Good bye 2014........Hello 2015

Vi är på de sista dygnen av 2014 så det är väl dags för en tillbakablick på det gångna året. Men vad ska jag egentligen säga om 2014?

• Min dotter blev döpt i januari, och i samma veva flyttade jag tillbaka till Vörå och blev singelmamma
• I februari flyttade jag in i hyreshus
• I mars minns jag inget speciellt, gick väl åt att fixa allt praktiskt
• April, minns jag inte heller något. Lärde känna nya människor och fick många nya nära manliga vänner (ja, bara vänner!)
• Maj deltog jag i Väriestejuoksu
• Juni föddes min systerdotter
• Juli döptes hon och min far fyllde jämnt
• Augusti, ungefär, lärde jag känn en person via nätet och hade äntligen någon att diskutera allt som rörde sig i mitt huvud med
• September föddes min brorsdotter
• Oktober minns jag inget speciellt
• November fyllde min dotter 1 år och jag 26 år och jag träffade på riktigt en person som kommit att bli en viktig del i mitt liv. Och min brorsdotter döptes, med mig som gudmor.
• December, håller på, men jag haft den bästa julen och mellandagarna någonsin!

Ännu kanske jag kan fylla på i december eftersom jag imorgon kommer att få nå nyheter som kommer ändra familjelivet åt det ena eller andra hållet. Men det får jag se då imorgon.
Har fortsatt med postcrossing äntligen efter en paus på 3 år. Har fått 2 nya brevvänner och skriver mera med mina gamla.
Lärt mig finlandssvenskt (med blandning av svenskt och finskt, bara enligt de tecken som lärarinnan hade sett använts mest bland hörselskadade/döva). Börjat studera folklore på distans vid Åbo Akademi.
Sonen har inlett ergoterapi och talterapi och ska börja med "munterapi" (finns säkert finare ord för det, munmotoriken och sensoriken) i januari.

O det är väl dags att berätta officiellt vad som besvärar Viggo. Till viss del vet ni som följt min blogg att han fick en tuff start, nå i september togs det ny MRI (magnetröntgen) av hans hjärna eftersom han varit försenad inom många områden och de hade misstankar om infarkt vid födseln.
Infarkten syntes inte men de upptäckte något annat; i slutet av garviditeten eller under förlossningen fick Viggo syrebrist som har orsakat förändringar i hjärnan. Så nu har han ärrvävnad och inte fullt utvecklade hjärn"veck" på, så att säga, toppen av huvudet. Detta förklarar då varför han haft, och har, problem med att lär sig nya saker -inom alla områden.
Förstås visste ju inte neurologen exakt vad det kommer att innebära som vuxen, annat än att han tar utvecklingen i egen takt och måste få göra det med så mycket stöd som möjligt. Och det är precis vad jag kommer att ge honom, stöd. Och det är vad jag tänker se till att han får, i de former som finns.

Så nu är det sagt, och de som träffar oss eller ser oss (och känner till detta) vet det och kan försöka vara förstående för hans speciella egenskaper/sätt.
Det enda jag vill är att han blir accepterad för den han är, och att han får alla möjligheter som alla andra får trots allt.

Men nu är året snart slut, och vi går in i ett nytt år, som kommer ti föra med sig både glädje och sorg i stort och smått. Men jag tror och hoppas det kommer att vara mest glädje från och med nu.
Och jag hoppas det samma åt er.

O nu e de jul igen!

Idag är det julafton, tvivlar på att någon har kunnat missa det. Inledde då dagen med sovmorgon (till klockan 8) och var i pyjamas efteråt. Kollade på FOX kids som alla andra morgnar, prövade tomteluvor och busade.
Så kom man på att man inte hade något gott till lunch -men det hade ju mommo (risgrynsgröt med fruktsoppa!) så städade undan lite smått, skrev julkort jag la i grannarnas postlådor och for via butiken efter några grädde. Skulle vara kul att veta vad de andra i butiken tänkte då jag sprang hela vägen till grädden, till kassan och sen ut... nå något måste de ju ha att berätta vid middagsbordet!

Så fick ät god lunch, och for sedan hem. Fick snabbt besök av en vän med några paket och småningom fick vi göra oss klara att fara till mosters (alltså min systers) på julmiddag och tomtebesök!
Fick då också av en till vän paketleverans (kom så i sista minuten eftersom bara väntat på att barnen skulle bli friska så de kunde komma på besök) och fick avnjuta stående bord (vi hade så att säga knytkalas) med två olika sorters lammrätter, skinka, bernaisesås, potatisgratäng och vanlig potatis, saltgurka och rödbetor, sallad, morotslåda och kålrotslåda.

Tomten var först lite skrämmande men då han hade paket så glömde man det och blev ivrig att ta emot ALLA paket istället. Fick massor med paket åt Viggo och Nina! En hel del böcker, 3 Duplolego-set, käpphästar, Brio-tågbana, docka som pratar, Nalle Puh och Tiger som pratar, leksaksverktyg och bänk, Megablocks-kasse... för att nu nämna nå de fick.
Jag fick bok om vampyrer/varulvar, nätprenumeration på Vasabladet, datorväska, 2 muggar, 3 chokladaskar, 4 tesorter, glastavla (A day without laughter is a wasted day), aktivitetsarmband, telefonhållare till bilen, sockor, receptbok, brädspelet Mallorca... mer kan jag inte komma på just nu iallafall.

Sen blev det kaffe med två olika sorters kakor, och sedan började de mina vara så trötta så det blev att ge oss av hem. Moffa och morbror körde oss och presenterna där det väntade 2 paket på trappan av en annan vän. Böt tv igen till en lite större modell som morbror nu har försökt tejpa fast med silvertejp på alla möjliga vis.

Igår, alltså dan före dopparedan, så kom deras storebror med sin mamma och hennes pojkvän på besök också. Det var underbart att se dem efter så lång tid! Var lite spännande först men gick nog bara bra sen.

Och det var julen såhär långt, om jag skulle söka mig och sova nu så jag orkar leka och busa med barnen och deras nya leksaker imorgon då. Men så började ju "The Nightmare Before Christmas" som jag gärna skulle se...

Snart nytt år

Snart byter det år igen, blir 2015. Verkar redan som om en hel del kommer att vara annorlunda redan då det nya året börjar för mig. Mest kommer saker att ändras till det bättre, vad jag vet nujust.

Jag ids egentligen inte skriva vad som förändras ännu. Det är onödigt att skriva vad man tror ändras innan man vet med säkerhet att det sker.

Jag ser verkligen ram emot det nya året. Och allt det kan föra med sig. Både på gott och ont. Man kan aldrig i förväg veta vad ett nytt år innebär, men man vet var man har stått då det gamla året slutat och vet vartåt man vill färdas under det nya året -i samma spår eller göra upp nya. Jag har många nya spår att göra upp, inom många delar av mitt liv. Men alla spår jag vet jag måste göra om så kommer att leda mig in på bättre stigar, bättre spår och troligen då ett liv jag mår bättre i.

 Så snart får jag säga hejdå 2014 - välkommen 2015, give me your best shot!

8 km

Innan snön kom så hann jag vara ut och springa en sista gång (för iår) och det blev 8 km på 54minuter!

Måste säga att jag är väldigt nöjd med mitt resultat, jag tyckte det gick väldigt lätt att springa för en gångs skull och skulle gärna ha sprungit längre men det började skymma och sprang hemma i Kalapää där det inte skulle funnits belysning sedan. Och jag är mörkerblind.

Men nu har det kommit snö, jag har haft en ordentlig paus med träningen då barnen varit febriga men hoppas på att snart komma mig ut i snöspåret igen. Så det är vad som kommer att fokuseras på nu, att skida och försöka orka längre och längre -bara 2 månader kvar så skulle det vara dags för BotniaVasan.

Men jag är inte säker på att jag kommer att delta iår, måste vara realistisk och träningsperioden har blivit lite kort och 5 km är verkligen inte tillräckligt för att bilda sig en uppfattning om man kan klara av att skida 53km sedan i ett streck! Men en träningsdag i taget och så ser vi hur mycket jag hunnit träna de sista veckorna innan det är dags.

Skulle ju nog ha varit kul att försökt sig på BotniaTrion 2015 men man ska vara realistisk, då skadar man sig minst och man blir minst besviken på sig själv. Så, får se i slutet av januari hur det känns och verkar.

Annars så kan jag meddela att jag varit utan socker i te nu 2 veckor utan problem, bara en liten miss då jag fick dåliga nyheter men drack inte ens upp det då. Så två veckor till så ska jag ta nästa steg i min "fri från onödigt socker"-resa. Vad som blir nästa steg berättar jag då jag kommit mig en bit på väg med det, ids inte säga nu ifall jag märker efter en dag att "det är för tidigt" eller "jag borde ta detdär steget före dethär". Men det är iallafall på gång! Och jag mår bra av det. Sakta men säkert, ett babysteg i taget.

Mörkerblind bilist

Idag var jag till HVC i Oravais med min son och for sedan på en snabb kaffe till ABC med min vän som kommit hem från Åbo för julen.

Då jag skulle köra hem hade det hunnit skymma, och det duggregnade. Så med andra ord var det verkligen mörkt ute, och jag är mörkerblind.

För de som inte vet riktigt vad det innebär; mina ögon anpassar sig inte lika bra eller lika snabbt som andras när jag kommer in i ett mörkt rum eller det skymmer. Vilket då också medför att jag blir väldigt lätt bländad av starka ljus i mörkret, tex billampor.
För mig var det inte medfött utan har kommit gradvis med åren, och blev riktigt ordentligt mörkerblind efter att jag fick barn. 

