6.5.2012 kl19.37

Äntligen!! Äntligen får jag sitta med min 49cm långa, 3070gram guldklimp till son i famnen och lyssna på då han sover. Det finns ingen större lycka, fast jag är totalt utmattad och sjuk i kroppen. Jag blev igångsatt igår, kl halv 1 var jag öppen två cent o fick andra pillret. Kl två satte värkarbetet igång på riktigt och öppnade mig fort! Smärtan var olidlig, för värkarna kom så tätt att jag inte hann hämta andan. Epiduralen blev min räddning! Fast krystvärkarna kom just efter, o då hjälpte ju inte epiduralen. Var 7cm öppen då fostervattensblåsan tyngd så mycket. Så gick vattnet, och jag slöts till 4cm!!!!! Läkaren kom o kolla, såg mina intensiva värkar, undersökte inne o sade att om en timme blir det kejsarsnitt. Älskling skulle ju inte få komma med då o jag skullejag skulle vara vaken.. Jag hoppades ju att det inte skulle bli snitt... En halvtimme senare var jag öppen 8cm igen, men kroppen och lillen tyckte redan att jag skulle att jag då redan skulle börja krysta. Bm fick hjälpa till och hålla i lillens huvud men som tur gick det ganska snabbt med de två sista cm. Men det var intensiva krystvärkar och jag visste knappt att jag visste när det faktiskt var dags att krysta. Jag var på sida föreslog de på alla fyra och i slutet svängd jag mig på rygg. Bm tog beslutet att klippa mig då huvudet skulle försöska komma sig ut, och efter det gick det lätt att få ut honom. Men lillen skrek inte, och de sprang iväg med honom. Då jag såg gulle bli villrådig vem av oss han skulle vara med sa jag han skulle följa med pojken. Jag lämnade med en barnläkare i rummet och han försökte hålla mig lugn fast han inte visste nå mer än mig. Efter en stund kom gulle iallafall och sa att han mår bra och börjat skrika. Vilken lättnad!!!! Så vi fick kaffe/te, smörgåsar och alkoholfri päroncider att skåla lillens födelsedag med. Amningen kom inte igång då, och inte under natten heller... Men vi tog ingen panik på det.