Smärtan igår kväll och inatt var ju helt horribel!! Då buranan slutade verka. Skulle gärna själv också skrikit en hel del, och gråtit, men nöjde mig med att vagga fram och tillbaka. Oså bunkra ja upp med dynor bakom mig så jag "sattsov", har hört det ska minska trycket på öronen, oså tog jag två ketomex för att ta bort det värsta.
Men nu förstår jag min son. Varför han skriker och gråter och slåss när öronen värker för honom. Att inte kunna berätta smärtan eller helt förstå varifrån den kommer måste ju vara otroligt skrämmande! Inte blev jag stressad tidigare heller av att han grät, men nu funderar jag ju hur jag ska hjälpa honom berätta om smärtan istället. Och hur jag ska förklara att det inte är så farligt som det känns.
Jag trodde ju ärligt att jag var på väg att bli döv. Hör nästan ingenting på mitt vänstra öra (förutom mina egna ljud såsom andning) och det kändes som om något tyngdes i örat. Sen att det knastrade och hade sig när det tyngde en stund (tyngde -mer mer smärta tills det knastra till och tyngden började om). Nu har det kommit någon ljus vätska ur örat, och hör inget fortfarande just på örat. Så bara klockan blir 8 ska jag ringa så jag slipper och visa upp det.
Men jo, ibland kan det vara bra att själv råka ut för nå så man vet vad den andra får stå ut med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar