Skamligt men ändå vanligt

Jag har funderat hit och dit om jag skall skriva om det eller inte, vad folk ska tycka... Men jag anser att det är vanligare än många tror och något som borde belysas mera vid "inför förlossning"-kurserna.

JAG FICK FÖRLOSSNINGSDEPRESSION

Eller egentligen fick jag den sen, då allt hade lugnat ner sig och vardagen skulle börja, efter Lillens 12 dagar på sjukhuset.
Allting kändes plötsligt nattsvart, jag tyckte inte jag var värd att ha så söt pojke. Det var mitt fel och jag och min kropp som hade misslyckats så lilleman hamnade ut för allting och hamnade till sjukhuset. Jag kunde inte känna ett band till min egen son utan gjorde allting på någon sorts vårdautomatik. Utåt vet jag att jag försökte upprätthålla en otroligt lycklig fasad och att allting var rosenrött med att ha fått en son, man kan väl sig att jag överspelade det i tron om att jag skulle få den känslan på riktigt om jag låtsades tillräckligt bra.

Jag var helt säker på att jag hade gjort något fel under graviditeten eller under förlossningen som gjorde att han fick proppen och hamnade ut för alla tester och sjukhuset. Allting var mitt fel, grät han för att han var trött var det mitt fel, grät han för att han var hungrig var det mitt fel...

Inget av detta stämde ju men i mitt huvud så var det den ultimata sanningen. Hade han det inte perfekt så var det mitt fel och jag som var en dålig mor.
Det gick så långt att jag började tänka att min son skulle ha det bättre utan mig, att jag borde bara lämna honom hos sin far och ge mig av och aldrig komma tillbaka.
Några minuter efteråt grät jag hejdlöst och höll om min son och viskade sakta att jag aldrig skulle lämna honom.

Vid efterkontrollen då man skulle fylla i depressionsenkäten funderade jag länge, men jag fyllde i den ärligt. Läkaren frågade upp det och det var första gången jag klädde allt i ord, och han sade att det finns hjälp att få. Jag tog emot medicinsk hjälp men avböjde terapi.

Nu har jag slutat med medicinerna, jag känner ett band till min son och kan ärligt säga att det finns för- och nackdelar med att fått barn (men mest fördelar). Jag älskar honom, men visst kan de gamla dumma tankarna komma tillbaka ännu -att jag är en dålig mor, att jag inte försöker tillräckligt osv- men jag behöver bara se på min son och han skrattar åt mig. Precis som om han vill säga "mamma, jag ser nog vad du tänker och du är skrattretande!", och efter det så flyger alla negativa tankar sin väg och jag vet att för honom så duger jag precis som den mor jag är.

En mor som försöker sitt bästa och älskar sin son. Trots tung start för både honom och för mig.

(Anledningen till att jag skriver detta är enkel; fast jag hade hört en hel del om det innan förlossningen så kom det ändå som ett slag under bältet hur mörka tankarna kunde vara emellanåt. Och det kändes som om man säkert var ensam och onormal och hjärtlös -men det är ju inte det det handlar om. Allting förändras med ett barn -inte bara socialt och med rutiner utan även i kroppen. Allt löper amok. Att vissa klarar det bättre än andra är konstaterat som med alla andra sjukdomar.
Jag vill bara att det skall bli öppnare att samtala om dessa känslor och händelser -för att fler mammor kanske skall våga be om hjälp också. Och för att ingen mamma skall behöva känna sig ensam om att vara "en hemsk mamma"!
Jag förliknade mig med personer i böcker som jag lånade från biblioteken, där hittade jag bekräftelsen på att jag inte var ensam med detta. Nu kanske någon som råkar läsa dethär kan tänka att de itne är ensamma heller, och att det finns hjälp att få om man vill och vågar erkänna det.
Men mest måste man fortfarande våga säga en enkel sanning "JAG är tillräckligt bra precis som jag är")