Så när det blir dessa mörka månader, och det dessutom är så grått väder som det är nu, blir det väldigt jobbigt att köra bil. Jag undviker det så långt som möjligt, men det blir ju tidigt mörkt på dagen och sent ljust på morgonen -om det alls blir ljust.

För inte så länge sedan minns jag att jag läste någonstans om dethär, troligen på facebook, att någon var arg då en bilist hade kommit över på mötande fil -och de tolkade det som att personen var mörkerblind.
Mycket möjligt, det är jättesvårt att se strecken då man möter en bil och ibland får man bara gissa var dikeskanten är och sikta på att köra till höger om lamporna man ser komma mot en. Har helt säkert vinglat till nu som då jag också. Fast allt som oftast så siktar jag som sagt på att försöka se var dikeskanten är och köra så nära som möjligt.
Vad som gjorde mig irriterad var att så många hade tyckt att mörkerblinda skulle skaffa någon annan som kör dem -jättelätt! Ni som tyckte så kan ju bli våra personliga chaufförer då, eller hur? För om än man försöker undvika det så ofta som möjligt så är det omöjligt att helt klara sig utan att köra i mörkret under vintermånaderna. Tyvärr.

I vilket fall som helst vill jag ge några tips på hur ni kan underlätta det, åtminstone för mig, som medtrafikanter:

1. Blända av i tid, alltså redan innan det börjar blända för dig (är den mötande som jag bländar det långt före, och så fort jag tycker det börjar bli för ljust bländar jag av)
2. Om ni kör bakom någon så ligg inte i bakändan, och saktar den framför er ner när ni kommer nära så kör om (jag saktar ner därför att bilarna bakom mig bländar mig via sido- och backspegeln så jag vill de ska köra om)
3. Sakta ner när ni möter någon (borde man alltid göra tycker jag)
4. Om ni inte tänker köra om -lämna utrymme. Och var beredd på att den ni kör efter kan sakta ner vid mötande trafik (jag saktar ner för att ha mera tid att reagera)
5. Använd inte dimljus om det inte är dimma (ett par extra lampor bländar lika mycket som helljus)

Tack för att ni tog till er mina råd. Jag hoppas ni följer dem och att vi alla kan njuta av att köra i både mörker och  dagsljus.

Att förändra livet

Vi har alla varit där, märkt att vi inte är nöjda med livet vi lever just nu, eller med situationen eller med personerna i vårt liv. Vi vill förändra det, börja leva det liv vi alltid velat. Men hur gör man det? Hur tar man egentligen steget ut i det okända?

För det är ju det man måste göra, ge sig ut på okänd mark -åtminstone till först innan man lär sig det nya. Det kan vara nya rutiner med barnen, det kan vara att bryta upp från ett dåligt förhållande efter flera år, det kan vara att försöka börja leva hälsosammare eller börja på nytt jobb/nya studier.

På mindre än ett år nu har jag brutit ett förhållande, flyttat med barnen och gjort upp nya rutiner med dem och för tre dagar sedan lade jag till nya saker i våra läggdagsrutiner och ska införa nytt i morgonrutinerna nu också. Jag har börjat studera nytt ämne och på ett helt nytt sätt än någonsin tidigare. Och jag håller på och skriver en "gameplan" för att sakta men säkert ta stegen mot ett hälsosammare och mera aktivt liv på alla -för mig- viktiga plan.

Så gör upp steg för steg hur jag -återigen- ska ta itu med mitt sockerberoende, för att sedan gå vidare till onödigt fett och allmänna matvanor.
Sen ett aktivare liv (enligt motion, men redan kommit mig en bit på väg där) och ett aktivare liv med barnen.

En del skulle kanske säga att jag är ju aktiv med barnen och visst är jag det, men vissa saker vill jag få ändrat -tex att tvn står på så mycket i bakgrunden, att jag kollar på telefonen allt för ofta fast de vill att jag ska leka med dem. Såna saker, göra så att jag är mera närvarande då jag är med dem och inte delar min uppmärksamhet mellan dem och tvn/telefonen. Det är klart, måste ju ha så jag hör på dagen om någon skulle ringa från tex FPA eller någon av terapeuterna. Men efter kl 16 så ringer de inte mer och det finns ingen anledning för mig att ha på ljudet mera. De som är välkomna hit vet att de är det i vilket fall som helst.

Men vad är det som är skillnaden mellan en som lyckas och en som misslyckas med förändringarna?
Inget egentligen. Båda är människor. Men jag tror det ligger mycket i hur man tänker vid motgångar -för det KOMMER motgångar!
Hört talesättet "Två steg framåt, ett steg bakåt"? Så skulle jag vilja påstå det är med alla förändringar man gör i sitt liv. Man hoppar framåt fort, två steg, för att märka att man inte borde haft så bråttom och halkar tillbaka ett steg. Och vissa, när de halkar tillbaka dethär steget, verkar glömma att de ändå har tagit sig framåt ett steg också. Alltså får de en känsla av att de misslyckats och låter sig själva halka tillbaka båda stegen istället för att stanna på ett steg framåt och må bra där.
Sakta men säkert har blivit mitt motto med tanke på förändringar, eller som jag sade åt en som funderade på hur skulle gå tillväga med sina livsförändringar -babysteg!

Sen behöver man ju ha energin och viljan att ändras, inte vara slutkörd eller nedstämd. Inte ha sömnbrist sedan flera år tillbaka. Lite finsk sisu hjälper också en bit på vägen. Stöd av vänner eller anhöriga som förstår hur viktigt det är för dig. Och ibland bara att man helt enkelt fått nog, att man inte tänker ha det såhär längre.
Alla dessa komponenter är viktiga, viss mer eller mindre.

Men nu ska jag lägga mig och sova, försöka ta igen lite sömnbrist. Och ska sova på golvet mitt emellan mina barns spjälsängar -en med magsjukan och en med täppt näsa. Så egentligen kanske jag inte får så mycket sömn på kontot, men jag får finnas där för mina barn. Finns det nå bättre än det?

FaceBook tävlingar, sanning eller myt?

Det närmar sig jul så ingen kan väl missa att det dyker upp en massa tävlingar och julkalendrar där man kan vinna saker på facebook nu?

Vore kul att veta om det faktiskt är sant att ALLA tävlingar/lotterier har en vinnare -och då menar jag av dessa etablerade märken såsom Saarioninen, Citymarket osv. Alltså dehär officiella, allmänna och välkända företagen/märkena.

Far ju runt nu (igen) att någon sida ger bort en gratis Caribienkryssning (ibland är det resa till Filipinerna eller något annat resemål). Av någon anledning tror jag inte riktigt på dessa, men det hindrade mig inte från att gilla och dela det då det första gången kom på min tidslinje.

Att man faktiskt kan vinna så vet jag av egen erfarenhet -har vunnit en bok (Karhunpesä) av författarinnan. Och då hade jag ärligt talat glömt bort att jag ens hade deltagit i någon sådan tävling... men mailet fanns på min fb-inbox och boken kom på posten några dagar senare -signerad och allting.
Dessutom har jag en del vänner som haft upprepade gånger tur.

Men hur ska man egentligen veta vilka tävlingar som är "riktiga" och vilka som bara är ett så kallat pr-trick för att få många tyckare/delare så deras sida blir spriden?
Det har jag ingen aning så därför tar jag och gillar/delar allt som jag skulle vilja vinna -om jag känner till vad det är för sida/märke/företag som ordnar tävlingen.

Men allra bäst är ju de tävlingar/lotterier där du egentligen ine behöver göra något annat än fortsätta vara gillare (tex FitFarm brukar ha upp såna lotteri-annonser med jämna mellanrum).

Jag hoppas ju verkligen att någon alltid vinner det som utannonseras -utan att åka på nå extra kostnader.
Och det får ju mig att fundera på tävlingar över landets gränser, tex att vinna en produktkorg från ICA när man bor i Finland. Skickar de faktiskt varorna då? Eller drar de helt sonika en ny vinnare tills de får en i Sverige? Och vice versa förstås. Nätbutiker hoppas jag inte har några gränser heller för det är ju allmänt kännt att man kan shoppa på nätet från vilket land som helst (i det stora hela).

Nåja, dethär är väldigt intressant att fundera på egentligen.
Och som jag sa, jag hoppas alla tävlingar är sanning -men något säger mig en stor del av dem är myter också.

Byter tillbaka till svenska..

Jag tror bestämt att jag byter tillbaka till svenska på min blogg, alltså på denna blogg. Har ändå inte så många läsare tror jag som pratar andra språk och är enklare för mig att skriva på svenska -det är ju ändå mitt modersmål.

Så lite uppdateringar.

• Väger 60,4 kg 
• Har 39,7% fett
• Och 26,5% muskler
• Mitt BMI står på 26,5

Och dethär var 2.12.2014. Så det går delvis åt fel håll för mig.
Och det är främst pga kosten, det vet jag men jag har ingen motivation att ta itu med den -eftersom jag inte vet riktigt vad jag skall göra heller!

Men vi ska se nu efter julen om jag skulle få tag i den igen.
Min motion har varit främst löpning fram tills det började vara halt ibland (och otroligt lerigt). Nu så far jag till lokala gymmet ibland på lufttrycksmaskiner och så har jag börjat skida på det konstgjorda spåret vid skidcentrum. (10 varv på det är ca 5km)

Så sakta men säkert ska jag väl komma mig framåt.
Har anmält mig till Manic Run i Seinäjoki 7.2 och Väriestejuoksu i Vasa 2.5.
Ska nog anmäla mig till mera evenemang så småningom men ska se vilka...

Pepparkaksbak

Idag har vi bakat pepparkakor! Min syster var snäll och lagade degen, min mommo var snäll och kom som ett par hjälpande händer (och övervakande ögon) men hon fick fungera fotograf mycket också så jag fick förevigat vårt första gemensamma pepparkaksbak.

Så här kommer en liten bildbomb från bakningen.

Som man kunde gissa så var det Viggo som var aktivast att hjälpa -och förstås försvann det en del deg ner i två ivriga munnar.
Men efter en stund var det inte så intressant längre, då man väl hade provsmakat och testat kavla, utan man gick o lek istället -ja o busa förstås.

Nästa år går det väl ännu bättre då igen då de blivit ett år äldre igen.

Problemen med att vara distansstuderande

Egentligen har jag inte ännu stött på så många problem, men det som jag främst har stött på så är ganska stort.

Problem att hitta litteraturen som behövs!!
Visst, mitt bibliotek kan fjärrlåna från många olika bibliotek -men det kostar ju €/bok (varierar mellan 3-19€ beroende på från vilket bibliotek det skall lånas). Och som ensamstående mamma -som ska livnära oss på studiestöd- så blir det en hel del pengar att fjärrlåna upp till 15 skrifter/kurs. Men, som tur så har jag även lånekort till Vasa Bibliotek, Jakobstad Bibliotek och numera även till Tritonia i Vasa. Synd bara att det i Tritonia verkar vara väldigt bristfälligt också med litteratur, ingen av de böcker/tidningar jag har bort fanns där.

Men vad gör man då? Jo man söker vidare, och meddelar sin lärare att det finns inte att få tag på någonstans att har hon så hon kan kopiera artikeln/kapitlet i fråga. Oså får man då vänta på svaret.

Hon har oftast varit väldigt snabb att svara, tack och lov, så inte alltför jobbigt att ta kontakt och vänta på svar.
Men behöver ändå så småningom fara ner på diskussion om biämne och andra obligatoriska/nödvändiga kurser jag behöver läsa.

Och för de som inte visste det så läser jag Nordisk Folkloristik på distans vid Åbo Akademi i Åbo. Slapp in redan 2011 men eftersom jag blev gravid samma år sköt jag på starten, men trodde sedan at jag förlorade studierätten pga att jag glömde frånvaroanmäla mig men fick veta iår att jag hade kvar den och ännu fanns med på listorna. Så inledde studierna officiellt nu på hösten men skrev första hemtenten i somras.

Jag verkar vara en evig studerande. Först grundskola, så Vörå Samgymnasie, så LaFo (Lappfjärds Folkhögskola, artistlinjen) och sen Närvådare på YA (först vuxenutbildning i Kristinestad och sedan up i Bennäs) och nu då ÅA. Men jag tycker om att lära mig nya saker och få nya ideer.

Och nu får jag ju studera sådant jag varit intresserad av sedan lågstadiet! New Age, icke-religiösa ritualer, vampyrer, troll, UFOn och allt möjligt annat som har med folks tro/kultur/gemenskap att göra.
Hittills har jag bara sett i kurslistan en kurs som kommer vara "tråkig" för att det mest handlar om forskningsteknik -men annars kommer det att vara väldigt intressanta saker.

Och så får vi se då hur fritt jag kan välja bland andra kurser.
Funderar faktiskt på att ta teologi som biämne om möjligt -inte för att jag är särskilt kristen av mig utan bara för att det intresserar mig och tycker personligen att icke-religiös kultur + religiös kultur skulle vara en bra kombination att ha som vårdare.

Men får fundera vidare till dess att jag far ner till Åbo och diskuterar med lärarinnan.

Nådens långa natt

En bok jag fick av författarinnan 2011. Baserad på dokumentering hittad på kyrktaket vid renovering om barn som utakutionerades då egna familjen inte hade råd eller kunde ta hand om dem längre.

Helt enkelt hemskt att läsa om, men som Lolan påpekar själv så är det ju fortfarande en aning likadant. Barnen som omhändertas skickas till fosterfamiljer och man vet aldrig egentligen säkert om det kommer vara en bra familj eller inte, om barnet kommer trivas där eller inte.

Så väldigt gripande läsning och i slutet av boken bjuder Lolan in dig att ta del av hennes liv och hennes strapatser. Väldigt välskriven, kort med flera kapitel så även de mest ovana läsarna kan sätta sig och läsa igenom denna utan desto större problem.

Runaway Vacation

Bob Munro and his dysfunctional family rent an RV for a road trip to the Colorado Rockies, where they ultimately have to contend with a bizarre community of campers.As usual IMDB doesn't have so much storyline about the movie.

But actually it sums it up pretty good! I'm not a comedy-fan -most of the time I don't find the movies categorized under comedy funny at all.
But I don't know if it was for not watching comedy for long, cause I was a bit tired or if it really was that funny but I laughed alot!

It was a bit predictable but at the same time I think that added to the fun -to sit and guess what would happend.

Anyway a really good movie to watch with family! A bit childish sometimes as well so even the youngest would propably be able to see the fun. And for the ones understanding english even more fun with the lines.

"Help the person next to you"

De var verkligen snälla i Amerika. Fast det är klart, hon gör ju det tydligt att hon behöver det åt sina barn. Jag har själv bidragit med pengar åt folk före mig i kön om de haft för lite, om det varit ordentliga varor -inte tobak eller alkoholhaltiga drycker.
Ändå minns jag bra då jag fick vara hon som plockade tillbaka varor för att jag inte hade råd. Som tur är det så länge sedan som då Viggo var liten, men det svider verkligen varenda gång man får stå och börja plocka tillbaka. Särskilt om det bara blir mer och mer som åker tillbaka.
En maletköttsförpackning, en NAN (modersmjölksersättning), potatispåsen... osv osv.

Och hur många gånger har jag inte gått med telefonen i högsta hugg och kalkylatorprogrammet öppet och räknat ihop VARENDA VARA för att vara säker på att pengarna ska räcka som man kolla upp man har på kontot/i pengbörsen innan man for och handla.

Det är hemskt att behöva gå och vrida och vända på varenda cent.
Och sedan i värsta fall ändå stå där och ha för lite och försöka bestämma; vilken vara är det jag behöver minst? För om du köper ett paket NAN, ett paket maletkött, en potatispåse och en par liter vanlig mjölk -vilken vara skulle du lägga bort till först? Mjölken -du kan drick vatten. Men om det inte räcker? Byt ut köttet till 99cents köttbullspåse. Men om du redan gjort det?

Tidigare visste jag exakt efter att ha skrivit listan hur mycket pengar jag behövde för att kunna köpa det jag behövde. Jag visste att mjölk (på den tiden) var 89cent/liter, köttbullarna var 99cent, makaronipåsen var 49cent och NAN var ca 1€/burk. Så för att vara på säkra sidan avrunda jag till 1€, 1€, 50cent och 1€. Och smör var 2€ om man tog billig sort. Brödet fanns för 2€ rostatbröd stor påse, osten det skulle vara i hushållet kostade 6€ för en kilo. Ärtsoppa åts mycket för det var under 1€/burk.

Så det jag handlade var alltid enligt €-modellen -hade jag 12€ visste jag exakt hur många eller vilka varor jag skulle ha råd med.
Och hade jag inga pengar visste jag alltid exakta summan jag bad att få låna av släktingarna mina.
Det värsta var absolut då blöjorna började ta slut mitt emellan två utbetalningar -ett blöjpaket är ändå 13€ så det hittas inte så lätt.

Jag erkänner, jag har hunnit gå och samla flaskor i diket på väg till butiken -bara för att få en extra mjölkliter/NAN.

Jag är så glad att den tiden är över.
Men fortfarande lever jag enligt den tiden. Jag väljer det absolut billigaste alternativet (men det är väldigt få saker som jag tycker det dyrare faktiskt smakar bättre, den enda jag kan komma på genast är Pasta Carbonara är den dyrare godare för den har annan kryddsammansättning än den billigare). När jag ser en flaska/burk som ger pant så skulle jag vilja plocka upp den och jag tänker "vilket slöseri".

Lämnar jag någon gång med extra pengar eller får extra pengar någonstans ifrån (tex retroaktiv betalning från FPA) så känns det som om de bränner i fickan! För under hela den tid då jag fick räkna cent när jag skulle handla så köpte jag aldrig något nytt åt mig själv. Inga nya byxor eller annat behövligt. Måsta ja ha nå kläder (tex vinterjacka) så var det loppis som gällde och jag gick inte ens in i vanliga affärer. Hittade jag inget på loppis så frågade jag närmast boende släkting om de hade nå extra. Eller så blev det en tjockare huppare som fick duga. Så nu skulle jag så gärna vilja spendera en massa pengar på mig själv, slänga ut dehär topparna som håller på och går sönder överallt (stämmer, varenda normal otryckt topp jag äger har ett eller flera hål/sömmar som gått upp) och köpa nytt som jag gillar och trivs med.

Men istället lägger jag undan. Visst kan jag köpa NÅGOT åt mig själv (som jag köpte en klänning till födelsedagspresent åt mig själv) men kostar det över 20€ (byxor, jacka, tröja) så avstår jag oftast.
Istället lägger jag pengar i min "emergency"kassa (om bilen, tvättmaskinen etc går sönder) och i skuldkassan (för att betala av skulderna jag har från då jag hade det så knapert).

Jag vet väldigt bra hur det skulle kännas att vara dendär mamman i kassakön -för jag har varit hon. Jag fick aldrig hjälp av någon okänd som erbjöd sig betala eller bidra -men jag har hjälpt andra med det.

Det är ingen moralisk läxa åt er att ni måste göra det, var och en måste göra det den klarar av -och som den unga killen, han levde också på "foodstamps" så han hade inget att ge. Man kan inte ge om det betyder att man själv får be om hjälp då.
Det enda jag hoppas är att alla ger efter förmåga -av vad de än kan ge, oavsett om det är en extra slant/tid/stöd/något annat.

Hjälp personen som är intill dig.

Julbelysning gör allt så mycket mysigare

 Syns inte så bra på bilden men det är ett hjärta.

 Ängeln jag ärvt av min mormor. Vingarna byter färg mellan varven. Minns denhär bra då den stod i deras fönster på Karlsborg.

 Utebelysningen från köksfönstret. Syns inte så bra men det är alltså en utejulgran med vita (ser blåa ut) och gula lampor. Några polkagrisstänger som står i blomlandet och på trappan en gardin av lampor (ser mer ut då de speglas i fönstret).

 Vardagsrumsfönstret, det största fönstret. Ninas lila ljusslinga, min pyramid och Viggos gröna ljusslinga. Absolut nöjd med hur det blev (då min syster gav mig tipset om att hänga upp de med band i gardinstången, fick mindre hjärtattack inatt då tejpen gav efter så ljusslingorna föll ner).

Viggos och Ninas änglar de fick på lillajul av sina morföräldrar. Byter färg hela tiden.


Har äntligen börjat få lite julstök undan.
Ser så fram emot denhär julen. Att få fira med de som står mig närmast, ett hus fullt med 4 barn (äldsta 2 1/2 år, yngsta 3 månader). God mat, bra sällskap. Hoppas på tomte också men får se det då närmare. Men julgran ska det vara också, både där och här.
Får ju se hur många gånger granen vinkar över barnen -eller kanske jag binder ett band runt den o fast i blombrädan så den inte kan vinka på dem. Kanske vore smartaste lösningen.

Men i vilket fall som helst. Julen närmar sig med stormsteg. Behöver inte stressa med något, har redan handlat alla julklappar -måste bara dela ut de sista.

Bilar åt flickorna och dockor åt pojkarna

Har suttit och sett på "What Would You Do?" närmare en timme nu. Sista jag tittade på var denna video, en video där en pappa och en son går in i en leksaksaffär och sonen vill ha Barbie.

3:20 och personen efter det summerar väldigt bra vad jag också tycker. Klart han ska få en Barbie, det är ju det han vill ha! Varför skulle det vara så hemskt? Så han vill leka hur det är på riktigt (så att säga), det kan man inte med bilar. Visst kan man leka hur man kör osv på riktigt med bilar men man kan inte leka ut känslor och sånt med bilar -för barn lär sig ju att bilar är ting utan känslor och sånt.
Eller som den ena sade, pojken vill leka att han är pappa/mamma och ta hand om ett eget barn.

Min dotter fick nu till 1årspresent en docka med vagn. Hon går och sköter den nu som då, men det gör nog min son också minst lika mycket. Han försöker mata henne nu som då (och lillasyster också för den delen), bäddar ner dockan, lägger den i vagnen och går en stund eller ger fart, kramar den...
Och inte har jag något emot det! Tycker det är bra träning för emotionella sidan och sociala. Alltid nu som då blir det strid om vem som ska ha dockan. Oftast är det då Nina som tagit den och så vill Viggo ha den med sig då han ska vila. Jag måste säga att jag är glad att Viggo leker med dockan och tar hand om den så bra (det är ENDA leksaken han inte kastar hur som helst!), precis som jag är glad att Nina nu som då tar legobussen eller någon annan bil/traktor och brummar omkring med den längs hela golvet.

Leksaker är leksaker, och de ska lekas med oavsett om de är "kvinnliga/manliga". Kvinnor och män i dagens samhälle har så mycket gemensamma roller också så det borde ses som självklart att barnen ska få pröva på allt för att hitta det de själva trivs bäst med.

Andra halvan av programmet kan jag tänka mig de flesta män har svårare med. Att låta sin son gå klädd i klänning. Men varför inte? Kvinnor får ju numera gå i byxor, skotska män får gå klädd i kilt (kjol). Så en pojke ser en klänning, vill pröva den. Är det så stor skillnad?
Som några sade i klippet "han blir vad han blir oavsett hur du försöker påverka honom", "det du är rädd för finns redan där om det blir så". Direkta respons på vad kanske de flesta fäder är mest rädda för; om jag låter min son vara feminin av sig -blir han då homosexuell?

