Aj, min stackars lilla kropp.
Vad du värker och bråkar med mig.
Är det inte en del av dig,
så är det en annan del av dig.
Värktabletter,
mina bästa vänner.
Vad jag vill kasta bort er.
Ni hjälper ju mig så sällan ändå.
Med andra ord: en ung kropp som ställvis känns gammal av konstant överbelastning. Antingen i att bära och lyfta barn, stress över både vettiga och onyttiga saker och att försöka röra på sig för att få utlopp för energin inombords.
Jag vet att jag får skatta mig lycklig som inte har en kronisk smärtsjukdom. Jag vet det inte är nära på hur det är för dem. Men jag kan ju bara se det ur min synvinkel. Hur det känns för mig. Och det är för j-t att inte kunna ta på sig sockorna utan att handlederna skriker stopp. Eller att kunna lyfta sina egna barn utan att övre kroppen säger ajabaja.
Men det är övergående. Extra vila skulle hjälpa. Och om inte annat så blir det väl bättre då får mindre att belasta min kropp med. Mindre krav på att bära sina egna barn, de blir självständigare.
Men just nu känns det tungt med en öm kropp. Då så mycket väntar på att bli gjort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar