fredag 18 maj 2012

Vasa Centralsjukhus

Som ni kunde läsa var min förlossning intensiv, hade grönt fostervatten, mitt CRP lite förhöjt och älskade Viggo behövde syre till först. Dagen efter var bra, försökte amma men gick inte då han inte ville ha tissi. For på kaffe med svärmor i cafeterian och då vi kom upp igen for älskling för att hämta pojken till rummet. Men istället mötte han barnläkaren som hade tagit upp Viggo för vid matningen hade han blivit blå runt läpparna tyckte sköterskan.
Medan han undersöktes fick stackaren kramp så de bestämde genast att lägga in antikrampmedicin, antibiotika och att sända honom vidare till Vasa Centralsjukhus. Det kom som en chock kan man lugnt säga! Allt hade verkat så bra med pojken men nu plötsligt visste ingen riktigt vad det var frågan om.
Vi ville följa med honom till sjukhuset men i ambulansen hade vi inte plats med läkare och skötare, och om vi skulle farit dit var det om och men ifall vi skulle haft plats eller inte (varken på sjukhus-hotellet eller på avdelningen) så vi beslöt att ha stöd av varandra och stanna på BB den första natten. Fick senare veta att läget var stabilt och att vi kunde lugnt sova.

Nästa dag skrev de ut mig från BB utan nå desto mera kontroller eller så och vi for raka vägen till sjukhuset. Allt var lugnt där, EKG hade visat bra resultat. EEG var påkopplat och pojken var trött pga alla mediciner han hade på (3 antibiotika och 2 krampmediciner). Såg ju förstås värre ut än det var då han hade alla EEG sladdar från huvudet och allt möjligt. Men han hade bara haft en mindre krampryckning under natten och läget var stabilt.
Han fick också genomgå regelbundna CRP mätningar (infektionsvärde) men de steg inget så de avslutade antibiotikan efter 5 dagar -och då blev han mycket piggare! Exakt när de avslutade den ena krampmedicinen har jag ingen aning, men den var borta innan vi visste ordet av.
Han genomgick magnetröntgen som också visade normala värden, och senare igen EEG. Men det andra EEG var för att saturationen (syresättningen i blodet) hade sjunkit så lågt under en matning på natten vid sjukhuset. Då lade de även på en antibiotika på nytt (standardåtgärd då så små barn får något symptom som kan bero på infektion) men den avslutades efter 2 dagar då de hade konstaterat att krampmedicinens koncentration i blodet hade blivit för hög -med andra ord var syrefallet en biverkning av det OCH att min lilla pojke äter så glupskt att han nästan glömmer att andas emellanåt.

Nu, idag har vi äntligen fått komma hem till vardagen. Vi har hyrt en "andningsplatta" att ha under madrassen som börjar signalera ifall barnet slutar andas. Efter allting så vill vi ju ändå känna oss säkra, kanske inte så konstigt?
Nå, nu ska man få vardagen att fungera. Jag överproducerar mjölk och sitter därför nu med inflammation i brösten (med andra ord feber och vääldigt ömma bröst mellan varven), och eftersom lilleman inte riktigt är intresserad av amning (eller inte så mycket som skulle behövas för att underlätta för mina bröst iallafall). Så jag har hyrt hem en bröstpump också, och köpt mjölkuppsamlare så att inte stackars Viggo ska bli så nersållad av mjölk från andra bröstet då vi försöker med amningen. Har amningsgummi också men skulle behöva få det att börja fungera utan det för att kanske få bättre tömt... Men blir väl att sluta amma och bara pumpa och mata med flaska istället.

Hade just mormor, morfar och moster på besök också. Riktigt trevligt och de var nog lika begeistrade i vår lilla som vi.


3 kommentarer:

Sofia sa...

Oj va myki ni ha måsta ga ijinom undä dähär seinast tiin. Sko int ens kona tenk me ho redd ja sko va ifall båni mitt i allt sko andas som a ska. Ni ha no verkligen fått va me om myki nu, fast o ana siido kanski ni nu int hadd rekna mee att allt sko va som en dans på röda rosor heldär ti en början. Ni får jo va glad iaf att ni ha fått ta heim a nu, å at kanski allt så småning om byri flyt åpåå som e ska :)
Hee faktist mang som har problem me ammasi va ja hört. Men hee jo ti proo åpåå tills du hittar naa som passar te. Ja önskar er så myki lycka me Viggo! :D o ja hoppas verkligen att ni njuter åv tiin, fast heer jobbit ibland! Kramar <3

vintagemamman sa...

Åhh han är ju helt bedåramde - ser ut som han ligger och tänker:)
Det är svårt det där med amning - jag pumpar också för ut måste ju det lilla jag har. blir väl ungefär 60 cl var 3e timme och det blir ingen mätt på. Sucks:( Men jag kan förstå att det inte är så kul på andra hållet heller..... Lagom är bäst:) Mår ni alla helt bra nu?Kram

Sandra konttinen sa...

Om jag bara kunde så skulle jag amma. De e ändå lättare än att pumpa. Men man måste ge det tid, både barnet och en själv behöver tid för att lära sig ingen blir mästare på nolltid!
Jag har pumpat i 6,5 månader nu, 4-8ggr/dag beroende på hur mycket jag pumpar per gång. Är jag stressad, t.ex. före sjukhusbesöken våra så får jag pumpa konstant för att det ska räcka, e det lungt runtom så räcker det med 4ggr/dygn..men att pumpa nattetid är ett måste för att man ska få det att fungera!
Hoppas du hittar en rytm i det och att det börjar fungera! :)