Vi har alla varit där, märkt att vi inte är nöjda med livet vi lever just nu, eller med situationen eller med personerna i vårt liv. Vi vill förändra det, börja leva det liv vi alltid velat. Men hur gör man det? Hur tar man egentligen steget ut i det okända?
För det är ju det man måste göra, ge sig ut på okänd mark -åtminstone till först innan man lär sig det nya. Det kan vara nya rutiner med barnen, det kan vara att bryta upp från ett dåligt förhållande efter flera år, det kan vara att försöka börja leva hälsosammare eller börja på nytt jobb/nya studier.
På mindre än ett år nu har jag brutit ett förhållande, flyttat med barnen och gjort upp nya rutiner med dem och för tre dagar sedan lade jag till nya saker i våra läggdagsrutiner och ska införa nytt i morgonrutinerna nu också. Jag har börjat studera nytt ämne och på ett helt nytt sätt än någonsin tidigare. Och jag håller på och skriver en "gameplan" för att sakta men säkert ta stegen mot ett hälsosammare och mera aktivt liv på alla -för mig- viktiga plan.
Så gör upp steg för steg hur jag -återigen- ska ta itu med mitt sockerberoende, för att sedan gå vidare till onödigt fett och allmänna matvanor.
Sen ett aktivare liv (enligt motion, men redan kommit mig en bit på väg där) och ett aktivare liv med barnen.
En del skulle kanske säga att jag är ju aktiv med barnen och visst är jag det, men vissa saker vill jag få ändrat -tex att tvn står på så mycket i bakgrunden, att jag kollar på telefonen allt för ofta fast de vill att jag ska leka med dem. Såna saker, göra så att jag är mera närvarande då jag är med dem och inte delar min uppmärksamhet mellan dem och tvn/telefonen. Det är klart, måste ju ha så jag hör på dagen om någon skulle ringa från tex FPA eller någon av terapeuterna. Men efter kl 16 så ringer de inte mer och det finns ingen anledning för mig att ha på ljudet mera. De som är välkomna hit vet att de är det i vilket fall som helst.
Men vad är det som är skillnaden mellan en som lyckas och en som misslyckas med förändringarna?
Inget egentligen. Båda är människor. Men jag tror det ligger mycket i hur man tänker vid motgångar -för det KOMMER motgångar!
Hört talesättet "Två steg framåt, ett steg bakåt"? Så skulle jag vilja påstå det är med alla förändringar man gör i sitt liv. Man hoppar framåt fort, två steg, för att märka att man inte borde haft så bråttom och halkar tillbaka ett steg. Och vissa, när de halkar tillbaka dethär steget, verkar glömma att de ändå har tagit sig framåt ett steg också. Alltså får de en känsla av att de misslyckats och låter sig själva halka tillbaka båda stegen istället för att stanna på ett steg framåt och må bra där.
Sakta men säkert har blivit mitt motto med tanke på förändringar, eller som jag sade åt en som funderade på hur skulle gå tillväga med sina livsförändringar -babysteg!
Sen behöver man ju ha energin och viljan att ändras, inte vara slutkörd eller nedstämd. Inte ha sömnbrist sedan flera år tillbaka. Lite finsk sisu hjälper också en bit på vägen. Stöd av vänner eller anhöriga som förstår hur viktigt det är för dig. Och ibland bara att man helt enkelt fått nog, att man inte tänker ha det såhär längre.
Alla dessa komponenter är viktiga, viss mer eller mindre.
Men nu ska jag lägga mig och sova, försöka ta igen lite sömnbrist. Och ska sova på golvet mitt emellan mina barns spjälsängar -en med magsjukan och en med täppt näsa. Så egentligen kanske jag inte får så mycket sömn på kontot, men jag får finnas där för mina barn. Finns det nå bättre än det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar