Det hör väl till (nästan åtminstone) att dela med sig av sin förlossningsberättelse. Åtminstone brukar man säga att det är bra att gå igenom den flera gånger så man inte har något man funderar över eller så...
Såå, vi var in på extra ultraljud för att se hur stor uppskattningsvis vår lilla skulle bli -den 20.11 så uppskattades hon till 3,5kg (halvkilo mera än Viggo) och vi diskuterade just hur mitt mående och ork började vara. Det var ju inte det bästa utan på kvällarna fick jag ju mest stå framåtlutad över bord och sånt då det rev i både mage och rygg mellan varven (men inte regelbundet i lagom långa intervaller utan närmsta jag kom hemma var ungefär var sjätte minut, men öppnades 2,5cm med såna värkar också).
Eftersom det var så, och lilla verkade växa fort på storleken den sista tiden (detta var ju 6 dar före BF och hade varit några veckor tidigare och blivit uppskattad till 2,5kg), bestämdes det att vi skulle fara på en promenad eller liknande och återkomma runt lunch så skulle de testa lägga en ballong för att reta igång värkarna ordentligt.
Sagt och gjort. Hade ballongen hela dagen från det (men måste påstå det var ett litet h-vete att få dit den eftersom fogarna och blygdbenen var så ömma för den minsta beröring) och hela natten.
På morgonen 21.11 kom den därifrån och vi tänkte att nu hade jag äntligen öppnats så mycket då för att den skulle komma bort. Gissa vår förvåning då ballongen fylld med 60ml vatten hade sluppit ut -genom ett 2,5cm hål!? Så ingenting hade egentligen hänt... tänkte misströsta då men värkarna kom och gick, de var kraftiga men inte så regelbundna. De blev lite regelbundnare och då fick de mig övertalad att pröva på akupunktur (jag med min nålskräck så hade en liten panikattack då första i handen skulle läggas, men den på huvudtoppen lugnade faktiskt skönt så det gick! Båda händerna och båda vaderna fick varsin nål).
För de som inte vet ska jag här bara inlägga att jag vägrade alla mediciner för att lägga igång -framförallt cytotek pga hur min första förlossning gick.
Hej bara, nog ville min kropp ha igång det då! Fick förflytta oss till förlossningssalen just efteråt eftersom öppnades till 4 cm sen. Gick bra med värkarna och de blev kraftigare och gjorde verkan äntligen -men ack så långsamt tyckte jag! Fick en medicin som skulle vara lite smärtstillande och det var riktigt bra, gjorde så jag kunde uthärda dem mycket lugnare (och gav mig lite lustig känsla i huvudet) -oxynest tror jag det hette, eller liknande. Sen övergick jag till lustgas (egentligen vet jag inte hur mycket det hjälpte men det var bra hjälpmedel för att koncentrera sig på andningen åtminstone). Hinnorna spräckte de eftersom lilla inte ville sjunka ner utan precis som Viggo var det en stor "bubbla" framför huvudet som tyngde på och försökte öppna upp långsamt. Då blev ju värkarna förstås ännu kraftigare eftersom det inte var en mjuk vattenbubbla utan ett huvud som tryckte på!
Nå, värkarna gick bra då ännu ändå, oså plötsligt bestämd sig min kropp för att den tycker att jag skulle borda hjälpa till och krysta -kollar, nej bara 8cm öppen. Men min kropp ville att jag skulle krysta! Usch vad de sista 2 cm kändes långsamma och jag försökte hitta på allt möjligt för att bara inte krysta i misstag! Precis som med Viggo var det också -krystningsvärkar alldeles för tidigt. Hyperventilerade lustgas i dethär skedet så de fick dra ner på dosen eftersom jag blev lite stirrig tyckte de (och det håller jag nog med om i efterhand). Lite hjälpte det att byta ställning en stund.
Men oj vilken lättnad det var sen då hon sade att NU får du börja jobba!
Älskling sade att den andra barnmorskan knappt hann få på sig handskarna.
Efter första krystningen frågade de om jag ville känna var lillas huvud var, jag skrattade typ bort dem och tänkte de skämtade.
Andra krystningen, tredje krystningen och någon börjar skrika åt mig och läggs på mitt bröst.
20:19 föddes vår lilla dotter, efter öppningsskede på 10h 55min och krystningsskede på 9min.
49cm lång, 3260gram -inga komplikationer för varken henne eller mig.
3 stygns ruptur, 3dl blod och några liter svett.
Jag visste inte om jag trodde det var sant ännu dagen efter, men hon var så vacker och söt. Läkarkontroll nummer ett gick bra och inga fel hittades på henne.
Amningen gick sisådär, måste väcka henne för att on skulle äta och lätt att somna bort. Jag hade ordentliga eftervärkar och sjuk rygg hela tiden men klarade av att vara uppe och kunde sitta.
På söndagen slapp vi hem. Blev glatt överraskade av att älskling hade möblerat om så vi alla sovde på nedre våningen (varmare, mindre dragigt och alla i ett rum) nu istället och städat undan och handlat mat. Behövde man inte fundera nå mycket på det. Fick börja pumpa brösten sen eftersom min produktion blev för kraftig istället sen (som med Viggo) och jag fick bröstinflammation igen också. Nu är inflammationen över men det bröstet verkar ha slutat producera mjölk nästan helt -fast jag ju pumpar varenda gång hon äter! Det andra bröstet kommer det fortfarande bra ur men vet inte vad jag ska göra med det andra... Om det inte kommer igång på nytt får jag börja överväga att blanda ut mjölken med Nan eller liknande så småningom -för hennes aptit ökar stadigt! Hon är snart 2 veckor gammal nu och äter lätt över 120ml på en måltid! Då det aldrig går någon gyllene medelväg för mig med amning vad det verkar...
Men nu fick jag min älskade dotter, jag fick uppleva en normal förlossning utan några som helst komplikationer och jag fick en frisk och vacker dotter som inte behövde läkarvård genast. Det blev precis som jag hoppades med andra ord! Och jag är tacksam att det blev så, och jag mår psykiskt också mycket bättre nu än vad jag gjorde efter allt som hände med Viggo. Så nu njuter vi bara hemma hela lilla familjen -fast Viggo blivit lite svartsjuk och försöker överrösta lilla varje gång hon ropar/gnyr och ska ha just den famnen och nappflaskan som hon har.
Varit lätt så länge vi båda varit hemma hela dagarna, nu börjar älskling jobba så får vi se hur det börjar gå då. Men det kommer att gå bra, blir bara att lära sig/oss nya rutiner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar