Föräldrakurs 3 och bröstkoll

Igår kväll var man då på 3de kurstillfället: amning och barnvård!

Var nog intressant och hade en bra föreläsare. Men att man skall komma ihåg allting om hur man skall putsa och tvätta, greppa och lyfta, bära och amma (med tillhörande hjälp åt barnet så får rätt suggrepp). Jag tycker nästan att det är lite väl mycket, och hälften har man väl glömt bort innan det är dags...

Vi gick igenom bilbarnsstolen också lite, sjutton va det var mycket att tänka på där också! Men jag tror nästan älskling får ta det på sitt ansvar att pröva och så vidare i bilen vad vi har för fastsättningsteknik. Inte nu då det är så kallt, men sen då det börjar närma sig rätt vecka...

Vi var färre par på tillfället denhär gången, "bara" 5 par av 7 som vi brukar. Vi har beräknad tid sist av alla, och första paret ut är i mars redan.

Nyblivna föräldrar: använder ni babylådans tygblöjor alls?


Och nu till en helt annan sak; var och gjorde ultraljud på mitt ena bröst idag. Hade kännt av något som kändes onaturligt skarpt (jämfört med resten av båda brösten) och runt, visst -det förändras ju då man blir gravid o de växer o kanalerna ändras och kan svullna etc. Nåja, jag ville ju ta det säkra före det osäkra och fråga en läkare om det då jag var på kontroll annars, han skickade remiss till ultraljudsundersökning av området fast han inte kände någon "knöl". Idag var jag på ultraljud av bröstet då, och sujtton i de om int de va na cysta eller något liknande på detdär stället! Så inte var det bara inbillning, men inget farligt heller. Skall kollas upp efter graviditeten så den försvinner normalt nu innan och inte orsakar nå smärta eller dylikt vid amningen sen.
Hade ju nog ställt in mig på att de skulle säga något i stil med " nej här syns inget det är nog bara en mjölkkanal/körtel som är lite svullen troligen" oså ser man själv när han mäter en 4mm stor svart fläck mitt i vävnaden. Kan ju lugnt säga att mina tankar snurrade hårt en sväng innan han sa något...
Men, nu e de bara att låta det vara i fred så tar det hoppeligen och torkar bort av sig själv, annars kollas det upp med mammografi/ultraljud sen efter lill*ns födelse och om det måste tömmas så måste det tömmas då.
Men det är framtidens utmaningar det isåfall då!

Shoppa av mamma

Varit till hemgården idag några timmar. Trevligt att va där en stund!
Hon undrade såklart om jag har nå kläder som jag ryms i nåmera, men det börjar ju nog vara ganska skralt med det -särskilt byxor. Så, vad gjorde hon? Hon grävde igenom skåpen efter kläder som man kanske skulle kunna använda nu.
Resultat: 2½ plastpåse full me tröjor, byxor, tskjortor! Skönt att hon hade sparat nå av sina gamla mammakläder som nu igen kom till bra användning. Och har andra kläder där som jag lämnade i reserv om jag behöver ännu sen senare i graviditeten.

En sak är iallafall klart; min garderob har aldrig varit så färgglad som den är nu! Vart försvann denhär gothaktiga tjejjen som bara klädde sig mörkt? Men medan man är gravid behöver man nu inte hålla sin stil så noga -jag menar, vem har råd att köpa en helt ny uppsättning med kläder som man använder i bara 9 månader för att sedan kassera?

Nåja, det kommer ju en tid efter graviditeten också -så inte slänger jag bort mina gamla härliga mörka kläder ännu inte!

Utmanad!

Jag blev utmanad av underbara Snigel i en sånhär bloggrej.
Så nu för challenge 2012 utmanar jag några bloggar också som jag känner till:

- Sandra rakt igenom / Min gröna värld (du får själv välja i vilken blogg du vill ha det om du är med)
- a moment forever
- ALEXANDRA ROBERTO
- den oändliga väntan
- Ida

Vad utmaningen går ut på? Varenda vecka ska man fota något som man tycker presenterar veckans tema (första veckan är temat "kall") och publicera det på sin blogg.

Blir ju skoj att prova på en utmaning! Har jag inte gjort på väldigt länge...

Sockerbelastning

Igår var jag på sockerbelastningen, skulle ha farit tidigare i veckan men man måste beställa tid till det.
Så fick vara oäten/odrucken från kl 20 på kvällen till efteråt. Gissa om jag hann bli hungrig redan då under kvällen/natten??

Nåja, kom dit, de tog nollvärdet, 3,9 eller liknande så riktigt bra startvärde tyckte sköterskan. Gav hon mig dendär hemska glukossaften -som verkligen smakade som billig coladryck heeelt utan nå kolsyra. Första glaset fick jag ner på direkt eftersom jag var så törstig, andra glaset tog lite längre stund.

La hon igång tidtagaruret för jag skulle då vänta en timme -bli pickad i fingret, två timmar -bli pickad i fingret och sen få fara hem.
5 minuter innan en timme har gått så börjar det pirra i mina armar, svetten bryter fram i min panna, händerna börjar skaka. Dethär känner jag igen så jag stiger upp för att fara till wc, tar några steg och hela världen verkar vända sig upp och ner. Älsklingen får gå efter sköterskan som tar in mig i ett annat rum och ger mig en rondskål.

Första gången jag var glad att jag inte hade hunnit äta något ännu. För gissa om det inte var ett litet migränanfall igen en gång. Diskuterade med två sköterskor om det och de tyckte också att det nog lät som migrän, en hade till och med själv migrän och reagerade med magen precis som jag ibland. Så, får nog bara genomleva det nu till efter graviditeten åtminstone -sen kanske jag kan börja se om ja skulle kunna hitta nå läkemedel eller läkemedelskombination som skulle hjälpa mot min migrän. Men som sköterskan sa "det känns ju dumt att ta värkmedicin då man egentligen inte har ont, men hellre det än genomleva allting".

Tandläkare

Igår var jag till tandläkaren, första gången sedan högstadiet (med andra ord ca 6 år sen). Jag visste om några saker: 

• Jag hade hål i någon tand
• Min sista visdomstand växte troligen snett
• Jag hade tandsten

Okej, så började hon räkna upp från tänderna. Plastic, karies, frisk... och vada andra benämningar de nu hade. Kollade min visdomstand som mycket riktigt höll på och växa snett -så den skall opereras bort! Kolla hon mina andra visdomständer -jaha, två med hål i, dom drar vi ut! Kollar resten av tänderna -2 till hål som vi skall laga nästa gång! Och en massa tandsten -det tar vi bort nu!

Sa åt henne (det var en kvinnlig tandläkare) att jag aldrig tagit bort tandsten förr, så hon sa att jag skulle få välja mellan att använda ultraljudsputs eller manuell skrapning. Ultraljudet tyckte jag ilade nå förhärdades så tänkte ta manuell -tills hon började krafsa med nålen och jag trodde hon försökte dra ut min tand! Hujedamej, som hon sa "välja mellan pest och kolera nästan"...! Nå, tog ultraljud eftersom hon sade att det går snabbare med den (kortare pina du vet). Hade mest på nedre tänderna (förståeligt säkert för den som sett mina tänder hur sneda och framför/bakom de växer på nedre käken) och gudars... Hennes fingrar blev helt röda av blod! Hon sa då att jag hade inflammerat tandkött som följd av tandstenen, och att det därför blödde mera men att det skulle bli bättre nu vartefter så länge jag sköter tänderna bra och gärna använder tandtråd regelbundet för att förhindra att det ska bli lika mycket sten igen.

Putsade sedan mina tänder och lade in två nya tider åt mig (ett för vardera hål?).

Operationen och utdragningarna skulle bli aktuella först efter att Viggo är född. Får ej ta röntgenbilder innan så att de skulle se hur rötterna går, plus att bedövningen/narkosen (vad som nu används) och andra mediciner (antibiotika?) inte får användas medan man är gravid. Så nu har ju jag något att se fram emot i sommar...

Lite citatbilder jag gillar och korta tankar...

Jag försöker att alltid leva så, att inte döma den andra personen innan jag lärt känna. Som jag nämnde i mitt inlägg om stil så har även jag ofta misstagits för en annan sorts person än den jag är.
Men dethär citatet är om så mycket mera än bara stilen! Allas personlighet blir utformade av vad man varit med om, eller beroende på hur det är just nu, så att man beter sig på ett visst sätt. Det finns alltid en orsak till att personen är argsint, deprimerad, överlycklig eller vill fly undan en stund. Och om du inte vet varför, har du ingen rätt att säga vad du tycker...

Ja, livet och styrkan att leva... Det finns otaliga ordspråk om detta! Denna bild tog jag från Rosies blogg om sina ätstörningar mm. Och jag tror inte jag behöver kommentera detta ordspråk desto mera, eller? Det talar för sig själv tycker jag...

Varför måste man bara orka orka och orka i dagens samhälle? Varför får man inte bara säga "nu sätter jag mig ner och tar det lugnt för nu är jag trött!"? Varför är det fortfarande nästan tabu för, särskilt män, folk att visa sina känslor?
Jag har dämt upp känslor, men de har alltid exploderat ut sen på något vis. Jag har varit med när andra exploderat av vad de dämt upp inom sig, och det är aldrig trevligt och man kan inte alltid som vän hantera allting som kommer ut på en gång.
Ingen orkar vara stark hela tiden, alla behöver få vila ut, bli ompysslad, höra att de betyder något, veta att de behöver inte orka med allting... Jag vill få död på samhället som tycker vi ska vara mekaniska myror som arbetar ihjäl oss!
Och, det är aldrig ett tecken på svaghet att visa sina känslor eller be om hjälp! Den som vågar/kan det är den starkaste av alla.

Mammastil

Rubriken kanske är lite missvisande men jag har funderat på en sak:
Förväntas mammor ti allihopa ha en gemensam stil på sig själva? Jag menar, medan man väntar e de klart de flesta går med mjuka byxor och stora tröjor för det är det som passar oss bäst med stor mage etc.

Men efteråt? Ska man då också fortsätta med "mammamodet" eller bli en vanlig Svensson till sin stil -eller behålla den stil man hade innan man blev gravid?

Innan jag blev gravid så hade jag -som ni kan se på bilden- en ganska uttalad mörk stil. Gotisk, punk, rock med inslag av hippie nu som då. Och om jag ska vara ärlig så saknar jag ju verkligen denhär stilen nu när jag är gravid och inte färgar håret (men det tänker jag inte göra sen heller, är nöjd med min normala hårfärg nuförtiden!), inte sminkar mig lika mycket, använder inga smycken (utom förlovningsringen och halva hjärtat) och klär mig i rymliga 100% bekväma kläder (tyckte jag ju nog att de andra också var men ni förstår skillnaden på nät/läder/jeans och mjukiskläder eller hur?) som dessutom inte måste vara svarta längre!

Jag funderar nu om samhället fortfarande är så konservativt att de förväntar sig att en "bra och ordentlig mor" ska se ut på ett visst sätt. Att min stil, som jag VILL ha tillbaka till 100%, skulle få folk att tänka -"hondär kan inte ta hand om sitt barn, jag menar se på henne, hon ser ut som en typ som hänger på krogen stup i ett, har säkert inget bra jobb etc".
Och så skulle det ju absolut inte vara -inte i mitt fall. Jag är närvårdare, jag vill ta hand om människor, och jag är led att folk som man lär känna sen kan erkänna att de inte trodde jag skulle vara så snäll o schysst PGA MITT UTSEENDE/STIL! Jag menar kom igen, vi lever på 2000-talet nu! Vissa stilar är inte längre förbehållna personer med vissa personlighetsdrag utan alla har rätt att vara klädd som man trivs!

Men nu drev jag iväg från ämnet igen (om än det är viktigt att överlag kunna tillåta folk att vara sig själva).
Får dagens mammor vara sig själva fullt ut -på de sätt de kan med hänsyn till barnet och barnets far- eller skall alla stöpas i en viss mall för hur en mamma skall vara?
Och en helt annan aspekt, tänker folk -"stackars barn som måste skämmas för en mamma som ser ut sådär"?

Föräldrakurs 2

Var på föräldrakurs idag igen, idag handlade det om förlossningen.
Var inte så hemskt som jag hade trott det skulle vara -men jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig heller. Trodde det skulle visas en såndär film, kanske visa nå redskap (då mest rädd för injektionssprutorna som används vid bedövningar).... Ja, int vet jag.

Vi är väldigt många på dehär kurserna dessutom, så som hon sa idag: det är svårt att få det gemytlligt och få igång en diskussion med så många personer på samma gång. Men vad ska man inte lära känna dem förr eller senare mer eller mindre. Om inte annat så kanske de som är på mamma-barn gruppen sedan inte är så många så man får bättre kontakt med dem.

Sen finns hoppeligen detdär cafeet vid Norrvalla kvar så man kan fara dit med barnet och ha sällskap av andra barn och mammor.

Nåja, 30de var det dags för nästa träff -o då sko de vara mera om att ta hand om barnet.

Stödstrumpor och städenergi

Nå, jag har äntligen hittat något som verkar hjälpa mot min benvärk o den otäcka känslan av att någon drar/smeker mig på benen under natten! Har fått sova två nätter som en stock nu med hjälp av stödstrumpor! Och gudar vad det känns uppiggande att ha sovit ut ordentligt...

...tills man stiger upp och ser allt som borde städas. Då blir man sååå trött så trött igen och vill bara gå och krypa ner under täcket igen. Men nej! Idag får jag så lov och tvinga mig till att börja städa iallafall. Behöver INTE bli klar idag men skall absolut göra något. Och detta något nu från morgonen får bli att plocka undan papper/saker som ligger exakt överallt -eller åtminstone på fel ställe.

Men mina stödstrumpor e otroligt bra! Tack mamma så jättemycket att du hade ett par oanvända! Liite synd e att de tynger på så länge under natten att mina ben på morgonen har röda streck av dem som tar sjukt -men det går om på mindre än en halvtimme. Jag väljer hellre det än att ligga och vända mig tills jag somnar av total utmattning och ändå vaknar flera gånger på natten.

Om någon har lite extra energi kan jag köpa det för 1€/Kwh ! Någon intresserad? Inte? Nehe...
Älsklingen min tycker jag har blivit helt tokig med ti sälja saker på Loppisgruppen (FaceBook förståss, vad annars) och e rädd jag ska sälja allt. Haha! Nämen lite extra pengar e ju alltid bra att förtjäna! Skulle bara behöva komma mig till hemgården efter mera saker nu. Där skulle det väl kanske finnas möbler att sälja också om jag får med mig pappa på iden.

Nåja, int märks det väl att jag skriver om nästan vad som helst bara för att skjuta upp städningen?

Uff, hitta en Betty Boop bild också.......... Det är väl nå liknande som förväntas av dagens mammor? Men helst ska ett par händer och fötter även hålla på och arbeta för fullt! Alltså arbeta med "ett riktigt arbete" som man får lön för.

Denhär texten har jag på kylskåpet... "Ett rent hus är ett tecken på ett bortslösat liv". Stämmer eller?

Familj

Man kan aldrig någonsin nertona vikten av att ha en underbar familj som hjälper och stöttar en -även då det är dags att själv lämna boet och starta upp sin alldeles egna familj.
Vad som oftast händer är att man plötsligt har två familjer som hjälper -ens egen som man är uppväxt med, och mannens familj.

Min familj har alltid funnits som en stödjande grund att falla tillbaka på då något gått åt pipsvängen. Myndigheter som bombarderar en med papper man inte förstår hälften av, svårt att hitta lägenheter eller arbeten så finns de där med sina kontakter de har skaffat under livet, trött så man inte orkar gå mera så kan syrran vara snäll och köra en till butiken fram och tillbaka då man inte har bil... listan kan ju göras lång!

Jag vet att jag alltid varit lyckligt lottad med min familj som alltid funnits där vid små och stora händelser. Och fast jag inte förstod som ung varför mina vänner var avundsjuka på min familj (vilket man ofta fick höra) förstår jag det nu.
Kanske jag var led mina föräldrar som inte tillät och gav allting jag ville, men de vänner som fick allt hade oftast ingen att falla tillbaka på när det sedan behövdes.
Kanske jag var led att de ville att jag skulle berätta allt och vara ärlig, men de respekterade mig alltid och fast jag gjorde fel ibland så stod de vid min sida.
Visst hade jag mina gräl som tonåring, men det hör väl till, och jag tyckte ibland de var gammalmodiga -nu då jag själv väntar så förstår jag så bra varför de var oroliga.

Dethär gäller inte bara mina föräldrar, mina syskon har alltid funnits där för mig också. Hjälpt mig med stort och smått, lekt med mig då jag var liten (aldrig skrikit och slängt igen dörren i ansiktet fast de har haft egna vänner på besök), varit bra diskussionsplank om allt möjligt... Även nu har jag det lättare att prata med mina syskon än många bekanta.
För att inte tala om avundsjukan som jag tidigare brottades med nu har ersatts av Stolthet! Jag var så avundsjuk på att inte kunna komma på lika roliga berättelser medan jag pratade som min bror, eller inte kunde sy och måla lika bra som min syster -nu är jag bara så stolt att få peka på något de gjort eller på dem och säga "det är min bror/syster som gjort dendär".

Och med insikt kommer sorgen. Sorgen som kommer av vetskapen av att alla inte har en familj som står bakom dem och tar emot dem då de faller av en eller annan orsak. Vem har inte bekanta som då de gjort något fel blir lämnade åt sitt öde och måste själva hitta sin väg upp och tillbaka? Bekanta som är utan pengar och fast föräldrarna kanske är rika inte kan få låna ens till lite mat (eller att man får en påse med mat)? Bekanta som inte vågar ringa till sina föräldrar och be dem hämta en från akuten om man skadat sig på ungdomsdansen?

Jag har sett alla tre av ovanstående, men jag vet att det finns många fler.

Därför vill jag bara säga: TACK! Tack åt min underbara familj som jag vet finns där i både vått och torrt. Och inte bara för mig, utan för hela min nya familj tackar jag för att ni finns där.

Liberoklubben och vinterväder

Riktar mig återigen till mammor/pappor! Gick just med i Liberoklubben efter att i en bok/broschyr ha läst om det. Fick boken vid rådgivningen här men den är skriven från sveriges synvinkel.

Nå, vad jag undrar är: har någon i Finland fått ett såntdär startpaket på posten som de verkar ha information om och erbjudande om i Sveriges reklam? Med blöjor, hudvårdsprodukter, leksaker etc. Eller är det att man skall be om det på sjukhuset? Hur vet man isåfall vilka sjukhus som har dehär paketen? Hittade ingenstans om det på deras hemsida (men registrerade mig nog redan).

Annars kan jag bara påpeka att det är härligt vinterväder på gång i Vörå. Riktigt fint med lite lätt dimma, kindbitande köld, ljusa moln och nästan ingen blåst. Men int vet jag om jag vill gå nå riktigt många gånger av och an heller för det. Är aningen trött efter att ha vandrat nu två gånger fram och tillbaka till mitt jobb (igår kväll, idag på morgonen -och troligen ikväll igen) och skulle helst bara ligga och slöa mig resten av dagen....

Socialt prat

Jag bara måste skriva något om denhär bilden som börjat cirkulera runt på Facebook nu.
Einstein: Jag talar till alla på samma sätt, oavsett om han är skräpgubben eller presidenten.

Så vad kan man konstatera att Einstein tyckte? Jo att alla människor är värda att bli tilltalade på samma sätt oavsett yrke eller "social rang". För en president är lika mycket människa som en skräpgubbe, en skräpgubbe kan ha läst lika mycket böcker och ha lika bra ordförråd som en president.

I närvårdarskolan blev man hela tiden uppmanad: kom ihåg att använda ett språk som alla förstår. Alltså, vi skulle inte använda en massa fina latinska termer då vi pratar med klienter/patienter eller varandra, utan hålla det på en sådan nivå att en utan nå medicinsk kunskap kunde få sig en åtminstone någorlunda bra bild av vad det handlade om.
Dethär ledde i slutarbetsskedet till ganska ordentliga tvister mellan mig och min ena lärarinna. Jag tyckte att man dumförklarade folk då man inte fick använda rubriken SYMPTOM och DIAGNOS utan skulle istället skriva TECKEN PÅ SJUKDOM och HUR FASTSTÄLLER MAN SJUKDOM. Jag menar, alla som någonsin har varit till läkaren med någonting har väl hört orden symptom och diagnos?

Läkare har en tendens att tala över klientens huvud fort, särskilt om man råkar nämna att man studerat sjukvård eller liknande så tror de att man ska kunna allt. Jag har så stort ordförråd ändå då jag läser det mesta jag kommer över så jag har blivit väldigt bra på att dra slutledningar på tonfall, sammanhang och hur det upprepas eller stavas vad det handlar om.

Men det är inte bara i yrkesmässiga roller man skall komma ihåg att alla kanske inte är lika pålästa som en själv, nej, även i vardagligt tal kan man höra om folk läser mycket böcker eller inte. Hur? De som läser mycket har en tendens att sammanfatta och få det kort, men använder då istället svårare eller mera sällsynta begrepp i vardagligt tal. Jag har, oftast, varit den som läser mest i min bekantskapskrets och på något vis har jag påtagit mig denhär rollen som "tolk" mellan mina bekanta. Jag behöver absolut inte göra det hela tiden eller mellan alla men ibland kommer det stunder då en förklarar något och den andra är helt frågande. Rycker jag in och förklarar antingen ordet eller gör förklaringen till ett ord. Jag har inget emot det och jag älskar då personer talar olika dialekter eller på annat vis får själv lära mig något nytt!


Slutledningen är väl av mina funderingar att språket hör till människan, människan är en unik varelse, varje människa är unik, varje dialekt är unik. Alltså; alla unika människor har ett unikt sätt att uttrycka sig.

Babylådan!

Fredagen den 13de blir bara mer och mer min turdag!! Åtminstone för denhär gången. Älskling hörde om nå arbetsmöjligheter, jag har haft mindre ont än vanligt i ryggen, har hittat lite inspiration och energi någonstans att skriva brev och att börja försöka förvandla min novell på 8 sidor till en bok på 160sidor!

Och det bästa med hela dagen: Babylådan kom idag! Oj gudars va det var kul ti få fa efter den med älsklingen min och packa upp den och titta! Gråaktig vinterhalare (så vacker och mjuk och varm!), mycket vita kläder. Täcke, sovpåse, lakan, påslakan, flergångsblöjor, bodyn, strumpbyxor, byxor etc. Så söta kläder och vackra! Fick plocka upp dem i Lillens hylla och nu är den ju nästan full med kläder! Men det är ju bara bra och skoj, då vi även har i lite varierande storlekar där nu just.
Längtar så till april..!

En annan god nyhet så är att en bekant fick fara till BB idag, BF var beräknad till nästa tisdag (alltså, om 5 dagar) så det väntar man ju med spänning på nå nyheter om också. Allt gott önskar jag ändå dit <3

Och nu har man sett på "The 13th Warrior" och ska lägga på nya Johnny English med gulle mitt. Sen söker jag mig och sova eftersom jag ska vara på jobb kl 7.30 imorgon... Blir intressant att fara och passa barn i deras eget hem. Energiknippen var de nu iallafall!

Fredagen den 13de

Fredagen den 13de, alla säger olycksdag men jag säger lyckodag!!

Min älskling fick ett positivt och bra telefonsamtal som väckte honom, jag blev såklart nöjd över det också. Får man något att dona med under en dag.

Sen ringde vi till gulles mor som skulle kolla upp vad det kostar att ha på Loppishallen ett bord för hur länge, och kanske skulle sälja nå saker med mig. Jag har mest kläder till salu, men i storlekarna 150 (barn) -> XXXL. Så kom och fynda färdiga plagg eller plagg ni kan göra om till annat sen! Berättar såklart mera sen vilket bord som är mitt och prisklass (men kommer att vara vääääääldigt billiga kläder!).

Så morgonen började otroligt bra idag. Så jag hoppas dagen fortsätter lika bra. Nästa skulle vara att det kommit in lite lön på mitt konto (men det är väl isåfall bara för en dag högst)... Oså kan Kela/Socialen ta huvudena ur röven och fundera om man kan dra bort alla pengar från en blivande familj huxflux... Jaaa-a, dehär myndigheterna som håller i pengarna är alltid lika "roliga" att ha att göra med.

Om man skulle försöka få röstat idag också...

Sen, ni som är/var gravid, hjälp mig: det drar så otroligt i mina ben då jag ska fara och sova. Inte sendrag utan det "pirrar" på ett konstigt vis och känns som om någon lägger en hand hårt runt benet och drar handen neråt så allt blod och allting far neråt mot foten. Igår kväll lade jag mig på soffan till sist och lade benen uppåt och då lättade det! Jag somnade inom några minuter då och då jag försökte sova i sängen så låg jag i en kvart, steg upp, en halvtimme, steg upp och prövade soffan då... Någon som har nå andra förslag på vad som kan hjälpa -och vad det kan vara? Jag får ju bara in ventrombos i huvudet men... ja det hoppas jag nu verkligen inte.

Parrelation

Var ju som jag nämnde i förra inlägget på Föräldraförberedandekurs igår, eller föreläsning är väl mera passande ord. Det var parrelationen mellan mamman och pappan som var ämnet J-E föreläste om.

Egentligen är ju allt som föreläsare har att säga (vårda er relation fast ni ska få barn, ge varandra tid, utrymme, kärlek, närhet etc) självklarheter men nu då Finland håller på och få så otroligt mörk statistik antar jag att man aldrig kan säga det för mycket (de som undrar vad jag pratar om så kan läsa en finsk artikel).

Så nu är det min tur att säga det: ta hand om varandra! Oavsett hur mycket man grälar ibland så kom ihåg varför du först valde honom/henne. Kanske var det för att han fick dig och känna sig trygg, kanske hon lagar underbar mat åt dig, kanske hon lägger på kaffe åt dig för att göra din morgon lättare, kanske han försöker låta dig sova länge... Hur visar han att han älskar dig? Hur visar hon att hon vill vara med dig?

Kanske inte alltid, eller sällan, med ord men de små ömhetsbetygelserna finns där. Helt säkert, om du bara kan se dem. Kanske han har ett "dåligt" sätt att visa att han älskar dig, som att han småretar dig på ett gulligt vis? Kan ju bli tungt i längden men, han gör ju det bara för att visa hur mycket han tycker om dig!
Kanske du klagar på din partners vanor/ovanor, för att du älskar din partner och vill inte att h*n ska förstöra sin kropp/hälsa/mentalitet/sätt genom att hålla på sådär (tex rökning)? Kan kännas otroligt tungt för partnern men du menar ju bara väl eftersom du älskar din partner!

Men det enda jag vill säga att ni ska vårda kärleken er, på något vis. För om ni en gång har valt varandra så har ni helt klart valt er kärlek. Om ni, trots allt, kan känna kärlek då ni ser på varandra så kan det aldrig vara fel val och ni kan alltid lösa alla problem som kommer i er väg -så länge ni gör det tillsammans.

"Ny blogg" och nytt arbete snart

Usch va de sko va jobbigt med importera och exportera bloggar så man fick alla inläggen hit till denhär bloggen nu då man avslutar hotmailen som man hade sin förra blogg länkad via... O allt bara för att någon ville använda min hotmail till att skicka en massa skräppost åt mina kontakter med! Ja suck, int e de lätt då de ska gör de svårt..

Men en glad nyhet; jag verkar få ett nytt jobb nu! Bara deltid men det har jag inget emot. Ska dit och hälsa på imorgon eftermiddag och se om det är något jag tror jag kan tänka mig göra och diskutera lite närmare vad det egentligen går ut på, hur mycket timmar och hur ofta etc.
Berättar inget desto närmare om det nu innan jag vet något mer och hunnit pröva på det ett tag. Så ni får bara vänta på uppdatering om det nu. Haha!

Iväg på familjeförberedande kurs ikväll med älsklingen min då. Det kommer att vara i Oravais HVC kl 19. Blir hoppeligen intressant. Jag har nu ingen aning om vad det går ut på ärligt talat och vi hoppar in lite mitt i med denhär gruppen nu. Men, det får ni väl också veta mera om sen.

Migräninfo...?

Nu börjar jag vara led min "migrän"! Så nu frågar jag upp av er som kanske har migrän, eller har bekanta med migrän, eller som helt enkelt hört om migrän om det faktiskt kan vara det jag har.

Började då jag skrev studentexamen, kunde vakna mitt i natten av att magen vände sig upp och ner (så kändes det) eller krampade. For på wc och märkte då att jag kallsvettades och skakade/darrade över hela kroppen. Och jag spydde, eller fick ripuli, eller både och.

En gång kraftigt så magen blev tömd, sen gick jag och lade mig och fick sova vidare hela natten utan nå fler missöden.
Jag kan inte minnas om jag hade huvudvärk, men åtminstone inte varje gång hade jag det.

Nu är det nästan mera så att om jag har haft huvudvärk igår eller haft ett par dagar i streck så... Ja, då ja inte längre har huvudvärk så då kommer själva anfallet!

Jag tycker bara att anfallet och huvudvärken borde vara på samma gång om det är migrän. Men det är ju nästan aldrig så....
Fick ju i gymnasiet Sumatriptan som jag skulle ta emot migränen då det uppkom, men jag tyckte det gav mig mer huvudvärk än tidigare. Så det slutade jag med efter att första förpackningen var slut (tänkte ju att det kunde ta en stund innan det börjar hjälpa).

Jag skall snart till läkare med graviditeten annars så ska fråga upp då också, men han är väl inte inriktad riktigt på det heller. Så därför frågar jag om ni har någon aning!

Att hitta och behålla arbeten...

Jag har egentligen arbetat med något så länge jag kan minnas...
-Började vid bokhandeln (som stängdes senare, och därför slutade jag) precis som mina syskon hade arbetat och även min mor och min mormor hade ryckt in på. Jag trivdes väldigt bra där, tyckte det var skoj att få se vilka böcker som kom, plocka upp dem i bokstavsordning, sortera kuvert och räkna dem i passliga 25st/packe (låter kanske inte som världens roligaste men det var trevligt tidsfördriv), träffa människor och hjälpa dem med att välja böcker (läste redan då mycket ungdoms- och vuxenböcker så hade en bra ide om vilka som var prisvärda och vilka som inte var det), beställa särskilda böcker för dem och för gymnasieeleverna (däribland mig själv senare). Och förstås stortrivdes jag med min chef! Hon arbetade annars mycket ensam, och medan jag jobbade där var det två andra kvinnor som kunde komma och hoppa in någon gång nu som då. Men till sist stängdes bokhandeln och jag fick söka nytt jobb.
-Städare på lokala hotellet/internatet/restaurangen -bara några dagars inhopp, oftast för att hjälpa min syster som hade fast tjänst där på den tiden.
-Kassan vid Halpa-Halli i byn. Roligaste var det när man fick gå och plocka upp godis i hyllorna, och en gång hjälpte jag till på klädavdelningen. Men där trivdes jag också väldigt bra med arbetskamraterna och chefen.
-Vart kan det ha burit av sen då? Sottunga Sommardagis kanske, där min syster arbetade fulltid och fick lov att anställa mig som assistent under sommarmånaderna. Och det är klart att jag trivdes riktigt bra att arbeta med min storasyster och med barnen vi skötte, ute i friska luften mycket, leka och stoja. Jag menar, vem skulle inte gilla sånt?
-Oså färskvarudisken i Citymarket, lära sig skiva pålägg, uppskatta hur många skivor som blir 100gram, filea fisk, lära sig olika köttsorter, grilla kyckling/tungor/svartkorv/grisnacke. Väldigt trevligt men tungt för kroppen då man stod konstant.
-Sen började den längre perioden på ABC, först i Kristinestad och sedan i Oravais. Stortrivdes på båda ställen, men Oravais var ändå snäppet vassare. Kanske för att det hade funnits längre så rutinerna var mera invanda för alla där, och gick därför enklare och snabbare. Minns första arbetsdagen i Oravais, hur jag fick på mig tröjan, gick ut till kassorna för att chefen skulle gå igenom systemet med mig, en annan arbetare kom och drog iväg med honom pga nå problem och bara jag stod i kassan och det kom kunder. Nå, kort och gott, då chefen kom tillbaka så stod jag och tog betalt för fulla muggar (om än jag råkade prissätta vissa bullar lite lägre än de borde ha varit...). Lärde mig mycket under min tid på ABC, om hur man behåller lugnet när det stressar som mest, olika lösningar på problem, Veikkaus och hann även hjälpa till i köket.
-Examen från skolan (närvårdare) medförde att jag ville pröva på det yrket. Då hade jag ju tur att min gamla praktikplats behövde mera personal under sommaren och så. Så då fick jag arbeta för fulla muggar med härliga klienter och ännu härligare personal! Det var verkligen underbart hur man kände sig uppskattad på ett sådant arbete. Var med viss sorg som jag avslutade kontraktet där, men finns det inte jobb att erbjuda så finns det ju inte tyvärr.

Nu då, inhoppare med en dagmamma. Ger inte så många timmar per månad så har i början av veckan lämnat in ansökan till kommun att få börja hoppa in vid behov vid de andra dagis/dagklubbar som finns här i trakten. Bor ju mitt emot ett så skulle ju vara skönt om man kunde börja där men de verkar nog ha tillräckligt mycket arbetare redan tyvärr...
Så idag då kusin vitamin var på besök hade hon knyckt till sig en lapp med ett telefonnummer på Halpa-Hallis anslagstavla. Vart gick nummern? Till en bensinmack som behöver mera kassapersonal! Så nästa vecka ska jag väl dit och diskutera med dem, redan haft kontakt via telefonen och lät inte omöjligt, men det var ju bara inhopp också. Men redan två inhopp är ju bra mycket bättre än ett eller inget alls!

Men om 2-3 månader får jag då vara på mammaledigt -oavsett om jag har inhopp eller fast arbete. Men om jag bara har inhopp betyder det att jag sedan måste försöka hitta nå arbete på nytt efter mammaledigheten...
Knepigt... Men, lika bra att ta en mån...vec...dag(!) i taget.

PS. Kan någon som är mera insatt i dethär blogger.com förklara varför alla bloggar som jag brukade följa är raderade ur min lista??? DS.