tråkigt det är att sortera potatisen man skördat i olika lådor för hur bra form de ännu är. Om de kan läggas i botten av förvaring eller inte, alltså så att så lite som möjligt förstörs om någon potatis bestämmer sig för att börja mögla.

Redan sorterat ett par dagar, och får nog fortsätta ett par dagar till åtminstone. Men skönt ändå att veta man har potatis då för en del av vintern åtminstone.

Skördat våra plommon och de sista av våra äppel också. Kokade sylt av båda sorterna. Får vi också provsmaka i vinter -eller om vi lagar julstjärnor kanske vi lägger på dem. Frysarna är fulla i vilket fall som helst. Men mer äppel finns hos mina föräldrar i granngården, månne man kan frysa äppel i bitar också?

Pain Forever

Aj, min stackars lilla kropp. 

Vad du värker och bråkar med mig. 

Är det inte en del av dig, 

så är det en annan del av dig.

Värktabletter,

mina bästa vänner.

Vad jag vill kasta bort er.

Ni hjälper ju mig så sällan ändå.

Med andra ord: en ung kropp som ställvis känns gammal av konstant överbelastning. Antingen i att bära och lyfta barn, stress över både vettiga och onyttiga saker och att försöka röra på sig för att få utlopp för energin inombords.

Jag vet att jag får skatta mig lycklig som inte har en kronisk smärtsjukdom. Jag vet det inte är nära på hur det är för dem. Men jag kan ju bara se det ur min synvinkel. Hur det känns för mig. Och det är för j-t att inte kunna ta på sig sockorna utan att handlederna skriker stopp. Eller att kunna lyfta sina egna barn utan att övre kroppen säger ajabaja.

Men det är övergående. Extra vila skulle hjälpa. Och om inte annat så blir det väl bättre då får mindre att belasta min kropp med. Mindre krav på att bära sina egna barn, de blir självständigare. 

Men just nu känns det tungt med en öm kropp. Då så mycket väntar på att bli gjort...

Hemlagat godis

På facebook efterlyste jag tips på vad göra med frukt/bärmassan som lämnar i saftmajan efter koket.

Någonstans hade jag läst om att man kunde torka det och krossa till pulver, för att kunna "krydda" sin gröt/smoothie eller vad som helst annat. På så vis skulle man få resten av näringsämnena i sig också.

Min svägerska prövade dock på detta (klick) recept på godisremmar. Så efter att jag hade skickat iväg dem till dagis (alla utom Viggo) rörde jag ihop honung med senaste koket (hjortron och jordgubb) och la på ugnen (75 grader antar jag det blev då 60 inte finns på min). Mina bär var inte så torra så lade inte till nå vatten.

Barnen ska få smaka ikväll på dem. Så hoppeligen blir de någorlunda goda enligt dem också. Då skulle vi få dra ner på godishandlandet också så, och jag skulle hellre ge "äkta" vara än det som säljs som godis i affärerna.

Viggo fick smaka på det genast den var färdig. Och han ville ha mera. Och mera. Fick säga stopp till sist. Så han gav bra betyg åt det, hoppeligen ger de andra barnen det också (men tvivlar på det).

Hur som helst, klippte det i remsor som jag snurrade ihop och lade i frysask, och sen i kylskåpet. Där får det vänta på dem andra ikväll då. Och så får vi se vad de tycker om det då.

Och domen blev väl att det var okej -men för mycket frön. Så hjortronen var ingen höjdare att laga av, men får se vad nästa saftkok blir av om vi lagar ny sorts godis då eller hur det blir.

Troligen nog. Så återkommer med andra smakers omdömen senare !

Big Game

Det var ju pakko att lägga på en actionfilm med Samuel L. Jackson -delvis skapad av finnan!

Hört både bra och dåligt om filmen i förväg. Så hade inte så höga förväntningar. Vilket såklart hjälpte mig att njuta av filmen medans min sambo blev mest irriterad.

Det som irriterade mig mest var det faktum att det var inspelat i alperna och Tyskland, inte alls i Finland. Suck. Nåväl, bara en till sak att lägga på listan över vad amerikaner kommer ha fel om Finland (naturen i Lappland).

Oskari var super att spela. Presidenten helt ok. Ingen aning om sambon har rätt i att det går utför för Jackson som tar emot såna roller, men helt bra var det ju nog.

Hur som haver. Kunde vara bra att se om man har tråkigt. Och så länge ni håller ner förväntningarna tror jag nog det ska gå bra.