Milda makter, om kläder gjorde en antingen hetero eller homo så borde ju alla kvinnor som går klädd i byxor vara lesbiska -för byxor är ju från första början ett manligt plagg. Varför ska kjol fortsättningsvis vara ett kvinnligt plagg? Säkert skulle jag titta en extra gång på en man (vuxen märk väl) som kommer med kjol eller klänning -men om han vill ha det så inte skulle jag kommentera/anmärka/reta honom för det och inte skulle jag undvika honom av den anledningen (sen kan han ju ändå vara en otroligt irriterande man).

Men för att återgå till pojkbarn som använder klänning. De har säkert sitt flickor använda dem, hört de säga åt varandra att de ser så fina ut (för visst gör man det, man säger de är fina när de har på sig prinsessklänningar) och tar in allt sådant. Hur ofta säger man åt en kille att han ser fin ut då han har på sig jeans och en tröja? Inte så ofta. Så han vill också vara lika fin som flickorna är, men det verkar ju vara direkt förankrat till klänningen. Så han vill pröva. Och varför inte?

Kläderna säger inget om ens identitet egentligen (visst kan man framhäva sin egen personlighet med dem) utan de är något som skyler kroppen -åtminstone i barnaåldern tänkte aldrig jag på vad för kläder jag hade. Jag minns inte ens vad jag hade för kläder. Sen i övre lågstadiet började jag pröva ut vad jag trivdes med och i högstadiet/gymnasiet blev det tydligare och tydligare.

Så hunnit gå från ti endast använd sportkläder -endast jeanskläder -neutrala färger -svart och rött till idag då det är fortfarande merparten svart och annars också neutrala mörkare färger med möjligen nå färgstarka detaljer.

Jag skulle personligen önska att både män och kvinnor fick använda både byxor och kjol/klänning.
Om de själva vill det.

Märk väl, om de själva vill det -om de själva trivs med det.

Men för att återknyta till ursprunget.
Barn behöver få pröva på allt (egentligen) för att kunna forma sin egen identitet och lära sig om livet och världen. Att förneka dem något är att förneka dem en erfarenhet. En erfarenhet som kan vara viktig.

Vill du förneka dina barn något? Jag vill inte. Och jag tänker inte.

Skiing

I was out skiing for the first time since 2012 today. Was wonderful weather with sunshine and not cold nor hot. And just a gentle breeze.

And here they have made a short distance with "fake snow" so you can ski, but I went it 10 times and it got only 5,61km -so it is only 561meters long.
I really do hope there will be colder weather soon so they can start making it longer.

Also I've been in the gym now and then. Using the airpressure-machines. That has really helped me with my shoulder so I'd like to go more often, but still the small obstacle in shape of my two small children. But hey, maybe I can convince my dad to start coming every ..... for an hour so I can go exercise? It doesn't hurt to ask does it?

Well anyway, I will be going skiing 1time/week atleast cause they realized that I haven't paid for a seasoncard, so I got a bill due the 11.12 to pay it. And since I have paid to use the snow I will use it!

But hey, 5,61km in 40minutes classical style -with no grip whatsoever. That isn't so bad is it? Especially for not standing on a couple of skis for 2 years!

Diary of a Serial Killer

Tormented by the serial killer who took her mother's life, journalist LAURA NELSON investigates the only clue he ever leaves behind at his crime scenes: his diary pages.

Not very much about it on IMDB
And i wasn't such a thrilling movie either. But hey, it was beter than many other movies I've seen lately. Acting, they had some good moments and some bad. Storyline, a bit thin.

Well, Dark Label is a very broad label on horrormovies -some are great and some are... not so great.

The Hike

A young soldier, Kate (Zara Phythian), returns from a tour in Afghanistan after witnessing her boyfriend's tragic death in combat. With the comfort of her friends, including Torri (Barbara Nedeljacova), she takes the chance to get away on a camping trip to a picturesque, remote area of the British countryside. Wanting to escape their past, the girls begin their expedition into the woods for a peaceful break. As they near Sunset Point, they come across a strange and evasive group of locals who seem to be living off the land. During their journey they also have a friendly encounter with three charming, rock-climbing adventurers, led by Ethan (Ben Loyd Holmes). After the girls find themselves secluded again, Charlie (Jemma Bolt) suddenly goes missing, leaving the girls vulnerable in the dangerous woods. As darkness falls, the girls will be forced to rely on each other and their newly formed friendships to find Charlie before it becomes the last hike of their lives.  That is what IMDB has to tell.

I guess you would like it and find it frightening in case you hadn't seen many horrormovies -but when comparing them to other horrormovies this wasn't really good or thrilling.

A bit easy to foresee what was going to happend. Especially towards the end of the movie.
But hey, if you wan something to watch a night with some friends before goin on a campingtrip -then this will surely be okay!