Inklusion av barn med särskilt stöd behov i skolan

Följande text är slutarbete till kursen "En skola för alla", kurs om inklusion i närskolorna av personer med diagnoser istället för att skicka dem till specialskolor eller specialklasser.

Inklusion med hemmet som stöd

Varför skolor går in för inklusion varierar från skola till skola, därför är det viktigt att granska inklusionen i sin kontext (sammanhang). Vad som ses acceptabelt inom inklusion i en kulturell kontext kan uppfattas väldigt nedvärderande från en annan kulturs synvinkel. (Murto, P. 2001 s.12-29)

UNESCO har fastställt att de grupper av barn som främst riskerar att bli utanför utbildningarna är de som: inte når upp till målen trots att de går i skolan, de som kan gå i skolan om skolan var anpassad till olikheter samt den proportionellt lilla gruppen av barn med så svåra behov att de behöver ytterligare stöd. Samtidigt säger flera intressebevakare (YK, UNESCO, UNICEF bland annat) att en inklusion i skolan motverkar diskriminering och marginalisering av unga. Trots alla avtal och bestämmelser som skrivits kring inklusion är det ändå väldigt få länder som genomför inklusion i praktiken. Integrering däremot är fortfarande ett allmänt accepterat sätt, trots att det ökar stigmatiseringen av de ”annorlunda” barnen gentemot de ”normala”. (Murto, P. 2001 s.12-29)

Genom principen av inklusion hoppas man att elevernas utbildningsbehov tillgodoses på allmänna nivån. Att de får de kunskaper som behövs i det dagliga livet för att kunna använda (och utveckla) sin fulla potential. Demokrati kan inte överleva utan ett inkluderande samhälle, en inkluderande skola lägger grunden för det inkluderande samhället. Därför räknas specialklasser och – skolor som en form av diskriminering. (Murto, P. 2001 s.12-29)

Genom att betrakta ihopsamlade berättelser från lärare så har Sai Väyrynen hittat fem överensstämmande punkter inom inkluderande klasser och/eller skolor. För det första betyder inte inklusion att alla barn ska behandlas lika utan att alla ska behandlas enligt deras förutsättningar och behov. Väyrynens andra punkt är att alla barn ska få det stöd de behöver, det är behovet och sammanhanget som bestämmer vad och omfattningen av stödet. För det tredje ses barnens olikheter som utgångspunkt för lärandet och inlärningsmetoderna. ”annorlunda” är relativt och socialt skapat sägs det i den fjärde punkten. Samt den sista punkten, att det finns ingen färdig läroplansmall för inklusion, utan läroplanen behöver vara flexibel och föränderlig för att kunna inkludera alla.

International Commission on Education for the 21st century har ställt upp fyra grundpelare för utbildning: lära sig kunskap, lära sig att vara, lära sig att göra och att lära sig leva tillsammans. Framförallt leva tillsammans förutsätter ett inkluderande skolsystem för att alla ska lära sig av, och om, varandra. (Murto, P. 2001 s.12-29)

För att skolorna ska kunna organisera sig enligt barnens olika behov (speciellt de barn som behöver mera eller mindre anpassningar i undervisningen) har de behövt ha en klassifikation på eleverna. Namnet på eleverna har ändrats med tiden för att minska på stigmatiseringen men gruppen har ändå hållits ganska intakt med endast en liten del barn i behov av särskilt stöd på grund av någon funktionsvariation. Finns inget internationellt sätt att klassificera (eller indela) de barn som är i behov av undervisningsstöd utan varje land har sina egna kategorier. I Finland har man tidigare haft väldigt omfattande indelning men i och med de förnyade lagarna slopades kategorierna. Dock kan man räkna med att de som är i behov av undervisningsstöd har problem inom något av följande områden: tankeverksamheten, inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter, impulskontroll, hörseln, synen, kommunikationssvårigheter, rörelsehinder eller problem att upprätthålla fysiska hälsan. (Moberg, S. m.fl. S. 57-59)

Att dela in eleverna i grupperingar och namnge dem kan ha både fördelar och nackdelar. Att beteckna en elev som i behov av särskilt stöd kan öppna dörrar till stöd som denne annars inte skulle få, men samtidigt är det inte givet att stödet är tillräckligt individuellt anpassat för hen (alla med autism är inte likadana utan finns stora variationer i gruppen, till exempel). Likaså kan namngivning av barnens behov både öka på kunskapen eller ge en grund för att hitta information kring barnets behov, men om endast de negativa aspekterna av (till exempel) ADHD lyfts fram blir det lätt stigmatiserande och utpekande av individen. När en individ blir utpekad, namngedd (diagnostiserad), kan omgivningen väldigt lätt koppla ihop individen med andra stereotypiska drag som andra individer med samma diagnosnamn uppvisat, trots att de kanske inte alls stämmer in för just denne individ. Omgivningens fördomar och förväntningar på hur en individ med en specifik diagnos ska uppträda kan istället skapa ett tryck på individen att uppfylla dessa nya krav och förväntningar från omgivningen, individen blir alltså mera lik sin diagnos än från början. Lärare och elever kan också bemöta en annan elev som fått diagnos på ett specifikt sätt (till exempel inte förvänta sig lika höga prestationer), men viktigt att komma ihåg att det behöver inte vara själva diagnosen som ger upphov till (till exempel) mobbning utan beteendet inom diagnosens kriterier kan vara upphovet (talsvårigheter, omedvetna rörelser bland annat som andra elever kan göra sig lustiga över). Diagnoser förenklar även kommunikationen mellan olika myndigheter och instanser (skola, sjukhus, kommun som ett exempel på kommunikationsförbindelser), men det kan lätt händ att diagnosen kan vara otillräcklig (för att nämna hur omfattande beteckningen autismspektrumstörning är och hur två individer aldrig är den andre lik). För föräldrar och barnen själva kan också en diagnos vara en lättnad, man vet att det inte är endast eget fel (att man vore mindre intelligent, att man som förälder är dålig exempelvis) utan att det faktiskt finns en bakomliggande orsak till svårigheterna. Av samma anledning kan ofta samhället bli mera accepterande kring barnets svårigheter om de har en diagnos än om det är ett ”normalt” barn som beter sig avvikande. Men fokus får ändå inte lyftas bort från omgivningens försvårande faktorer så endast barnet och diagnosen är fokus, man kan fortsättningsvis hjälpa och stöda för att barnet ska uppnå sin fulla potential. Många personer med funktionsnedsättningar och/eller – förseningar, utvecklingsstörningar eller andra diagnoser söker sig tillsammans i förbund, föreningar eller bara träffas nu som då för att umgås. Det blir en del av deras sociala identitet. Så att diagnostisera barn har alltid sina för och nackdelar. (Moberg, S. m.fl. S. 59-63)

Vad som anses vara så speciellt med specialundervisning debatteras ofta, men för att lyfta fram lite vad som är skillnaden mellan specialundervisning och allmän undervisning. Målen med undervisningen måste anpassas enligt elevens individuella förutsättningar och innehållet i undervisningen stöda målen (vilka delar av läroplanen tas med, vilka lämnas bort, vilka är viktigaste för denna elev, är det lika viktigt att denna kan alla länder i världen eller borde målet vara att lära sig det egna landets geografi och så vidare), undervisningsmetoderna måste anpassas enligt elevernas inlärningsmöjligheter (hur snabbt man går igenom, hur svåra uppgifter, pauser i lektionen, strukturer av lektioner med mera) för att de ska lära sig så bra som möjligt samt att de bedöms i stil med de inom allmänna undervisningen men att metoderna för bedömningen kan variera. Allt detta ska skrivas upp i elevens individuella plan (styrkor och svagheter, kort- och långsiktiga mål, timantal i veckan som ska läggas på olika läroämnen, behov av stöd och hjälp, vilka ändringar man gjort till innehållet av läroplanen, hur man bedömer utvecklingen, andra stödformer eller stödpersoner som ingår i elevens liv samt deras ansvarsområden). Med dagens tekniska hjälpmedel kan många elever (med eller utan diagnos) få bra understöd till sin inlärning, men de behöver bli en självklar del av undervisningsmiljön så den inte hämmar istället för hjälper individen att tillgodose sig av informationen som erbjuds. Specialundervisning i sig är inte bunden till en enda plats utan kan vara allt från i den allmänna klassen till på institutioner. Likaså behöver kanske inte alltid samma barn få specialundervisning konstant, en del kan klara sig med små träffar någon gång under året medan andra kan behöva det hela livet. Allt är enligt elevernas egna behov. (Moberg, S. m.fl. S. 64-67)

Vid sidan av insatserna inom undervisningen i skolan behövs också ofta andra stödformer för att eleverna ska få all den hjälp och det stöd de behöver. Andra yrkesgrupper kan komma till skolan för att både stöda skolan och eleverna (psykolog, socialarbetare bland andra), terapier (såsom fysioterapi eller ergoterapi) för att stöda specifika delar av elevernas utmaningar, medicinsk hjälp (såsom läkemedel eller extra sjukhusbesök), socialens tjänster (stöd till familjen eller i ena extrema änden att placera barnet utanför hemmet) samt föräldrarna (samarbete med föräldrarna, både att de stöder lärarna och att lärarna stöder dem, i det pedagogiska arbetet underlättar för eleven). Oavsett vilka stödformer som krävs åt den enskilda eleven måste de vara adekvata och väl uttänkta för att verkligen stöda elevens inlärning på alla plan av dennes liv. (Moberg, S. m.fl. S. 68-70)

Ann-Marie Markström lyfter fram att i Sverige kan man som förälder skicka klagomål kring hur undervisningen blir anpassad för ens barn till Skolinspektionen. De gör sedan en egen bedömning om den utpekade skolan har gjort en missbedömning eller förbisett elevens behov. Nya styrdokument framhåller att relationen mellan skolan och hemmet behöver tryggas för att kunna ge eleven de bästa förutsättningarna till en god skolgång och närvaro (i Sverige råder skolplikt istället för läroplikt, vilket innebär att barnen är skyldiga att gå i skolan medan i Finland är de skyldiga att lära sig oberoende av plats). Möjligheten att klaga över beslut till myndigheter ses som ett medel att stöda föräldrarnas delaktighet i skolvärlden, om än önskan vore att de inte behövde anmäla något utan kunde lösa det tillsammans med skolan. Skolinspektionen i sig ska övervaka alla skolor regelbundet för att se att inga missförhållanden eller felaktiga beslutsgrunder existerar, men genom anmälningar kan någon skola komma att granskas en extra gång eller grundligare. De flesta anmälningar som kommer in handlar om bristande kunskap kring elevers behov, rätt till stöd och stödformer som finns, något som skolinspektionen även märkt att det funnits bristande kunskaper kring. Skolinspektionen ska lyfta fram dessa missförhållanden i skolan och åtgärda dem, ofta då efter en anmälan från någon förälder. Föräldern i sig kan då redan försökt lösa det genom samtal med läraren eller skolan men misslyckats få fram sitt budskap. I en del fall går föräldern även rättsligen framåt med sitt ärende för att få det deras barn behöver.(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 72-77)

För att få in en anmälan till skolinspektionen kan föräldern antingen fylla i en pappersblankett eller online på deras hemsida. Blanketten har färdigt några utvalda rubriker som föräldern kan fylla i under. Första rubriken handlar om vad problemet är (till exempel bristande stödinsatser) och beskrivning av problemet (vad som hänt, när hänt, händer ännu och vad som gjorts fel). Andra rubriken handlar om vilka åtgärder anmälaren vidtagit (besökt skolan för att försöka lösa problemet tillsammans, anmält till någon annan samt vilka personer i skolan eller utanför skolan man varit i kontakt till och vad det ledde till). Under dessa rubriker kan man särskilja ett mönster i de anmälningar som görs på basen av bristande stödinsatser. Föräldern har försökt vara i kontakt med skolan/läraren men denne åtgärdar inte problemet, föräldern avvaktar på resultat eller förändringar men tar kontakt igen när inget händer (ofta då med någon i högre ställning inom skolan, till exempel rektorn), sker det fortfarande ingen förändring i skolsituationen skickar föräldern in en anmälan till skolinspektionen. .(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 77-80)

Den övergripande majoriteten av anmälningar handlar om bristande stöd trots barnens behov av stöd. Lärare eller skolan kan verka vara ovilliga att göra de anpassningar eller ge de stöd som eleven behöver för god skolgång och föräldern tvingas därför till att göra en anmälning i hopp om att skolinspektionen ska kunna förändra situationen till det bättre för eleven. Misstagen eller felen kan bero på bristande kunskaper, för lite resurser, brist i utvärderingarna och felaktiga tester som görs för att bedöma elevernas kunskaper. I värsta fall kan en felaktig bedömning ge långtgående problem (felaktig placering med isolering från näromgivningen som följd till exempel). Föräldrarna upplever att skolan inte tar på sig det ansvar de har att stöda elevernas undervisning eller möjlighet till skolgång utan att de (föräldrarna) måste axla för mycket av detta ansvar och ”bråka” för att skolan ska komma till mötes, något som de flesta föräldrar tycker är väldigt felaktigt av skolan. En del föräldrar känner till vilka lagar och styrdokument som ska ge eleverna vad ed behöver medan andra bara går på känslan av att det inte kan vara rätt. Förväntningarna på skolans ansvar är alltså höga i och med de fina styrdokument som finns som ska säkerställa alla elevers rättigheter till behövd anpassning och stöd för en säker, trygg och givande skolgång. Och när skolan inte lyssnar på föräldern (vilket också framkommer i styrdokumenten att de ska göra) så krävs en anmälan till skolinspektionen för att något ska hända. Föräldrarna hoppas alltså att skolinspektionen ska åtgärda problem för individuella elever, men att dessa åtgärder även ska sätta en grund för att inte andra elever som senare behöver särskilt stöd skall nekas. .(Eriksson Gustavsson, A-L. 2016 s. 80-89)

Föräldrarna har alltid drömmar angående sitt barn (både önskedrömmar och mardrömmar) och barnets framtid. Oavsett om barnet har en diagnos eller inte förändras inte dessa drömmar men en del drömmar kan ändra karaktär eller nya drömmar kan skapas. Så trots att föräldrarna älskar sitt barn kan deras oro för barnets framtid förmörka deras tänkande och skapa en mur till omgivningen, likaså kan föräldrars överdrivet positiva syn på barnet (se de positiva sidorna istället för endast problemen) skapa en försvårad kontakt med skolan eller andra myndigheter. Samhället har sina fördomar kring handikapp och detta ökar på föräldrarnas oro om deras barn någonsin kommer att bli accepterat och få ta del av livet utanför hemmet, om även myndigheter visar sig avigt inställda till krav på stödformer och likabehandling är känslan av skam och misslyckande total. Därför vill ofta föräldrarna att barnen ska så länge som möjligt kunna gå i närskolan med jämnåriga vänner och bli accepterad för den de är. Tyvärr sätter ofta skolorna käppar i hjulen för föräldrarnas drömmar, men även andra föräldrar och myndigheter kan slå hål på drömmen (även sen om de en gång beslutat sig för något och en annan förälder ifrågasätter valet). (Saloviita, T. 2003 s. 15-18)

För att ett barn skall överföras till specialklasser eller – skolor behövs det göras flera tester som påvisar behovet av en överföring. I praktiken är dessa tester ändå väldigt bristfälliga och det är oftare fråga om klasslärarens önskan att få en elev överförd än om det verkliga behovet för den enskilda eleven (likaså påverkas beslutet av barnets kön, utseende och föräldrars sociala ställning). Även om barnen får liknande diagnos poängteras det att barnen sällan är så lika varandra (eller olika) utan alla har sina egna särdrag och personligheter. Endast några få grupper inom barnen (de med syn-, hörsel- och talsvårigheter) kan direkt behöva en väldigt anpassad form av undervisning för att tillgodose sig kunskapen. Klassificeringen av barnen har alltid negativa inverkningar på hur denne själv eller andra uppfattar hen, hur man tilltalar och behandlar hen samt vad som förväntas av hen. (Saloviita, T. 2003 s. 19-22)

Timo Saloviita lyfter fram att undersökningar påvisar inga fördelar (gällande inlärning) med att vara placerad i en specialklass, tvärtom har resultaten varit sämre för de som gått i specialklasser. Även sådana aspekter som sociala inflytandet och kognitiva inflytandet har mätbarts konstaterats bättre i allmänna klasser än i specialklasser, med andra ord lär de sig kognitiva och sociala färdigheter bättre om specialundervisningen sker i allmänna klassen än i en specialklass. Förklaringar till specialklassernas ineffektivitet har Saloviita listat sex stycken: specialklasser är inte homogena (alla elever där varierar mycket från varandra), har inga positiva förebilder (ingen jämnårig att se upp till med positiva egenskaper), specialklassen har för lätt inlärning (lär sig inget nytt, inga utmaningar), mindre fokus på inlärning (mera fokus på beteendet i klassen än om de lär sig något), kompetenskrav på speciallärare för låg (klasslärarna bättre rustade för undervisningen) samt specialklasser förbereder inte eleven för ett vanligt liv (en speciell omgivning ger inte färdigheter för det ”normala” samhället). Inte heller det att specialklasser ofta är små inverkar avsevärt utan det viktiga vore personlig, individuell undervisning (men detta gynnar alla barn och inte endast de med diagnos). Samma grunder gäller för de barn som anses mera gravt handikappade, allmänna klasser ger bättre färdigheter för ett fortsatt aktivt liv i samhället. Likaså ger det barn utan någon diagnos flera färdigheter som de skulle gå miste om ifall hen med diagnos satt i specialklass (såsom att acceptera olikheter, möjlighet att hjälpa den andre och på så vis öka självkänslan, moraliska principer blivit starkare), utan att det inverkar negativt på deras inlärning eller på lärarens tid med enskilda eleven. Tyvärr är ju få skolor anpassade för alla former av funktionsvariationer som förekommer, men kommunen är skyldig att göra de anpassningar som krävs för deltagande i undervisningen. Likaså är det endast en felaktig myt att barn i specialklasser skulle vara det billigare alternativet mot att ha dem i allmän klass. (Saloviita, T. 2003 s. 22-31)

Föräldrarna är oftast initiativtagare till att deras barn ska få gå i allmänna klassen, och de måste då orka ta diskussionen med myndigheterna. Saloviita lägger upp fem steg för att underlätta detta: klargör din egen utgångspunkt (hur ser man på sitt eget barn, vad man förväntar sig av skolan, orkar man driva saken vidare bland annat), skaffa ett nätverk av personer runt er (andra föräldrar som lyckats, vänner till familjen, myndighetspersoner som anser samma med flera), meddela myndigheterna dina åsikter (om än de kan vara av avvikande åsikter måste du ta det sakligt, men det är även de som vill ha barnet i specialklass som måste komma med tillräckligt bra orsaker), träffa skolornas rektorer (du kan behöva söka länge innan du hittar en rektor som är villig att ta in ditt barn till allmän klass men ge inte upp, och behåll lugnet och sakligheten i kontakten) samt att hitta en klasslärare som är beredd att ta emot ditt barn. Om man inte hittar en skola som är villig att ta emot barnet kan myndigheterna se det som skäl nog att fortsätta överföringen till specialklass. Saloviita tar upp fyra råd hur gå vidare om så är fallet: få igång klassalternativ förhandlingar (med tjänstemän eller grupper), skaffa (eller förkasta) utlåtanden beroende på om de talar för eller emot er sak (även av vanliga individer kan man be om utlåtanden, och du måste inte låta ditt barn delta i alla tester), ge dem information (både åt experter och åt myndigheter kring fördelarna med undervisning i allmän klass), var beredd att förhandla (kom väl förberedd till mötet, spela in det, ta med andra som stöder dig) samt överklaga. Kommunerna har ofta några grundfrågor till varför inte vilja ha barnen i allmänna undervisningen: penningbrist (inte giltigt enligt lag då alla barn har läroplikt), ingen kompetent personal eller miljö (samma orsak som ovan, barn har rätt till det stöd de behöver i grundskolan), går inte att ordna små klasser (inget bevis att det behövs, men också olagligt att hänvisa till praktiska svårigheter), undervisning gagnar inte barnet (finns ingen forskning som bevisar detta, tvärtom), eleven borde vara med sina jämlikar (kränkande, missvisande och diskriminerande uttalande), gagnar inte andra barn och deras föräldrar är emot det (påvisa igen forskningen om hur alla gynnas, och hur flera vuxna – i form av assistent- i klassen också förbättrar miljön för alla), enligt barnets förutsättningar är det specialklass som gäller (utlåtanden från experter och forskningsresultat), om alla vill i allmän undervisning (borde inte få vara enskilda fall endast) samt att myndigheter tror föräldrarna inte accepterat barnets diagnos om begär allmän klass (beskriv bristerna hos barnet tydligt men även styrkorna och varför ni vill ha allmän klass). De måste tillgodose så barnet får utbildningen hen har rätt till, så de bestämmer om förverkligandet men enligt grundlagen får ingen diskrimineras utan väldigt vägande orsaker (såsom förnekande av allmän klass är diskriminering). Ifall skolmyndigheten ännu vill lägga i specialklass kan man överklaga, och då är det suveränt att ha alla inspelade samtal med myndigheterna och alla utlåtanden som talar för eleven samlade. (Saloviita, T. 2003 s. 32-42)

För att undervisningen av barnet ska vara så bra som möjligt behövs ett tätt samarbete med föräldrarna. Saloviita ger tio metoder för att stärka kontakten och samarbetet mellan skolan och hemmet. Föräldrarna behöver se ett genuint intresse och välvilja från läraren gentemot deras barn, läraren behöver respektera de andra familjemedlemmarnas kunskaper kring barnet samt vad de har för värderingar, använd ett vardagligt språk (undvik facktermer), du kan vara den som sköter kontakten mellan skolan och hemmet (istället för att väldigt många olika ska ta kontakt hem), träffas tillräckligt ofta och ta med föräldrarna i möten med andra inblandade (se till det praktiska för att föräldrarna ska kunna delta) samt kanske även familjens vänner för mera förslag, på mötet ska alla inbjudas till diskussionen och till sist att man ska stötta familjen (hjälpa hitta stöd från organisationer till exempel). Likaså borde alla föräldrar höras när planer ska uppgöras, samt anser Saloviita att det är föräldrarna som ska sätta tyngdpunkterna i undervisningen eftersom familjen är den som ska leva med barnen det mesta av tiden medan lärarna endast är med en liten bit längs livsvägen. (Saloviita, T. 2003 s. 54-58)

På basen av ovanstående summering av mina källor upplever jag att alla föräldrar har en väldigt lång väg att gå innan deras barn får gå i närskolan, i en allmän klass, med sina jämnåriga vänner i näromgivningen. På basen av mina erfarenheter som mamma till barn som nu ska börja sitt första förskoleår och redan får förfrågningar kring val av skola upplever jag det också som ett väldigt eldfängt ämne. När jag lyssnar på andra mammors (och pappors) berättelser inom stödgrupperna för föräldrar till barn med särskilda stödbehov inser jag att vägen till en skola som inkluderar alla är väldigt lång. Att kunskaperna för att kunna bemöta alla enskilda barn individuellt inte ännu finns. 

Därför vore samarbetet med barnets experter (föräldrarna) vara extremt viktigt när ett barn ska börja skolan (oavsett skola eller klass). Föräldrarna kan få inbjudan att komma och berätta om barnet för hela skolans personal, på föräldramöten (så även klasskamraternas föräldrar vet vad som är orsaken när deras barn kommer hem med någon historia kring barnet i behov av stöd) samt även kanske till klassen och berätta åt klasskamraterna (enligt deras åldersnivå). Samtidigt kan då lärarna få material och kunskap som kan behövas för att besvara de andra barnens frågor på rätt sätt.

