Uppskjutning

Skjuter upp starten med träningen lite ännu... Suck. För visst skulle jag ha fått börja träna -men akta ryggen och bäckenet var domen och ta det försiktigt. Egentligen e det först efter efterkontrollen som man får börja träna på riktigt..! Inte ens springa får man nu!

Så min motivation att alls börja träna nå eller så ser nujust ut såhär

som ni kanske förstår? Så vi får se om jag alls orkar engagera mig nå sedan... Får ju nog gå ut och gå med vagnen så mycket jag orkar och vill förstås.
Och maten får jag ju inte äta vad som helst eller äta för lite eller vad som helst. Så nu får jag ta det lugnt...

Dagens vikt och omkretsar

Tänkte som så att jag nu idag skulle väga mig (naken, innan jag ätit något, för att få grundvikten min), mäta omkretsen på lår, vad, överarm, bröstkorg, mage och höften. Dethär för att sedan med två veckors mellanrum mäta på nytt och se om det krymper/växer. Som armarna tror jag borde växa i och med att jag skulle börja få muskler (vilket jag verkligen inte har nu), låren tror jag förblir eftersom det är nästan bara muskler, vaden likaså, höften kanske rumpan blir fastare så det minskar, midjan hoppas jag minskar och bröstkorgen tror jag lämnar samma tills jag slutat amma. Vad tror ni?

Här är resultaten iallafall:

• Vikt: 61,4kg
• Överarm: 32cm
• Midja: 90cm
• Lår: 55cm
• Vad: 36cm
• Höften: 98cm
• Bröstkorg: 98cm

Sådär, och min längd är och förblir 151cm. Så nu skulle ni kunna laga en ungefärlig docka av mig om ni skulle vilja! Skämt åsido... 

Träningsplan

Gjorde upp en liten träningsplan igår om vad jag ska träna och hur många upprepningar... Men har nu fått nys om att jag kanske borde låta kroppen återhämta sig några veckor till innan jag börjar göra något riktigt tungt. Så tänker ringa till barnmorskan och fråga idag hur det egentligen ligger till med träning och risk för att livmodern ska spricka. Sist jag var dit kände hon ju faktiskt på livmodern och hon tyckte jag hade läkt väldans bra, så jag hoppas ju det för jag vill få börja göra något!! Annars lär det väl lämna som vanligt så...

Resten av maj ska jag ha hemmagym varannan dag och ut och gå varannan dag.
Från och med juni blir det hemmagym varannan dag och varje dag ut och gå/jogga (varannan dag gå, varannan jogga).

Hemmagym innebär tyngdlyftning och styrketräning hemma.

Mage blir situps 3x10 både raka och åt sidorna (fortfarande dock bara så skulderbladen lättar från golvet).
Rygg blir fällknivar 3x10, både att lyfta bara överkropp och att både och ska lyftas.
Båda tränas med "bensläng" (jag ligger på rygg, håller i älsklings vader, slänger upp raka ben mot honom som han skuffar ner, jag lyfter, skuffas...) 3x10.

Benen tränas med "framsteg" (ett långt steg framåt och ner med knäna i 90graders vinklar och så skjuter du upp dig) 3x20 (10/ben). Och med att stiga upp på tå 3x10.
Axlarna tränas ju mest hela tiden vid armträningen men stånglyft iallafall 3x5.

Armarna blir:

• vanliga bicepsövningar 3x10,
• "vingflax" (vikter i händerna och flaxar som ett par vingar) 3x10,
• över huvudet 3x10 (ligga på rygg på fotpall, vikten bakom huvudet och fram till magen, bakåt, framåt),
• stakning (raka armar, en vikt, lyft framför dig med båda armarna raka) 3x10,
• pumpa upp (ligg på rygg, vikterna 90graders vinkel ut till sidorna och så upp på raka armar, ner, upp) 3x10,
• starta motor (ett knä på stol/pall och en hand, lyft från rak arm till 90grader som om du drar i en startband) 3x10,
• armhävningar 3x7
• triceps med dippen 3x5

Vad tycker ni om mitt hemmagym? Någon viktig muskelgrupp eller muskel ni tycker jag har missat? Förslag på ännu någon övning jag borde tillägga?

Framtidsfunderingar

Så nu har man sin lilla sötnos ute ur magen och det är dags att börja tänka framåt. Träningen börjar jag ju såde sakta komma igång med (nu när det är måndag har man ju chans att riktigt på riktigt börja på enligt nå schema) så det är inget problem.
Vardagen börjar fungera, om än det är jobbigt att alltjämnt orka eller hinna pumpa lillens mjölk, men klart jag försöker! I och för sig kan det gå så att jag pumpar varannan gång han äter bara men får då mjölk för två matningar framåt också. Fast, det har ju mycket varit för att vi inte varit bara hemma heller som det har blivit så, de gånger vi e hemma så pumpar jag nog vid varenda matning. Så det fungerar, fast det tar onödigt mycket tid i anspråk -men vad gör man inte för sin lilla pojke?

Mitt Hb var ganska lågt (113) så det skulle jag behöva få uppåt på något vis, och helst inte genom att äta nå multitabs för de smakade för jävligt...! Kanske jag skulle bli piggare då också? Fast, nog tar det väl på att vakna på natten också då en viss lilleman är hungrig också. Kl 22 mat, kl 1-2 tiden, kl 4-5 tiden och så klockan 7-8 tiden. Sen blir det runt 10 tiden och då ger vi D-vitamindropparna (som han inte verkar reagera på med magen nå extra som tur). Och så rullar det på! Vaknar själv då han är hungrig, men inte om han vill ha ny blöja (ännu iallafall) så det går på rutin nu just. En stund efter matningen byter man så han hinner dumpa allt som ska bort för att ge plats för ny mat.

Jag längtar efter att få dansa!! Har nog dansat ett par gånger nu här hemma då älskling har varit någonstans (som med Vildbasaren och kör lastbil och frontlastare) och lilleman har sovit på maten. Men inte är det samma sak som att dansa någonstans där det är mycket folk -som allihopa vill dansa! Alltså ja, jag längtar efter att få fara ut med kompisar och dansa. Och dethär skrev jag också i min motionsblogg men jag skriver det igen; jag har inga problem med att dansa Nykter så ingen behöver fundera här om jag med bara 3 veckor gammal bebis funderar på att fara ut på krog och dra en fylla..!
Nej, det funderade jag innan jag blev gravid och det bestämde jag nu under graviditeten; ingen alkohol om jag far ut och dansar eller så. Och om jag tar nå alkohol på nå speciella tillfällen (bröllop främst) så blir det ett glas vin eller champagne att skåla i and that's it. Jag personligen har inget behov av alkohol för att vara social och ha kul med mina vänner -fast jag nog såklart alltjämnt har druckit en lonkero då jag varit ut innan graviditeten- så nu får det vara slut med alkoholen totalt och så njuter jag av mina vänner istället. Om de vill dricka är ju helt upp till dem, och jag har inget emot att umgås med dem fast de dricker och jag är nykter (ingen av mina vänner är sån som blir jobbig efter en drink eller två så).

Annars blir det väl flyttning på agendan inom nån framtid. Norrut igen... Nå, inte ville jag heller bo i hemkommun resten av livet mitt men hade haft lite små drömmar om att nästa gång man flyttar så skulle det bli till något som var ens eget -och inte bara till en ny hyreslägenhet.
Nåja, inte kan alla drömmar slå in med detsamma. Och inte flyttar vi ju idag eller imorgon inte, finns inga lediga lägenheter som är tillräckligt stora nujust så. Får vänta och se. Eller om han får arbete så blir det väl mera bråttom med flytten men som det ser ut nujust så har vi inte så bråttom ändå...
Skulle inte vilja börja med någon flyttrumba heller nu då lilleman är så liten ännu... Skulle bara vilja ta det lugnt nudå och njuta av den första tiden med honom.

Nåväl, nu ska jag in på min motionsblogg och skriva lite där! Eller om en stund, för nu är det JAG som är väldigt hungrig! Så jag ska fara och äta lite frukostflingor med lite banan, sylt och russin. Det ger energi tills det är dags att laga mat sedan...

Äntligen kan man dansa!

Äntligen kan man dansa igen, visst kan jag känna av Ischias nu som då ännu (men det gjorde jag ju innan graviditeten redan).

Så nu då jag är ensam hemma någon gång lägger jag på bra musik och dansar tills jag är genomsvettig -vilket tyvärr inte är så långa stunder ännu, men va ska inte det bli bättre också?

Saknar bara att ha någon kompis eller så att dansa med! Eller grupp... Vartefter det går tid ska jag nog snart ändå fråga älskling om jag får fara ut och dansa med mina vänner en kväll. Jag ammar ju inte så måste ju inte vara närvarande hela tiden.

Och ni som nu tänker "men inte kan du fara ut på krog när du har lillen!": pappan här i huset är underbar med pojken och jag vet att jag inte skulle behöva vara orolig alls att lämna dem hemma ensamma. Och om in menar att det inte passar sig att fara ut och dricka... jag dricker inte alkohol längre. Det slutade jag med då vi började fundera på att skaffa barn och jag tänker fortsätta vara utan. Ut och dansa vill jag -men jag dansar nykter (till skillnad från Magnus Ugglas låt). Så det så. Nå fler invändningar mot att jag skulle få fortsätta göra sånt som jag njuter av? Och jag menar ju inte ikväll eller ens under lillens första månad, utan sen då vi alla tre är redo för något sådant.

Hemmagym

Idag har man då tränat hemma lite tyngdlyftning med både vikter och sin egen kroppsvikt som vikter.
Armhävningar, situps (fortfarande bara så axlarna lyfter, även sneda gjorde jag), triceps och biceps, låren med "framåtsteg"... Ja och olika lyftningar av vikter... Oså att ligga på rygg, hålla i älsklings vrister och slänga upp benen mot honom och han stöter ner dem på nytt.

Det mesta gjorde jag 3 gånger, 10 lyft/repetitioner varje gång. Totala tiden 1 timme.
Så lite träning gav det ju nog iallafall.
För att inte glömma barnskötsel som träning också, att lyfta och bära, mata och byta blöja är tyngre än man kunde tro -särskilt då man gör det många gånger per dag!

Lite updates

Sommarvärmen har verkligen kommit nu! Underbart!! Var ut på första vagnpromenaden i förrgår, bara runt kvarteret en kvarts promenad. Lillen verkade njuta lika mycket som föräldrarna gjorde.

Provresultaten på det de tog vid Malmska på kontrollen tar en vecka att få -men läkaren (som var samma som upptäckte lillens kramper dagen efter födseln) tyckte att vi inte skulle fundera alltför mycket på det. "Det är ju som om det inte vore samma pojke heller!" var domen om vår underbara son. Spänstig, stark, fina reflexer, gått upp i vikt bra (var något 3300gram han vägde nu) och de andra resultaten vi kunde få från blodproverna visade allt väl.
Sjukdomen de skulle kolla var något med aminosyrorna, som har med proteinerna att göra, som skulle få äggviteämne att samlas i hjärnan och orsaka skada, att göra. Hängd ni med? I vilket fall som helst, det är en vääldigt sällsynt sjukdom, och ärftlig recessiv gen. Så med andra ord måste både jag och min älskling ha det i släkten om Lilleman skulle ha kunnat få det... Så oddsen är ju på vår sida, dessutom så det första blodprovet visade bara en aning förhöjda värden, egentligen inte så mycket att det ens skulle ha klassats till sjukdomen. Men eftersom maskinerna visade förhöjt så måste de ju ta nytt o kontrollera svaren för att se om det bara var tekniskt fel.

Och nu har jag saakta börjat träna igen. Känns skönt det också! Men mera om det får ni ju läsa på min andra blogg: viktmatmotion.blogspot.com

Pumpar brösten ännu, men pumpen som jag hyrt från Korsholm så är inte riktigt värd något alls. Så nu verkar det som om de har börjat producera mindre! Men det skulle ju inte få hända ännu! Måste väl börja försöka pumpa oftare eller längre stunder. Fick ju en svag bröstinflammation medan han ännu var på sjukhuset så har ju försökt få det att sluta överproducera så otroligt mycket men nu verkar det börja gå åt andra hållet istället då. Inte ska det vara lätt att få brösten att motsvara vad som behövs... Men det är ju bara att försöka.

Imorgon ska jag och diskutera förlossningen med barnmorskan jag hade, och så ska lillens storebror Vildbasaren komma över helgen nu. Få se vad han tycker om lillebror då, och om han blir nå intresserad av att hjälpa till och ta hand om lillen.

Första konditionstestet!

Nu har jag gjort första gången konditionstest. Gjorde bara det med armhävningar, situps och knäböjningar. 

Här är resultatet:

• Armhävningar 9st => 4-16 under medel
• Knäböjningar stanna vid 53st => >49 utmärkt
• Situps fick jag noll hela, men gjorde 40st där axlarna lämnade marken

Dessa situps borde om jag förstått det rätt träna de djupa och nedre magmusklerna, stämmer det? Jag hoppas det, för helt tydligt har förlossningen och graviditeten kostat mig alla mina magmuskler -eller så har de inte hunnit återhämta sig på 2 veckor. Vet inte vilket av detta som stämmer bättre in på min situation men något av dem måste det ju vara.

Annars kan jag ju meddela att min vikt nu är 61,6kg! Så om det nu faktiskt är möjligt så har jag rasat 10kg bara med förlossning -och stress/oro för Viggo då de höll honom på sjukhus 2 veckor innan vi fick ta hem honom. Låter det troligt att jag kan ha gått ner så alldeles mycket bara sådär? Vad säger ni som kanske varit gravida och följt med vikten då också?

Idag blir guldklimpen 2 veckor gammal! Tänk, det är bara 2 veckor sedan jag låg på Malmska BB och fick honom -men det känns så mycket längre eftersom man haft så fullt upp på sjukhuset med en massa och just hunnit komma hem och börja vardagen.

Vardagen är annars ganska lugn och beskedlig. Nätterna ser ut ungefär såhär: Matar honom kl 21-22 så sover han till en 2 tiden då han börjar vakna och säga att han är hungrig, matar man honom och han fortsätter sova till en 5 tiden då nästa matning är, och sedan igen kl 9 då han får medicin (ännu imorgon, sedan avslutas medicineringen).

En lugn kille som i och för sig bara blir piggare för varje dag och orkar vara vaknare en längre stund då också. Ögonen öppnas mycket mer och mycket mera nyfiken på att titta runt sig nu än i början.

Imorgon blir det att fara till Malmska på kontroll med honom, och de ska ta nå nytt blodprov eftersom något resultat av aminosyror vid ämnesomsättningen hade visat nå små avvikelser (men kunde också bara vara ett tekniskt fel eftersom lillen mår så bra och äter duktigt för att sedan göra sig av med maten på ordentligt vis också) så de måste kontrollera det för att vara säkra men läkaren tyckte att vi inte skulle grubbla alltför mycket på detta prov utan det var mera en försiktighetsåtgärd. Svaren kommer att dröja en vecka ändå....

Vasa Centralsjukhus

Som ni kunde läsa var min förlossning intensiv, hade grönt fostervatten, mitt CRP lite förhöjt och älskade Viggo behövde syre till först. Dagen efter var bra, försökte amma men gick inte då han inte ville ha tissi. For på kaffe med svärmor i cafeterian och då vi kom upp igen for älskling för att hämta pojken till rummet. Men istället mötte han barnläkaren som hade tagit upp Viggo för vid matningen hade han blivit blå runt läpparna tyckte sköterskan.
Medan han undersöktes fick stackaren kramp så de bestämde genast att lägga in antikrampmedicin, antibiotika och att sända honom vidare till Vasa Centralsjukhus. Det kom som en chock kan man lugnt säga! Allt hade verkat så bra med pojken men nu plötsligt visste ingen riktigt vad det var frågan om.
Vi ville följa med honom till sjukhuset men i ambulansen hade vi inte plats med läkare och skötare, och om vi skulle farit dit var det om och men ifall vi skulle haft plats eller inte (varken på sjukhus-hotellet eller på avdelningen) så vi beslöt att ha stöd av varandra och stanna på BB den första natten. Fick senare veta att läget var stabilt och att vi kunde lugnt sova.

Nästa dag skrev de ut mig från BB utan nå desto mera kontroller eller så och vi for raka vägen till sjukhuset. Allt var lugnt där, EKG hade visat bra resultat. EEG var påkopplat och pojken var trött pga alla mediciner han hade på (3 antibiotika och 2 krampmediciner). Såg ju förstås värre ut än det var då han hade alla EEG sladdar från huvudet och allt möjligt. Men han hade bara haft en mindre krampryckning under natten och läget var stabilt.
Han fick också genomgå regelbundna CRP mätningar (infektionsvärde) men de steg inget så de avslutade antibiotikan efter 5 dagar -och då blev han mycket piggare! Exakt när de avslutade den ena krampmedicinen har jag ingen aning, men den var borta innan vi visste ordet av.
Han genomgick magnetröntgen som också visade normala värden, och senare igen EEG. Men det andra EEG var för att saturationen (syresättningen i blodet) hade sjunkit så lågt under en matning på natten vid sjukhuset. Då lade de även på en antibiotika på nytt (standardåtgärd då så små barn får något symptom som kan bero på infektion) men den avslutades efter 2 dagar då de hade konstaterat att krampmedicinens koncentration i blodet hade blivit för hög -med andra ord var syrefallet en biverkning av det OCH att min lilla pojke äter så glupskt att han nästan glömmer att andas emellanåt.

Nu, idag har vi äntligen fått komma hem till vardagen. Vi har hyrt en "andningsplatta" att ha under madrassen som börjar signalera ifall barnet slutar andas. Efter allting så vill vi ju ändå känna oss säkra, kanske inte så konstigt?
Nå, nu ska man få vardagen att fungera. Jag överproducerar mjölk och sitter därför nu med inflammation i brösten (med andra ord feber och vääldigt ömma bröst mellan varven), och eftersom lilleman inte riktigt är intresserad av amning (eller inte så mycket som skulle behövas för att underlätta för mina bröst iallafall). Så jag har hyrt hem en bröstpump också, och köpt mjölkuppsamlare så att inte stackars Viggo ska bli så nersållad av mjölk från andra bröstet då vi försöker med amningen. Har amningsgummi också men skulle behöva få det att börja fungera utan det för att kanske få bättre tömt... Men blir väl att sluta amma och bara pumpa och mata med flaska istället.

Hade just mormor, morfar och moster på besök också. Riktigt trevligt och de var nog lika begeistrade i vår lilla som vi.

Frågelista

Snodde en frågelista av allra underbaraste Snigel

När fick du reda på att du var gravid? Juli 2011

Blev det en chock? Både och, vi försökte men eftersom läkare tidigare sagt åt mig att jag skulle ha svårt att bli med barn pga PCO så gick det förvånansvärt fort.

Hur gammal var du? 22, skulle fylla 23 samma år.

Hade du mycket halsbränna? En hel del mot slutet och i bröstet och sura uppstötningar.
Spydde du mycket?Inte nå (utom vid migränanfall) men mådde otroligt dåligt så fort jag åt något under de första 12-15 veckorna

Var det någon favoriträtt som ändrades? Nej, men fick lämna bort leverbiffar som är favorit...

Hade du mycket foglossning? Ja!

Hade du sammandragningar? Jo, alltid nu som då men inga riktigt smärtsamma förrän mot slutet av tiden...

Fick du bristningar? Nej, fast jag var säker på att jag skulle få..

Trodde du att det var en pojke eller flicka? Vi var först inställda på flicka men läkaren menade det var pojke, men båda är lika välkomna alltjämnt.

Vad hoppades du på? Att det skulle vara friskt och må bra med oss.

Hade du mycket vätska i kroppen? Nej inte nå extra under hela graviditeten.

Hur mycket gick du upp i vikt? Gick först ner 5kg under de första månaderna, sedan gick jag upp ca 7kg.

Hur ser du på graviditeten idag? Det var trevligt sådär överlag

Hur ville du att din förlossning skulle se ut?  Jag hade inte gjort upp någon idealbild eftersom jag inte visste vad jag egentligen skulle förvänta mig.

Gick du över tiden? ja.

När började din förlossning? Kl 14 den 6.5

Hur lång tid tog det? Vet inte, ungefär 5 ½ timme totalt antar jag

Hur mycket var du öppen när ni kom in? 1cm ungefär...

Vad tyckte du var jobbigast?De väldigt intensiva värkarna jag fick nästan direkt... Ingen upptakt här inte utan pang på bara!

Var du rädd för något? Nålarna, sprut/nålfobi är inte trevligt.. Men glömde det väldigt snabbt också

Grät du? Inte vad jag minns

Skrek du? Ja!!!

