måndag 29 maj 2017

Th1rteen r3asons why


Jösses. Vilken tung serie. Så aktuell, så hemsk, så verklig...

Hoppas faktiskt serien skulle tas upp i skolor snart. Kanske i hälsokunskap, kanske i studiehandledning... ja när som helst.

I vilken åldersgrupp? Jag vet inte. Egentligen redan i högstadiet. Det borde vara först i gymnasiet det borde bli aktuellt men allt har åkt ner i åldrarna.

Föräldrar borde också se den. Och lärare. Alla som har med ungdomar att göra.

Jag tror alla tjejer, och en stor del av killarna, har upplevt något av det som tas upp. En del mer än andra tyvärr...

Jag också. Inte allt. Men en del. Tillräckligt för att känna igen mig i flera saker. Och en del känslor. Men jag finns kvar, Hannah inte. För det har alltid funnits någon som fångat upp mig, eller inte lämnat mig ensam åtminstone.

Lämna inte din vän ensam. Inte din bekanta heller, inte den helt okända heller fö den delen. Prata! Säg till! Anmäl! Fråga! Skrik om inget annat funkar!

lördag 27 maj 2017

Ont ger utveckling

Jag ligger i magsjukan -det är det onda. Min sons reaktion, det är utvecklingen!

En frisk natt ska han absolut ligga bredvid mig. En frisk morgon försöker han allt han kan få upp mig, går inte att gå ner med sambon. En frisk morgon ställer han sig och gråter efter mig vid trappan nu som då.

Denna natt så protestera han inte mot att sova bredvid min sambo. Denna morgon försökte han inte tvinga upp mig. Och han har inte ännu (kl 14) gråtit efter mig en enda gång.

I går var hans lillasyster sjuk. Då redan såg jag en ny sida av min son! Han väckte inte henne då jag sa hon behöver vila, han försökte ge spyskål och handduk och leksaker.

En helt ny nivå av medkänsla och empati! Likaså nu då mot mig, en nivå som jag bara hoppades han skulle nå.

Det är så härligt att veta det "funkar" på denna nivå. Att empatin utvecklats framåt.

En sjuk mamma ..

fredag 26 maj 2017

Bokrecension: Den Grå


Har igår läst ut boken Den Grå skriven av Björn Hellberg.

Den fick bli mitt bidrag till fisvläsutmaningen -oktober- deckare skriven av motsatt kön (för mig en man).

Samtidigt blev den mitt bidrag till Vörå Läser -bok med twist på slutet och/eller bok som utreder ett brott.

Jag blev inte så imponerad av boken. Tyckte den började starkt, men någonstans blev det för mycket prat mellan karaktärerna.

Lättläst med sina korta kapitel dock. Så de flesta kan bra läsa den, och twisten på slutet var bra och uppfriskande!

#vöråläser2017 (utreder ett brott/twist på slutet) #fisvläsutmaningen2017 (oktober: deckare skriven av motsatt kön)

torsdag 25 maj 2017

Extra ledig dag

En extra dag med alla sju barnen hemma. Program behövs...!

Viggo och Nina vaknade kl sex som vanligt. Två yngsta bonus vakna ca halv åtta.

De äldre sov till nästan nio innan de kom sig upp. Precis som sin kära far. Riktiga sjusovare oavsett ljudnivån annars.

Så jag är tämligen trött redan, nu halv fyra. Men har ju hunnit med tvätt och disk, skura kök och spis/ugn. Rädda gårdagens tvätt från regn, krattat och lyssnat på en hel del gnäll och gnabb.

Efter lunch fick vi ut alla. Så då kratta jag och hängde dagens tvätt. Lovade mellanmål åt de som hjälpte samla kottar och kvistar, utan att nämna det skulle bli glass. Alla hjälpte till så alla fick.

Matias började rensa jordgubbslandet, jag försökte gräva fast hjulspåren sedan gäster kört fast.

Men fick gå in med Viggo sen. Och två till följde med. Nu är fyra ute och leker, tre inne med mig och Matias.

Otroligt vilket gnabb det kan vara om datorer! Men är väl så då alla vill, alla ska och alla försöker hinna först -varje dag.

Nina har fått vara stor flicka idag! Gick ensam över till mommo på besök som jag lovat.

Igår var tre yngsta på utfärd till Rasmusbacken. Nina ville inte fara med, men då hon fick uppgift att ta reda på vad hästarna äter och sedan själv gå och rapportera åt mommo ville hon nog.

Och har man en gång kommit överrens om något så håller man det. Så när mommo kommit hem fick Nina vandra dit. Och det gick jättebra!

Så i stora hela har det varit en väldigt bra dag. Men man blir lätt irriterad på smågnabbas. Hoppeligen är det lugnare nu på den fronten då sladden är urkopplad, så får vi njuta av de tre och halv timmarna tills det är dags för de fyra yngsta att börja sova.


tisdag 23 maj 2017

Do this!!


En tämligen ny teckning (jämfört med de andra). Uppmaningar, förmaningar, frågor, påståenden, skvaller, åsikter, råd...

Allt för att en individ ska göra som man vill. Alla utövar påtryckningar mot någon. Det kan vara mot sina egna barn, sin andra hälft eller mot en helt okänd individ.

Allt du säger, allt du gör kan tolkas som ett medvetet eller omedvetet försök att påverka någon i den riktning du tycker denne ska ta.

En blick, ett ord, allt kan misstolkas eller omvandlas till en synpunkt du har om en annan individ (negativ som positiv).

För att inte glömma de direkta uppmaningarna. När någon uttryckligen säger att du ska vara eller göra på ett specifikt sätt. De är ändå de trevligaste påtryckningarna.

Då vet du vad den andra tycker, tänker eller vill. Och du kan ändå välja om du går emot det eller lyder. Om du har styrkan att välja fritt.

Eller rättar du in dig i ledet som ett får?

måndag 22 maj 2017

Lugna sonen


Detta har jag och min son gjort i dag. Andra gången någonsin han sitter i en roddbåt. Första gången någonsin vi är ut på tumis.

Varför är det så stort att jag ger ett helt eget inlägg? Ni som känner oss och känner Viggo kan gissa.

Jag skulle ärligt talat varit livrädd och superstressad av blotta tanken. Nu blev det frågat i stunden om han ville, en kort tankepaus och nick senare klädde vi på flytvästen.

Varför vore jag rädd och stressad? Därför att jag är van att han automatiskt skulle ställa sig upp -eller hoppa rakt i.

Hans impulskontroll har varit tämligen obefintlig. Hans önskan att pröva nya saker har varit borta (mest gett upphov till utbrott). Att lyssna och följa order väldigt oberäknelig.

Han satt stilla. Hela tiden. Han ville själv ut. Han njöt av att vara på vattnet. Han ville kolla fiskekassarna. Han satt då jag bad honom vid updragandet av kassarna. Han visade vart han ville ro. Det var ingen protest när jag sa vi måste hemåt.

Troligen kan bara ni som varit med vid hans affektutbrott (och ni som har egna barn som upplever nya saker som svårt) veta vilken lycka! Hur jag njöt av att vara på träsket med min son.

Och nu då? Nu återhämtar han sig, på det sätt som funkar för honom bäst. Med skärmtid. Och det var okej att jag gick ut med tvätten -och inget kaos när jag kom in.

Vet inte vad som händer. Antar att "liten blir stor". Eller kanske allt som behövdes var ett lugn inom mig som smittade honom.

Hur som, just nu är vi båda nöjda och lyckliga (trots hans feber). Så denna dag kommer jag se tillbaka på sämre dar.


Ps. Oliver på tv (Talang Sverige) har också NPF-diagnos som Viggo och är här med i finalen! Olivers mamma och jag är i samma FaceBook-stödgrupp 💛

söndag 21 maj 2017

Äntligen sommarvärme!

Det har äntligen blivit varmare väder hos oss (att de lovar kyligare nästa vecka ignorerar vi nu).

Varmare väder innebär att man inte behöver klä på barnen lika många lager. Så det är enklare att bara smita ut nu som då.

Något som utnyttjats till fullo. Varit ut två gånger per dag nu under helgen, om inte fler.

Viggo har haft mycket bättre tålamod att vara ute. Cyklat på sin balanscykel (om än Nina varit ännu mer på den). Studsat runt, sprungit runt, kastat frisbee, sparkat boll, gungat...

Att leka med Nina har funkat avsevärt bättre också nu. De har haft riktigt roligt har det verkat som. Både i lekstugan och att jaga runt varandra.

Idag testade vi att vara ut med roddbåten alla fyra. Viggo njöt verkligen så blir nog att fara igen en tur.

Så jag hoppas verkligen att vädret håller i sig så här. Så att det är lätt att få ut båda två på gott humör.

På väg på båttur

Ville Vallaton i solskenet

lördag 20 maj 2017

Batman vs. Superman


Superman och Batman, de kändaste superhjältarna vågar jag påstå. Som möts och slåss. Det tyckte jag från första början lät fel men filmen förklarade ju hur det hängde ihop. Så nu är jag nöjd på den punkten efter att sett den.

Men annars önskade jag nog mycket mer av denna film! Alltså, var inte Ben ett tag bra skådespelare? Som då han gjorde Daredevil och så? Nu kändes han ändå väldigt, väldigt stel och dålig. Och Superman-gubben då? Nej, verkligen önskat mera av dem som skådespelare -även du kvinnan (är faktiskt osäker om hon var Amazon eller Wonder Woman eller vem hon skulle ens föreställa).

Men hur som haver. Den är väl nog ett måste att se om man är intresserad av superhjältarna, speciellt av dessa två klassiker-karaktärer. Men se till att du inte har något annat, intressantare, som ber om uppmärksamhet. Kan nog vara du glömmer kolla på filmen då.

Luke Cage


Yeah, it is another superhero. En aningen motvillig sådan men ändå, en superhjälte med övermänsklig förmåga.

Jag vet, jag har lite snöat in på denna typ av serier den senaste tiden. Jag lovar att det snart blir förändring i uppsättningen!

Men Luke Cage, machokillen nummer ett just nu bland de serier jag sett. Jag menar, gör han nå annat än går runt och spänner sig? Och räddar damer i nöd -typ. Nåja, tycker man om maskulinitet så varför inte?

Han dök ju upp i Jessica Jones först (klick), men var ju då givet man behövde kolla vidare på hans egen serie också. Och vad jag förstår så utspelas hans egen serie efter händelserna med Jessica (så om ni vill ha någon koll på tidsschemat så Jessica först -sen Luke).

Och lite roligt att de har med hänvisningar till händelserna i Avengers filmerna också! Så antar de först, sen Jessica och sist Luke (som det är just nu om jag inte missat någon serie).

Hur som haver, vill du se en spänd kille spöa upp andra killar och totalt misslyckas vara känslig är det här något för dig!

torsdag 18 maj 2017

Överkroppspass

Eftersom träningsvärken i benen var ett faktum efter tisdagens löptur fick det bli ett överkroppspass igår (onsdag).

Tänkte jag skulle utmana mig själv lite så lassade på alla vikter jag hade. Vilket ju inte är så mycket tyvärr men känns av idag så lite effekt hade det säkert!

Upplägget såg ut som följande:

  1. Overheadpress 5 kg/hand, 3x5
  2. Flyers (små) 5 kg/hand, 2x5 1x4 (började värka i vänster armbåge)
  3. Axellyft (att dra upp framför kroppen) 5 kg/hand, 3x7
  4. Liggande chestpress 5 kg/hand, 3x10 (började kännas i armbågen i slutet)
  5. Liggande flyers (små) 5 kg/hand, 3x7
  6. Liggande triceps 8 kg/båda händer på en hantel, 2x6, 1x8 (tror det blev bröstmuskeln mera ibland, tekniken kändes inte helt rätt)
  7. Startmotor 8 kg/hand turvis, 3x10
  8. Biceps 6 kg/hand turvis, 3x4
  9. Triceps (stående) 6 kg/båda händerna på en hantel, 3x10 (väldigt obekvämt så får fundera ut annat grepp till nästa gång)
  10. Armhävning på knä, 3x10
  11. Dippen 3x10
Tränade med endast en kopp te i magen. Tog ca 45 minuter och var klar före kl 9 på morgonen. Om det är det bästa eller inte att träna så tidigt vet jag inget om, men kändes bra iallafall och fick energi att göra klart en liggande skoluppgift. Så antar att det var helt rätt beslut för mig!

Så idag har jag träningsvärk i överkroppen! Men inte så farligt i benen längre. Så skulle det vara ett löppass på programmet idag igen? 

Men, känner också av en begynnande förkylning. Har som sagt blivit sjuk då jag tidigare försökt återuppta träningen. Så borde väl be gubben köpa hem några citroner och en bit ingefära och se om det skulle hjälpa. 


Lyckades nästan med 16:8 igår också! Men var så snål och hungrig så innan lade mig slängde jag in några skinkskivor (att dricka vatten till natten är ingen ide för mig, behöver bara på wc hela tiden då).

Men kanske jag lyckas idag då? Ska försöka det. Men är som sagt ganska snäll med mig angående det ännu. Morgnarna går bra, börjar känna mig hungrig där 11:30-12 så inga problem. Är väl mest en vanesak med kvällarna att få bort det på nytt.

Men nu är klockan 8:09 på morgonen så jag ska ge mig av och ta på löpkläderna och sticka ut en sväng. Efteråt blir det skolarbete igen.

PSST! Ni har väl inte missat att jag ordnar ett lotteri då bloggens facbooksida nått 150 gillare? Kolla priser och regler HÄR!

onsdag 17 maj 2017

Lotteridags!

När min bloggs gillasida på FaceBook (klick!) når 150 gillare lottar jag ut följande bland alla gillare:
  1. Lila coca-colaglas från 2016.
  2. "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist.
  3. Metalltavla med blombukett.
  4. Good Coffe is a pleasure, Good Friends are a treasure -väggdekal.
  5. Good friends, good food, good times -väggdekal.
Fem olika vinster, till fem olika vinnare! Allt du behöver göra för att delta är att gilla bloggen på FaceBook. Alla 150 gillare får varsin lott, blandas i en skål och dras av mig. Visar också vilken vinst som dras just då och visar namnlappen i videon.

Om ni vill att lottdragningen ska ske snart föreslår jag ni bjuder in de som kan vara intresserade av min blogg. Och förstås att ni som läser men inte ännu gillar går in och gillar! Just nu är det 121 som gillar sidan -så bara 29 till behövs för att komma igång med dragningen!

Vinsterna levereras om möjligt personligen med en träff i omnejden. Om någon längre bort vinner så postas det och jag står för postavgiften.
Vinstskatt borde inte finnas på dessa vinster, men de betalas av vinnaren ifall någon myndighet skulle kräva.

Ingen tidsbegränsning! Då når 150 gillare så sker dragningen -hoppeligen sker det ändå så snart att jag minns jag ordnat denna tävling. Annars kanske någon påminner mig.

tisdag 16 maj 2017

Planer för träningsåret 2017

Länge sedan jag skrivit något om träning. Troligen för att det funnits minimalt med träning i mitt liv den senaste tiden. Ser i min träningsdagbok att inget bokförts sedan 24.1.2017.

Men har tränat två gånger efter det. Båda gångerna blev jag sjuk (klick och klick) dagen efter så då sket sig all motivation. Får bara hoppas att jag imorgon inte vaknar upp sjuk igen...

För idag sprang jag! Årets första löptur, 4,11 km på 28 minuter. Långt ifrån mitt bästa lopp men så skönt att komma sig ut! Tekniken satt inte alls, inte heller "slaskzonen" hittades (farten man kan hålla i en evighet). Får bara hoppas jag kommer mig ut fler gånger denna vecka.

Vädret har de lovat ska bli mera löpvänligt iallafall. Inga fler snöstormsvarningar har jag hört, utan nu skulle värmen komma! Får hoppas det stämmer så vägen torkar upp ordentligt också.

Min vänstra fot tyckte inte alls om löpningen. Men så har det varit sedan jag steg snett för två år sedan. Första löpturerna gillar den inte alls, tills jag fått in tekniken ordentligt igen.

Smått yr nu. Lite huvudvärk. Men idag verkar bli första dagen av 16:8 på nytt. Åtminstone har jag bara druckit te hittills och snart dags för lunch. Om ni inte minns vad 16:8 är så KLICK! Är nog en vanesak att morgonträna på tom mage igen. Men får se om klarar av att hålla 16:8 nu, jag hoppas på det.

Min vikt har sedan januari stigit med 6 kg. Och eftermiddagströttheten är tillbaka (jepp, somnar i värsta fall på eftermiddagen igen). Så hoppas att 16:8 ska i första hand hjälpa mig med tröttheten igen. Om jag förlorar de samlade vinterkilona så är det bara ett plus.

Men planer för året! Har verkligen inte alls tänkt så mycket på det. Ingen träning innebär ju att man inte satsar på att delta i något heller. Men lite har jag tänkt på!


  1. BotniaVasan (avklarat! klick)
  2. Nice Run Vasa (ännu väldigt osäkert, 29.5)
  3. West Coast Race (ännu osäkrare, 10.6)
  4. Utterledens Vandringsmaraton (vill jag vill! 28-29.6)
  5. BotniaCykling (andra året -klick för första- 67km 29.7)
  6. AERun (Jakobstad, osäkert men vill, 23.8)
  7. Tampere Puolimaraton (osäkert, 9.9)
  8. BotniaLöpet (tredje året men hoppas på att öka distansen, 16.9. 2016 & 2015)
Åtta planer. En avklarad. Sju som jag vill avklara i år. Problemet är ju att det kostar att delta i allt. Vissa mer, vissa mindre. Men måste se hur jag gör. Och får diskutera med gubben hur mycket vi ska lägga på mina löpturer i år.

Med en hel del renovering som ska göras i sommar och en semesterresa nästa månad... ja man har inte råd med hur mycket som helst! Tyvärr. Och att huset blir fixat är prio ett i detta sammanhang. Men som sagt, får ju helt enkelt se hur det verkar -och googla vad de kostar!

Men så ser planerna ut. Uppdaterar vartefter något ännu blir genomfört. Och i träningen hoppas jag på att nå min första 20 km (två varv runt träsket)! Nedan får ni bild av dagens löptur och löparen själv!


I mål!

måndag 15 maj 2017

Problemältande grupper på FaceBook

Varför blir ofta fokus i grupper på facebook på de negativa sakerna? Man ska "spy galla" över de mest triviala problem och hoppas få med sig andra i pajkastningen.

Det är inte i alla grupper. Och det verkar framförallt vara ett problem i grupper med över 200 medlemmar. Medan antalet medlemmar hålls nere är det mindre problem.

Jag förstår att man kan behöva en ventil för att lufta sådant som känns jobbigt. Helst då med andra som förstår situationen. Kanske just för att de varit med om det själva. Men att fokusera på bara en massa negativa saker, nej det känns inte bra.

Inte heller är det bra när någon försöker be om hjälp, och det startar ett otroligt hav av elaka kommentarer. Eller dumförklaringar. Eller all möjlig annan skit-stils-skriveri. Plötsligt har alla rätt att "hata" den som skrev frågan.

Få grupper klarar sig undan detta. Som sagt är det bättre i de små grupperna. En del säger att när gruppen blir tillräckligt stor är det givet nå nättroll (såna som endast är ute efter provokation och drama) smyger sig med. Att fast de (som många grupper jag är med i) skickar pm och ber om info för att se man platsar (till exempel faktiskt har ett barn med NPF-diagnos), så kan någon som inte egentligen hör till slinka igenom.

Men sedan finns det grupperna där man ser inget annat än ältande av problem. Inget annat än att "ojoj dendär var sån skit", "jag skulle aldrig orka", "om det vore jag skulle jag banka skiten ur..." och så vidare. Då på ett inlägg där någon beklagat sig över (till exempel) sin partner, en skola som är oförstående, elaka chefer...

Om man verkligen har en sån skit partner -stick! Har man verkligen en så skit chef -sluta jobbet! Är skolan verkligen så svår mot dina barn -klaga till högre instans eller byt skola! Vad blir bättre av att klaga på facebookgruppen?

Jo visst, du får luftat dina känslor. Skriva och säga sånt du kanske inte kan säga rakt upp i ansiktet på myndighetspersoner eller vill säga högt åt din partner. Men det förändrar ju ingenting. Det förändrar inte hur skolan beter sig, det förändrar inte din relation med din partner... och så vidare.

Istället låter du alla okända (och kanske kända) personer i gruppen veta att du tycker den och de är skit. Och utan att de ens vet vad som egentligen utspelats så håller de med dig. Spär på din ilska, hjälper dig inte att ta itu med problemet utan att älta och (i värsta fall) får de som har det ganska bra att börja söka efter fel.

Ingen skillnad vilken grupp man tar som exempel. En person, som jag, som tycker området gruppen handlar är ok i mitt liv (alltså inga större problem). Men vill ändå inför framtiden ha lite råd och tips på hur andra löst saker. Går med i gruppen, och alla har tusen och en problem. Ingen skriver om hur bra det går, hur bra det är eller ens det som jag sökte efter (lösningar). Alla skriver bara om problemen.

Och problemen i sig kan vara av en sådan natur att jag bara inte fattar. Att hur kan en sådan sak vara ett problem? Tar nu ett par exempel; vem som ska betala maten till ett hem (mannen eller kvinnan i hushållet), vilket proteinpulver som är bättre (det som är gjort på heraprotein eller det på va-e-nu-hett). Inga fel på frågorna i sig om man upplever dem problematiska.

Men frågan om pengarna den borde ju lösas med sin respektive. Inte med en fråga på facebook (som gav upphov till en massa elaka kommentarer om "pengavampyrer till kvinnor", "män som snålar", "arbetslösa stackare som inte drar sitt strå till hushållet" osv).

Frågan om proteinet, helt vettigt om man börjar vara på sådan träningsnivå att det spelar roll. Men även där i kommentarsfältet så blir det påhopp ("du är inte klok", "säger du som inte verkar träna ett dyft" (syftar på profilbildens fysik)...).

Verkar omöjligt att hålla god ton. Omöjligt att inte försöka övertyga alla andra om vad som gäller (eller inte). Omöjligt att dela med sig av när något bra händer i livet (gäller kanske inte träningsgrupper men grupper om livet/familjen). Eller när någon gör något bra mot mig/för mig/med mig.

Fast då igen, är man missnöjd med hurdan gruppen är. Ja då är det bara att gå ur gruppen. Men var ska man hitta samma kategoris grupp -med positivare innehåll?


söndag 14 maj 2017

Min mamma är

Min mamma är klok.
Min mamma är stark.
Min mamma är duktig.
Min mamma är smart.

Min mamma är snäll.
Min mamma är sträng.
Min mamma är rättvis.
Min mamma är givmild.

Min mamma är mild.
Min mamma är förstående.
Min mamma är klipsk.
Min mamma är erfaren.

Min mamma är flexibel.
Min mamma är social.
Min mamma är hemlighetsfull.
Min mamma är nogrann.

Min mamma är bäst.
Min mamma är empatisk.
Min mamma är snabblärd.
Min mamma är mäktig.

Min mamma är teknisk. 
Min mamma är ordkonstnär.
Min mamma är intuitiv.
Min mamma är språkkunnig.

Du mamma, är så mycket mer
än jag kan sätta ord på.

Men du är den bästa mamman
jag kunnat få.

Och den bästa mormor 
mina barn kunnat få.

💕 Glad Morsdag! 💕


lördag 13 maj 2017

Bleeding Heart


Ett blödande hjärta. För all hjärtesorg jag hade upplevt och all hjärtesorg jag ännu skulle uppleva.

Alla upplever hjärtesorg någon gång i livet. Alla bearbetar hjärtesorgen olikt också. Och vad som skapar hjärtesorg är också individuellt, så förringa aldrig en annans sorg över (till exempel) ett kärt husdjur bara för att du inte haft något.

Ibland känns det som om en del individer får genomgå extremt mycket hjärtesorg, till ingen synbar orsak. Ibland stöter man på individer som aldrig behövt uppleva det.

Alla sorger, motgångar, lär dig något. Om livet, om dig själv eller om personer i din närhet. Du förstår sällan läxan just då, men efter ett tag kan du se på allt med nya ögon.

Utan sorg finns inte glädje. En del av motsatsen kan inte existera utan motpolen. För då skulle det inte finnas något sådant som glädje, bara en evig grå sörja. Inga starka känslor åt någondera håll.

Så fast det är omöjligt just då. Tänk framåt. Det lättar i sinom tid. Fast det inte känns så just då.

fredag 12 maj 2017

Bo Hejlskov Elvén, Vasa


Igår deltog jag i Bo Hejlskov Elvéns föreläsning Hantering av problemskapande beteende -ett lågaffektivt perspektiv. Har ju länge varit taggad att besöka en av hans föreläsningar.

Följer även hans blogg (som varit aningen tyst på sistone) och läst hittills en av hans böcker kring Lågaffektivt bemötande. Hoppas på att snart läsa de andra också (antingen genom att köpa eller genom att låna).

I vilket fall som helst så var han en fenomenal föreläsare. Hans beskrivningar från andra delar av livet för att förklara varför det man gjorde var fel. Väldigt slående och beskrivande!

Som varför skälla på bilen när motorn går sönder, som om den har någon egen vilja. Så varför skälla helt massor på barn som inte har de förutsättningar som behövs för att klara av kraven?

Väntar ivrigt på att få allt material han använde i föreläsningen! Ska absolut läsa igenom det igen, fylla i mina anteckningar på rätt plats och kanske skriva andra tankar som väcks.

Med det sagt så tror jag ju inte att det blir lätt att förändra tankesättet. Det är inte bara en generation som har "uppfostrats i fel tankebanor". Att bara ge verktyg för förändring av händelsen, lite verktyg för utvärdering av vad som hände och inga för hur man ska hantera saken som redan sker (såsom slag från en i affektutbrott).

Hans kurvor av utlösande faktorer, kaossituation, nedvarvning och hur (för oss) vardagliga situationer kan minska gränsen mellan lugn nivå och kaosnivå. Stressstaplarna som blir högre av sådant vi inte tänker på och så vidare.

Och den viktiga delen om varför fasthållning INTE får användas! Hur folk dör hela tiden på grund av fasthållningar -både barn och vuxna. På onsdagen 10.5.17 dog en till av fasthållning vid affektutbrott. Och ändå används det ännu. Och det är inte bara "kvävning" för att man hållit fast någon med att sitta på. Det kan också vara att man brutit ryggen/nacken på barn, hållit fast så den andra kämpat tills mjölksyran förgiftat kroppen, hjärtat skenat tills inte orkar mera, syrebrist på grund av hyperventilation...

Och det var bara dödsfallen, dit räknas inte de otaliga (svårare och mindre svåra) skador som både den fasthållna och den som håller fast åsamkas med denna metod.

Så vilket alternativ gav han? Låt den andra vara ifred. Gå undan. Är det inte direkt fara för dennes eller andras liv och hälsa, låt sakerna flyga. Han beskrev hur han lärde sig detta när en 12-åring (!) kastade ett kylskåp ca 3 meter. Inget man vill hamna under bara för att man tycker det är fel att kasta saker.

Är det fara för liv och hälsa då måste man ta i. Men det finns att ta i och att ta i. Vi fick pröva på varandra också. Hur om man tar i för att stoppa slag så blir det tungt för båda och spänningen ökar för båda -maktkamp. Hur om man tar i och följer med i slagen, men lite styr undan så missar och sedan överdriver med släpp. Ja den andra blir förvånad, förvirrad och han har aldrig varit med om att denne skulle börja slå en fjärde gång (jo, kan börja på nytt om affekten är för hög men efter tredje "medståndet" så har alla han träffat slutat).

Avledande manövrar för att få fokus flyttat. Och det kan vara genom att föreslå att göra något roligt när affekten byggs upp eller varningstecknen kommer. Det blir inte att man sammankopplar dåligt beteende med belöning -den förmågan finns sällan med dem som behöver avledande manöver. Och om man ger belöningen i ett annat rum så blir kombinationen den att genom att lämna svårigheten får man belöningen. Till exempel att gå iväg på en kopp varm choklad i köket om kastat vardagsrumsmöblerna.

Varningssignalerna är även individens eget sätt att försöka bibehålla kontrollen. Precis det som stimming är en metod för. Och dit hör som sagt, gungning, hoppning, upprepningar av ljud, självskadebeteende i olika form (dunka huvudet, bita händerna, skära sig på kroppen)... det är individens eget sätt att försöka samla ihop sig innan utbrottet är ett faktum och ska därför inte tas bort. Inte utan att ge en annan, mindre skadlig men lika effektiv, metod att bibehålla självkontrollen.

Det kom som sagt jättemycket matnyttig information igår. Sådant som jag behöver procesera länge ännu och i många omgångar för att verkligen få grepp om.

Den som tar ansvar i en situation kan påverka den.

Barn uppför sig om de kan.

Så det är vi vuxna som måste ta ansvar på oss att förändra situationen genast, eller senast till nästa gång, för att barnen ska klara av att uppföra sig. Genom struktur, förberedning, bortlämnande av onödiga krav, rutiner och en hel massa kärlek och förståelse.

Som idag, vet att Viggo blir stressad då de andra kommer hem efter en ensam dag med mig. Kanske vi prövar vara utomhus när de kommer? Kanske det funkar bättre än att det blir full rulle inne i huset genast? Funkar det så börjar vi med det varje gång vi haft vår tumis-fredag. Annars får vi pröva ett annat verktyg.


torsdag 11 maj 2017

Inside Us


Du har något inom dig. En hemlighet, en önskan, en vilja. Du måste gömma den och den tynger ner dig.

Du tar dig framåt i livet. Du vågar börja blotta ditt inre. Sakta kommer ditt inre fram.

Tills du slår ut i blom. Vad som än doldes och tyngde dig är ute. Det har blivit till vingar. Lyfter dig och din styrka till nya höjder.

I en värld där annorlunda (från självutnämnda normala) ännu ses ned på är detta verklighet för många. Alltför många är i första skedet hela sina liv.

Annorlunda är bra. Annorlunda är det som för världen framåt. Gör våra liv lite mera intresaant. Och något som alltid kommer att existera. Det kommer alltid att finnas oliktänkare, oliktyckare, från majoriteten... tack och lov.

onsdag 10 maj 2017

Inklusion av barn med särskilt stöd behov i skolan

Följande text är slutarbete till kursen "En skola för alla", kurs om inklusion i närskolorna av personer med diagnoser istället för att skicka dem till specialskolor eller specialklasser.

Inklusion med hemmet som stöd

Varför skolor går in för inklusion varierar från skola till skola, därför är det viktigt att granska inklusionen i sin kontext (sammanhang). Vad som ses acceptabelt inom inklusion i en kulturell kontext kan uppfattas väldigt nedvärderande från en annan kulturs synvinkel. (Murto, P. 2001 s.12-29)

UNESCO har fastställt att de grupper av barn som främst riskerar att bli utanför utbildningarna är de som: inte når upp till målen trots att de går i skolan, de som kan gå i skolan om skolan var anpassad till olikheter samt den proportionellt lilla gruppen av barn med så svåra behov att de behöver ytterligare stöd. Samtidigt säger flera intressebevakare (YK, UNESCO, UNICEF bland annat) att en inklusion i skolan motverkar diskriminering och marginalisering av unga. Trots alla avtal och bestämmelser som skrivits kring inklusion är det ändå väldigt få länder som genomför inklusion i praktiken. Integrering däremot är fortfarande ett allmänt accepterat sätt, trots att det ökar stigmatiseringen av de ”annorlunda” barnen gentemot de ”normala”. (Murto, P. 2001 s.12-29)

Genom principen av inklusion hoppas man att elevernas utbildningsbehov tillgodoses på allmänna nivån. Att de får de kunskaper som behövs i det dagliga livet för att kunna använda (och utveckla) sin fulla potential. Demokrati kan inte överleva utan ett inkluderande samhälle, en inkluderande skola lägger grunden för det inkluderande samhället. Därför räknas specialklasser och – skolor som en form av diskriminering. (Murto, P. 2001 s.12-29)

Genom att betrakta ihopsamlade berättelser från lärare så har Sai Väyrynen hittat fem överensstämmande punkter inom inkluderande klasser och/eller skolor. För det första betyder inte inklusion att alla barn ska behandlas lika utan att alla ska behandlas enligt deras förutsättningar och behov. Väyrynens andra punkt är att alla barn ska få det stöd de behöver, det är behovet och sammanhanget som bestämmer vad och omfattningen av stödet. För det tredje ses barnens olikheter som utgångspunkt för lärandet och inlärningsmetoderna. ”annorlunda” är relativt och socialt skapat sägs det i den fjärde punkten. Samt den sista punkten, att det finns ingen färdig läroplansmall för inklusion, utan läroplanen behöver vara flexibel och föränderlig för att kunna inkludera alla.
International Commission on Education for the 21st century har ställt upp fyra grundpelare för utbildning: lära sig kunskap, lära sig att vara, lära sig att göra och att lära sig leva tillsammans. Framförallt leva tillsammans förutsätter ett inkluderande skolsystem för att alla ska lära sig av, och om, varandra. (Murto, P. 2001 s.12-29)

För att skolorna ska kunna organisera sig enligt barnens olika behov (speciellt de barn som behöver mera eller mindre anpassningar i undervisningen) har de behövt ha en klassifikation på eleverna. Namnet på eleverna har ändrats med tiden för att minska på stigmatiseringen men gruppen har ändå hållits ganska intakt med endast en liten del barn i behov av särskilt stöd på grund av någon funktionsvariation. Finns inget internationellt sätt att klassificera (eller indela) de barn som är i behov av undervisningsstöd utan varje land har sina egna kategorier. I Finland har man tidigare haft väldigt omfattande indelning men i och med de förnyade lagarna slopades kategorierna. Dock kan man räkna med att de som är i behov av undervisningsstöd har problem inom något av följande områden: tankeverksamheten, inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter, impulskontroll, hörseln, synen, kommunikationssvårigheter, rörelsehinder eller problem att upprätthålla fysiska hälsan. (Moberg, S. m.fl. S. 57-59)

Att dela in eleverna i grupperingar och namnge dem kan ha både fördelar och nackdelar. Att beteckna en elev som i behov av särskilt stöd kan öppna dörrar till stöd som denne annars inte skulle få, men samtidigt är det inte givet att stödet är tillräckligt individuellt anpassat för hen (alla med autism är inte likadana utan finns stora variationer i gruppen, till exempel). Likaså kan namngivning av barnens behov både öka på kunskapen eller ge en grund för att hitta information kring barnets behov, men om endast de negativa aspekterna av (till exempel) ADHD lyfts fram blir det lätt stigmatiserande och utpekande av individen. När en individ blir utpekad, namngedd (diagnostiserad), kan omgivningen väldigt lätt koppla ihop individen med andra stereotypiska drag som andra individer med samma diagnosnamn uppvisat, trots att de kanske inte alls stämmer in för just denne individ. Omgivningens fördomar och förväntningar på hur en individ med en specifik diagnos ska uppträda kan istället skapa ett tryck på individen att uppfylla dessa nya krav och förväntningar från omgivningen, individen blir alltså mera lik sin diagnos än från början. Lärare och elever kan också bemöta en annan elev som fått diagnos på ett specifikt sätt (till exempel inte förvänta sig lika höga prestationer), men viktigt att komma ihåg att det behöver inte vara själva diagnosen som ger upphov till (till exempel) mobbning utan beteendet inom diagnosens kriterier kan vara upphovet (talsvårigheter, omedvetna rörelser bland annat som andra elever kan göra sig lustiga över). Diagnoser förenklar även kommunikationen mellan olika myndigheter och instanser (skola, sjukhus, kommun som ett exempel på kommunikationsförbindelser), men det kan lätt händ att diagnosen kan vara otillräcklig (för att nämna hur omfattande beteckningen autismspektrumstörning är och hur två individer aldrig är den andre lik). För föräldrar och barnen själva kan också en diagnos vara en lättnad, man vet att det inte är endast eget fel (att man vore mindre intelligent, att man som förälder är dålig exempelvis) utan att det faktiskt finns en bakomliggande orsak till svårigheterna. Av samma anledning kan ofta samhället bli mera accepterande kring barnets svårigheter om de har en diagnos än om det är ett ”normalt” barn som beter sig avvikande. Men fokus får ändå inte lyftas bort från omgivningens försvårande faktorer så endast barnet och diagnosen är fokus, man kan fortsättningsvis hjälpa och stöda för att barnet ska uppnå sin fulla potential. Många personer med funktionsnedsättningar och/eller – förseningar, utvecklingsstörningar eller andra diagnoser söker sig tillsammans i förbund, föreningar eller bara träffas nu som då för att umgås. Det blir en del av deras sociala identitet. Så att diagnostisera barn har alltid sina för och nackdelar. (Moberg, S. m.fl. S. 59-63)

Vad som anses vara så speciellt med specialundervisning debatteras ofta, men för att lyfta fram lite vad som är skillnaden mellan specialundervisning och allmän undervisning. Målen med undervisningen måste anpassas enligt elevens individuella förutsättningar och innehållet i undervisningen stöda målen (vilka delar av läroplanen tas med, vilka lämnas bort, vilka är viktigaste för denna elev, är det lika viktigt att denna kan alla länder i världen eller borde målet vara att lära sig det egna landets geografi och så vidare), undervisningsmetoderna måste anpassas enligt elevernas inlärningsmöjligheter (hur snabbt man går igenom, hur svåra uppgifter, pauser i lektionen, strukturer av lektioner med mera) för att de ska lära sig så bra som möjligt samt att de bedöms i stil med de inom allmänna undervisningen men att metoderna för bedömningen kan variera. Allt detta ska skrivas upp i elevens individuella plan (styrkor och svagheter, kort- och långsiktiga mål, timantal i veckan som ska läggas på olika läroämnen, behov av stöd och hjälp, vilka ändringar man gjort till innehållet av läroplanen, hur man bedömer utvecklingen, andra stödformer eller stödpersoner som ingår i elevens liv samt deras ansvarsområden). Med dagens tekniska hjälpmedel kan många elever (med eller utan diagnos) få bra understöd till sin inlärning, men de behöver bli en självklar del av undervisningsmiljön så den inte hämmar istället för hjälper individen att tillgodose sig av informationen som erbjuds. Specialundervisning i sig är inte bunden till en enda plats utan kan vara allt från i den allmänna klassen till på institutioner. Likaså behöver kanske inte alltid samma barn få specialundervisning konstant, en del kan klara sig med små träffar någon gång under året medan andra kan behöva det hela livet. Allt är enligt elevernas egna behov. (Moberg, S. m.fl. S. 64-67)

Vid sidan av insatserna inom undervisningen i skolan behövs också ofta andra stödformer för att eleverna ska få all den hjälp och det stöd de behöver. Andra yrkesgrupper kan komma till skolan för att både stöda skolan och eleverna (psykolog, socialarbetare bland andra), terapier (såsom fysioterapi eller ergoterapi) för att stöda specifika delar av elevernas utmaningar, medicinsk hjälp (såsom läkemedel eller extra sjukhusbesök), socialens tjänster (stöd till familjen eller i ena extrema änden att placera barnet utanför hemmet) samt föräldrarna (samarbete med föräldrarna, både att de stöder lärarna och att lärarna stöder dem, i det pedagogiska arbetet underlättar för eleven). Oavsett vilka stödformer som krävs åt den enskilda eleven måste de vara adekvata och väl uttänkta för att verkligen stöda elevens inlärning på alla plan av dennes liv. (Moberg, S. m.fl. S. 68-70)

Ann-Marie Markström lyfter fram att i Sverige kan man som förälder skicka klagomål kring hur undervisningen blir anpassad för ens barn till Skolinspektionen. De gör sedan en egen bedömning om den utpekade skolan har gjort en missbedömning eller förbisett elevens behov. Nya styrdokument framhåller att relationen mellan skolan och hemmet behöver tryggas för att kunna ge eleven de bästa förutsättningarna till en god skolgång och närvaro (i Sverige råder skolplikt istället för läroplikt, vilket innebär att barnen är skyldiga att gå i skolan medan i Finland är de skyldiga att lära sig oberoende av plats). Möjligheten att klaga över beslut till myndigheter ses som ett medel att stöda föräldrarnas delaktighet i skolvärlden, om än önskan vore att de inte behövde anmäla något utan kunde lösa det tillsammans med skolan. Skolinspektionen i sig ska övervaka alla skolor regelbundet för att se att inga missförhållanden eller felaktiga beslutsgrunder existerar, men genom anmälningar kan någon skola komma att granskas en extra gång eller grundligare. De flesta anmälningar som kommer in handlar om bristande kunskap kring elevers behov, rätt till stöd och stödformer som finns, något som skolinspektionen även märkt att det funnits bristande kunskaper kring. Skolinspektionen ska lyfta fram dessa missförhållanden i skolan och åtgärda dem, ofta då efter en anmälan från någon förälder. Föräldern i sig kan då redan försökt lösa det genom samtal med läraren eller skolan men misslyckats få fram sitt budskap. I en del fall går föräldern även rättsligen framåt med sitt ärende för att få det deras barn behöver.(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 72-77)

För att få in en anmälan till skolinspektionen kan föräldern antingen fylla i en pappersblankett eller online på deras hemsida. Blanketten har färdigt några utvalda rubriker som föräldern kan fylla i under. Första rubriken handlar om vad problemet är (till exempel bristande stödinsatser) och beskrivning av problemet (vad som hänt, när hänt, händer ännu och vad som gjorts fel). Andra rubriken handlar om vilka åtgärder anmälaren vidtagit (besökt skolan för att försöka lösa problemet tillsammans, anmält till någon annan samt vilka personer i skolan eller utanför skolan man varit i kontakt till och vad det ledde till). Under dessa rubriker kan man särskilja ett mönster i de anmälningar som görs på basen av bristande stödinsatser. Föräldern har försökt vara i kontakt med skolan/läraren men denne åtgärdar inte problemet, föräldern avvaktar på resultat eller förändringar men tar kontakt igen när inget händer (ofta då med någon i högre ställning inom skolan, till exempel rektorn), sker det fortfarande ingen förändring i skolsituationen skickar föräldern in en anmälan till skolinspektionen. .(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 77-80)

Den övergripande majoriteten av anmälningar handlar om bristande stöd trots barnens behov av stöd. Lärare eller skolan kan verka vara ovilliga att göra de anpassningar eller ge de stöd som eleven behöver för god skolgång och föräldern tvingas därför till att göra en anmälning i hopp om att skolinspektionen ska kunna förändra situationen till det bättre för eleven. Misstagen eller felen kan bero på bristande kunskaper, för lite resurser, brist i utvärderingarna och felaktiga tester som görs för att bedöma elevernas kunskaper. I värsta fall kan en felaktig bedömning ge långtgående problem (felaktig placering med isolering från näromgivningen som följd till exempel). Föräldrarna upplever att skolan inte tar på sig det ansvar de har att stöda elevernas undervisning eller möjlighet till skolgång utan att de (föräldrarna) måste axla för mycket av detta ansvar och ”bråka” för att skolan ska komma till mötes, något som de flesta föräldrar tycker är väldigt felaktigt av skolan. En del föräldrar känner till vilka lagar och styrdokument som ska ge eleverna vad ed behöver medan andra bara går på känslan av att det inte kan vara rätt. Förväntningarna på skolans ansvar är alltså höga i och med de fina styrdokument som finns som ska säkerställa alla elevers rättigheter till behövd anpassning och stöd för en säker, trygg och givande skolgång. Och när skolan inte lyssnar på föräldern (vilket också framkommer i styrdokumenten att de ska göra) så krävs en anmälan till skolinspektionen för att något ska hända. Föräldrarna hoppas alltså att skolinspektionen ska åtgärda problem för individuella elever, men att dessa åtgärder även ska sätta en grund för att inte andra elever som senare behöver särskilt stöd skall nekas. .(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 80-89)

Föräldrarna har alltid drömmar angående sitt barn (både önskedrömmar och mardrömmar) och barnets framtid. Oavsett om barnet har en diagnos eller inte förändras inte dessa drömmar men en del drömmar kan ändra karaktär eller nya drömmar kan skapas. Så trots att föräldrarna älskar sitt barn kan deras oro för barnets framtid förmörka deras tänkande och skapa en mur till omgivningen, likaså kan föräldrars överdrivet positiva syn på barnet (se de positiva sidorna istället för endast problemen) skapa en försvårad kontakt med skolan eller andra myndigheter. Samhället har sina fördomar kring handikapp och detta ökar på föräldrarnas oro om deras barn någonsin kommer att bli accepterat och få ta del av livet utanför hemmet, om även myndigheter visar sig avigt inställda till krav på stödformer och likabehandling är känslan av skam och misslyckande total. Därför vill ofta föräldrarna att barnen ska så länge som möjligt kunna gå i närskolan med jämnåriga vänner och bli accepterad för den de är. Tyvärr sätter ofta skolorna käppar i hjulen för föräldrarnas drömmar, men även andra föräldrar och myndigheter kan slå hål på drömmen (även sen om de en gång beslutat sig för något och en annan förälder ifrågasätter valet). (Saloviita, T. 2003 s. 15-18)

För att ett barn skall överföras till specialklasser eller – skolor behövs det göras flera tester som påvisar behovet av en överföring. I praktiken är dessa tester ändå väldigt bristfälliga och det är oftare fråga om klasslärarens önskan att få en elev överförd än om det verkliga behovet för den enskilda eleven (likaså påverkas beslutet av barnets kön, utseende och föräldrars sociala ställning). Även om barnen får liknande diagnos poängteras det att barnen sällan är så lika varandra (eller olika) utan alla har sina egna särdrag och personligheter. Endast några få grupper inom barnen (de med syn-, hörsel- och talsvårigheter) kan direkt behöva en väldigt anpassad form av undervisning för att tillgodose sig kunskapen. Klassificeringen av barnen har alltid negativa inverkningar på hur denne själv eller andra uppfattar hen, hur man tilltalar och behandlar hen samt vad som förväntas av hen. (Saloviita, T. 2003 s. 19-22)

Timo Saloviita lyfter fram att undersökningar påvisar inga fördelar (gällande inlärning) med att vara placerad i en specialklass, tvärtom har resultaten varit sämre för de som gått i specialklasser. Även sådana aspekter som sociala inflytandet och kognitiva inflytandet har mätbarts konstaterats bättre i allmänna klasser än i specialklasser, med andra ord lär de sig kognitiva och sociala färdigheter bättre om specialundervisningen sker i allmänna klassen än i en specialklass. Förklaringar till specialklassernas ineffektivitet har Saloviita listat sex stycken: specialklasser är inte homogena (alla elever där varierar mycket från varandra), har inga positiva förebilder (ingen jämnårig att se upp till med positiva egenskaper), specialklassen har för lätt inlärning (lär sig inget nytt, inga utmaningar), mindre fokus på inlärning (mera fokus på beteendet i klassen än om de lär sig något), kompetenskrav på speciallärare för låg (klasslärarna bättre rustade för undervisningen) samt specialklasser förbereder inte eleven för ett vanligt liv (en speciell omgivning ger inte färdigheter för det ”normala” samhället). Inte heller det att specialklasser ofta är små inverkar avsevärt utan det viktiga vore personlig, individuell undervisning (men detta gynnar alla barn och inte endast de med diagnos). Samma grunder gäller för de barn som anses mera gravt handikappade, allmänna klasser ger bättre färdigheter för ett fortsatt aktivt liv i samhället. Likaså ger det barn utan någon diagnos flera färdigheter som de skulle gå miste om ifall hen med diagnos satt i specialklass (såsom att acceptera olikheter, möjlighet att hjälpa den andre och på så vis öka självkänslan, moraliska principer blivit starkare), utan att det inverkar negativt på deras inlärning eller på lärarens tid med enskilda eleven. Tyvärr är ju få skolor anpassade för alla former av funktionsvariationer som förekommer, men kommunen är skyldig att göra de anpassningar som krävs för deltagande i undervisningen. Likaså är det endast en felaktig myt att barn i specialklasser skulle vara det billigare alternativet mot att ha dem i allmän klass. (Saloviita, T. 2003 s. 22-31)

Föräldrarna är oftast initiativtagare till att deras barn ska få gå i allmänna klassen, och de måste då orka ta diskussionen med myndigheterna. Saloviita lägger upp fem steg för att underlätta detta: klargör din egen utgångspunkt (hur ser man på sitt eget barn, vad man förväntar sig av skolan, orkar man driva saken vidare bland annat), skaffa ett nätverk av personer runt er (andra föräldrar som lyckats, vänner till familjen, myndighetspersoner som anser samma med flera), meddela myndigheterna dina åsikter (om än de kan vara av avvikande åsikter måste du ta det sakligt, men det är även de som vill ha barnet i specialklass som måste komma med tillräckligt bra orsaker), träffa skolornas rektorer (du kan behöva söka länge innan du hittar en rektor som är villig att ta in ditt barn till allmän klass men ge inte upp, och behåll lugnet och sakligheten i kontakten) samt att hitta en klasslärare som är beredd att ta emot ditt barn. Om man inte hittar en skola som är villig att ta emot barnet kan myndigheterna se det som skäl nog att fortsätta överföringen till specialklass. Saloviita tar upp fyra råd hur gå vidare om så är fallet: få igång klassalternativ förhandlingar (med tjänstemän eller grupper), skaffa (eller förkasta) utlåtanden beroende på om de talar för eller emot er sak (även av vanliga individer kan man be om utlåtanden, och du måste inte låta ditt barn delta i alla tester), ge dem information (både åt experter och åt myndigheter kring fördelarna med undervisning i allmän klass), var beredd att förhandla (kom väl förberedd till mötet, spela in det, ta med andra som stöder dig) samt överklaga. Kommunerna har ofta några grundfrågor till varför inte vilja ha barnen i allmänna undervisningen: penningbrist (inte giltigt enligt lag då alla barn har läroplikt), ingen kompetent personal eller miljö (samma orsak som ovan, barn har rätt till det stöd de behöver i grundskolan), går inte att ordna små klasser (inget bevis att det behövs, men också olagligt att hänvisa till praktiska svårigheter), undervisning gagnar inte barnet (finns ingen forskning som bevisar detta, tvärtom), eleven borde vara med sina jämlikar (kränkande, missvisande och diskriminerande uttalande), gagnar inte andra barn och deras föräldrar är emot det (påvisa igen forskningen om hur alla gynnas, och hur flera vuxna – i form av assistent- i klassen också förbättrar miljön för alla), enligt barnets förutsättningar är det specialklass som gäller (utlåtanden från experter och forskningsresultat), om alla vill i allmän undervisning (borde inte få vara enskilda fall endast) samt att myndigheter tror föräldrarna inte accepterat barnets diagnos om begär allmän klass (beskriv bristerna hos barnet tydligt men även styrkorna och varför ni vill ha allmän klass). De måste tillgodose så barnet får utbildningen hen har rätt till, så de bestämmer om förverkligandet men enligt grundlagen får ingen diskrimineras utan väldigt vägande orsaker (såsom förnekande av allmän klass är diskriminering). Ifall skolmyndigheten ännu vill lägga i specialklass kan man överklaga, och då är det suveränt att ha alla inspelade samtal med myndigheterna och alla utlåtanden som talar för eleven samlade. (Saloviita, T. 2003 s. 32-42)

För att undervisningen av barnet ska vara så bra som möjligt behövs ett tätt samarbete med föräldrarna. Saloviita ger tio metoder för att stärka kontakten och samarbetet mellan skolan och hemmet. Föräldrarna behöver se ett genuint intresse och välvilja från läraren gentemot deras barn, läraren behöver respektera de andra familjemedlemmarnas kunskaper kring barnet samt vad de har för värderingar, använd ett vardagligt språk (undvik facktermer), du kan vara den som sköter kontakten mellan skolan och hemmet (istället för att väldigt många olika ska ta kontakt hem), träffas tillräckligt ofta och ta med föräldrarna i möten med andra inblandade (se till det praktiska för att föräldrarna ska kunna delta) samt kanske även familjens vänner för mera förslag, på mötet ska alla inbjudas till diskussionen och till sist att man ska stötta familjen (hjälpa hitta stöd från organisationer till exempel). Likaså borde alla föräldrar höras när planer ska uppgöras, samt anser Saloviita att det är föräldrarna som ska sätta tyngdpunkterna i undervisningen eftersom familjen är den som ska leva med barnen det mesta av tiden medan lärarna endast är med en liten bit längs livsvägen. (Saloviita, T. 2003 s. 54-58)

På basen av ovanstående summering av mina källor upplever jag att alla föräldrar har en väldigt lång väg att gå innan deras barn får gå i närskolan, i en allmän klass, med sina jämnåriga vänner i näromgivningen. På basen av mina erfarenheter som mamma till barn som nu ska börja sitt första förskoleår och redan får förfrågningar kring val av skola upplever jag det också som ett väldigt eldfängt ämne. När jag lyssnar på andra mammors (och pappors) berättelser inom stödgrupperna för föräldrar till barn med särskilda stödbehov inser jag att vägen till en skola som inkluderar alla är väldigt lång. Att kunskaperna för att kunna bemöta alla enskilda barn individuellt inte ännu finns. 

Därför vore samarbetet med barnets experter (föräldrarna) vara extremt viktigt när ett barn ska börja skolan (oavsett skola eller klass). Föräldrarna kan få inbjudan att komma och berätta om barnet för hela skolans personal, på föräldramöten (så även klasskamraternas föräldrar vet vad som är orsaken när deras barn kommer hem med någon historia kring barnet i behov av stöd) samt även kanske till klassen och berätta åt klasskamraterna (enligt deras åldersnivå). Samtidigt kan då lärarna få material och kunskap som kan behövas för att besvara de andra barnens frågor på rätt sätt.

Man brukar tala om att slå sina kloka huvuden ihop, för att tillsammans hitta en lösning på ett problem. Här kunde läraren och föräldern slå sina huvuden ihop för att hitta lösningar på de utmaningar som uppkommer, både i skolan och hemma efter skolan.

Att läraren har ett öppet förhållningssätt och inte dömer familjen är en av de viktigaste punkterna för att skapa ett förtroende från föräldrarnas håll. Oavsett om barnet redan har diagnos eller om utmaningarna upptäcks senare under skoltiden. Saloviita hade tydliga och bra råd för att stärka samarbetet med hemmet, men vill påstå att det även ligger på föräldrarna att skapa en god kontakt med skolan. Att verkligen vilja stödja läraren i att ge den undervisning som ens barn behöver och har rätt till, att berätta ärligt om både brister och styrkor som läraren kan använda sig av samt informera om händelser i privatlivet som kan påverka barnets beteende och/eller inlärning i skolan (såsom flyttar, dödsfall inom familjen, skilsmässor vilka kan vara ytterst stressande även för ”normala” barn). Kontakten måste vara ömsesidig och tvåfilig för att barnets bästa ska tillgodoses.

Ibland funkar ändå inte personkemin mellan en lärare och en förälder (eller lärare och barn), hur man löser det kunde bli en diskussion med läraren i fråga, eller om detta urartar till gräl via rektorn för att hitta en lösning. Varken läraren eller föräldern får då lämnas ohörd och bådas synpunkter måste väga lika mycket, så länge båda hålls sakliga. Rektorn har skyldighet att stötta sin lärare för att kunna göra det som krävs för eleverna, annars måste föräldern ställa sig med läraren och kräva av rektorn att barnet (indirekt läraren) får den hjälp som behövs för att trygga undervinsingen av barnet. Likaså ska inte läraren vara rädd att ta kontakt med andra experter som känner till barnet och hens situation (såsom terapeuter), och föräldern får inte hindra en sådan givande kontakt.

Slutligen är det endast lärarna och familjerna som kan sätta stopp på sina samarbetsmöjligheter. Endast fantasin kan sätta stopp på vad man kan pröva och göra för barnets skull, och tillsammans kan man ofta hitta fler möjliga tillvägagångssätt än ensam.




Källförteckning:
Murto, P. m.fl. 2001. Inkluusion haaste koululle.
Moberg, S. m.fl. Erityispedagogiikan perusteet.
Eriksson Gustavsson, A-L. m.fl. (red.). 2016. Specialpedagogik – i, om, för och med praktiken.

Saloviita, T. 2003. En skola öppen för alla.

tisdag 9 maj 2017

Jessica Jones


Kvinnlig superhjälte! Yes tänkte jag. Och med en attityd som heter duga, men hon hamnade ändå en aning för mycket i skymundan bland de macho killarna som dök upp. Men absolut ett av Marvels bättre försök att lyfta fram kvinnlig badass!

Handlingen, ganska typisk superhjältedilemma. Ska man försöka vara en hjälte eller inte, särskilt om man redan misslyckats. Är man tillräckligt stark eller inte och så vidare i oändlighet. Så fungerade också som en "vakna upp" serie innan man tog itu med andra ärenden.

Men ändå, en frisk fläkt från alla machomän i samma genre!

Iron Fist


En superhjälteserie. Igen en gång. Action, superhjältar, övernaturligt och dylikt -det är helt klart det jag väljer att se på Netflix.

Fast var ganska trevligt med en ganska självisk hjälte för en gångs skull (eller först självisk åtminstone). Inga riktiga hunkar (i mina ögon) med i serien heller och kvinnan/orna som vanligt en väldigt tydlig underordnad roll i jämförelse med hjälten.

Men hey, helt ok att sitta och slötitta på ändå! Kanske inte direkt den man sitter klistrad vid men bra för att vakna på morgonen innan man sätter igång med skolan/städningen.

måndag 8 maj 2017

Fullspäckad helg!

Första uppehållet i "blogga varje dag"-försöket. Men helgen var så fullspäckad så hann inte blogga!

Först var jag gräsänka onsdag till natten mellan fre/lör. Spiralen på onsdagen (klick) och lekrummet som blev färdigt på torsdag (klick). Hade också sista närstudietillfället på torsdag.

Fredag städade jag så mycket som möjligt. Hade två hjälpredor så gick långsamt -men det gick. Vi besökte Viggos kompis, för första gången.

Besöket gick över förväntan. Vi var närmare 2 1/2 timme där (oftast har 1 timme varit max som Viggo orkat på nytt ställe) och Viggo hade superroligt (likaså Nina).

Lördag fortsatte städningen. Och vi alla fyra (gubben kom hem mitt i natten) byggde ihop deras studsmatta. Eller, gubben byggde den främst.

Sen fick vi två vuxna fixa oss i ordning, mommo kom över och vi stack iväg till Vasa. Jonna ordnade fest och som alltid var den suverän!

Jag och gubben på fest

Jag var ganska bra på Beerpong! Men då igen så studsar jag ju så många bollar med Viggo under dagen. Massa roliga historier då spelade sanning/konsekvens.

Sov hos Jonna. Via butiken hem. Jag mådde aningen dåligt, ingen smart ide att bara sitta och dricka så man inte märker hur mycket det blivit. Men får minnas till en annan gång!

Hemma mat, städning och fixande av fruktsallad. Krapulan gick om innan kalaset började (tack och lov).

Tror Viggo var väldigt nöjd med kalaset! Hoppas ju alla gäster också var det -även de vars bilar körde fast på vår gård!

Kalaset i full gång

Samtidigt som gästerna for hem kom bonustöserna. Så de hann äta lite gott också innan var dags att söka sig i säng.

Och vi slötittade Prison Break tills vi var säkra de tre äldsta också somnat. Och sen har vi sovt tämligen väl!

Stora Viggo, 5 år! 💙

fredag 5 maj 2017

Lekrummet, färdigt att invigas!



Golvet innan vi började lägga nytt laminat.


Jag putsade och sorterade laminatet.


Söndagens (Vallborgsmässoafton) arbete. Ungefär så långt de kom sig.


Gubbens bild då han avslutade på första maj. Vår dörr är nerplockad, Ninas dörr måste justeras då den ännu släpar i golvet som det är nu.




Golvet färdigt, golvlisterna lade jag fast idag. Taklisterna gick inte då hade fel sorts spik. Har sorterat och plockat i ordning leksakerna och fixat gardiner.

Några golvlister fattas (måste kortas av pga nya väggen), taklisterna fattas och en lång hallmatta fattas.

Vad tycker ni?

torsdag 4 maj 2017

Hormonspiral

VARNING! Kommande inlägg handlar om ingreppet när man får en hormonspiral. Kommer därför att innehålla beskrivning av obehagliga känslor och kroppsvätskor! Personer som finner sådant ointressant eller störande föreslås hoppa över denna text!




Onsdag, dagen då jag ska få min första hormonspiral (spiral över huvudtaget). Nervös, absolut. Aldrig tyckt om ingrepp, allra minst i nedre regionen av min kropp.

Får vänta över min tid. Frågar om jag tagit värkmedicin (nej), får en Paracetamol 1 gram. Lugnar inte direkt mina nerver.

Inte heller lugnas jag av att se en kärra rullas in, ser ut som en ur operationssalar. Övertäckt med blå duk...

Ser aldrig vad som är på kärran, varken före eller efter. Täcks över igen när allt färdigt. Bara paketet med Mirena-spiralen är synlig.

Pratar lite. Tar av mig på nedre kroppen. Fortsätter prata om semesterplaner när lägger mig på britsen.

Putsandet redan bränner, men då har jag ju en hel del små sår i underlivet (på läpparna bland annat). Annars skulle det bara varit kallt.

"Näbben" har jag alltid hatat vid gynekologiska undersökningar. Känns som om brister -och såren blir värre av dylika undersökningar. Det är alltså den som ska vidga upp så läkaren ser in i dig.

Mera putsning. Vet inte vad den sista putsningen är. Vet inte om jag vill veta. Men den var smärtsam. De förvarnade om "knipa till lite" -men det knep inte (det kallar jag papa-proven) utan det var smärtsamt. De fyra, fem "klippen" sände mig rakt i ett gråtande helvete.

De tänkte ta en paus. Men jag bad dem fortsätta fort så det skulle vara över. Men vid detta skede hyperventilera jag så vet inte exakt vad som hände sen.

Antar att den strålande ryggsmärtan och smärtan i ljumskarna var när de la in spiralen. För just efter det sa de att "bara att ta bort instrumenten kvar". Vilket ju gick smärtfritt.

Låg och samlade mig. Konstaterade att detta ingrepp for direkt upp på topp tre smärtsamma grejer för mig. Alltså i topp med barnafödsel och kondylombehandling (bedövningssprutor och het laser i underlivet, you get the point).

Smärtan var väl som jag läst en form av menssmärta. Fast jag har aldrig haft ordentliga menssmärtor, så styrkan i värken chockade mig (styrka åt de kvinnor som har svårt varje månad!). Klarröda blodet var också ganska hemskt att se, skulle känts bättre om det varit mera som mensblod.

Ryggen värker än idag. Korsryggen. Var nog vanligt. Likaså att jag kunde blöda en par veckor nu, men det verkar ha slutat redan i natt. Menssmärtan är borta, kan bara hugga till lite känningar på vänstra nedre magen ibland.

Summa sumarum? Detta var absolut min SISTA spiral! Och efter att genomgått detdär helvetet hoppas jag verkligen den funkar i långa loppet för mig.

Och jag skulle inte tagit emot spiralen om jag vetat hur illa det skulle kännas. Men alla bekanta med spiraler tyckte att det var ingenting att få den.

Så antingen har de förträngt hur det var, jag har väldigt låg smärttröskel eller så är det faktiskt väldigt individuellt hur det går att lägga dit en spiral... oavsett så är den där nu. Och får jag inga problem med den kan den vara där 8 år. Och eftersom jag behöver hormonpreventivmedel av medicinska skäl (väldigt täta och rikliga menstruationer) så kostade den inget.

Inget annat än en tillfällig sinnesförvirring. En panikattack. Och en kvinna som inte alls vill tänka på beröring av nedre regionerna en tid framåt. Samt då ryggsmärtan oavsett vad jag gör.


onsdag 3 maj 2017

Awareness eller Acceptance?

Autism Awareness, Autism Acceptance. Låter tämligen lika? Samma innebörd kanske?

Inte egentligen. Medvetenhet om autism, acceptering av autism. Låter det fortfarande lika? Kanske.

Men för att ställa det på sin kant. Många som förespråkar awareness (medvetenhet) ser autism som en sjukdom (i stil med aids) -något man ska vara medveten om för att kunna motarbeta.

De som förespråkar acceptance (acceptans) ser det som ett personlighetsdrag (såsom pratglad, introvert, nyfiken...). Och att samhället ska acceptera autistiska personer som de individer de är -inte kräva att de med autism ska anpassa sig för att passa in.

Så egentligen är de väldigt olika synsätt på samma sak. Medan de som vill öka medvetenheten även söker efter sätt att (till exempel) särskilja autistiska foster (såsom man kan särskilja foster med downs) försöker accepterande gruppen öka kunskapen i samhället kring autistiska särdrag och ge dem verktyg för att bjuda in dem som en del av samhället.

Jag insåg inte skillnaden först. Jag har basunerat ut autism awareness på alla sociala medier. Förlåt. Det synsätt jag följer är autism acceptance.

Likaså att Downs, AD(H)D, Asperger, Tourettes och så vidare ska accepteras -inte bara kännas till. Att de inte ska ses som sjukdomar eller något som borde utrotas. Att de är lika mycket människor som alla andra (i vissa fall kanske mera).

Jag brukar inte gilla ordanalysering. Att vända och vrida och tolka varenda ord någon (eller jag själv) säger. Men i vissa fall är det viktigt att veta i vilket läger man står genom sina ordval.

Har ni några tankar?




tisdag 2 maj 2017

Bokrecension -Harens år


Jag avslutade just Arto Paasilinnas bok Harens år. Till finlandsvenska läsutmaningen en inhemsk klassiker med A i titel eller författare (finns A i båda) samt till Vörå Läser en bok jag borde läst i skolan.

Har ingen aning varför jag inte läste den i skolan. Den var väldigt lättläst mes korta, väldigt humoristiska kapitel och enkelt språk. Troligen var det väl "måste läsa" som gjorde den ointressant.

Handlingen i korthet så en man tar hand om en påkörd hare, lämnar storstadslivet bakom sig och reser runt i Finland. Stöter förstås på alla möjliga äventyr, problem och personer -tillsammans med haren.

#fisvläsutmaningen2017 (april: inhemsk klassiker med A i titel/författate) #vöråläser2017 (borde läst i skolan).