Man brukar tala om att slå sina kloka huvuden ihop, för att tillsammans hitta en lösning på ett problem. Här kunde läraren och föräldern slå sina huvuden ihop för att hitta lösningar på de utmaningar som uppkommer, både i skolan och hemma efter skolan.

Att läraren har ett öppet förhållningssätt och inte dömer familjen är en av de viktigaste punkterna för att skapa ett förtroende från föräldrarnas håll. Oavsett om barnet redan har diagnos eller om utmaningarna upptäcks senare under skoltiden. Saloviita hade tydliga och bra råd för att stärka samarbetet med hemmet, men vill påstå att det även ligger på föräldrarna att skapa en god kontakt med skolan. Att verkligen vilja stödja läraren i att ge den undervisning som ens barn behöver och har rätt till, att berätta ärligt om både brister och styrkor som läraren kan använda sig av samt informera om händelser i privatlivet som kan påverka barnets beteende och/eller inlärning i skolan (såsom flyttar, dödsfall inom familjen, skilsmässor vilka kan vara ytterst stressande även för ”normala” barn). Kontakten måste vara ömsesidig och tvåfilig för att barnets bästa ska tillgodoses.

Ibland funkar ändå inte personkemin mellan en lärare och en förälder (eller lärare och barn), hur man löser det kunde bli en diskussion med läraren i fråga, eller om detta urartar till gräl via rektorn för att hitta en lösning. Varken läraren eller föräldern får då lämnas ohörd och bådas synpunkter måste väga lika mycket, så länge båda hålls sakliga. Rektorn har skyldighet att stötta sin lärare för att kunna göra det som krävs för eleverna, annars måste föräldern ställa sig med läraren och kräva av rektorn att barnet (indirekt läraren) får den hjälp som behövs för att trygga undervinsingen av barnet. Likaså ska inte läraren vara rädd att ta kontakt med andra experter som känner till barnet och hens situation (såsom terapeuter), och föräldern får inte hindra en sådan givande kontakt.

Slutligen är det endast lärarna och familjerna som kan sätta stopp på sina samarbetsmöjligheter. Endast fantasin kan sätta stopp på vad man kan pröva och göra för barnets skull, och tillsammans kan man ofta hitta fler möjliga tillvägagångssätt än ensam.

Källförteckning:

Murto, P. m.fl. 2001. Inkluusion haaste koululle.

Moberg, S. m.fl. Erityispedagogiikan perusteet.

Eriksson Gustavsson, A-L. m.fl. (red.). 2016. Specialpedagogik – i, om, för och med praktiken.

Saloviita, T. 2003. En skola öppen för alla.

Jessica Jones

Kvinnlig superhjälte! Yes tänkte jag. Och med en attityd som heter duga, men hon hamnade ändå en aning för mycket i skymundan bland de macho killarna som dök upp. Men absolut ett av Marvels bättre försök att lyfta fram kvinnlig badass!

Handlingen, ganska typisk superhjältedilemma. Ska man försöka vara en hjälte eller inte, särskilt om man redan misslyckats. Är man tillräckligt stark eller inte och så vidare i oändlighet. Så fungerade också som en "vakna upp" serie innan man tog itu med andra ärenden.

Men ändå, en frisk fläkt från alla machomän i samma genre!

Iron Fist

En superhjälteserie. Igen en gång. Action, superhjältar, övernaturligt och dylikt -det är helt klart det jag väljer att se på Netflix.

Fast var ganska trevligt med en ganska självisk hjälte för en gångs skull (eller först självisk åtminstone). Inga riktiga hunkar (i mina ögon) med i serien heller och kvinnan/orna som vanligt en väldigt tydlig underordnad roll i jämförelse med hjälten.

Men hey, helt ok att sitta och slötitta på ändå! Kanske inte direkt den man sitter klistrad vid men bra för att vakna på morgonen innan man sätter igång med skolan/städningen.

Fullspäckad helg!

Första uppehållet i "blogga varje dag"-försöket. Men helgen var så fullspäckad så hann inte blogga!

Först var jag gräsänka onsdag till natten mellan fre/lör. Spiralen på onsdagen (klick) och lekrummet som blev färdigt på torsdag (klick). Hade också sista närstudietillfället på torsdag.

Fredag städade jag så mycket som möjligt. Hade två hjälpredor så gick långsamt -men det gick. Vi besökte Viggos kompis, för första gången.

Besöket gick över förväntan. Vi var närmare 2 1/2 timme där (oftast har 1 timme varit max som Viggo orkat på nytt ställe) och Viggo hade superroligt (likaså Nina).

Lördag fortsatte städningen. Och vi alla fyra (gubben kom hem mitt i natten) byggde ihop deras studsmatta. Eller, gubben byggde den främst.

Sen fick vi två vuxna fixa oss i ordning, mommo kom över och vi stack iväg till Vasa. Jonna ordnade fest och som alltid var den suverän!

Jag och gubben på fest

Jag var ganska bra på Beerpong! Men då igen så studsar jag ju så många bollar med Viggo under dagen. Massa roliga historier då spelade sanning/konsekvens.

Sov hos Jonna. Via butiken hem. Jag mådde aningen dåligt, ingen smart ide att bara sitta och dricka så man inte märker hur mycket det blivit. Men får minnas till en annan gång!

Hemma mat, städning och fixande av fruktsallad. Krapulan gick om innan kalaset började (tack och lov).

Tror Viggo var väldigt nöjd med kalaset! Hoppas ju alla gäster också var det -även de vars bilar körde fast på vår gård!

Kalaset i full gång

Samtidigt som gästerna for hem kom bonustöserna. Så de hann äta lite gott också innan var dags att söka sig i säng.

Och vi slötittade Prison Break tills vi var säkra de tre äldsta också somnat. Och sen har vi sovt tämligen väl!

Stora Viggo, 5 år! 💙

Lekrummet, färdigt att invigas!

Golvet innan vi började lägga nytt laminat.

Jag putsade och sorterade laminatet.

Söndagens (Vallborgsmässoafton) arbete. Ungefär så långt de kom sig.

Gubbens bild då han avslutade på första maj. Vår dörr är nerplockad, Ninas dörr måste justeras då den ännu släpar i golvet som det är nu.

Golvet färdigt, golvlisterna lade jag fast idag. Taklisterna gick inte då hade fel sorts spik. Har sorterat och plockat i ordning leksakerna och fixat gardiner.

Några golvlister fattas (måste kortas av pga nya väggen), taklisterna fattas och en lång hallmatta fattas.

Vad tycker ni?

Hormonspiral

VARNING! Kommande inlägg handlar om ingreppet när man får en hormonspiral. Kommer därför att innehålla beskrivning av obehagliga känslor och kroppsvätskor! Personer som finner sådant ointressant eller störande föreslås hoppa över denna text!




Onsdag, dagen då jag ska få min första hormonspiral (spiral över huvudtaget). Nervös, absolut. Aldrig tyckt om ingrepp, allra minst i nedre regionen av min kropp.

Får vänta över min tid. Frågar om jag tagit värkmedicin (nej), får en Paracetamol 1 gram. Lugnar inte direkt mina nerver.

Inte heller lugnas jag av att se en kärra rullas in, ser ut som en ur operationssalar. Övertäckt med blå duk...

Ser aldrig vad som är på kärran, varken före eller efter. Täcks över igen när allt färdigt. Bara paketet med Mirena-spiralen är synlig.

Pratar lite. Tar av mig på nedre kroppen. Fortsätter prata om semesterplaner när lägger mig på britsen.

Putsandet redan bränner, men då har jag ju en hel del små sår i underlivet (på läpparna bland annat). Annars skulle det bara varit kallt.

"Näbben" har jag alltid hatat vid gynekologiska undersökningar. Känns som om brister -och såren blir värre av dylika undersökningar. Det är alltså den som ska vidga upp så läkaren ser in i dig.

Mera putsning. Vet inte vad den sista putsningen är. Vet inte om jag vill veta. Men den var smärtsam. De förvarnade om "knipa till lite" -men det knep inte (det kallar jag papa-proven) utan det var smärtsamt. De fyra, fem "klippen" sände mig rakt i ett gråtande helvete.

De tänkte ta en paus. Men jag bad dem fortsätta fort så det skulle vara över. Men vid detta skede hyperventilera jag så vet inte exakt vad som hände sen.

Antar att den strålande ryggsmärtan och smärtan i ljumskarna var när de la in spiralen. För just efter det sa de att "bara att ta bort instrumenten kvar". Vilket ju gick smärtfritt.

Låg och samlade mig. Konstaterade att detta ingrepp for direkt upp på topp tre smärtsamma grejer för mig. Alltså i topp med barnafödsel och kondylombehandling (bedövningssprutor och het laser i underlivet, you get the point).

Smärtan var väl som jag läst en form av menssmärta. Fast jag har aldrig haft ordentliga menssmärtor, så styrkan i värken chockade mig (styrka åt de kvinnor som har svårt varje månad!). Klarröda blodet var också ganska hemskt att se, skulle känts bättre om det varit mera som mensblod.

Ryggen värker än idag. Korsryggen. Var nog vanligt. Likaså att jag kunde blöda en par veckor nu, men det verkar ha slutat redan i natt. Menssmärtan är borta, kan bara hugga till lite känningar på vänstra nedre magen ibland.

Summa sumarum? Detta var absolut min SISTA spiral! Och efter att genomgått detdär helvetet hoppas jag verkligen den funkar i långa loppet för mig.

Och jag skulle inte tagit emot spiralen om jag vetat hur illa det skulle kännas. Men alla bekanta med spiraler tyckte att det var ingenting att få den.

Så antingen har de förträngt hur det var, jag har väldigt låg smärttröskel eller så är det faktiskt väldigt individuellt hur det går att lägga dit en spiral... oavsett så är den där nu. Och får jag inga problem med den kan den vara där 8 år. Och eftersom jag behöver hormonpreventivmedel av medicinska skäl (väldigt täta och rikliga menstruationer) så kostade den inget.

Inget annat än en tillfällig sinnesförvirring. En panikattack. Och en kvinna som inte alls vill tänka på beröring av nedre regionerna en tid framåt. Samt då ryggsmärtan oavsett vad jag gör.

Awareness eller Acceptance?

Autism Awareness, Autism Acceptance. Låter tämligen lika? Samma innebörd kanske?

Inte egentligen. Medvetenhet om autism, acceptering av autism. Låter det fortfarande lika? Kanske.

Men för att ställa det på sin kant. Många som förespråkar awareness (medvetenhet) ser autism som en sjukdom (i stil med aids) -något man ska vara medveten om för att kunna motarbeta.

De som förespråkar acceptance (acceptans) ser det som ett personlighetsdrag (såsom pratglad, introvert, nyfiken...). Och att samhället ska acceptera autistiska personer som de individer de är -inte kräva att de med autism ska anpassa sig för att passa in.

Så egentligen är de väldigt olika synsätt på samma sak. Medan de som vill öka medvetenheten även söker efter sätt att (till exempel) särskilja autistiska foster (såsom man kan särskilja foster med downs) försöker accepterande gruppen öka kunskapen i samhället kring autistiska särdrag och ge dem verktyg för att bjuda in dem som en del av samhället.

Jag insåg inte skillnaden först. Jag har basunerat ut autism awareness på alla sociala medier. Förlåt. Det synsätt jag följer är autism acceptance.

Likaså att Downs, AD(H)D, Asperger, Tourettes och så vidare ska accepteras -inte bara kännas till. Att de inte ska ses som sjukdomar eller något som borde utrotas. Att de är lika mycket människor som alla andra (i vissa fall kanske mera).

Jag brukar inte gilla ordanalysering. Att vända och vrida och tolka varenda ord någon (eller jag själv) säger. Men i vissa fall är det viktigt att veta i vilket läger man står genom sina ordval.

Har ni några tankar?

Bokrecension -Harens år

Jag avslutade just Arto Paasilinnas bok Harens år. Till finlandsvenska läsutmaningen en inhemsk klassiker med A i titel eller författare (finns A i båda) samt till Vörå Läser en bok jag borde läst i skolan.

Har ingen aning varför jag inte läste den i skolan. Den var väldigt lättläst mes korta, väldigt humoristiska kapitel och enkelt språk. Troligen var det väl "måste läsa" som gjorde den ointressant.

Handlingen i korthet så en man tar hand om en påkörd hare, lämnar storstadslivet bakom sig och reser runt i Finland. Stöter förstås på alla möjliga äventyr, problem och personer -tillsammans med haren.

#fisvläsutmaningen2017 (april: inhemsk klassiker med A i titel/författate) #vöråläser2017 (borde läst i skolan).

Bloggstatistik april

Topp 10 inlägg

1. Dåligt uppförande = dåliga föräldrar? -inlägg efter att en lärare sagt att barns dåliga beteende alltid beror på föräldrars dåliga uppfostran, även när barnet har en diagnos.
2. Om min son rymmer? -vad ska jag göra för att hjälpa min son få kontakt och hjälp om olyckan är framme så han kommer bort?
3. Så gick påsken -som namnet säger en resume över hur påsken gick för oss.
4. Problematiskt beteende, orsak? -en fortsättning på första platsen. Nu med fokus på att om barnet inte har en diagnos och ändå har problematiskt beteende kan tyvärr föräldrar vara att skylla på.
5. Handla på Wish -fortsätter vara på topp 10.
6. Veckans outfits -en sammanställning över alla kläder under en vecka jag använde.
7. Lekrummets andra tapet -renoveringen framskred i lekrummet.
8. Först öron, nu hals -om hur jag blev sjuk igen snabbt efter att öronen äntligen blev bra.
9. Buzzar Cheerios -buzzadorinlägg kring flingorna Cheerios.
10. Tål lite skämt hörru! -inlägg inför 1a april kring skämtkultur och ok eller inte skämt.

Annat skoj

Fortfarande samma trafikkällor, samma browsers, samma länder.

Ännu samma sökord på wish som får hit mest människor, denna månad har någon även sökt "drömma om ormar" (-vet jag lett till inlägg från då jag var gravid med Viggo eftersom jag konstant drömde att ormar försökte ta mitt barn ifrån mig) och "kålsoppa malet kött" (-tydligt och klart till receptet med dessa ingredienser.

Men april blev en av de sämsta månaderna hittills angående inläggsmängden. Har inte känt mig så pigg på att skriva blogg, inte känt jag haft något att bidra med. Inte ens orkat publicera mina utkast av teckningar och film/serie-recensioner. 

Jag ska försöka bli aktivare nu igen. Idag är första maj (Glad Valborg om ni firar) så startar en positiv utmaning åt mig själv! Varje dag publicera ett inlägg åtminstone. Så får vi se hur det lyckas.

Bokrecension - Brott och straff

Det tog längre än planerat att läsa ut Fjodor Dostojevskijs bok Brott och straff.

647 sidor med väldigt långsam handling. Ett par kapitel med spännande stoff (den händelse hela boken bygger på), resten kring den inre världen och filosofi hit och dit.

Jag skulle läsa den i juli egentligen (enligt finlandssvenska läseutmaningen), men eftersom barnen skulle ha sommarlov då tänkte jag läsa den i februari.

Det gick inte vidare bra. Tror jag aldrig spenderat så här mycket tid på en "hobbybok" (en jag läser utanför studierna). Vilket i sig berättar att jag inte tyckte den var vidare intressant, rolig, spännande eller lärorik.

Nu får jag satsa på nästa bok. Tror jag redan vet vilken den blir.

Och Dostojevskijs bok passar även till Vörå Läser -utmaningen!

#fisvläsutmaningen2017 (rysk klassiker med minst 500 sidor) #vöråläser2017 (klassiker)

Unwanted Companion

Två olika betydelser. En fysisk person som man inte blir av med, utan klänger fast som en del av ens liv. Eller alla negativa känslor och erfarenheter, för alltid med som en viskande röst.

Båda inverkar på livet vi lever just nu. Får oss att tolka personer och situationer negativare.

Att bli av med någondera är oerhört svårt och kräver arbete resten av livet. Och ändå finns ingen garanti det någonsin försvinner helt...

Your Worst Nightmare

Hittade en serie på Netflix med namnet Your worst nightmare. På basen av beskrivningen antog jag det skulle handla om hur urban legends (vandringsmyter) har fått sin start i riktiga mord.

Ni som inte vet vad jag menar med vandringssägner så kanske har hört denna:
En man kör längs en väg utan gatlampor. Längre fram ser han en kvinna stå vid en bil, bilen verkar ha gått sönder. Han saktar in men får en känsla av att något är fel och gasar förbi. Nästa dag besöker han platsen med polisen och de hittar en färdigt grävd grav vid sidan av vägen.
Och detta brukar ha många variationer (såsom mannen ser någon komma upp ur diket mot bilen eller då mannen kommer hem sitter en hand fast i dörrhandtaget på bilen) men grunden samma. Rån och mord vid vägrenen.

Så jag trodde de skulle berätta hur den eller liknande vandringssägner bottnar i ett faktiskt brott (som fått extra krydda när historien spridits). Men det var nog bara "vanliga" mord av galningar. Visst var de intressanta i sig, och visst kan dehär morden gett upphov till någon vandringssägen (speciellt stalker-avsnittet). Men påminde mest om dokumentärer över våldsamma mord. Intressant i sig men inte vad jag förväntade mig så kollade med ett halvt öga på den korta enda säsongen som fanns på Netflix.

Ni kan ju kolla den om ni är intresserade av mord och galningar.

Vikings

En annan serie som jag och gubben ser på nu är Vikings! Vi har tre säsonger på blueray och är ca halvvägs på säsong två.

Kort handling: vikingatiden, får följa med Ragnar Lodbrok på hans resor och kamper och familjeangelägenheter.

Kan ju inte påstå att den är så korrekt historiemässigt (något jag också förstått av andra recensenter), men den är blodig och säsong ett var fylld med sex. Är väl ganska säkra kort om man försöker locka män heter det, men jag tycker också om "manliga" serier. Så jo jag tycker om att se på serien ett eller två avsnitt per kväll, men att se allt i sträck är alldeles för mycket...

Lekrummets andra tapet

Gubben ledig från jobbet, perfekt att satsa på lite renovering!

Hade ju påbörjat lekrummet tidigare (klick), men bara fått upp en sorts tapet. Så idag stod tapet nummer två på tur!

Denna tapet skulle ha limmet på tapeten. Så vi använde Viggos golv som arbetsyta. Mätte upp vådlängderna, skar dem, limmade och lät dem dra i sig ett tag.

Gubben jobba på med att få upp dem. Jag hjälpte mest till med att lägga på klister. Här ovan ser ni ena väggen som blev färdig, samt hur den artar sig mot väggdekorn.

Andra väggen. Så blev en alkov (typ) med kotapet. En smal remsa fattas vid sovrumsdörren på bilden, men vi lade upp den. Jag hade ansvaret om att få den korrekt storlek.

Innan vi började jobba idag. Fönsterväggen har fortfarande ingen tapet. Först ska den gamla balkongdörren förvandlas till vägg. Hur jag ska göra med fönstermängd/-storlek vet jag inte tips och råd mottages!

Nina gav åtminstone kotapeten godkänt! Och Viggo verkade tycka den var helt najs också. Hoppeligen lagas golv och lister snart på plats, sen får man börja "flytta in" leksakerna igen!

Så gick påsken

Ingen har väl missat att det varit påsk. Egentligen är det imorgon ännu en påskdag, men summerar redan nu.

Skärtorsdag var skolorna stängda, så tre äldsta var hemma. Jag fick ju göra hela halsrumban (klick) så de umgicks med min mor.

Långfredag var även dagis och gubbens jobb stängda. Så alla 9 var hemma. Min feber var borta så vi drog ris till påskbrasan. De äldre hjälpte till och stapla stolar med pappa medan jag lekte med de yngre ute.

Påskafton, även kallad påsklördag, så var det dags att tigga godis som häxor. Hade färdigt sökt fram kläder och målfärg. Jag fick äran att måla alla.

Eftersom bonusbarnen väntat (och tjatat) om det sedan ca 7 behövde Viggo ingen extra förberedelse. Han var så glad och nöjd att fara, även fast det blev snöstorm. Nina ville ringa på alla dörrklockor mem försökte att även Viggo och två yngsta bonusarna skulle få ringa ibland.

Men gjorde en liten miss, jag glönde säga till när det var sista dörren. Så Viggo gav en protest (lägga sig ner på marken raklång) -men den gick om rekordsnabbt! Troligen för att tjejerna redan före hade börjat fråga om vi skulle fara hem, så han var delvis förberedd.

Hemma lagade vi lunch, varma smörgåsar, innan de fick lite godis på var (två överraskningsägg). De tre äldre bonusarna fick ju gå själva så de kom med fafi.

Ca kl 15 skulle brasan tändas. Blev stor samling! Vi nio, mina föräldrar, syster med familj (4), bror med familj (3), fafi och gubbens syster. Tror vi aldrig varit så många förr på brasan. Möjligen då jag var liten och vi hade vänner och alla fast bosatta Söderändspersoner kom.

Gjorde dagens andra miss, Viggo ville inte gå ut till brasan -han ville leka. Så sa att han säkert får leka också men måste fråga vem som vill komma med sen. Så när brasan var tänd ville han inte vara kvar längre, utan turvis fick morfar och morbror gå ut och gå med honom. Och han tjatade om att få gunga. Borde varit tydligare att det var efter korven vi skulle leka.

På kvällen fick de igen lite av sitt godis. Firade även yngsta bonus med plättar, glass och strössel. Äldre flickorna fick vara upp längre, men de var nog trötta! Yngre somnade bäst någonsin...

Påskdagen, eller påsksöndagen, så var alla vääldigt upp i varv. Men det är de ju alltid på söndagar då det är "flyttdag". Så försökte bara ta det så lugnt som möjligt. Största "oron" var om de skulle få ta med godiset till mammas.

Så nu ska jag och gubben slappa! Mina barn somnade superlätt och gubben har fått se F1. Golden Longs och korv i ugnen, choklad och chips till efterrätt. Och säsong 5/Hotel av American Horror Story!

Först öron, nu hals

Väldigt sjuk hals, 38,5 Celsius morgontemp och knastrande öron. Och dessutom påskhelgen på gång.

Så valde att fara till Hvc i Oravais. De hade rusning så min 11 tid blev 11:30. Kollade öron och hals, iväg på blodprov och svalgprov.

Fick vänta länge. Minst en timme. Då bad in mig så kom även den andra jourläkaren. Kollade min hals, skrev remiss till sjukhusets öron/hals-poliklinik.

De tyckte att jag hade början till en varböld i halsen. Antingen skulle antibiotika räcka eller så skulle den behöva skäras upp.

Så rädd jag är för sprutor (och då inte visste om skulle få köra om skärs upp) bad jag min pappa komma med. Vi möttes vid akuten.

Dit sa de vid hvc. Men där skicka de mig vidare till rätt. Kollade öron, näsa och hals.

Angina blev domen. Så V-pen i 10 dagar. 30 tabletter totalt. Värkmedicin för att kunna äta och dricka ordentligt. Och för att hålla nere febern.

Vid hvc mätte de 39,4 Celsius, mitt på dan. Tog Burana efter blodprovet, då det slutade hjälpa steg tempen från 36,9 till 38,7 på 10 minuter.

Men får vara glad att det bara behövdes antibiotika. Och att det inte kommer tillbaka om två veckor efter kuren igen...

Så pigg på hvc, så i remissen stod det "allmäntillstånd klart försämrat". Somnade också medan väntade på resultaten...

Buzzar Cheerios

Genom Buzzador fick vi möjlighet att pröva på Cheerios nyhet havreflingor. 93% fullkorn, en tesked socker och hela 93% havre.

Min man reagerade på att det var mycket mindre socker i dessa än andra flingor. Och vi båda tycker ju det är en väldigt bra sak med flingorna.

Och trots det så var våra sju barn (åldern 3-12 år) alla överens om att de var jättegoda! Så vi öppnade den igår, finns en handfull flingor kvar (av ett stort 375 gr paket).

Så av alla flingsorter vi brukar köpa fortsätter Nestle att hålla sig i ledningen, kanske även med denna produkt. Beroende på vad priset är i butiken (normalt flingpaket eller dyrare nyhet?).

The 100

Sett på serien The 100 med gubben från Netflix flera kvällar. Så vi har sett allt som finns just nu att se av serien.

Kort om handlingen: kärnkraftsvapen har ödelagt jorden, mänskligheten bor på farkosten Arken i rymden. 100 ungdomsbrottslingar skickas ner till jorden för att se om den är beboelig ännu -och de ska överleva varandra, och det som finns på jorden...

Helt bra serie! Hade inte så höga förväntningar på den när läste om den, och inte blev jag imponerad av de första avsnitten heller. Men detta är absolut en serie som blir bättre vartefter! Så jag skulle varmt rekommendera den som sevärd!

Om min son rymmer?

I lördags hjälpte jag en liten flicka i Prisma. Hon hade tappat bort sin mamma. Men flickan kunde berätta både sitt eget och mammans namn, så vi hittade mamman fort.

Men det gav mig kalla kårar. Tänk om det varit min son? Oavsett om vi bara gått åt olika håll i misstag eller om han rymt.

Hur skulle min nonverbala son berätta sitt och mitt namn? Att vi alla i familjen har egna namntecken säger ju inget åt en hjälpare.

Och hur ska hjälpare kunna bemöta honom utan att hen gör situationen värre? Inte skapa affektutbrott eller få min son att rusa vidare.

Jag vet att jag sett olika "dogtags" (brickor) att fästa på dragked eller skor. Antingen med utskriven info eller QR-kod att skanna med telefon.

Jag har inte införskaffat några. Inte än, men börjar kanske vara dags. Likaså har jag inte skaffat något att ha i bilen som informerar räddningsmanskap vid olycka.

Så om du som läser detta vet om en försäljare/webshop (Finland) -lämna gärna en kommentar!

För små klisterlappar, de hålls inte så bra. Har prövat det på musikfester men lossnar efter en eller två timmar.

Så nu oroar jag mig extra mycket. Tills jag hittar något som ger mig lite säkerhet igen. Lite känsla av att han (och jag) är förberedda på det värsta.

Två bildexempel hittade via Google. Liknande skulle jag vilja hitta på finska/svenska.

Veckans outfits

Måndag: hemmadag. Mjuka sportbyxor och Rolling Stones t-skjorta. Håret upp ur vägen och inget/gammalt smink.

Tisdag: iväg till Vasa till skolan. Håret upp, smink, smycken. Läderjackan med alla märken. Barbe-q-barbies t-skjorta. Loppisfynd byxor, camouflage. Vuxit ur dem en gång men sen krympt in i dem igen. Huppari som inte syns så bra.
Sminket: lila ögonskugga och läppglans, svart kajal och mascara.

Onsdag: mjuka kläder. Rolling Stones t-skjorta, hupparin från igår. Sminket från igår. Inget speciellt på agendan, bara ett besök till gynekologen.

Torsdag: hemmadag. Studerade så orkade inte byta nå kläder förrän jag gick till min mamma och ät lunch. Så var pyjamasbyxor, nattlinne och varm tröja från Lidl.

Fredag: iväg till Jysk efter rullgardiner, Citymarket efter mat för kommande vecka och så åt vi på ABC. Barnen fick spring av sig då också. Sjal från Malta, jacka från H&M, tröja med kanin som säger Grr från Seppälä, jeans (Alice modellen) från KappAhl. Mascara och kajal, håret i hästsvans. Stjärnfall från Glitter i öronen.

Lördag: iväg på middag med Bamsegruppen till Amarillo och sen Waild med sina vänner.
Halsband från Wish, örhängen från Glitter, Bitch Relax topp från Wish, gammal huppari (tog bort på Waild), bälte med plånbokskedjor, läderbyxor från H&M samt skor ärvda av systern.
Håret i hästsvans tupperat, grön ögonskugga, svart kajal och mascara samt Bold Bordeaux (avon) läppar.

Söndag: lite krapula, mycket "mammasjuka" barn. Alice-jeans från KappAhl, stor tskjorta från H&M (länge sen) och gårdagens smink.

Det var min vecka av kläder. Vågar ni presentera en vecka av era -oavsett hur ni är klädda?
Lämna gärna länk till det om ni antar utmaningen!

Problematiskt beteende, orsak?

Mitt förra inlägg, om att föräldrarnas dåliga beteende förorsakar oönskat beteende hos barn i behov av särskilt stöd (klick) har fått mycket uppmärksamhet.

Vill ändå förtydliga en sak: jag menade specifikt barn som "på riktigt" behöver en diagnos. Inte "överdiagnostiserade" barn.

Citattecken för jag tycker inte om att klassa dem som barn som egentligen inte borde ha en diagnos mot barn som ska ha en diagnos. Ingen diagnos är spikad hundra procent lika för alla.

Därav autismspektrum, du kan vara någonstans på spektrumet. Högfungerande eller allvarligt autistisk. Som exempel. Så alla kanske faktiskt behöver diagnosen, men en del placerar sig lägre/högre på skalan.

Men några påpekade att barn som inte är sedda av sina föräldrar visst kan få det dåliga beteendet. Jag håller med! Men mitt förra inlägg handlade inte om de neurotypiska barnen. Och kursen jah gick på handlade inte om de neurotypiska barnen.

Kursen var specifikt riktad för att ge tankenötter inför bemötande av barn med diagnoser i skolvärlden.

Därför reagerade jag så starkt som jag gjorde!

Skulle det varit en allmän kurs om vad som kan skapa utmanande/svårt/avvikande/problematiskt beteende hos barn och ungdomar, då skulle det absolut ha varit skäl att omnämna det som en möjlig orsak.

Likaså skulle då orsaker som sjukdomar, osäkerhet, rädsla och grupptryck ha räknats upp.

Så jag ville inte på något vis förringa problemen osedda barn upplever! 

Jag önskar alla barn hade föräldrar som gav dem den uppmärksamhet, tid och kärlek de förtjänar. Något som vi lejonföräldrar gör, enligt vår egen ork.

Enligt vår egen ork. För det faktum att det finns föräldrar som gett upphov till dessa argument gör det så mycket svårare för oss.

För vi behöver stöd. Våra barn behöver det, men även vi lejonföräldrar. Annars kan tröttheten skapa en blind förälder.

Därför skulle man aldrig få utgå från att det är föräldrarnas fel. Inte med neurotypiska barn, men verkligen inte med barn i behov av särskilt stöd. För de flesta föräldrar försöker allt!

Många kan stå på utmattningens brant. Och igen ska man beskriva hemsituationen. Och igen ska det göras hembesök. Och igen konstateras att inga fel ses, och inget stöd kan ges.

Så kämpa på, alla föräldrar där ute! Både ni med barn i behov av stöd och ni utan. Barnen förtjänar det bästa ni kan ge dem. Och ni förtjänar allt stöd ni kan få för att kunna ge dem det bästa.

Så kan det kännas ibland när man för femtielfte gången berättar samma sak...

Dåligt uppförande = dåliga föräldrar ?

Om ditt barn inte uppför sig så är det ditt fel. Har du hört detta förr? Att det är föräldrarnas bristande uppfostran/närvaro som förorsakar ditt barns dåliga beteende. Och det finns ju ingen annan förklaring, någonsin.

Jag stötte på denna åsikt där jag minst förväntade mig den. I klassrummet för specialpedagogik. Där elever som sen ska ta hand om elever med särskilda behov utbildas. Jag blev helt paff. Och jag blev rosenrasande.

Det finns föräldrar som inte bryr sig om vad deras barn gör, absolut, och som inte ser det dåliga i dem. Alltså "mitt barn skulle aldrig..." -föräldrar. De gör verkligen barnen en björntjänst, och det hjälper inte barnen att komma sig på rätt bana.

Men nu var det elever som hade speciella behov i någon form. Alltså barn med diagnoser av det ena eller det andra slaget (ADHD, Asperger, språkstörningar) och åsikten var att deras problematiska beteenden är föräldrarnas fria uppfostran, skärmanvändning, hektiska fritid... ja helt enkelt att föräldrarna inte finns där för barnen på rätt sätt.

Vilket **** rätt sätt? Bara några minuter tidigare hade vi diskuterat att en med ADHD inte kan berätta hur nästa med ADHD beter sig. Lika lite som ett neurotypiskt barn är en kopia av ett annat neurotypiskt barn. Det som fungerar på ett barn behöver verkligen inte fungera på ett annat.

Som medlem i många stödgrupper, och som mamma till ett barn med speciella behov, så skrämmer dessa åsikter mig. Att vi som redan slåss med näbbar och klor för att våra barn ska få det de har rätt till anses vara för lite. Att vi ska få ännu en myndighetsperson att slåss mot. Inte bara en eller två inlägg i stödgrupperna handlar om hur föräldrarna ska nå fram till skolpersonalen (eller andra myndigheter) för att få den hjälp som behövs.

Skulle min sons pedagog komma in i rummet med inställningen att min sons beteende är mitt fel. Jag skulle inte lyssna på ett ord pedagogen säger. Eller okej, nu överdrev jag, visst skulle jag lyssna! Men jag skulle inte ta hen på allvar. Jag skulle inte känna något som helst förtroende för hen att ta hand om min son.

Ofrivillig skolfrånvaro ökar radikalt, mest information finns från Sverige i ämnet. Varför? Därför att skolan inte kommer till mötes för att anpassa undervisningen eller -situationen. Föräldrarna med ofrivilligt hemmasittande barn är förkrossade och känner sig som "dåliga föräldern som inte har pli på sitt barn". Skolan anmäler till socialen att barnet inte kommer till skolan, socialen besöker familjen och bollar vidare till skolan vad de gör för fel -för hemma är allt "bra" och eleven mår bara dåligt i skolan.

Någonstans läste jag att barn beter sig illa i två olika miljöer: det vanligaste är där de känner sig trygga (med andra ord hemmet i de flesta fallen). Den andra miljön är den som är problematisk (den med för stora krav, för mycket störande moment till exempel), i detta fallet då en skola som inte anpassat sig enligt enskilda elevens behov.

Nu är min son utåtagerande. De märker inte av det på dagis (inte i sådan mängd att de skulle vara oroliga), hemma går det i vågor. Det var avsevärt värre när han hade ny personal, annan assistent och nya dagisbarn med sig under sportlovet -men det var värre i hemmet. Inte i dagis. Förklaring? Min son höll ihop sig under dagistimmarna och kraschade här hemma.

Ovanstående berättar varannan förälder om i stödgrupperna. Hur de omöjligt kan begära något av sina barn när de kommer hem för deras stressbägare har redan runnit över. Hur de då "curlar" sina barn hemma för att minimera utbrottens intensitet. Fast det är ju inte curling, inte i ordets egentliga betydelse.

Curla gör man när allt ska serveras på silverfat åt barnen och inga motgångar ska komma. Vi anpassar kraven. Alla vet att en trött, stressad eller ledsen person inte klarar av lika mycket som en pigg och frisk person. Så när vårt barn kommer hem, utmattad av att försöka bete sig korrekt i skolan/dagis, vill vi inte genast kräva något omöjligt. Det är bara det att vad som är omöjligt är avsevärt lägre ner.

Så jag hjälper min son med ytterkläderna. Jag pratar smått med honom. Sen låter jag honom studsa av sig en hel del energi i soffan, med tv på. Under en stund är han då tämligen okontaktbar. Så länge fixar jag maten, vi äter och då begär han ofta egentid med mig (att han ska få sitta i min famn framför tv eller gå upp och bygga lego).

Han vill få allt han kommer på: tv på, plattan med ett annat program på, äta frukter före maten/mitt i maten, jag ska komma innan jag ätit färdigt och så vidare. Jag säger ofta "nej inte nu", "först ska jag" eller "först ska du". Ibland klarar han av att vänta, ibland kommer utbrottet som e-post. Allt beroende på hurdan dag det varit i dagis.

Detta kanske känns som ett sidospår. Men vad jag försöker berätta är att vi, föräldrar till barn med speciella behov, jobbar mer än någon pedagog eller förälder till neurotypiskt barn kan föreställa sig. Vi kallas lejonmammor av en orsak. Och dessa missvisande åsikter att vi uppfostrar våra barn fel måste få ett slut! 

Det finns inget rätt sätt att uppfostra. Lika lite som det finns ett barn som är rätt sorts barn. I grund och botten måste vi alla bara lita på att alla gör så gott de kan. Och att de gör det som visats fungera i deras familj, med deras barn. Och barn med speciella behov kan behöva sätt som en "normal" förälder aldrig skulle acceptera. Men vi måste acceptera den, för vi vill ju alla i grund och botten att barnen ska må bra. Och att de ska kunna vara en del av livet utanför hemmet.

Så, pedagoger, låt bli att döma föräldrar ni aldrig träffat. Se efter vad som är jobbigt i situationen då det problematiska beteendet uppkommer. Ser ni inte det så diskutera med föräldrarna, men diskutera det ur en öppen synvinkel. Svårare än så behöver det inte vara.

Bild lånad från google

Ovanstående bild borde vara alla fyra, sittandes tillsammans och alla frågar samma fråga. Och tillsammans diskussioner om vad som varit svårt/lätt i undervisningen för att sätta in stöd där det behövs. Föräldrar är inte ovanför pedagoger, men inte heller är pedagoger över föräldrarna. 

Statistik för mars

En månad har gått och det är dags att berätta lite om hur det gått på bloggen! Så håll i hattarna, hoppas det blir intressanta saker...

Topp 10 inlägg

1. Min son är... -ett inlägg där jag presenterar min son med sina styrkor, svagheter och egenheter. Tänkt lite också som hjälp åt nya/gamla vänner som kan behöva veta hur förbereda en träff. 2705 sidvyer, tror detta är absolut högsta antalet ett inlägg samlat på ynka en månad!
2. Min dotter är... -en presentation av min dotter. Hade först inte tänkt skriva om henne då hon inte har så mycket egenheter, men hon är mig så kär så ville presentera henne för er ändå. 2283 visningar.
3. Tål lite skämt hörru! -inlägget inför första april. Skämt är skämt, men allt ska man inte skämta om. 884 visningar
4. Öronvärk oajajaj -812 har velat läsa om mina stackars öron.
5. Handla på Wish -fortsätter att hålla sig på 10 i topp listan varje månad, men ovanligt långt ner. 736 visningar denna månad.
6. Preventivmedel -ett inlägg kring mina personliga erfarenheter och tankar kring preventivmedel, särskilt hormonella. 512 visningar
7. Blockad i grupper -när jag plötsligt blev blockerad i alla facebookgrupper -utan någon förvarning. 328 visningar
8. Varit tyst nu -mera om mina stackars öron och att pröva på att ha sämre hörsel. 238 läsningar
9. Glutenfri paj -sällan recept tar sig upp på topplistan, så antar det är det faktum att den är glutenfri som gör det. 186 visningar
10. Mini babybel -fick buzza ett ostmellanmål via buzzador. 185 visningar

Trafikkällor

Ingen överraskning här heller. Facebook och Google fortsätter att förse min blogg med flest visningar. Sökord är om Wish och olika konstellationer på mitt namn eller Familjen Konstig. Dock hade någon sökt efter "pappersfjärilar".

Länderna håller sig samma också. Så inget intressant där heller att rapportera.

Kan ju erkänna att mitt mål var att blogga varje dag -precis som under februari. Men det misslyckades väldigt fort. Kanske jag lyckas nu under april istället? Om inte annat är det ju Keppulikuu så inlägg knutna till autism kunde vara intressanta. Men måste se om får ihop så många inlägg...