Tog du nått smärtstillande?Epiduralen eftersom de föreslog det för att jag alls skulle ha någon ork kvar till krystvärkarna

Blev du sydd? Ja, men ingen aning hur mycket. Två ställen och nå små sår någon annanstans

Dragen med sugklocka? Nej

Hur många var inne i förlossningsrummet? Jag, fästmannen, barnmorska, studerande barnmorska och barnläkare

Hade du någon nära med dig? Barnets far, min fästman, såklart!

Hur stor var bebisen? 3070 gram

Blev det en pojke eller flicka? Pojke

Vad fick h*n heta? Viggo

Hur ser du på förlossningen idag? Har inte sett tillbaka på den ännu och funderat igenom den... Kommer väl snart att fara och gå igenom den med barnmorskan

Var allting värt det? Nu då jag har min lilla guldklimp? Absolut <3

Nu börjar det bli dags att börja på riktigt!

Om ni vill läsa sådär kort om förlossningen (men väldigt råddigt eftersom jag inte hunnit smälta det ännu) så finns det här på min andra blogg.

Så, nu är det över. Nu drar det ihop sig att börja fundera på sin egen motion och så vidare. Är förstås fortfarande väldigt sjuk i kroppen och kan inte gå riktigt ordentligt men småningom ska det väl börja gå igen.
På söndag blir det en vecka från förlossningen så jag hoppas att avslagen blir mindre och mindre (vilket de verkar bli) och att stygnen snart smälter bort så inte det tar så sjukt att sitta och gå.

Annars är min kropp inte i nå farligt dåligt skick! Har inte vägt mig ännu efter förlossningen eftersom det varit så mycket annat att tänka på, men magen är helt klart mindre -men slappare. Brösten överproducerar mjölk så de är hela tiden ömma och stenhårda och känns som om de svällt ännu ett par storlekar.
Lite sprickor på magen men inga farliga sådana. Så överlag har graviditeten varit skonsam mot min kropp, och likaså förlossningen vad det verkar.

6.5.2012 kl19.37

Äntligen!! Äntligen får jag sitta med min 49cm långa, 3070gram guldklimp till son i famnen och lyssna på då han sover. Det finns ingen större lycka, fast jag är totalt utmattad och sjuk i kroppen. Jag blev igångsatt igår, kl halv 1 var jag öppen två cent o fick andra pillret. Kl två satte värkarbetet igång på riktigt och öppnade mig fort! Smärtan var olidlig, för värkarna kom så tätt att jag inte hann hämta andan. Epiduralen blev min räddning! Fast krystvärkarna kom just efter, o då hjälpte ju inte epiduralen. Var 7cm öppen då fostervattensblåsan tyngd så mycket. Så gick vattnet, och jag slöts till 4cm!!!!! Läkaren kom o kolla, såg mina intensiva värkar, undersökte inne o sade att om en timme blir det kejsarsnitt. Älskling skulle ju inte få komma med då o jag skullejag skulle vara vaken.. Jag hoppades ju att det inte skulle bli snitt... En halvtimme senare var jag öppen 8cm igen, men kroppen och lillen tyckte redan att jag skulle att jag då redan skulle börja krysta. Bm fick hjälpa till och hålla i lillens huvud men som tur gick det ganska snabbt med de två sista cm. Men det var intensiva krystvärkar och jag visste knappt att jag visste när det faktiskt var dags att krysta. Jag var på sida föreslog de på alla fyra och i slutet svängd jag mig på rygg. Bm tog beslutet att klippa mig då huvudet skulle försöska komma sig ut, och efter det gick det lätt att få ut honom. Men lillen skrek inte, och de sprang iväg med honom. Då jag såg gulle bli villrådig vem av oss han skulle vara med sa jag han skulle följa med pojken. Jag lämnade med en barnläkare i rummet och han försökte hålla mig lugn fast han inte visste nå mer än mig. Efter en stund kom gulle iallafall och sa att han mår bra och börjat skrika. Vilken lättnad!!!! Så vi fick kaffe/te, smörgåsar och alkoholfri päroncider att skåla lillens födelsedag med. Amningen kom inte igång då, och inte under natten heller... Men vi tog ingen panik på det.