torsdag 6 april 2017

Dåligt uppförande = dåliga föräldrar ?

Om ditt barn inte uppför sig så är det ditt fel. Har du hört detta förr? Att det är föräldrarnas bristande uppfostran/närvaro som förorsakar ditt barns dåliga beteende. Och det finns ju ingen annan förklaring, någonsin.

Jag stötte på denna åsikt där jag minst förväntade mig den. I klassrummet för specialpedagogik. Där elever som sen ska ta hand om elever med särskilda behov utbildas. Jag blev helt paff. Och jag blev rosenrasande.

Det finns föräldrar som inte bryr sig om vad deras barn gör, absolut, och som inte ser det dåliga i dem. Alltså "mitt barn skulle aldrig..." -föräldrar. De gör verkligen barnen en björntjänst, och det hjälper inte barnen att komma sig på rätt bana.

Men nu var det elever som hade speciella behov i någon form. Alltså barn med diagnoser av det ena eller det andra slaget (ADHD, Asperger, språkstörningar) och åsikten var att deras problematiska beteenden är föräldrarnas fria uppfostran, skärmanvändning, hektiska fritid... ja helt enkelt att föräldrarna inte finns där för barnen på rätt sätt.

Vilket **** rätt sätt? Bara några minuter tidigare hade vi diskuterat att en med ADHD inte kan berätta hur nästa med ADHD beter sig. Lika lite som ett neurotypiskt barn är en kopia av ett annat neurotypiskt barn. Det som fungerar på ett barn behöver verkligen inte fungera på ett annat.

Som medlem i många stödgrupper, och som mamma till ett barn med speciella behov, så skrämmer dessa åsikter mig. Att vi som redan slåss med näbbar och klor för att våra barn ska få det de har rätt till anses vara för lite. Att vi ska få ännu en myndighetsperson att slåss mot. Inte bara en eller två inlägg i stödgrupperna handlar om hur föräldrarna ska nå fram till skolpersonalen (eller andra myndigheter) för att få den hjälp som behövs.

Skulle min sons pedagog komma in i rummet med inställningen att min sons beteende är mitt fel. Jag skulle inte lyssna på ett ord pedagogen säger. Eller okej, nu överdrev jag, visst skulle jag lyssna! Men jag skulle inte ta hen på allvar. Jag skulle inte känna något som helst förtroende för hen att ta hand om min son.

Ofrivillig skolfrånvaro ökar radikalt, mest information finns från Sverige i ämnet. Varför? Därför att skolan inte kommer till mötes för att anpassa undervisningen eller -situationen. Föräldrarna med ofrivilligt hemmasittande barn är förkrossade och känner sig som "dåliga föräldern som inte har pli på sitt barn". Skolan anmäler till socialen att barnet inte kommer till skolan, socialen besöker familjen och bollar vidare till skolan vad de gör för fel -för hemma är allt "bra" och eleven mår bara dåligt i skolan.

Någonstans läste jag att barn beter sig illa i två olika miljöer: det vanligaste är där de känner sig trygga (med andra ord hemmet i de flesta fallen). Den andra miljön är den som är problematisk (den med för stora krav, för mycket störande moment till exempel), i detta fallet då en skola som inte anpassat sig enligt enskilda elevens behov.

Nu är min son utåtagerande. De märker inte av det på dagis (inte i sådan mängd att de skulle vara oroliga), hemma går det i vågor. Det var avsevärt värre när han hade ny personal, annan assistent och nya dagisbarn med sig under sportlovet -men det var värre i hemmet. Inte i dagis. Förklaring? Min son höll ihop sig under dagistimmarna och kraschade här hemma.

Ovanstående berättar varannan förälder om i stödgrupperna. Hur de omöjligt kan begära något av sina barn när de kommer hem för deras stressbägare har redan runnit över. Hur de då "curlar" sina barn hemma för att minimera utbrottens intensitet. Fast det är ju inte curling, inte i ordets egentliga betydelse.

Curla gör man när allt ska serveras på silverfat åt barnen och inga motgångar ska komma. Vi anpassar kraven. Alla vet att en trött, stressad eller ledsen person inte klarar av lika mycket som en pigg och frisk person. Så när vårt barn kommer hem, utmattad av att försöka bete sig korrekt i skolan/dagis, vill vi inte genast kräva något omöjligt. Det är bara det att vad som är omöjligt är avsevärt lägre ner.

Så jag hjälper min son med ytterkläderna. Jag pratar smått med honom. Sen låter jag honom studsa av sig en hel del energi i soffan, med tv på. Under en stund är han då tämligen okontaktbar. Så länge fixar jag maten, vi äter och då begär han ofta egentid med mig (att han ska få sitta i min famn framför tv eller gå upp och bygga lego).

Han vill få allt han kommer på: tv på, plattan med ett annat program på, äta frukter före maten/mitt i maten, jag ska komma innan jag ätit färdigt och så vidare. Jag säger ofta "nej inte nu", "först ska jag" eller "först ska du". Ibland klarar han av att vänta, ibland kommer utbrottet som e-post. Allt beroende på hurdan dag det varit i dagis.

Detta kanske känns som ett sidospår. Men vad jag försöker berätta är att vi, föräldrar till barn med speciella behov, jobbar mer än någon pedagog eller förälder till neurotypiskt barn kan föreställa sig. Vi kallas lejonmammor av en orsak. Och dessa missvisande åsikter att vi uppfostrar våra barn fel måste få ett slut! 

Det finns inget rätt sätt att uppfostra. Lika lite som det finns ett barn som är rätt sorts barn. I grund och botten måste vi alla bara lita på att alla gör så gott de kan. Och att de gör det som visats fungera i deras familj, med deras barn. Och barn med speciella behov kan behöva sätt som en "normal" förälder aldrig skulle acceptera. Men vi måste acceptera den, för vi vill ju alla i grund och botten att barnen ska må bra. Och att de ska kunna vara en del av livet utanför hemmet.

Så, pedagoger, låt bli att döma föräldrar ni aldrig träffat. Se efter vad som är jobbigt i situationen då det problematiska beteendet uppkommer. Ser ni inte det så diskutera med föräldrarna, men diskutera det ur en öppen synvinkel. Svårare än så behöver det inte vara.

Bild lånad från google
Ovanstående bild borde vara alla fyra, sittandes tillsammans och alla frågar samma fråga. Och tillsammans diskussioner om vad som varit svårt/lätt i undervisningen för att sätta in stöd där det behövs. Föräldrar är inte ovanför pedagoger, men inte heller är pedagoger över föräldrarna. 

6 kommentarer:

Marja-Lena Södergård sa...

En fråga:
Var det en studerande eller en lärare som uttalade "domen"?

Malla

Marion sa...

Jag tänkte låta personen vara anonym men en som sa själv att hade mycket erfarenhet av att jobba med barn i behov av stöd.

Anonym sa...

Det finns så många som tror att de kan uppfostra barn, speciellt ändrad barn. Så finns det ännu fler som älskar att skuldbelägga föräldrar. De borde stiga i dina stövlar en vecka, men inte en enda skulle klara det. Du är en riktig lejonmamma i ordets bästa bemärkelse!

Huvveuppåföttrenner sa...

Wow vilken text! Du satte ord på det jag känner i mitt hjärta och därmed blir jag stärkt som mamma. Detta är första gången jag blivit stärkt i rollen som lejonmamma! Tack!

Marion sa...

Tack för din otroligt fina kommentar! Vi lejonmammor måste hålla ihop och påminna varandra om allt vi gör för våra barn som ingen annan förstår eller ser 💙

Marion sa...

Tack ❤