Jag, i grupp

Igår var jag på föräldraträff (läs mammaträff) för föräldrar inom FDUV. Efteråt konstaterade jag igen hurdan jag är som person i en grupp, speciellt om det är en grupp jag inte känner från tidigare.

Jag lyssnar bara.

Är det träff med en person, no problem! Satt och pratade för fullt med henne som kom först. Blev vi tre gick det ännu bra då de mest fokuserade på att informera mig (den nya) vad de gjort tidigare osv.

Men då vi blev sju tystnade jag.
Satt och lyssnade på de andra som diskuterade skolor, fritidsaktiviteter, stödformer och framsteg/baksteg. Insåg ganska fort att alla andra hade gemensam diagnos och äldre barn än mig.
Inte mig emot! Man kan få värdefull information av de som "redan varit där" (för att citera den med äldst barn). Och det stämmer till 100%.

Men tillbaka till mig.
Jag trivs bra med att bara lyssna den första eller till och med fem första gångerna jag är med en okänd grupp. Det är inte för att jag inte vill vara delaktig eller inte har något att berätta utan jag värdesätter information om gruppen och dess medlemmar mer. Det gör det mycket enklare att sen komma med i diskussionen eller föra något på tal då man har lite bakgrundsfakta.

Fast många skulle säkert påstå jag inte alls är tyst och bara lyssnar, men det är en helt annan sak om man ska planera något tillsammans eller att jag sammankallat mötet.
Då känner jag att det är viktigt diskussionen går vidare och jag kan ta på mig rollen som "dragare" (om det verkar behövas).

Nåja, här fick ni ett väldigt råddigt inlägg som ni hoppeligen förstod lite av iallafall.