Problematiskt beteende, orsak?

Mitt förra inlägg, om att föräldrarnas dåliga beteende förorsakar oönskat beteende hos barn i behov av särskilt stöd (klick) har fått mycket uppmärksamhet.

Vill ändå förtydliga en sak: jag menade specifikt barn som "på riktigt" behöver en diagnos. Inte "överdiagnostiserade" barn.

Citattecken för jag tycker inte om att klassa dem som barn som egentligen inte borde ha en diagnos mot barn som ska ha en diagnos. Ingen diagnos är spikad hundra procent lika för alla.

Därav autismspektrum, du kan vara någonstans på spektrumet. Högfungerande eller allvarligt autistisk. Som exempel. Så alla kanske faktiskt behöver diagnosen, men en del placerar sig lägre/högre på skalan.

Men några påpekade att barn som inte är sedda av sina föräldrar visst kan få det dåliga beteendet. Jag håller med! Men mitt förra inlägg handlade inte om de neurotypiska barnen. Och kursen jah gick på handlade inte om de neurotypiska barnen.

Kursen var specifikt riktad för att ge tankenötter inför bemötande av barn med diagnoser i skolvärlden.

Därför reagerade jag så starkt som jag gjorde!

Skulle det varit en allmän kurs om vad som kan skapa utmanande/svårt/avvikande/problematiskt beteende hos barn och ungdomar, då skulle det absolut ha varit skäl att omnämna det som en möjlig orsak.

Likaså skulle då orsaker som sjukdomar, osäkerhet, rädsla och grupptryck ha räknats upp.

Så jag ville inte på något vis förringa problemen osedda barn upplever! 

Jag önskar alla barn hade föräldrar som gav dem den uppmärksamhet, tid och kärlek de förtjänar. Något som vi lejonföräldrar gör, enligt vår egen ork.

Enligt vår egen ork. För det faktum att det finns föräldrar som gett upphov till dessa argument gör det så mycket svårare för oss.

För vi behöver stöd. Våra barn behöver det, men även vi lejonföräldrar. Annars kan tröttheten skapa en blind förälder.

Därför skulle man aldrig få utgå från att det är föräldrarnas fel. Inte med neurotypiska barn, men verkligen inte med barn i behov av särskilt stöd. För de flesta föräldrar försöker allt!

Många kan stå på utmattningens brant. Och igen ska man beskriva hemsituationen. Och igen ska det göras hembesök. Och igen konstateras att inga fel ses, och inget stöd kan ges.

Så kämpa på, alla föräldrar där ute! Både ni med barn i behov av stöd och ni utan. Barnen förtjänar det bästa ni kan ge dem. Och ni förtjänar allt stöd ni kan få för att kunna ge dem det bästa.

Så kan det kännas ibland när man för femtielfte gången berättar samma sak...