Känner mig nöjd med att kunnat lämna borta allt extra socker hittills under januari. Alltså inget socker i teet, inget godis/choklad, inge limsa, väldigt lite juice/saft och int nå kex/bulla! Bara att fortsätta på samma linje för mig. Men jag har ju inte förbjudit det, utan får nog egentligen äta. Jag försöker bara att låta bli att köpa för att jag är snål (vilket jag är så fort jag ser det i butiken) utan sparar det hellre till speciella tillfällen, tex kalas.
Sen har jag också en par månader låtit bli att salta maten jag lagar, alltså inte strött på nå salt utan använt andra kryddor istället. En del säger det inte är hälsosamt att lämna bort salt och det håller jag med om! Men, det mesta man äter så innehåller en hel del salt ändå (tex smöret, brödet) så du blir inte utan salt fast du låter bli att salta maten. Har som sagt lämnat bort saltet redan en par månader (om inte tre redan) och tycker jag bara mår bättre av det!
Och en sista sak som jag är glad över, jag har lyckats börja dricka nästan 1½liter vatten/dag. I jämförelse med max ½liter tidigare. Och behöver inte springa på wc nonstop så jag antar det bara är bra, inte som då jag försökte dricka 3liter/dag under hösten en gång och hann bara gå några meter på promenad så behövde jag på wc -fast jag var innan vi gick ut. Det var bara jobbigt och svårt då man skulle vara med barnen och vakta dem.
Har också en fråga; då man stiger upp (eller när som helst under dagen) och drar handen över magen och känner att "den har blivit plattare" (alltså mindre rundad fast man nog ännu har mage som räcker över byxliningen ordentligt) och glatt ställer sig framför spegeln -och konstaterar att den ser exakt likadan ut som tidigare... ska man då tro på spegeln eller på vad man känner med handen??
Kan ju erkänna att jag först blev väldigt glad, tänkte att äntligen börjar det hända något med mina små korrigeringar. Men framför spegeln så föll ju känslan ner i tårna och sipprade ut under naglarna och det kändes som om allt är helt i onödan.
Men gaskade upp mig, tänkte på det faktum att jag har fått mera energi med barnen (somnar inte längre där en kl 14 om jag sitter på golvet med dem), att riktig mat smakar mycket bättre numera och att jag har lyckats med små babysteg som får mig att må bra och höjer självförtroendet en hel del.
Men vad tycker ni? Skall jag tro på min känsel i handen om hur min kropp är eller ska jag tro på spegeln?
Vågen stiger jag först på den 23de då träningsutmaningen är över (Tikis utmaning på 21 dagar, började 2dra januari). Hoppas på att se att fettprocenten har sjunkit, kilona har jag bestämt mig för att strunta i tills vidare.
Men jag hoppas på att jag ska klara av att fortsätta på samma linje med allting, både med maten och träningen (börjar om från början med 21dagars utmaningen sen då det tar slut, skrivit upp alla dagar vad de haft) och ska klara av att hålla ihop det nu -få det att bli mera en livsstil än något jag gör nu som då.
Hjälper att känna man har stöd, den som besöker mig mest tar inte med nå läsk hit mera och hade inget emot att sedan (typ februari) även börja lämna bort chips då kommer på besök. Och båda är vi med i noll-promille utmaningarna (både för januari och för 100 dagar framåt).
Mitt huvud börjar vara på rätt linje med mina önskningar igen och motivationen har kommit tillbaka -särskilt efter energiförändringarna! Bara att fortsätta så kommer jag säkert att upptäcka mera hälsoplus!
Eller vänta, jag har ett redan; jag har inte haft migrän en enda gång under januari! Lite huvudvärk hade jag men det var för kvinnogrejen. Det om något är för mig ett stort steg åt rätt riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar