Så gick det vidare...

Fick som sagt örongångsinflammation (klick) och var idag och visade upp mig. Imorgon bitti skulle de sista dropparna ges och hör fortfarande inte normalt (framförallt inte på vänster öra), så tänkte det var bäst att kolla upp hur det verkar innan helgen kommer mot så endast akuten vid VCS är öppen...

Slapp till samma läkare, kollade i båda öronen. Nu är det mellanörat som är inflammerat (kanske var det förra gången också, vad vet jag) -så nu ska jag äta en Amorion antibiotikakur på 5 dagar. Hoppeligen är allt normalt igen då efter den i öronen så jag hör normalt igen -annars skulle jag komma på nytt och utredningar skulle börja göras. Kan ju inte påstå att jag skulle vilja hamna på nå vidare utredningar -eller att min hörsel skulle vara nedsatt nå längre än den redan varit. Men får bara hålla tummarna att antibiotikan verkligen biter på det nu då.

Men lite märkligt hur mycket man saknar något som man tog för givet när det förändras, jag menar, inte tänkte jag nå mycket på hur bra det var att ha ordentlig hörsel innan den nu blev sämre med inflammationerna -nu önskar jag bara tillbaka den hörsel jag hade. Något säger mig att det säkert finns en hel del annat som jag tar för givet just nu i denna stund, som för andra inte alls är en självklarhet (och som kan försvinna för mig också fortare än jag kan ana). Men på samma gång, jag kan inte gå runt och vara tacksam för allt jag har -för då blir jag ärligt talat livrädd för att förlora det. Jag vet att många "lyckometoder" går ut på att vara tacksam för det man har istället för att sörja det man inte har, men när jag tänker på hur glad jag är att jag har mina barn (till exempel) så ser jag framför mig hur de skulle råka ut för något (springa vilse, bli påkörda...) och jag kan sitta och lipa av rädsla för att det ska hända istället för att vara glad och tacksam över att jag har dem.

Detta låter inte riktigt som tanken bakom hela iden att uppskatta det man har, eller hur? Det skulle väl inte göra en ledsen, rädd och ångestfylld över att förlora det man håller kärt? Men så går det för mig, så jag använder mig inte av dessa tankebanor. Men inte fokuserar jag på vad jag inte har heller, inte åtminstone mera än det jag har. Jag bara lever, vet att jag har allt och försöker uppskatta det -utan att verkligen dröja vid tanken på det. Jag håller om mina barn, jag håller om min man och ligger i hans famn framför tvn, jag besöker mina föräldrar och pratar med dem, jag visar upp mig när jag blir sjuk... allt detta är några av de sätt jag visar att jag uppskattar dem (och min hälsa). Precis som att höra av sig till vänner nu som då iallafall (jupp, jag vet att en del av er har jag inte träffat eller pratat med på länge -fast en del av er har inte heller tagit kontakt med mig på superlänge it's a two-way street).

Just nu saknar jag öronens hälsa. Men jag tror ju nog att den ska komma tillbaka, efter att jag skött om den lite extra och hjälpt den på traven en aning. Och oj vad jag ska uppskatta den när den kommer tillbaka!

Enligt detta är det trumhinna, hammare, städ och stigbygeln som är inflammerad alltså. Okej...