I can't - You have to

Jag ritade denna igår kväll. När jag helt enkelt var besviken på mig själv.
Vi skulle leka vid Norrvalla, hela gänget, och det var även öppet för vem som helst annan att komma dit och leka av sig.
Jag vet ju att Viggo har svårt med hallar. I det här fallet gymnastiksalen. Så jag tyckte jag var smart som skickade och frågade om vi får komma före det börjar -vår familj- för att han skulle få vänja sig med att vara där. Det fick vi ju såklart tillåtelse.

Såhär såg det väl ut. Viggo ville bort genast vi kom in genom dörren, jag hölls i närheten av honom och försökte få med honom och leka. Försökte lägga på Paw Patrol och Arne Alligator på telefonen, försökte med banan, gå omkring och hålla i handen. Men nej, han ville bort. Visade bara att han ville klä på sig, gå ut och fara hem. Inte åtminstone alls vara i salen och leka. 

Sen kom mommo, som en räddande ängel och tog med honom ut på promenad i korridorerna. Hon kunde efteråt berätta att han ville in i ett av hotellrummen (något säger mig han säkert till och med försökt med det vi hade på lägret där) och nog självmant ville tillbaka till gymnastiksalen sedan -men det var ju bara för att visa åt mig att han ville ha på sig kläderna och fara hem igen.

Så han fick göra det, med mommo. Och hemma hade han varit så nöjd och lugn. Ätit en fil och sedan skrattat åt mommo då hon försökt få på XboxOne och tv åt honom så han fick se på Zack & Quack.

I efterhand inser jag att jag borde ha förstått att det troligen skulle bli för mycket. Och att det var för lite förberett. Enda gången vi alla varit till Norrvalla förr så var just lägret -så helt förståeligt trodde han att det var dags för ett nytt läger. 

Och direkt efter en hel dagisdag, som dessutom hade ny morgonrutin (morgonmål på dagis och åka med gubben -inte mig) och hans assistent inte var på plats (hen har lov så en vikarie) och då inte hunnit prata med honom om att det ska vara ljud och barn på plats men får leka och springa och...

Så på kvällen, när han tydligt signalerade att han inte var klar att gå och sova heller, så fick jag världens känsla av att misslyckats. Att jag utsatte honom för mycket med att försöka begära allt på en och samma gång -fast jag nog vet vid det här laget att det räcker med en förändring per dag för att han ska vara tröttare än normalt. 

Så kan inte säga jag upplevde mig som väldigt lågaffektiv eller så, inte i den bemärkelsen med förutseende och anpassning. Lågaffektiv sinnesstämning (alltså att hålla mig lugn trots hans "panik") lyckades jag däremot väldigt bra med. Prövade också att bara sitta stilla och inte gå efter honom när han studsade omkring, men det verkade inte fungera nämnvärt.

Då han väl kom och satte sig och såg på videor höll jag honom tätt intill och gungade med honom i hans stimming. Försökte inte hålla emot det minsta utan följde med exakt i hans rörelser, men höll ändå om honom stadigt. Då slutade han gråta och skrika åtminstone, men vid varje avbrott (började komma mera barn och föräldrar då) så tänkte han börja igen.

Det var säkert en syn för de som kom in genom dörren. Det första man ser så är mig och Viggo som sitter och gungar till Arne Alligator på min telefon istället för att använda alla studsmattor, bollar, ringar och så vidare som var framplockat.

Men det bryr jag mig inte om det minsta, han klarade av att vistas i utrymmet tills mommo steg in genom dörren med den metoden. Då mommo kom, ja som ovan beskrivits så var hon en räddande ängel. Och insåg också att jag hade sagt att vi skulle vara i salen åtminstone tills mommo kommer så klart han fick bråttom igen -jag hade ju sagt att vi skulle vänta på henne där och nu kom hon ju!

Lärdom? Försöka minnas det igen en gång och kanske låta honom komma hem meddetsamma och låta gubben fara med de andra och leka. Speciellt om det redan varit något annat annorlunda samma dag.